Allt är nytt, bandet, all personal på och bakom scenen, soundet på senaste plattan men det är samma tyska ångvältsblues.
Thåström kör över sin publik med övertygelse om att ge den vad den behöver och inte vad den vill ha. Det här är som vanligt ingen nostalgitripp även om texterna blickar tillbaka på ett långt liv i rörelse.
Alltså, inga låtar från Ebba Grön men vi får ett par från Imperiet i vråltunga versioner med en “CC Cowboys” som kom verkligt nära med tanke på vad som sker några få mil från oss. Det är så en verkligt bra låt identiferas genom tidlöshet.
Thåström modell 2022 är i bättre form än någon av sina generationskollegor. Inget gubbfläsk, inget gubbfjäsk utan bara musik och en produktion som är så snygg, så välljudande att motstycke saknas.
Ljuset är så snyggt att jag bara kan jämföra med Rammstein och Nine Inch Nails. Det skapas magi i varje sekund och ljudet är glasklart från första stund till sista. Faktum kvarstår dock – Joakim Thåström gör den viktigaste musiken idag och detta i en ålder då de flesta slutat bry sig. Publiken är i alla åldrar, unga punktjejer, gamla rockrävar och helt vanliga killar och tjejer som blir glada av “Fan, fan fan”.
Själv står jag där stum, med tårar i ögonen och så berörd av varje ton, varje fras och varje rörelse.
Det här är det bästa en svensk artist gjort. Någonsin.
