Det är inte, nödvänligvis, som magin inträffar på de inrökta, ölstinna och nattöppna klubbarna. Det kan lika gärna inträffa en tidig fredagskväll på ett café kända för matiga mackor och retromiljö. Som i fredagskvälll när Bror Gunnar Jansson intog Cirkuscafeétt på Platensgatan i Linköping.
Bror Gunnar Jansson har de senaste åren framstått som en av de mest egensinniga och lovande artisterna inom svensk blues. Eller blues och blues, Bror Gunnar är så mycket mer än halvhjärtade försök att låta som Muddy Waters 73 då han helt kör i en egen fil på den enorma bluesmotorleden.
Det sprakar om hans gitarr, han visslar och vrålar med samma passion och han låter mer plågad än en hel avdelning på sjukhusets stormavdelning. Han påpekar själv att de är deppiga och att alla låtar handlar om ond bråd, och ibland, utdragen död. Men om detta är inte är blues så får någon gärna berätta för mig vad det är i så fall.
Bandet är lyhört och särskilt rutinerade basisten Stefan Bellnäs sticker ut i utsvängda jeans och en mustasch inte långt efter ABBA-basisten Rutger Gunnarsson. Att han sedan lirar otroligt följsamt och tajt behöver jag nog inte skriva.
Ibland ger sig bandet ut i långa instrumentala stycken men Bellnäs är alltid på slaget rätt. Bror Gunnar själv lirar primitivt och djuriskt samt använder mycket tekniska attiraljer. Att kunna spela m e d elektroniken är få som kan och behärskar men här är varje effektpedal en färg på Bror Gunnars palett som han målar sin blues med.
