Nyss sexton år fyllda med stora ambitioner och ännu större drömmar var jag, tillsammans med mina dåvarande bandmedlemmar på väg hem från replokalen i min pappas silvergrå volvo. Det tillhörde inte vanligheterna att min far hämtade oss efter ett bandrep, vad jag minns var detta närmast en engångsföreteelse, men av någon oklar anledning hade han insisterat. Radion var påslagen och genom bilstereohögtalarna strömmade musik som fick mig att tappa hakan. Låten som spelades var ”Rags To Riches”, en av fem Bob Rock producerade låtar som spelats in till den internationella utgåvan av Electric Boys debutplatta ”Funk-o-Metal Carpet Ride”. Basisten Magnus som satt i baksätet trodde att det var en ny singel med Ratt, vilket jag bestämt avfärdade. För det första lät det inte som Ratt, för det andra lät det hästlängder bättre i mina öron än något jag dittills hört med dessa Sunset Strip slynglar.
Dagen därpå direkt efter skolans slut åkte jag in till stora staden Göteborg. Där fanns alla de bästa skivbutikerna Bengans, Skivhugget, Waidele och Domus Avenyn som vid den här tiden var ett stort varuhus på flera våningar med såväl kläder som livsmedel och, viktigast av allt, en stor och välsorterad avdelning för skivor. Från Mölndals centrum går det snabbt och lätt att ta sig dit med spårvagn nummer fyra och väl där inhandlades raskt ett exemplar på vinyl av nämnda platta.
Jag hade en viss koll på bandet sedan innan och hade hört singlarna ”Electrified”, ”Hallelujah! I’m On Fire”, ”Get Nasty” och såklart eviga strippklubbsfavoriten ”All Lips And Hips”, samtliga inkluderade på den svenska utgåvan av debutalbumet ”Funk-o-Metal Carpet Ride” (1989). Jag tyckte precis som många andra vid den här tiden att Electric Boys var coola, lite som ett svenskt svar på Aerosmith som jag en tid innan hade upptäckt via plattor som ”Pump” (1989) och ”Permanent Vacation” (1987). Det var dock tack vare ”Rags To Riches” som jag blev ett fan på allvar, en kärleksaffär som pågår än idag drygt trettiotvå år senare.
Sommaren 1990 åkte jag och bandets keyboardist, till lika min bästa vän Mattias till England och det lilla pittoreska samhället Sible Hedingham beläget på landsbygden bland Essex gröna kullar. Vi skulle bo i engelska familjer och ”lära oss engelska”. Det var sommarlovet mellan nian och gymnasiet och festande, flickor och hårdrock prioriterades betydligt högre än studier. Electric Boys var en vital del av den resans soundtrack och begäret efter att få se och höra mer växte sig allt starkare.
Våren 1992 spelade Electric Boys tillsammans med Sator och Psychotic Youth i Slottskogen, Göteborg. Jag var självklart där och att jag blev totalt blown away är en rejäl underdrift. Bandet hade nyss släppt andra skivan ”Groovus Maximus” och fått en hit med poppsykedeliska pärlan ”Mary In The Mystery World”. Allt jag älskat med ”Funk-o-Metal Carpet Ride” två år innan fanns det ännu mer av här och jag lyssnade nästan sönder plattan den sommaren. Det är smått ofattbart att det hunnit gå trettio år sedan detta mästerverk såg dagens ljus. Nämnda ”Mary…” samt titelspåret är i gott sällskap. Albumet fullkomligt dryper av magi och här finns inte ett dåligt spår så långt örat kan nå. Bland de högsta topparna återfinns också ”Knee Deep In You”, ”Fire In The House”, ”The Sky Is Crying”, ”She’s Into Something Heavy”, ”Bad Motherfunker”, bitterljuvt vackra ”Dying To Be Loved” och trollbindande instrumentalnumret ”March Of The Spirits”.
1993 markerade slutet för bandets originalsättning. Trummisen Niclas Sigevall och gitarristen Franco Santunione hoppade av och ersattes av Thomas Broman och Slim Martin Thomander. Tredje skivan ”Freewheelin’” spelades, precis som ”Groovus Maximus” in i anrika Abbey Road studios i London och innehåller fantastiska skapelser som bland annat ”Straight No Chaser”, ”Sleepin’ In The Worlds Smallest Bed”, ”Ready To Believe” och ”Mountains And Sunsets”. Sommaren 1994 gästade bandet Liseberg och naturligtvis var jag på plats. Efter turnén gick bandet skilda vägar. Conny Bloom släppte ”Psychonaut”, en lekfull soloplatta 1999, för att därefter tillsammans med Andy Christell gå med i legendariska Hanoi Rocks under några år där även Jolle Atlagic (The Quill) spelade. Flera år senare skulle han komma att dela på ansvaret som trummis i Electric Boys tillsammans med Los Angeles migranten Niclas Sigevall.
Electric Boys klassiska ”funk-o-metal” sättning återförenades 2009 till stort jubel och har sedan dess fortsatt turnera och ge ut förstklassiga plattor som ”And Them Boys Done Swang” (2011), ”Starflight United” (2014) och ”The Ghost Ward Diaries” (2018). 2021 meddelade Franco Santunione att han åter igen lämnat bandet för att på nytt bli ersatt av Slim Martin Thomander. Senaste, och utmärkta, skivan ”Ups!de Down” släpptes samma vår och till många fans glädje, inklusive min egen, har bandet äntligen börjat inkludera låtar från ”Freewheelin’” i sitt liveset för första gången sedan 1994.
Electric Boys är ett band som trettiofem år in i karriären nyfiket fortsätter att utforska med bibehållen identitet. Varje nytt släpp är fullt av lekfullhet, äventyrlighet, sväng, musikalitet, fantastiska melodier och underfundiga texter. Jag har också haft det stora nöjet att via flera intervjuer lära känna bandets frontman och huvudsakliga låtskrivare Conny Bloom under senare år. Det är riktigt roligt att upptäcka att en av mina största idoler, förutom att vara en av landets bästa musiker, också är en mycket sympatisk, intelligent, noggrann och eftertänksam man som verkligen tar sig tid att prata med reflekterande och utvecklande svar på mina, ibland lite utmanande frågor. Gärna också på en gemytlig pub över några kalla. Electric Boys är förmodligen det band jag sett flest gånger live genom åren och jag blir precis lika lyckligt golvad varje gång. De vet vad de vill, vart de är på väg och vad de gör och är lika noggranna, engagerade och entusiastiska som alltid. Helt enkelt Sveriges mesta, bästa och coolaste groovemaskin.
Du som känner att du vill skaffa dig lite bättre koll på Electric Boys kan med fördel lyssna på spellistan nedan. Där hittar du trettio höjdare från bandets karriär!
