Vad kan man säga om At The Gates som inte redan är sagt? Att de (nästan) helt ensamma uppfann en musikgenre, att de är rent geniala eller att melodisk dödsmetall är den nya gubbrocken?
Det sista är i allra högsta grad sant och en hedersbetygelse då man gått och blivit folklig och bredare än en ladugårsdörr i Fjugesta. Vem hade trott att aggressiv och intellektuell hårdrock skulle nå en bred massa och sätta sig i själen hos folk 1991 – troligen ingen.
At The Gates har dessutom gjort årets bästa platta i ” The Nightmare of being” som egentligen har mer med konstmusik att göra än “brutal jävla metal” men ATG har alltid haft rent orkestrala drag i sin tonkonst.
På scen är det sångaren Tompa Lindberg som styr, med hand i luften sätter han igång låtarna för att sedan hela tiden bjuda in publiken att vara med. Det är också ganska gulligt hur han kastar slängpussar till oss för att betyga hans och bandets kärlek till sin publik och jag behöver väl knappt skriva att den är besvard? Trummisen Adrian Erlandsson är nog den som drar det tyngsta lasset då den här typen av musik är otroligt fysisk och ATGs intrikata musik är inga låtar det går att släppna av till, har få pauser och knappt något annat tempo än full gas.
De döda punkterna är få, mellansnacket lika med noll utan allt fokus ligger på musiken, vilket är så det ska vara. ATG bjuder på en palett av låtar från sin långa och banbrytande karriär. Har du chans att se dem ska du göra det och det är inte ett tips utan en order.
