Nyligen släpptes en åtta plattors version av Thin Lizzys monumentala liveplatta “Live and Dangerous” från juni 1978 med en sammanlagd speltid på nio och en halv timme.
Behöver världen verkligen ännu en monumental box som gamla rockgubbar kan sitta och runka till?
Svaret är tveklöst ett rungade JA!
Av många anses detta vara världens bästa liveplatta men samtidigt har det diskuterats hur mycket som är tillsnyggat i studio. Ingen kan med säkerhet veta, men för att bevisa motsatsen ges nu samtliga åtta gig som man valt mellan och som hamnade på den slutliga versionen ut. Spelningarna gjordes både i USA och England mellan 1976 och 1978. Som producent står välrenomerade Tony Visconti och meningen var att han skulle producerat en helt ny platta med Thin Lizzy men det hade han inte möjlighet till och då var det en smidig lösning att ta några redan inspelade gig, putsa till dessa och få ut en dubbellive.
Jag fick “Live and Dangerous” samma år den kom i julklapp av mina föräldrar. Troligen hade de köpt den på NB-hörnan i Linköping. Så fort jag fått upp det numera ikoniska omslaget med Phil på knä och de andra i bandet i bakgrunden var jag fast. När man sedan ser livebilderna inne i plattan var man fast.
Jag skulle viga mitt liv till rock n roll, kosta vad det kosta ville. Inget kunde vara coolare, mer intressant eller på annat sätt uttrycka mina känslor. Desstutom, herregud det spelade de upp Kiss och de andra långt upp på avbytarbänken. Phil Lynott hade en osviklig känsla för melodier, riff och skrev om både krig, kärlek och om Irland med samma skarpa penna.
Sent om sider har Phil fått ett erkännande som lyriker och poet och nämns med respekt. Det var annat på den tiden, då blåste det andra vindar och i pressen hatade man hårdrock. Sedan tror jag faktiskt att det handlar en del om rasism då Phil var mulatt, irländare (fast född i West Bromwich) och sedan frontade han ett hårdrocksband.
Vi är många som kan hela plattan utantill. “We need your helping hands” och “From The Graham Parker Band – John Earle on saxophone” är strofer som är viktigare än hela årskurs åtta undervisning. Det är också det som är extra kul att höra är hur de olika versionerna skiljer sig mellan de olika spelningarna, man hör hur Brian Robertson och Scott Gorham leker, tänjer och böjer på de olika solona från gång till gång. Hur bandet var både lyhört och på tårna varje sekund. Något åtminstone jag saknar i vår nya sköna värld.
Det är även en del låtar med i den här versionen som aldrig kom med 1978, “Johnny”, “Soldier of fortune” och “Opium trail” är några som verkligen lyser upp och är roliga att höra.
I och med denna megautgåva blev ett mästerverk ännu bättre.
