Det märks tydligt att Electric Boys saknat sin publik och att publiken saknat dem. Redan från inledande ”Psychedelic Eyes” är det fullt ställ på både band och åskådare och det håller i sig genom den korta, men välkomponerade, konserten. Från fjolårets omtyckta platta ”Ups!de Down” serveras vi en inspirerad ”Supergod” och en turboladdad ”Twang ’em And Kerrang ’em”, men kronan på verket från nämnda platta stavas ”Tumblin’ Dominoes” som i mitt tycke är en av förra årets i särklass bästa låtar. Den lyfter ytterligare live till rent ut sagt magiska proportioner.
Förutom obligatoriska hits som ”Electrified”, ”Mary In The Mystery World” och ”Groovus Maximus” luftas äntligen låtar från boysens sorgligt förbisedda tredje album ”Freewheelin’”, vilket har efterfrågats av fansen i åratal. ”Slim” Martin Thomanders återkomst till bandet möjliggör detta. ”Ready to Believe” svänger som en rallybana och ”Straight No Chaser” briserar som en neutronbomb medans melankoliska bluesballaden ”Sad Day” ger precis lagom med andhämtning innan den sprakande finalen med ”All Lips’n Hips” och avslutande crescendot i ”Jesus Christ Superstar”. Det måste också bara nämnas att ”Rags To Riches” är precis lika sexigt, svettigt och ösigt übergroovig som alltid. GALET BRA!!
Den enda kritiken jag har är att det var alldeles för kort. Det kan man dock inte klandra bandet för eftersom Valand prioriterar bort riktig livemusik efter klockan 23 till förmån för discodunk. Världens främsta groovemaskin vet dock precis hur man tillfredsställer en pandemisvulten publik, även med begränsad speltid. Jag såg enbart breda leenden från öra till öra efteråt. Tro fan det när vi precis bevittnat Sveriges kanske absolut bästa liveband.
