Solen har precis gått i moln och blåsten tilltagit när det är dags för den kanadensiska sångerskan Lee Aaron gå på scenen på Sweden Stage under torsdagen. Lee Aaron är lite av en musikalisk kameleont och har de senaste åren sysslat med både opera och jazz, men det är ju framförallt för sina hårdrocksskivor och den numera legendariska låten ”Metal Queen” som släpptes på 80-talet som hon är känd för Sweden Rock Festival-publiken.
När man som Lee Aaron har haft en aktiv karriär sedan början av 80-talet och släppt 15 album är det ibland inte så konstigt att man vill promota de nya skivorna man har skrivit. Men på en sån här festival när publiken är här för att höra de gamla klassikerna så är det kanske inte helt rätt val. Det blir också tydligt att de nya skivorna inte alls är lika bra som de tidiga. Därför är det ganska tråkigt att konserten framförallt innehåller låtar från den senare delen av hennes karriär, med betoning på de senaste skivorna ”Diamond Baby Blues” och ”Radio On!”, som består till stor del av ganska ointressant skvalrock. Inte hjälper det heller att konserten hemsöks av idel ljudproblem, vilket leder till att hela konserten stannar upp i över fem minuter, vilket såklart är utanför bandets kontroll. Här visar dock både Lee Aaron och resten av hennes band vilka fullblodsproffs de är, och istället för att ge upp och packa ihop lägger bandet i en till växel, vilket gör att konserten andra del gör ganska mycket för revanschera dem från den ganska tråkiga första delen.
Höjdpunkterna rent låtmässigt kommer såklart i de lite äldre låtarna ”Hands On”, ”Watcha Do To My Body”, ”Barely Holdin On” och avslutningen med ”Metal Queen” är ett bevis på att artister och band ibland behöver släppa på sina principer och inse att ibland så är det de gamla låtarna som borde få sköta snacket.
Betyg: 2,7/5
Bäst: ”Metal Queen”.