Ibland dyker de bara upp, låtar som etsar sig fast i pannloben. Att ens försöka mota bort dem är liktydigt med en kognitiv dissonans. Två sådana goda exempel återfinns på Q5 debutalbum Steel the light som kom ut 1984.
Allt var inte grunge som glimrade från Seattle. Q5 visade vart hårdrockskåpet skulle stå.
Gruppen ynglade av sig 3 album varav deras senaste släpptes av Frontiers 2016. Ojämnhet skulle man kunna titulera gruppens musikaliska framfart. På debuten existerade det bara två magiska låtar.
Därutöver gillade jag “Missing in action“, resten var inte riktigt my cup of thee.
En av de två magiska var titellåten “Steel the light“. Så sjusärdeles blytungt! Så melodiskt och så episkt. Refrängen var snudd på perfektionism.
Den andra låten som jag vill lyfta fram är “Lonely lady“. Vill man ta i så skulle man kunna kalla den AOR, i vilket fall som helst hair metal.
Diskrepansen mellan dessa guldkorn och resten av materialet var som sagt anmärkningsvärt stort.
Både “Steel the light” och “Lonely lady” var så kallade brottarhits eller hårdrockanthems. Kalla de vad ni vill, men höjde sig över mängden gjorde de. De har för evigt ristat in sig i min hårdrocknotbok.
