Summering av Firefest 2013

39 Shares

firefest-2013

FIREFEST
Datum: 2013.10.18-20
Plats: Rock City, Nottingham

Istället för att ge varje band en varsin recension blir det istället en resumé av hela festivalen. Den tionde i ordningen och den nionde för undertecknad. Att det hela kommer ta slut nästa år är ingenting annat än en tragedi för oss som gillar AOR och melodisk rock. Alla banden beskådades, men vissa för lite för att bedömas rättvist  och därför har betygen utelämnats på dessa.



DAG ETT:
Det norsk/finska samarbetet THE MAGNIFICENT (7) är bandet som har fått äran att inleda hela festivalen. För ett band som träffats allihopa för första gången bara två dagar tidigare är det en ren uppvisning vi bjuds på. Urstarkt låtmaterial, men scenframträdandet lämnar mycket att önska och som en kompis sa: “de ser marginellt hårdare ut än ett dansband”. Men å andra sidan, med tanke på vilka lik Firefest brukar kunna slänga upp på scen är det en petitess i sammanhanget. Materialet hämtas enkom från bandets debut- tillika enda album, från 2012. Precis som på albumet framstår de båda låtarna ‘Smoke & Fire’ och ‘Cheated By Love’ i en klass för sig. Michael Eriksen (Circus Maximus) visar med besked att han inte bara har en av prometalens bästa röster – den passar precis lika bra till melodisk hård rock. Extra kul är det att se Rolf Pilve (Stratovarius) bakom trummorna. Tankarna vandrar iväg till en ung Jamie Borger (Treat).

EDEN’S CURSE (5) är nästa band på tur. FF-Edens-Curse-janne-mattssonDet är ett band som fram till nya albumet *Symphony of Sin’ haft ytterst lite att göra på Firefest med sin hybrid av melodisk rock och power metal. Dagen till ära debuterar de även sin nya sångare Nicola Mijic som tagit över efter strulputten Michael Eden. Om det märks? Som fan. Osäkerheten lyser i ögonen och prestationen blir därefter. Inte hjälper det nämnvärt när Pete Newdeck visar sig vara en riktigt otajt trummis heller. En medioker konsert avrundas med att norska Issa dyker upp som gäst i avslutande ‘Angels & Demons’. Scennärvaron är tyvärr inte den starkaste där heller och det luktar karaokebar om det hela. Allt som allt är betyget närmare en fyra än en sexa.  

Svenska WORK OF ART (5) gjorde succé på festivalen förra året och var således en högst önskad repris från flertalet av biljettköparna. Inte av mig dock ska det tilläggas. Jag tycker de är ett skickligt band, men att westcoast-influenserna är för påtagliga för min smak. I slutändan ger det mig ingenting alls att lyssna på dem – på cd. Detsamma gäller även konserten ska det åter visa sig. Lars Säfsund sjunger med inlevelse och den är överlag stabilt framförd, så när som på Herman Furins skakiga trumspel som även i fjol var en betygssänkare. Tyvärr har han inte blivit ett dugg bättre sedan förra året. I det stora hela gäller det för hela konserten med om jag ska göra det lätt för mig. Det är samma sak som i fjol: varken bättre eller sämre.

Efter två relativt mediokra konserter är det dags för W.E.T (8) att visa var skåpet ska stå. Oskärpan och törs jag säga, det “amatörmässiga” som präglat de två senaste bandens insatser sätts verkligen på sin kant när W.E.T kliver fram och fullkomligt kör över dagens motstånd. En nybantad Jeff Scott Soto har inga som helst problem med att få igång hela den stora publiken (för kvällen slutsålt, det vill säga 1500 personer).FF-Wet-janne-mattsson Med pondus och frenesi visar han vad som skiljer pojkar från män och frontmän från statyer. Till det plussar han sen på en av festivalens starkaste röster. Extra roligt är det för dagen att se Robban Bäck bakom trummorna. Jag har sett honom varje år sedan 2008 och från att ha varit precis lika skakig som scenens två föregångare spelar han nu med en maskinell precision utan att förlora ett uns av svänget. Imponerande är bara förnamnet. Låtmaterialet fördelas rättvist mellan debuten från 2009 samt färska ‘Rise Up’ och precis som det är på albumen är materialet från debuten starkare.

20 minuter in i DAREs konsert gör hungern sig påmind och då Dare snällt sagt inte är ett speciellt spännande liveband utan mer som en mysstund prioriteras de helt sonika bort då jag sett dem ett par gånger tidigare. Men det jag hunnit med att höra är givetvis av hög klass. Men som sagt var, mer mysigt än anpassat för att framföras på scen. Såklart gäller inte det för alla låtar så ingen ska opponera sig i onödan nu.

HAREM SCAREM (7) har fått i uppdrag att avsluta första dagen, något de också lyckas med utan att egentligen imponera allt för mycket. Visst är det oerhört kul att fokusen ligger på ‘Mood Swings’ och visst är det också ett avsevärt mycket roligare band att titta på än när jag senast såg dem. Harry Hess sjunger också brallorna av sig. Men när de mitt i allt bra väljer att kasta in ett så svagt nummer som ‘Karma Cleansing’  skjuter de verkligen sig själva i foten. Summa summarum, bättre än bra men det hade kunnat varit ännu bättre och ett par minuter innan klockan slagit tio kliver Harem Scarem av scenen och dag ett är över.

DAG TVÅ:
Dag två: trött i kroppen men annars i överraskande gott skick då dag ett rundades av långt in på småtimmarna. Första band ut för dagen är svenska NATION (6) som återförenats enbart tack vare arrangören Kieran Dargans tjatande. Att de endast har en spelning från i somras under bältet är ingenting som märks. Den neoklassiska hårdrocksstunden de bjuder på är skickligt framförd, men utan att de riktigt tänder till. Extra skickligt är basisten Nobby Norbergs försök till extra pluspoäng då han tagit fasta på ett klagomål jag framfört tidigare under året om att han haft sina hemska rejvarbrallor på tok för länge. Firefest till ära är det nu ett par skinnbrallor anno en mycket tidig Gene Simmons (Kiss) som gäller. Pluspoäng utdelas givetvis. Boven i dramat till att konserten aldrig tänder till torde vara den tidiga speltiden samt alla fågelholkar i publiken som vida överstiger den inlyssnade skaran. Men att de har kul på scenen, ja det råder det ingen som helst tvekan om.

VON GROOVE är jag för dåligt inlyssnad på för att kunna uppskatta och när de efter halva konserten inte lyckats övertyga mig går jag istället ut för en nypa luft. Trevligt nog stöter jag ihop med Issa utanför och jag får lyssna på en demo från kommande skivan. Det bådar gott, -mer än så säger jag inte.

HEAVEN’S EDGE (6) var ett band jag på förhand ansåg skulle kunna bli en av festivalens bästa överraskningar, men ett par riktigt slitna stämband på Mark Evans sätter stopp för det. Visst låter det helt okej. Men skriken övertar sången mer än lovligt och ja, det låter helt enkelt inte så bra som det borde ha gjort – hela tiden. I ‘Play Dirty’ och ‘Skin to Skin’ kan man ändå ha överseende för med tanke på de båda låtarnas kvalité så kan han helt enkelt inte misslyckas där. Att bandets 20 år gamla koreografi fortfarande sitter som ett smäck med synkade piruetter och hela faderullan är däremot riktigt imponerande. Likaså David Rath som med en skogshuggares precision slår sönder sin virveltrumma redan efter bara ett par låtar. Så yxigt men ändå så pass svängigt, imponerande.

Att Sveriges bästa liveband säger hej då till den engelska publiken med ett set på bara en timme är en ren och pur arrangörsmiss. Att TREAT (8) också ska efterföljas av H.E.A.T som dessutom har längre speltid känns inte direkt rättvist, ändå på något vis fullt logiskt och symboliskt. FF-Treat-janne-mattssonFör vilka andra än H.E.A.T kommer att kunna plocka upp kronan efter Treat? Jag ska ge dig svaret i svart på vitt: INGET annat band kommer att kunna göra det. Men nog om det för stunden. Treat som gör sitt tredje besök på festivalen baserar dagens set till stora delar på låtar från svanesången(?) och tillika ett av 2010 års bästa album ‘Coup de Grace’. Självklart hade jag som svensk velat höra ett betydligt mer varierat set, men man kan inte få allt. Det bandet presterar under timmen som de äger scenen är precis så bra som man kan förvänta sig. Bandet visar att de är på toppen (spelmässigt) av sin karriär, något varenda person jag pratar med efter konserten håller med om. Visst är det kul att de bakar ihop flera låtar till ett medley när tiden är knapp men man känner sig i slutändan ändå mest bara blåst på konfekten. Avskedet till britterna är snyggt och nog fan är det nära till tårar i ‘We Own the Night’. Saknaden efter Treat kommer att bli enorm.

H.E.A.T, som fick hoppa in som ersättare för Trixter när de ställde in för ett par månader sedan har bara ett par dagar innan Firefest kommit hem från en två veckor lång turné i Kina. Det är en turné som verkar ha svetsat ihop dem ännu mer men frågan är till vilket pris då Erik Grönwall ser helt urlakad ut. Insatsen är som vanligt föredömlig och felfri, likaså orken men man blir ju ändå orolig för “grabben”. Konserten är densamma vi svenskar har bjudits på under hela året. Då jag i dagsläget är upp i snart 20 bevittnade konserter med H.E.A.T väljer jag att offra andra halvan av konserten till förmån för mat istället. Men givetvis inte utan att ha sett ‘Downtown’. Kvalité, ohyggligt hög kvalité!

SHOOTING STAR följer upp H.E.A.T, men då maten tar tid och jag inte bryr mig nämnvärt om dem ser jag bara den avslutande kvarten. Det låter stabilt men ack så gubbigt. Det vill säga, precis vad jag också hade förväntat mig.

HARDLINE (7) står som avslutare för kvällen och alla som någon gång sett Johnny Gioeli vet vilken fantastisk frontman han är. Uttrycket “att äga scenen” är bokstavligen skapat enkom för honom! Att han sen också har en röst att backa upp det hela med, ja det är inte undra på att tjejer har honom som sina “frikort”.FF-Hardline-janne-mattsson Mike Terrana som till vardags är bandets trummis är tyvärr upptagen med en Tarjaturné och precis som i tyska Metalium så ersätts han för kvällen(?) av stele Mark Cross (Tainted Nation). Mark som givetvis måste ställa upp hela sitt power metal-kit passar ändock inte oväntat bra. Vore det inte för att han hela tiden måste trixa och fixa med cymbaler och skit på bekostnad av virvelslag hade jag varit imponerad. Mindre imponerad blir jag, och alla andra med för den delen, när han river av ett extremt ostigt trumsolo som han senare på kvällen försvarar med “ja men Mike Terrana spelade trumsolo på Sweden Rock” när jag ifrågasätter logiken i att spela ett power metal-solo på en AOR festival. Hardline gör det bra i det stora hela men låtmaterialet är lite i det svajigaste laget. Konserten avslutas dock urstarkt med ‘Hot Cherie’ där Jeff Scott Soto dyker upp på kör och ‘Rhythm from a Red Car’. Är man missnöjd med en sådan avslutning är Firefest nog helt fel festival att besöka från början.

DAG TRE:
Efter ännu en rysligt sen natt stod valet mellan att se ECLIPSE (8) eller sovmorgon. Sovmorgon är för mesar och åker jag på festival är det musik som gäller. Tur var väl det för det som serveras är bara så wow – speciellt då delar av Eclipse varit uppe och slirat nästan lika länge som en själv. En viss nervositet fanns ju där, men den visar sig vara helt obefogad. FF-Eclipse-janne-mattssonEtt galet tajt set avverkas och frågan är om de nästan inte är för metal för att spela på festivalen? Jösses vilken brutal överkörning det bjuds på! Men både jag och publiken är mer än nöjda. Erik Mårtenssons röst, som enligt rapporter varit riktigt bråkig på spelningen innan, är felfri. Även här bjuds vi på ett inhopp av Jeff Scott Soto i ‘Bleed and Scream’. Kan saker och ting bara falla på plats så att de kan göra en riktig turné kommer det öppnas oerhört många dörrar för Eclipse. Det har ni mitt ord på. Synd bara att allt material hämtas från de två senaste albumen.

Kanadensiska BRIGHTON ROCK (6) spelade precis som Work of Art också förra året. Att flyga in dem i år igen för dyra pengar kan inte ses som något annat än ett enda stort frågetecken. Visst var de bra i fjol men då publiken är betydligt glesare i år känns det som en riktig felplanering av ledningen. Setet är mer eller mindre en nedbantad version av fjolårets konsert. Även om den skiljer sig på ett par låtar och att Gerry McGhee sjunger bättre nu än förra året så blir det tyvärr ändå inte mer än bara en axelryckning.

Nästa band ut för dagen var PROPHET (7), något som så här i efterhand känns riktigt tufft att ha sett. Hur många andra har sett dem liksom? Att de överraskar alla genom att bränna av hiten ‘Can’t Hide Love’ redan som andra låt kommer dock som en överraskning. En annan överraskning är hur en så stor röst kan rymmas i en sådan liten kille som Russell Arcara!? Paradoxallt nog känns PROPHET bitvis nästan för hårda, lite som att de vill visa för mycket hur jävla bra de är istället för att känna av nerven på låtarna. Jag klagar inte, men det förvånar mig. Kom igen! På en AOR-festival kan det egentligen aldrig bli för hårt. Som näst sista låt serveras den andra hiten ‘Sound of a Breaking Heart’ och extas uppstår.

ALIEN (8) gjorde succé förra gången de spelade på Firefest och nog fan lyckas de upprepa den i år igen -och det med råge. De må lämna mycket att önska som scenpersonligheter men låter man musiken tala så är de kanske till och med festivalens starkaste spelning. Jim Jidhed, till dagen med en look farligt nära Eddie Meduza under hans sista år, har en röst utöver det vanliga. Att han för dagen verkar dras av en lättare förkylning vilket ger rösten mer rasp blir nästan ett pluspoäng i slutändan det med. Nu låter det inte kliniskt rent utan lite mer rock så att säga. Låtarna hämtas precis som förra gången från 25 år gamla debuten men med två rediga överraskningar.FF-Alien-janne.mattsson Först dammas den gamla demolåten ‘Now Love’ av och sedan bjuds vi på en helt ny låt, ‘In Love We Trust’, från det kommande comebackalbumet. Håller resten av materialet lika hög klass som den plus tidigare spelade ‘Ready to Fly’ så har vi ett riktigt monster att vänta oss nästa år!

Under alla åren som Firefest har hållit på har festivalen varit skonad från skandaler och katastrofer – fram till i år. Då jag träffade på en märkbart påverkad Kelly Keeling dagen innan och han lovade att bota “jetlaggen” med droger ville jag och mitt sällskap, samt hans nanny, tro att han skämtade. När jag vid tre på natten stöter ihop med honom igen har han fortfarande inte fått någon sömn, vilket han sa var prio ett, utan lallar på i lika påverkat tempo. Varningsklockorna började då ringa ordentligt. En timme innan BATON ROUGEs (3) konsert var Kelly fortfarande försvunnen och när han väl dök upp var det tydligen en syn för gudarna. Bandet försöker rädda situationen så gott det går och de sköter sig mer än felfritt, något som måste vara stört omöjligt när man ser sin sångare stå och göra ett levande fån av sig själv på scen. Stundtals bryter det hela ut i en fars då Kelly tror att han är en komiker av högsta klass medan resten av bandet är lika röda i ansiktet av skam som lamporna bakom dem är. Det är dock ingenting Kelly märker. När han väl lyckas med en vers eller en refräng låter det bra. Tyvärr händer det inte ofta. Lyckligtvis har även gitarristen Lance Bulen en riktigt bra röst och han är anledningen till att vi står kvar och ser hela konserten. Men smockan ser hela tiden ut att hänga i luften och konserten avslutas med två covers ‘All Messed Up (Gary Moore) och ‘Born on the Bayou’ (Creedence Clearwater Revival) för att Kelly inte ska kunna texten. När de tackar för sig är det sista man hör en förbannad Kelly som skriker “I’m the fucking singer in this band”. Synd att han inte kunde bevisa det en så pass viktig dag som denna.

Säger jag JSRG (9) säger du “va?” Säger jag däremot Vixen hajar du till. Skulle du säga att de skulle bli festivalens bästa konsert så hade jag sagt “va?” Men banne mig vilken uppvisning de bjuder på! FF-JSRG-janne-mattssonSupertajt, extremt hårt – Gina Stiles kanske är festivalens bästa gitarrist – och så äkta som det går att få det. Från inledande ‘Rev it Up’ till avslutande och tillika konsertens enda svaga stund, Adele-covern ‘Rolling in the Deep’ visar Vix.., JSRG med all tydlighet att de hade varit en bättre avslutare än vad som komma skall. Förutom Ginas minst sagt imponerande gitarrspel är också Janet Gardners röst något i hästväg. Till och med när hennes tårar över nyligen bortgångne Vixengrundaren Jan Kuehnemunds död bara är en enda glad tanke bort i ‘Edge of a Broken Heart’ viker inte rösten en enda tum. Proffsigt är bara förnamnet. Hänförd, förvånad och galet imponerad är domen.

LEGENDS – VOICES OF ROCK (5) skulle vara festivalens tyngsta namn. Hoppet fanns också ett tag över vad som hade kunnat bli en otrolig konsert. Men då först Joe Lynn Turner föll bort på grund av mystiska omständigheter, något jag starkt tror beror på att männen bakom projektet vill ha mer pengar i egen ficka, och ersattes av Graham Bonnet (ex- Rainbow) och cancersjuka Fergie Fredriksen (ex- Toto) ersattes av Bobby Kimball (ex- Toto) gick luften ur mig helt. Toto är absolut inga favoriter och jag tycker att hits såsom ‘Africa’ och ‘Rosanna’ är ytterst mediokra låtar.FF-Legends-janne-mattsson Givetvis spelas de båda. Graham ger jag inte heller mycket för. Hans röst är snällt sagt helt slut och han bara skriker sig igenom låtarna, något han givetvis gör kvällen till ära också – dock med godkänt betyg. Mannen som räddar det hela är Mr. Bigs spjuver Eric Martin som med en ung Michael J. Fox’ intensitet springer åttor runt de knarriga gubbarna han nu fått med sig. Dagen till ära och klädd i en turnétröja från senaste Avantasiaturnén bjuder Eric upp kollegan Bob Catley (Magnum) på scen till sina båda paradballader ‘Wild World’ och ‘ To Be With You’. Men det är i de båda fartnumren ‘Daddy, Brother, Lover, Little Boy (The Electric Drill Song)’ och ‘Addicted to That Rush’ både Eric och band får bekänna färg. Det är också få av gångerna spektaklet imponerar. Det är okej att se, men som avslutning är det kort sagt ett fiasko.

39 Shares
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

Chefredaktör och grundare av Rocknytt

Relaterade artiklar

Sweden Rock Magazine

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!