Artist: IN SOLITUDE
Plats: Muskelrock
Datum: 2013-06-01
Betyg: 9/10
Sveriges bästa band tillsammans med Watain fick äran att avsluta årets upplaga av Muskelrock. Att man fick detta ärofyllda uppdrag kändes verkligen helrätt om ni frågar mig, för jag har sett detta eminenta liveband få lira på små scener med dåliga speltider allt för många gånger. Det som dock imponerat på mig varje gång är att trots att man haft de sämsta förutsättningar man kan tänka sig har man ändå alltid levererat på en nivå som inte kan beskrivas med andra ord än “världsklass”. Sångaren Pelle “Hornper” Åhman är en frontman och diabolisk estradör av toppklass och hans smått sinnessjuka uppenbarelse ger en känsla av total besatthet som jag inte sett någon annan komma i närheten av. Både hans kroppsspråk och hans mellansnack är fullkomligt briljanta och är en av de stora anledningarna till att In Solitude i de flesta fall ligger på en helt annan nivå än de flesta övriga band som finns i världen när det kommer till liveframträdanden. Om inte Hornpers magnifika framträdande vore nog så har också In Solitude en basist som även han nästan skulle kunna kallas bandets frontman. Gottfrid Åhman, storebror till sångaren Pelle, står allt som oftast vid scenkanten och eldar på publiken med ett närmelsevis maniskt beteende.
Med tanke på hur extremt fascinerande dessa liveframträdanden är så hade In Solitude faktiskt varit ett av Sveriges bästa liveband även om deras låtar var total skit, men det fina är ju att båda bandets alster, framförallt den senaste plattan, är fullkomliga mästerverk. Således har vi alltså ett band som har den få förunnande lyxen att kunna kombinera ett magiskt liveframträdande med en låtskatt som är fullkomligt fjällmagisk. Denna kombination gör att i princip samtliga av In Solitudes spelningar känns som fullpoängare, men det som drog ner betyget lite den här gången var att ljudet strulade tämligen mycket under titelspåret från den senaste plattan The World, The Flesh, The Devil. Gitarristen Niklas Lindströms gitarr hördes inte alls, vilket dock inte var bandets fel, men det drar ändå ner helhetsintrycket från spelningen. En eloge ska dock ges till Henrik Palm som på ett ypperligt sätt löste det faktum att han under i princip hela låten var den ende strängbändaren. Att bandet också bjöd på en ny låt var en väldigt trevlig överraskning. Med tanke på hur många gånger jag har sett In Solitude live kändes det otroligt roligt att få höra en ny låt i den setlist som jag kan utantill vid det här laget. Om resterande låtar från bandets kommande platta håller lika hög klass som den låt vi bjöds på under Muskelrock kommer det tveklöst vara så att vi kommer att ha en stark kandidat till årets platta från In Solitude.
Överlag var detta den tredje bästa spelningen under årets Muskelrock och tvivelsutan en mycket värdig avslutning på världens starkaste festival. Nu är det bara att börja räkna dagarna tills det är dags igen nästa år. Då är självklart Rocknytt på plats igen.
