Efter att ha avnjutit Bonafide så behövede jag inte röra mig många meter innan det var dags för att se Warner E. Hodges. Denna kultgitarrist röjde järnet med countrypunk osande Jason & The Scorchers från början av åttiotalet och fram till 2007 då sagan tog en tillfällig paus. In på trummor klev då, Pontus Snibb ifrån svenska Bonafide och sedan dess så har man hållit bandet vid liv med sångaren Jason Ringenberg och gitarristen Warner E. Hodges. Har ju oerhört svårt att tänka mig att det här var en slump att Hodges dök upp med sitt band och vi i publiken fick en förlängning rent musikaliskt denna onsdagskväll. Warner har lyckats med konststycket att hålla i gång en solokarriär samtidigt som han har varit involverad i flera band och projekt. Hans fantastiska variation som gitarrist gör att han kan kombinera tunga Sabbath-riff, AC/DC-gung och punköset från Sex Pistols vilket gör att det aldrig blir tråkigt att höra Warner lira gura. Att han spenderar en stor del av sin tid i Europa har nog att göra med sin uppväxt i Västtyskland och därför är det minst lika vanligt att man kan se honom här som i USA.
Warner E. Hodges har samlat ihop ett bra gäng kompmusiker som verkade vara redo att spela nästan vad som helst denna kväll. Att man blandar eget material med covers är nog ett smart drag för att få med sig publiken, som till en början ter sig något avvaktande. Vet inte riktigt om det är min position där jag står då ljudet på Rockklassiker Stage kan bjuda på ömsom vin som ömsom vatten men tycker att stjärnan själv låter en aning rosslig i halsen. Gitarrspelet är det i alla fall inget fel på och Gunslinger görs sig rätt på ett synnerligen lysandet sätt. Vet inte om det är något genetiskt men amerikanska artister gör nästan alltid bra ifrån sig på scenen oavsett vilken typ av musik som spelas. Warner E. Hodges är inget undantag och det svettas frejdigt när gitarrsolo efter gitarrsolo bränns av på scenen. En personlig favorit som verkligen passar in på Sweden Rock är Ain’t That Far Away som har en helt annan tyngd av det mer bluesiga materialet har.
Jag skulle ljuga om jag inte erkände att det blir en viss mättnadskänsla efter ett tag, och det är väl en kombination Warner E. Hodges frenetiskt bändande av strängarna samt att hans röst kanske inte är den mest spännande man har hört utan att den på något sätt är dålig. Att man blandar in låtar från andra artister är väl ett enkelt sätt att hålla kvar publiken men jag vill hellre höra artistens egna låtar än covers på AC/DC, Black Sabbath, Creedence och så vidare. Visst är John Denvers Take Me Home, Country Roads rätt kul att höra i Hodges tolkning men fasen vad less jag är på att höra Neil Youngs Rockin’ in the Free World. Det får vara hur kompetent och väloljat som helst men jag tappar intresset efter ett tag och hade det här varit en pubspelning så hade man varit överlycklig men på en festival så fattas det något. Att vi får några Jason & The Scorchers låtar hör bara till och hade hellre hört flera sådana eller kanske något ifrån Warner olika samarbeten han har haft genom åren. Anyway, publiken är lycklig och Warner E. Hodges ser också mer än nöjda ut så varför gapa efter mycket.
Betyg: 3/5
