Plats: Nordfest
Datum: 2013-11-09
Betyg: 6/10
Sist ut av banden på årets Nordfest var inga mindre än de lokala förmågorna The Grand Chapels Quartet. Bandet själva beskriver sin musik som att den ska påminna om “ökenlandskap, järnvägsstamp och brisande bomullsfält”. Lägg då på en oerhört grå och ödesmättad känsla och du har musik som skulle kunna agera soundtrack till den dystraste västernfilm som någonsin gjorts. Det är mörkt, innerligt, stämningsfullt och… fullkomligt malplacerat, tyvärr. När jag såg The Grand Chapels Quartet i Stockholm nyligen spelade bandet i Püssy A Go Gos källare och när man såg bandet igår insåg man tämligen omedelbart att det är i den miljön man ska se dem. I nämnda källare kunde man ta på stämningen i lokalen och samtliga som samlats för att se bandet var koncentrerade på att ägna sig åt just detta, men igår var en så stor del av publiken berusad och partysugen att nästan all mystisk och tungsint stämning var som bortblåst när The Grand Chapels Quartets finstämda musik ofta drunknade i det högljudda sorlet från den delen av publiken som inte hade något intresse av att ta till sig bandets stämningsfulla avslutning på årets upplaga av Nordfest. Detta var självklar inte The Grand Chapels Quartets fel på något sätt, men det drog ändå ner helhetsintrycket av spelningen då just stämningen är så pass viktig när man ser ett så pass allvarsamt och atmosfäriskt band som det här ändå är.
Det enda jag kan ha synpunkter på när det gäller själva bandet och inte bara yttre faktorer är att sångaren Tobias Samuelsson kanske borde tona ner vibratot en aning. Ibland låter det oerhört mäktigt och kan snudd på framkalla rysningar av välbehag, men när det överanvänds är det nära till hands att man börjar tänka på filmen Cable Guy och scenen där Jim Carreys huvudkaraktär framför Jefferson Airplanes gamla örhänge Somebody To Love i en minst sagt minnesvärd och vibratofylld karaokeversion. Förutom denna detalj som man kanske kan tänka lite på i framtiden så stod The Grand Chapels Quartet för en solid insats, men tyvärr lyckades man aldrig skapa någon riktig dödsdyrkande ångeststämning och så här i efterhand kan man kanske känna att det hade varit smartare att avsluta kvällen med ett partyband, då det uppenbarligen var det publiken var mest sugen på och istället kanske ha inlett kvällen med The Grand Chapels Quartets ödesmättade toner för att få besökarna i rätt stämning. Men som vanligt är det ju lätt att vara efterklok.
