Vi bjöds under kvällen på härlig 70-talshårdrock med riv och klös i. Sångaren har dessutom en stark utstrålning. Åskådarna svängde med i musiken, som tuffade på. Det var en bra blandning på setlistan. Här fanns bitar från nästan alla album, varav fem spår från senaste plattan.
Sångaren och gitarristen Conny Bloom startade Electric Boys tillsammans med basisten Andy Christell redan 1987. Två år senare kom debutalbumet. De uppnådde snart kultstatus, men efter tredje skivan tog gruppen ett uppehåll, som varade i femton år. Återföreningen skedde 2009. Fyra studiomaterial har släppts sedan dess, med jämna mellanrum. Den sjätte ”The Ghost Ward Diaries” (2018) anses vara en av de mest framgångsrika i samlingen. I våras gav de ut sitt nya, sjunde arbete ”Ups!de down”.
Trummisen Jolle Atlagic gjorde ett fantastiskt jobb under lördagkvällen på Park 57 i Oskarshamn, då han började med att värma upp i en annan konsert, tillsammans med sina andra bandkollegor i The Quill. Atlagics energi räckte gott och väl till showen med Electric Boys också.
Under de tre första låtarna, som innehöll bland annat den grymt bra ”Electrified”, bjöds det på tunggung och jammande. Lekfullhet och skicklighet fanns i en skön mix på scenen. Ett gitarrsolo brändes av så att det nästan rök om det. Publikens uppmärksamhet fångades som nattfjärilar dras till en lysande lampa, för det blev ett enormt ös av musikerna ganska omgående.
Det blev ännu mer groovy och rykande hett när suveräna ”Ready to Believe” spelades. Andy gungade bakom basen i den soul- & bluesdrypande rocklåten. Här fanns kraft bakom trummorna, på gitarrer och bas, samt i Connys röst. Blooms stämma har blivit lite hesare med åren, men det gjorde bara allt så mycket bättre.
En bit in i konserten sa frontmannen: ”Nu ska vi köra en gammal stänkare”, vilket blev den underbara, Beatlesdoftande ”Mary in the Mystery World”. Bloom hade glimten i ögat och fick en mycket bra publikkontakt. Tillsammans med gitarristen ”Slim” Martin Thomander spelade han ett bluesigt solo. Det fick mig att må gott.
Bandet fick hela stället att gunga när de drog igång ”Groovus Maximus”, som sedan övergick till ”Tear it Up”. Det blev en skön mix i den tunga hårdrocken när Conny spelade munspel. En rolig detalj var att han klev ner i publiken och gick en liten runda, spelandes på det lilla instrumentet.
Den fantastiska ”You Spark My Heart” gav en underbar känsla inombords. För att inte tala om den helt enastående ”Tumblin’ Dominoes”, som helt klart är en favoritlåt och blev absolut en av de bästa stunderna under den här lördagkvällen. Även The Quills basist Roger Nilsson stod i publiken och diggade. Det var omöjligt att inte röra på sig och många var vi som dansade där vi stod.
Mannen bakom trummorna spelade som sagt hela kvällen, då han deltog i två konserter, så han uppmärksammades med en extra applåd för det. Sedan blev det mera ös och ett kraftfullt groove i ”Twang ’em & Kerrang ’em”, som avslutade ordinarie set. ”En gång till” ljöd gång på gång. Publiken gav sig inte och jublade när bandet äntrade scenen igen. Trots att sångarens röst råkade vara lite mer sliten än vanligt den här kvällen, så fick han till klara toner ändå, samt ett gripande och själfullt skrik under ”Sad Day”. Under samma låt fick vi också njuta till ett känslosamt gitarrsolo.
Sist ut blev gruppens mest kända sång ”Lips ’n Hips” och killarna i publiken blev galet glada. De sjöng med för full hals och det blev överlag ett ganska roligt nummer. Hela konserten innehöll ofta ett lekfullt showande, framförallt från den karismatiske sångaren. Electric Boys var bättre än på skiva och är definitivt ett band som ska upplevas live.
