ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

LIVERECENSION: Wig Wam – Rocknytt Indoor, Valand, Göteborg 2022-04-09

Rocknytt Indoor #2 bjöd på en hejdundrande kväll, med tre fantastiskt bra band som spelade. En av dessa grupper var norska Wig Wam, som bjöd på Glamrock, fylld av massor med energi.

Det var stora rörelser, färgade spotlights mer än någonsin, bandanas och långa, hängande scarfar, samt svart smink och sprudlande glädje. Deras musik innehåller fantastiska melodier, med väldigt fångande refränger. Jag såg Wig Wam live för första gången och det var en oerhört positiv upplevelse.


Temperaturen sköt i höjden på en gång när sångaren Åge Sten ”Glam” Nilsen, gitarristen Trond ”Teeny” Holter, basisten Bernt ”Flash” Jansen och trummisen Øystein ”Sporty” Andersen äntrade scenen på Valand i Göteborg. De drog igång alltihopa med den coola ”Never Say Die”, från senaste plattan med samma namn. Ur rökmaskinerna vällde en dimma ut och Nilsen slängde med mikrofonstativet. När han senare började klappa händerna i takt, då hakade publiken på direkt. Trond ställde sig nära fansen, höll tungan rätt i mun och levererade ett livligt solo på ett skickligt sätt. Bernt gasade, bromsade och slirade snyggt på bassträngarna. Det var även starkt spelat av Andersen bakom trummorna.

Sångaren utbrast ett ”Huh!” och nästa låt drog hastigt igång. ”Hypnotize” hade ett coolt tunggung. Frontmannen sjöng med en lätt mörkare och hesare slutkläm på tonerna. Holter spelade helt suveränt på sin gitarr. Följande ”Rock My Ride” inleddes med pumpande trummor och sköna hårdrocksskrik. Åge hade en stark utstrålning, flörtade med publiken och spred glädje i lokalen. Jag såg många armar i luften bland oss som var där. Knytnävarna rörde sig uppåt i takt. ”Glam” hojtade plötsligt som ett mellanting av tåg och indianskrik, upprepade gånger. Åskådarna tjoade glatt med.

Röken pyrde ut över hela scenen och den fartfyllda ”Non Stop Rock’n Roll” fick alla som var där att släppa loss. Det var omöjligt att stå stilla. Man drogs med i energin. Nilsen lyfte mickstativet rakt upp i luften. Efter sprudlande gitarrtoner klappade publiken i takt och gjorde hoande läten tillsammans med Åge. Han frågade oss: ”Hur är läget?” och fick ett rungande ”Braaa!” till svar. En fin melodi inledde ”Wall Street” och sedan tog yrvädret bakom mikrofonen i med rösten ända nerifrån platåskorna, följt av härlig bas och kraftfulla trummor. För att inte tala om gitarrsolot, som var extremt fingerfärdigt.

Frontmannen plockade fram en gitarr han också, utav det mer akustiska slaget. Den populära ”Kilimanjaro” gjorde fansen vilda och man såg ett hav av armar i luften. Øystein lyfte upp sina händer också, hållandes sina trumpinnar med en cool min. Basisten stod ofta bredbent och gungade sitt cowboyhattprydda huvud. Inför ”Dare Devil Heat” trampade han på pedalen och lirade lite solo, med trummisen som ett rytmiskt stöd. Gitarristen satte sin ena känga mot kravallstaketet och rev av sina riff. Det var en låt med stake i, som framfördes kaxigt. Sångaren studsade på stället och sträckte sedan effektfullt upp ena armen i luften. Han tog långsamt ner den och spände musklerna. Publiken hoppade i takt med sångaren när ”Do You Wanna Taste It” började. Det fanns ingen pyroteknik, men nu smällde det ändå, kan man säga. Låten som blev signaturmelodi i serien ”Peacemaker” var sannerligen medryckande. Den hade en väldigt skön takt, som dunkade och svängde, så det var givet att klappa med.

Många spotlights i olika färger spred sitt ljus, musiken flödade och glädjen rullade fram genom min kropp. Under ”Shadows Of Eternity” hördes det verkligen vilken power Åge har i sin röst. Åskådarna blev som tokiga av glädje. Vibrationerna kändes i golvet, både från volymen på det som spelades och på grund av att många i lokalen hoppade jämfota till ”Gonna Get You Someday”. Publiken sjöng även med för full hals. Nilsen svängde ena armen fram och tillbaka. Folkhavet gjorde likadant, så att en snabb vågrörelse gick från höger till vänster, upprepade gånger. Avslutningsvis åkte mikrofonstativet upp i luften igen.

Fansen sjöng med, i stort sett hela tiden, under ”Hard To Be A Rock N’ Roller”. Bandet körde refrängen upprepade gånger, så att alla i publiken kunde sjunga med ordentligt. Det var nästan risk för att bli tjatigt, men det var ändå kul. Basisten gjorde en cool rörelse och satte upp ena foten på en högtalare. Ett stort leende spred sig över gitarristens ansikte. Glädjen smittade av sig. Sedan drog Holter av ett solo som hette duga.

Deras monster-hit ”In My Dreams”, som de tävlade med för Norge i Eurovision Song contest 2005, avslutade alltihopa. Åge bevisade återigen att han behärskar sin röst till fullo. Även de höga tonerna lät snyggt och gav låten en extra rush. Vid tonartshöjningen trodde jag att taket skulle lyfta, delvis på grund av åskådarnas jubel. Sångaren tystade sedan ner sina spelande vänner för att publiken skulle få sjunga med ordentligt. Det blev en stor, glad gemenskap och jag ville inte att konserten skulle ta slut.

Vilket coolt band de är och vilken show de bjöd på. Medlemmarna har glimten i ögat, framförallt sångaren, som är en artist ända ut i fingerspetsarna. Han har en stark scennärvaro och en utmärkt publikkontakt. Glamrockarna spelar musik man blir glad av. De hade roligt på scenen, det märktes tydligt. Alla tycktes vara exalterade, både bandet och publiken. Wig Wam överträffade mina förväntningar. Det var en av de bästa spelningar jag har sett, åtminstone på många, många år. Konserten var helt suverän och efteråt kände jag mig alldeles upprymd.

Anna Karlsson

Anna Karlsson

Skribent/Fotograf
RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Copy link