Mönsterås Blues & Rootsfestival uppmärksammade att The Quill fyller 30 år och tillsammans med bandet bjöd de in till en torsdagkväll fylld av hårdrock. Det blev en hejdundrande inledning på festivalen, som egentligen utspelar sig fredag och lördag. Den innehåller en annan genre, vilken dock är ursprunget till rockmusiken. Jubileumskonserten innehöll låtar från hela gruppens historia, fram till idag, samt en hel rad olika gästartister.
De drog igång showen med ett par låtar från deras senaste album, som släpptes för ett år sedan. Först ut var den suveräna ”Keep On Moving”, följt av den otroligt bra ”Earthrise”. Dessa bitar lyfte ännu ett snäpp live. Den sistnämnda fick en djupare tyngd. I takt med det speciella, klämtande ljudet trycktes mitt leende uppåt. Jolle Atlagic spelade trummor med kraft och precision, gitarristen Christian Carlsson spelade extra livfullt och Roger Nilsson levererade härliga bastoner.
Sångaren Magnus Ekwall hälsade publiken välkommen och sa bland annat att det kändes lite speciellt att fira trettio. Konserten rullade vidare med ”Keep It Together” och åskådarna njöt. Ännu gladare ansikten syntes runtomkring mig när ”Voodoo Caravan” spelades. Det är en av deras populäraste låtar, men som jag aldrig riktigt har tagit till mig, förrän nu. Framförandet vi såg var helt enastående och är den bästa versionen jag har hört av den här biten.
Roger lämnade plats på scenen åt en annan kille som spelat bas i bandet, Peter Holm. Även Anders Haglund klev in och han satte sig bakom Hammondorgeln. Glädjen att återse varandra var tydlig och gav en extra energikick. Flera låtar från The Quills debutplatta framfördes. Christian lirade ett grymt gitarrsolo. Magnus har som bekant en fantastisk sångröst. Anders växlade mellan mjuka, atmosfäriska toner, till att ta i bakom orgeln med kraft och energi.
Mitt i konserten var det dags för kvällens första gästartist, bluesmusikern Calle Engström på munspel. Den här sångaren och gitarristen grundade Mönsterås Blues Band i början av sjuttiotalet och Mönsterås Bluesfestival tjugo år senare, vilken vi nu alla befann oss på. Det kändes lite stort och han var en hejare på munspel. Han är den absolut bästa som finns, enligt ett av fansen som stod bredvid mig. Sina färdigheter visade Calle under ”Aeroplane”, från The Quills andra skiva ”Silver Haze” (1999). Här blev det åka av, kan man säga. Musiken bromsade och gasade om vartannat. Rytmen lockade till höftsväng och sköna moves i publiken.
En annan basist som varit medlem i gruppen, Robert Triches, tog plats på scen. Ett par låtar från plattan ”In Triumph” (2006) stod på tur och det lutade åt tyngre, härlig bluesrock. Sedan lämnade sångaren över mikrofonen till en annan Magnus, nämligen Arnar, som sjöng i bandet under ett antal år. Adrenalinet ökade och hans energi smittade av sig på de flesta.
Någon som smugit i kulisserna och gjorde entré inför ”Black Star” (från ”Full Circle”, 2011), var den andra gästartisten, nämligen sångaren och gitarristen Conny Bloom (Electric Boys). Han medverkade även på skivinspelningen av just nämnda låt. Den här mannen är alltid cool och har en stark utstrålning, men samtidigt tog han inte mer plats än de andra, utan det blev en bra balans och gemenskap.
Basisterna växlade och Nilsson kom tillbaka upp på scenen. Tillsammans med trummisen Atlagic är de en stark rytmsektion, vilket hördes ordentligt i ”Purgatory Hill”, en av låtarna de körde från albumet ”Tiger Blood” (2013). Under nästa bit, ”Freak Parade”, var stämningen på topp. Roger gjorde olika höga och snygga jämfotahopp. Carlsson lyfte upp ena foten och kickade till i luften vid ett flertal tillfällen. Magnus Arnar sjöng med inlevelse och gick ner på knä. Det var fullt ös och publiken jublade.
Applåder fick förstås Ekwall också, när han återtog rollen som frontman. Efter alla gamla godbitar avslutades konserten med nyare hits. Gruppens stonerrock och 70-talsstil hördes extra mycket i ”Hallucinate”, som också har en touch av det psykedeliska. Sista låten, ”Stone Believer” (från ”Born From Fire”, 2017), är min och mångas favorit. Alla tidigare medlemmar och gästartister samlades framför åskådarna. Det blev ett storslaget nummer, som spred en partykänsla över hela stället. Tio artister fick bokstavligen scenen att gunga, men den var stabil och höll för trycket. Engström jammade imponerande på sitt munspel och resten av gänget var också fantastiska. Publiken svängde med armarna i luften, sjöng med och skrek av förtjusning. Det var så taket nästan lyfte på slutet.
Jubileumskonserten på över två timmar blev ett upprymt 30-årsfirande. Ingen ville att det skulle ta slut, utan hade lätt kunnat fortsätta ett tag till. The Quill spelade och sjöng med skicklighet och känsla. Helhetsintrycket var strålande. Det var ett gig man blev glad av, med hårdrocksmusik som fick alla att må bra.
