CD

THE QUILL och DEFUELD gav de övriga banden på NALEN en läxa

LOUDPROUD-480x223

Att gå på klassiska NALEN i Stockholm och kura i höstmörkret kan bara inte gå fel. Dess anrika atmosfär och med dess majestätiska pelare i imperialistisk prakt som pryder större delen av scengolvet lägger sig som en varm matta i själen. Men lika varm i själen som vid ankomsten kan det svänga om till en känsla av bedrövelse när man efter föreställningens slut vänder på klacken och går hemåt.

Missförstå mig nu inte då jag tycker arrangörerna ställde till med ett väl arrangerat LOUD & PROUD OF IT.



Fem stycken akter stod på programmet i form av IN SPITE, SOME KIND OF SYNDROME, DEFUELD, CRUNGE och THE QUILL och där skribentlegendaren ANDERS TENGNER i pauserna fyllde ut med sköna anekdoter från en svunnen tid då branschen blomstrade i all sin prakt. Men man märker ganska tidigt att den yngre skaran besökare inte riktigt hajar ANDERS säregna självgodhet medan vi medelåldersnollor penetrerades med en stark dos sentimentalitet. Med andra ord blev det en kontrasternas afton och detta både på gott och ont.  

En clowngestalt spelandes på ett positiv är vad som inleder kvällen vilket skapar, trots endast ett 50 tal i publiken från början, en skön psykedelisk stämning i klassisk JOHN BLUND-anda. Känslan av att ett sipprande guldregn från Nalens anrika tak ska sätta igång blir påtaglig. Men ganska snart blir guldregent ett utopiskt faktum då Karlstadstationerade IN SPITE intar scenen hungriga som en flock utsvultna lejon med sin moderna brutalmetall, en genre som de mer än väl hanterar. Dock låter Karlstadsgrabbarna som tusen andra band inom genren vilket gör att denna artikels författare efter ett par låtar börjar skruva på sig. När bandet sätter igång med det urvattnade charmtricket att springa ut bland publiken så blir den första gäspningen ett faktum. En stor eloge vill jag dock ge bandet för att de gjorde sitt yttersta och att de som musiker hanterar sina instrument mer än väl.

Att känna en konstnärlig, nästan andlig hängivelse men samtidigt känna saknaden utav någonting fulländat så att frustrationen går till bristningsgränsen är vad SOME KIND OF SYNDROME frambringar i min trånga hjärna. Bandets bombastiska tunggung som doftar tidigt sjuttio- och nittiotal hör till det mer krävande när det gäller att komma till sin rätt live men som dessa herrar levererar med fullskalig perfektionism. Hade det inte varit för deras brist på scenkonstens alla regler hade stockholmskvintetten dragit full pott denna afton. Men en frontman som äntrar scenen i blåa jeans och en vit t-shirt är som att svära i kyrkan och när jag ser bandets basist äntra scenen med ett backstage-pass dinglandes på låret blir min första tanke att bandet ska genomföra sitt soundcheck. Det handlar inte om att spöka ut sig som MARILYN MANSON eller GHOST, utan mer om att slipa bort alla vardagliga detaljer och skapa någonting visuellt och enhetligt, en ack så viktig del för att man överhuvudtaget ska kunna vinna publikens fullskaliga gunst.

I samma fälla hamnar även CRUNGE som med sin mix av garage och amerikansk radiorock figurerat flitigt ute på klubbscener under det senaste året. För mig är det en gåta att de inte lyckats bli EN mer spännande liveakt sedan jag såg dessa herrar för ett år sedan. Stockholmskvartetten må ha duktiga musiker, men deras musik känns mer ämnat för radio än för en fulländad livekick där den vardagliga tonen utmanövrerar det visuella med råge och därav att jag redan efter två låtar känner hur rastlöshetens demon intar min arma kropp.

Kvällens två stora vinnare är DEFUELD och veteranerna THE QUILL. Om vi börjar med förstnämnda band som med kort varsel fick beskedet att både keyboardisten och bandets basist fått förhinder att medverka under denna lördagskväll, borde snarare bädda för en skakig tillställning än någonting näst intill fulländat. Men med TOMAS JOHANSSON från LIZETTE & som inhoppare med endast två rep i ryggen samt bandade keybord-arr visar DEFUELD exceptionellt hur ett sammansvetsat band känner och växer för varandra i ett sådant prikärt läge som de befann sig i inför denna afton. Jag får lite DREAM THEATER-känsla i hur de sammankopplar sitt diskreta scenframträdande med deras pompösa och stundtals känsloladdade musik och gör det hela till någonting visuellt och enhetligt. Visst finns det lite att slipa på, men DEFUELD har om de förvaltar sin talang väl många år framför sig på den etablerade rockscenen.

THE QUILL avslutar det hela och drar det längsta strået med sin sjuttiotalsdoftande tunggungsrock. Med en frontman som MAGNUS ARNAR som med lagom arrogans blandat med ödmjukhet, som lätt och ledigt skrider över scengolvet med kroppsspråket ”ni är här för att titta på mig” kan man inte misslyckas som liveakt. THE QUILL kanske inte är bandet som rakt igenom har det starkaste låtmaterialet, men bandets genialiska förmåga att paketera in det hela i ett konstnärligt helhetskoncept av gammal god klassisk manér gör att låtarna avsevärt lyfter live. Samtliga medlemmar vet sin plats och levererar därefter med en liten extra betoning på bandets batterist GEORGE ”JOLLE” ATLAGIC som likt ANIMAL i kultserien THE MUPPET SHOW levererar personlig karisma deluxe medan trummorna levererar ett skönt sjuttiotalsdriv a la MICK TUCKER.

Summerar vi kvällen kan jag konstatera att dagens rockscen har ett allt för stort gap att fylla när vi pratar intressanta akter. Konsten att leverera ett helhetskoncept är det stor brist på idag då branschen bara blir än mer kravlös för varje år. Undantag finns givetvis, vilket för kvällen var DEFUELD som lyckats fånga essensen av att sammanfoga musik och personlig karaktär och kunde därför utmana kvällens huvudakt, veteranerna THE QUILL, i hur ett liveframträdande ska genomföras till sin yttersta spets.

Vad som gör mig mest bedrövad denna kväll är det låga publikantalet som på sin höjd var runt 200 och detta trots att tre Stockholmsband äntrade scenen. Detta skapar en djup oro inom mig när det gäller Stockholmscenens framtid som allt mer tappar sin relevansnivå. Jag lider verkligen med arrangörerna som gjorde ett hästjobb där allt flöt på utan några större bromsklossar och jag hoppas innerligt att alla inblandade kommer att få mer credit i framtiden för sitt hårda arbete. Jag konstaterar att det är med en stor portion blandade känslor som jag vänder på klacken och lämnar NALEN för denna gång.

Relaterade artiklar

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter