ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Liverecension: Devin Townsend – Sweden Rock Festival 2022-06-09

Devin Towsend skulle lugnt kunna misstas för att vara studievägledare i exempelvis Finspångs kommun. Jag inbillar mig att man antingen är helt frälst på Devin eller så står man inte ut med karln alls, och ändå så befinner jag mig någonstans mitt i mellan. Jag skulle rimligtvis kunna fylla den här recensionen med allt han har gjort, men då hade det inte varit en recension utan bara en massa rabblande över vilket uppenbart geni han ändå är. Det är rätt fascinerande ändå att konstatera att han började sin karriär som sångare åt supergitarristen Steve Vai, och Townsend kan sjunga på alla möjliga sätt och kan säkerligen ge Vai en jämn match i hur man spelar gitarr. Sist jag såg honom på SRF var 2013 och bara det känns bisarrt med tanke på att minnet har etsat sig fast för evigt känns det som. Devin kombinerar skruvad humor, intelligenta konversationer med publik, konversationer med sig själv och ibland om sig själv. Det är inte helt enkelt att följa med på resan och det kräver fokus för att man ska hänga med i svängarna. Lägg därtill en massiv ljudbild som fullständigt sköljer över publiken och det vrids och det vänds med growl, skönsång och nästintill operett. Det är mycket bas, otroligt mycket bas och bastrumma så att det dönar, som Eddie Meduza skulle ha sagt.

Att börja med Failure blir rätt och hade man inte vetat hur Devin Townsend ser ut så hade man lugnt kunnat tro att han var någon av scenarbetarna eller ljudtekniker. Det sprakar inte direkt rockstjärna om vare sig utstrålning eller scenkläder och i sommarens ljus så blir det än tydligare. Kombinationen scenuppträdande och fantastisk musik är onekligen mer spännande än bara bra musik och helhetsintrycket är det som jag går på. Kingdom ger den här massiva ljudbilden som nästan är svår att hantera. Man får nästan svårt att andas samtidigt som man förbluffas av Devins makalösa röst, som blåser banan av allt motstånd. Det är ingen lättuggad portion man får serverad, och By Your Command brer på extra allt så allt falafelrullen flyger all sin väg. Jag slits mellan fascination och lusten att gå någon annanstans.

Aftermath maler på så att vilken dödsmetallare som helst måste njuta i fulla drag. Regulator ger publiken ett uns av återhämtning utan för den delen platsa på Lugna Favoriters spellista. Någon scenshow är det inte att tala om, och hur duktiga hans medmusiker må vara så är dom mer som stillastående möbler i den becksvarta inredningen. Här någonstans så börjar jag tappa intresset, för hur bra det är rent tekniskt och Devin kan charma publiken med sina lätt ironiska metalgester så blir det enahanda i längden. Att låtarna hamnar mellan sex-sju minuter gör också att återhämtningen mellan varje attack skulle ha mått bra av någon form av variation. Tänk dig en kebabtallrik med extra allt, och hur gott den än må smaka i början så blir man till slut så mätt så att man inte orkar en tugga till. March of the Poozers och More är i sig genialiska och hade man inte varit proppmätt innan så hade jag säkert uppskattat det mer. Sett till hantverket så ger jag ändå ett relativt högt betyg.

Betyg: 4/5

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER