De 30 bästa AOR-albumen…före år 2000

Jajamän, här är den! AOR-listan som sammanställer världens bästa AOR-album genom tiderna.

AOR-content from hell and back again

Jajamän, här är den! AOR-listan som sammanställer världens bästa AOR-album genom tiderna. Detta är part 1, vilket innebär att i part II radas de mest helgjutna plattorna efter år 2000 upp.

I part1 ägnar jag mig åt att reflektera över de bästa, innan år 2000, det vill säga genrens ursprung och guldålder.

Nu är det år 2023, det innebär att hävstångskraften symmetriskt kommit ifatt AOR-genren.

Nu är det liksom rätt läge att kora de 30 bästa AOR-albumen på båda sidorna av 2000-talet. 23 år är den gemensamma nämnaren. I så fall 1976-1999 och 2000-2023

Genren föddes på andra sidan atlanten i slutet på 70-talet. USA och Kanada andades, åt och sket ur sig AOR-milstolpar.

De 30 bästa AOR-albumen...före år 2000 1

1.  Skivan ska vara helgjuten; “Most killers, no fillers”Många plattor faller oftast på kriteriet eftersom det oftast  existerar 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.

Många band tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet, i symbios med skivbolagsvälviljan = (vänskapskorruption)?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än må vara.

3.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Steve Perry!

Dock ska inte ungdoms-odödlighet och attityd  avgöra;  utan hen bakom micken måste också kunna sjunga. White Widdows, Fighter och Tens vokalister är tre grymt goda exempel på detta. 

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

De 30 bästa AOR-albumen...före år 2000 2

Jag vill slå ett slag för några av mina absoluta favoriter, White sister. De tillhörde pudelrockare som skapade the best of the best… utan att ett hel albumet höll.

De framynglade tidlösa saker som “Straight from the heart”, “Love don´t make it right”, “Can´t say no” och “Promises“.

Detta var produkter från himlens innersta skrå. Dessvärre var diskrepansen mellan dessa big fyra, gentemot resten av materialet för avgångsgrund.

Produktionen var ett annan aber! Den höll inte måttet. Ponera Beu Hill eller Neil Kernon; hade dessa två faktorer infriats så hade detta varit en topp 10 alla kategorier.

På uppföljaren, Fashion by passion, som kom ut två år senare (1986) upprepades historien: “A place in the heart“, “April” och “Until it hurts” var låtar att döda till, så sjukt klockrena, men som sagt produktion var bättre, men helheten failade även här.

Det fanns många grupper som led av samma syndrom som just dessa album. Ett annat gott exempel är Van Zant från 1985. Hans första och enda platta var en orgie av AOR-genialitet utspädd med standard.

De alstren som jag kategoriserar som AOR-classic var framförallt “Heart to the flame” som följdes av “She´s out with a gun“, “2 + 2” och “You´ve got to believe in love“, därutöver var det blandad kompott.

Kontenans var ändå fyra utomjordiska låtar av10 möjliga – det håller inte i min AOR-bok, ifall perspektivet är helgjutenhet.

En annan snubbe som föll i samma fälla, en konstruktion de flesta förövrigt föll i, var Van Stephenson med sin Suspicious heart (1986).

Med låtar som titellåten och “Fistfull of heat” skapade han monumental AOR. Resten av plattan hade sina stunder, men kom inte i närheten av de två ovannämnda kvalite.

Ett av mina absoluta favoritband var Y & TEartshaker som kom ut 1981, var deras jämnaste produkt, dock lite för tung för denna lista.

Därutöver blandades det och gavs. Det som var riktigt bra var inte bara riktigt bra, utan snarare övergudomligt.

Y & T skapade smittsamt refrängstarka anthems som “Rescue me”, “I believe in you”, “Forever”, “Don´t wanna lose”, “Breaking away”, “Don´t stop running”, “Anytyime at all”, “Face like an angel”, “Temptation” och “Don´t be afraid of the dark”.

Som sagt, det är komplicerat att hitta kraftfullare AOR-hymner än ovanstående uppradering.

Pomp-aorigaste i klassen? Förutom Fortune/Harlan Cage/101 South och Le Roux så samexisterade mästarna i klassen, Asia. Självskrivna? Nej, inte alls – tyvärr, hur gärna än jag försökte.

Ärligt, det gjorde ont i hela kroppen att inte kunna infoga vare sig debutalbumet från 1982 eller uppföljaren Alpha (1983).

På debuten samsades det som kan beskrivas som pomp-aor i sin allra renaste form, det vill säga essensen utav vad den smala nisch har att erbjuda.

Känn på dem: “Heat of the moment“, “Only time will tell“, “Sole survivor“, “Time again” och “Wildest dream“!

I forskarvärlden fuskas det brett och vilt i syfte att bekräfta sina egna teorier. Det kallas lite snyggt att man som forskare använder sig av ett så kallat sig  konfirmeringsbias.

Jag önskar att detta bekräftelsejäv gick att göra i AOR-världen, med syfte att infoga ett album till de 30  bästa ever. Tyvärr, det räckte helt enkelt inte.

Det gällde i allra  högra grad också Alpha, där “Don´t cry“, “Never in a million years“, “The heat goes on“, “Eye to eye” och “True colors” briljerade. Men nära skjuter långtifrån någon hare.

De 30 bästa AOR-albumen...före år 2000 3

Aviator – Aviator (USA/1986)

New York baserade  Aviator släppte endast ett album, men herregud vilket sådant. Plattan var helt befriad från fillers.

Axe – Offering (USA/1982)

Bobby Barth, vilken kille, vilken röst! Ett majestätiskt keyboardhamrade ackompanjerades av ett helt eget AOR-sound.

Bon Jovi – Bon Jovi (USA/1983)

Jag blev nästan gruppvåldtagen och lynchad av inavlade Norrköpingsbor i bussen från Stockholm till rikets mest hemska dialekt.

Jag hade uttryckt att förbandet Bon Jovi var ljusår bättre än the main attraction, KISS. Den harangen av ord harklade man helt enkelt inte bara ut sig… utan att bli straffad.

Kiss – Unmasked (USA/1980)

På tal om KISS. Även en blind höna kan hitta ett korn. Till mångas förtret sminkade bandet inte av sig. Dock var albumet en orgie i djäkligt starka låtar, precis som albumet innan Dynasty hade varit.

Cannata – Images of forever (USA/1988)

Jeff Cannata var djupt involverad i AOR-legendarerna Arcangel. Men för mig var detta hans mest helgjutna ögonblick.

Vill man ha sin AOR-soppa spetsad med mystiska örter så hade man helt enkelt hittat hem. Inget vad jag vet, kommer inte ens i närheten av att kopiera detta ubermagiska sound.

Tommy Shaw – Ambition (USA/1987)

Styx-bekantingen Tommy Shaw fick chansen att visa upp sin förträfflighet i tre egna soloskivor. Dock var det först på hans tredje alster som giljotinen föll ner. Hans fragilljusa röst kontaminerads utav 10 sjusärdeles bedårande sånger.

FM – Indiscreet (England/1986)

Gillade man brittisk AOR så lär ingen av dessa fans inte ha med FM på deras best of lista. Bandet blev en institution  i institution, en ö bland andra öar.

Red Siren – All is forgiven (USA/1989)

Ville man ha sin AOR tillredd på samma ingredienser som Belinda Carlisle så var detta album ett som man skulle införskaffa. Att den gått under radarn för många inbitna fans förhöjde ögonblicket.

The Storm – Eye of the storm (USA/1995)

Supergruppens andra album kunde inte kommit mer olägligt! AOR-genren var då lika populär som en tändsticksask hos en pyroman. Såväl grungen som hip hopen hade käkat keyboards till frukosten. Det hindrade inte The Storm från att skapa ett riktigt mästerverk.

Michael Bolton – Everybody´s crazy (USA/1985)

En kille som inte vill förknippas med sitt musikaliska förflutna var Michael Bolotins fjärde soloeskapad. För oss som är nerkärade i AOR-genren är han däremot en Gud bland Gudar.

Albumet kan utan problem infogas bland de fem bästa i denna rosafluffiga genre –  en närproducerad och ekologisk manna från himlen.

De 30 bästa AOR-albumen...före år 2000 4

Fortune – Fortune (USA/1985)

Ville man ha sin musik pompig så fanns det andra alternativ till Asia. Till skillnad från britterna så framynglade amerikanerna ett klockrent helgjutet album, med stark betoning på helgjutet.

Harem Scarem – Mood swings (Kanada/1993)

Den självbetitlade debuten (1991), kontra den betydligt tuffare uppföljaren som gavs ut två år senare? I mitt fall var inte valet speciellt märkvärdigt eftersom jag dels gillade den hårdare produktionen, dels upplevde låtarna på  Mood swings som mer episka.

Sylvasst örongodis som “Saviors never cry“, “No justice“, “Stranger than love“, “Jealousy”, “Sentimental Blvd“, “Empty promise” och “If there was a time” var rent ut sagt knäckande starka.

Signal – Loud and clear (USA/1989)

Innan Mark transformerades till Marcie så frontade hen Signal. Ett band som endast släppte ett album, men vilket sådant! Den neonoranga “Arms of a stranger” måste dessutom tituleras som en av världens 10 bästa AOR-låtar.

Magnum – On a storytellers night (England/1985)

En av de första vinyler jag köpte var Chase the dragon från 1982. Att lyssna på “Soldiers of the line, “On the edge of the world”, “The Spirit” och “Sacred hour” var som en religiös upplevelse.

Fyra låtar gör dock inget album, något Magnum rådde bot på tre år senare genom On a storyteller night.

Survivor – Vital signs (USA/1984)

Att skapa två mästerverk efter varandra är få förunnat, men Jim Peteriks och Frankie Sullivans skötebarn Survivor såg till att så skedde. Bandet tillhör the big three det vill säga Survivor, Foreigner och Journey.

Survivor – When seconds count (USA/1986)

Det var bara att gratulera bandet till sångrockaden, från Dave Bickler, till Jimi Jamison. Inget ont om Dave, men Jimi tillhör utan tvekan en av AOR-världens starkaste vokalister.

På denna makalösa platta ingick en av bandets mest kvalitetsstinna låtar, dutt duttiga “Backstreet love affair

Rick Springfield – Living in Oz (Australia/1983)

Kängurur och och koalor gör sig inget besvär på denna lista, utan det är denna ADHD-energiboost som innehar huvudrollen i detta täta molldrama.

Shy – Excess all areas (England/1987)

I mitt tycke är det hugget som stucket vilken som är Storbritanniens bästa AOR-platta; FM vs Shy. Det man med säkerhet kan yppa är att detta album är ett mästerverk.

Stan Bush & Barrage – Stan Bush & Barrage (USA/1987)

Mr Stan Bush har släppt åtskilliga soloeskapader. Ingen av dessa kommer i närheten av denna kronjuvel.

På detta album stod alla planeter uppradade. “All killers, no fillers” var ett uttryck som mer än väl täckte in innehållet på detta album. Här stod han på toppen av sin förmåga, därefter gick det bara utför.

Streets – Crimes in mind (USA/1985)

Mike Slamer var/är en AOR-ikon vars skugga lämnat många avtryck i musikhistorien. City Boys, Slamer och Steelhouse Lane var några kröningar. Dock var det via Streets andra album som den berömda polletten gjorde dem odödliga.

De 30 bästa AOR-albumen...före år 2000 5

Treat – The pleasure principle (Sweden/1986)

Treat var Skandinaviens bidrag som beamade in sig på denna eminenta lista. Att de dessutom lyckades med konststycket att integrera två album på listan över de bästa AOR-albumen på 2000-talet, bör få fans att höja på ett och annat ögonbryn i AOR-universum.

Robin Beck – Trouble or nothing (USA/1989)

En av världens vackraste människor kunde ståta med ansiktet på detta makalösa album, där varje låt var en singel.

Mest känd är albumet för att ha med Coca-cola reklamlåten “First time“. För mig är dock detta ett helgjutet album där  kvaliteten visade sig vara obarmhärtigt stark.

En av plattans huvudlåtskrivare Desmond Child visade verkligen var det mintrosa skåpet skulle placeras ut; det var inte bara en låt som stack ut.

Russ Ballard – Russ Ballard (England/1984)

Har man skrivit lyckopiller som “New York groove” (Ace Freshley) , “Since you been gone” (Rainbow), “On the rebound”  (Uriah Heep), “So  this is eden” (Bad English),  “I know there´s something going on”  (Frida från ABBA) och  “Can´t shake loose” (Agneta Fältskog) var det bara att abdikera, killen var och är ett halvgeni.

I egen regi så konstruerade han ett riktigt bistick till album. Hans självbetitlade alster gavs ut 1984 och innehöll kvalitetssäkrade hymner som: “In the night”, “Two silhouttes”, “Voices” och “A woman like you”. Därutöver var resten över medel.

Efterkommande The fire still burns (1985) var inte heller något hastverk precis.

Foreigner – 4 (USA/1981)

Foreigner, ytterligare en av de tre stora elefanterna. Deras magnum opus var utan tvekan detta majestätiska album. En av låtarna var “Break it up” tillika en topp 10 när det kommer till de bästa AOR-låtarna som någonsin konstruerats.

Toto – Isolation (USA/1984)

Ska det vara tre, eller ska det vara fyra stora elefanter? Det är självklart a matter of taste. De flesta vill nog att Toto infogas bland de övriga tre.

När det kommer till utomjordiska vokalister så tänker jag instinktivt på Fergie Frederiksen, mannen med keramikstrupen som ersatte Bobby Kimball på sång inför detta delikata album.

Def Leppard – Pyromania (England/1983)

The new wave of british heavy metal kan man väl beskriva Def Leppard ursprungligen tillhöra. Dock var de ytterst lättfotade, vilket innebar att de övergav genren, för att istället flörta med de amerikanska kommersiella AOR-banden. Det gjorde Sheffieldslynglarna helt rätt i utifrån ett historiskt perspektiv.

Dare – out of the silence (England/1988)

Närt vi ändå är inne på temat lättfotade britter. Dare tillhörde verkligen gräddan av band som sprutade ur sig adekvat kvalitet. Dock var det tyvärr en engångsföreteelse, men ändå. Out of the silence var verkligen ett av de högsta bergen i bergskedjan.

Aldo Nova – Aldo Nova (Kanada/1982)

En av pionjärerna i genren vara kanadicken Aldo NovaBryan Adams skulle väl väldigt många inbitna fans utropa. Absolut, han hade sina stunder, men det var en annan landsman som dyrkade upp lönnlövens sockerstinna AOR-skåp.

Harlan Cage –  Forbidden colors (USA/1999)

Ur rötterna från pomp-pionjärerna Fortune kravlade sig Larry Greene och Roger Scott Craig. Denna duo fortsatte på den inslagna grusvägen som Fortune krattat ut till dem.

Detta innehåll landade inte långt ifrån huvudbandets magiska kvalitet. Pomp-ackorden stod återigen som spön i backen. Melodierna och de fluffiga refrängerna överglänste varandra.

Journey – Frontiers (USA/1983)

Ska jag vara lite kinkig så var detta akilleshälen då det kommer till uttrycket helgjutet utifrån de tre elefanterna Survivor och Foreigner. Albumet är nästan helgjutet, men fragment av kvalitetsolydnad fanns det spår av.

Till skillnad från de två bandet, var det bara Journey som fick med ett bidrag på listan, 2000-talets bästa AOR-album.

Har man som band skapat troligtvis den bästa AOR-låten genom tiderna så förlåter jag dem. “Separate ways” var essensen hur AOR ska låta i mina böcker, exakt såhär, exakt!

rick springfield

Vi 10 som skuggade de 30 i toppen

Le Roux – So fired up (USA/1983)

Fergie fucking Frederiksen! Det skulle kunna vara den enda anledningen till att implementera Le Roux. Nu var inte så fallet, utan här kvävdes allt som hade med dysfunktionalism att göra.

Phenomena – Phenomena (England/1985)

Detta mastodontprojekt var en lite udda fågel på denna lista. Musiken var väl likt Yngwie inte de mest traditionella i genren. Det uteslöt inte innehållet att skugga de 30 bästa.

Honneymoon suit – The big price (Kanada/1986

Kanadensiskt stål bet också på undertecknad. “Wounded” var kronan på verket, tätt följd av “Lost and found“, “One by one” och “Words in the wind“.

Yngwie Malmsteen – Odyssey (Sweden/1988)

Av alla AOR plattor som släppts, varför väljer man att ta med ett med narcissten Yngwie!? Jo för att detta var AOR, fast lite snabbare och betydligt tyngre. AOR-halvguden Joe Lynn Turner frontade denna lyckträff, vilket inte gjorde saken sämre.

Kombinationen av Joe och skivbolagets krav på kommersialism banade vägen för detta melodiska mästerverk.

Mr Joe Lynn Turner släppte själv ett soloäventyr tre år tidigare. Tyvärr var tingesten inte helgjuten, men innehöll ikoniska AOR-gem som “Losing you”, “Endlessly”, “Rescue you” och “The race is on“.

Def Leppard – High´n dry (England/1983) 

Ska jag vara helt ärlig så var det en komplicerad historia att välja mellan High ´n dry och Pyromania, minst sagt

Kiss – Dynasty (USA/1979)

Precis som i Def Leppards fall blev det en knivig historia mellan Unmasked och Dynasty. Många AOR-freaks skulle nog knappast tänka tanken på att ta med dessa kronjuveler. Det finns bara ett botemedel…lyssna på dem ordentligt!

Icon – Night of the crime (USA/1985)

Jag är helt säker på att några AOR-nördar sätter fredagsbakeklsen i halsen. Jag valde faktiskt mellan Icon och Robin Beck, men den ruskigt bildsköne Robin drog det längsta strået och avgick med segern.

The Ladder – The Ladder (USA/1986)

En outsider bland outsiders! Ibland kan allt bara kännas helt rätt, utan att man egentligen inte vet varför. Den känslan fick jag av The Ladders enda album.

Mark Free – Long way from home (USA/1993)

Hade produktionen andats adekvat sådan, och dessutom varit befriad från trummaskiner så hade detta album utan problem infogats bland de 15 bästa AOR-plattor någonsin.

Bite the bullet – Bite the bullet (England/1989)

Ett djävulsk underskattat brittiskt juvelskrin. De lyckades infoga sin egna identitet på plattan som inte innehöll tillstymmelse till dåliga låtar.

De 30 bästa AOR-albumen...före år 2000 6

En bit ifrån

Asia – Asia (England/1982)

Asia – Alpha (England//1993)

Strangeways – Walk in the fire (England/1989)

Brian Spence – Brothers (USA/1986)

Rainbow – Bent of shape (England/1983)

Dan Lucas – Canada (Kanada/1992)

Van Zant – Van Zant (USA/1985)

Talisman – Talisman (Sweden/1990)

Giant – Last of the runaways (USA/1989)

Alien – Alien (Sweden/1984)

De 30 bästa AOR-albumen...före år 2000 7

AOR, adult oriented rock uppfanns i USA. Amerikanernas fäbless för mollackord, förföriska melodier, mellobryggor, magiska refränger flankerades av sång i världsklass och en betongstark produktion, jo amerikanerna var minst sagt kungar i sitt eget kungarike.

Det är få album som inte har sitt ursprung i the land of opportnitues. Hela 20 grupper och artister var från USA. De andra anglosaxiska länderna fick dela på brödsmulorna.

Britterna 6 stycken genom Shy, Dare, FM, Magnum, Def Leppard, Russ Ballard, kanadickerna via Aldo Nova/Harem Scarem australiensarna genom Rick Springfield.

Insprängt i allt detta utplacerade jag Treat. Det kunde vara ett tecken på vad komma skulle på andra sidan 2000-talet, men också grunden för just den processen.

Någonstans måste den sagan början, i mitt fall inleddes den med Treat, inte Europe, även om det säkert var de som fick the first and second wave scandinavian melodic hardrock att rulla.

Survivor var det enda band som lyckades få med två albumbidrag. Indirekt också Fortune, där debuten samsades med Harlan cage.

De 30 bästa AOR-albumen...före år 2000 8

FÖLJ ROCKNYTT 2023 – Den bästa spellistan på Spotify för dig som vill upptäcka ny musik. Här får du det senaste inom Rock, Hårdrock, AOR och Metal. Spellistan har över 4000 följare och uppdateras flera gånger i veckan!

VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER