Rammstein eller Scorpions? Den gemensamma nämnaren är att de är tyskar. Dit räknas även Pink Cream 69. Gruppen har släppt hela 12 album mellan 1989 och 2017.
Deras jämnaste alster är Electrified (1998) tätt följd In10sity (2007) samt Sonic Dynamite (2000).
Mina kvalitetsmåttstockar heter Masterplan och Firewind. Jag har inga som helst problem med att implementera in detta album till de tyska och grekiska kolosserna.
Pink Cream 69 bildades 1987 i Karlsruhe av Andi Deris, Dennis Ward, Kosta Zafiriou och Alfred Koffler. Kosta är av grekisk härkomst och Dennis Ward är av amerikansk ursprung.
Andreas “Andi” Deris greppade Helloweenbetet när de sökte med ljus och lykta över en ny sångare. Han slutade 1994. Britten David Readman tog över mickstativet.
Dennis Ward är numera fast medlem i Magnum och svingar drakoniskt sina piskor och styr det mesta i projektet Khymera. Hans skötebarn levererar varierad tyngre AOR eller melodiös hårdrock, beroende vilken vinkel man vill beskåda det hela från.
Förutom att agera pisksnärtsutdelare är tyskamerikanen multiinstrumentalist, en gudabenådad producent, och utifrån Khymera, en överdjävlig sångare. Den vokala biten har han skött sedan platta nummer två.
Tillbaka till Pink cream 69. Albumet Electrified var nästintill flawless, det vill säga raka motsatsen till en ren transportsträcka. Produktionen var krispigare än KFC.
David Readman sjöng lungorna av sig i låtar som var påträngande starka. Den inledande trippeln med “Shame“, “Stranger in time” och “Break the silence” var rakbladsvass.
I “Over the fire” höjde grabbarna tempot rejält. På efterkommande “Losing my faith” avlossade tyskarna ytterligare örongodis.
Som sagt detta var ett album som var bra rakt igenom; a pure classic.
Plattan efteråt, Sonic Dynamite hade två riktiga käftsmällar “Seas of madness” & “Speed of light”
Låtordning
Shame
Stranger in time
Break the silence
Electrified
Over the fire
Losing my faith
Higher kind of life
Burn your soul
Rocket ride
Best for you
Gone again
