KRÖNIKA: KISS – En avsminkad hämnd (Revenge, 30 år)

I denna krönika vältrar jag mig i KISS. I synnerhet den avsminkade perioden som började med ”Lick It Up” (1983). Personliga anekdoter blandas med KISStoria och allt mynnar ut i ett skamlöst hyllande av ”Revenge”, släppt 19 maj 1992, den i mitt tycke bästa skivan under den osminkade perioden. KISS självbetitlade debutplatta släpptes bara en dryg månad innan jag föddes, närmare bestämt 18 februari 1974. Bandet har med andra ord bokstavligt talat funnits med mig hela uppväxten och mina minnen är många, varav en handfull sticker ut lite extra.

Jag var sex år gammal, ”Unmasked” (1980) var nysläppt och jag sitter i min barndomskompis Mathias gillestuga framför familjens stereoanläggning med tappad haka. Skivomslaget såg ut som en serietidning med fyra sminkade superhjältar. Mathias storebror David hade självklart alla KISS skivor och skröt också gärna om det. Ett annat omslag jag förtrollades av var ”Rock’n Roll Over” (1976). Här är samma sminkade hjältar porträtterade som någon sorts rymdvarelser inuti en ring av eld och från ”KISS Alive!” (1975) spelade David upp den bästa låt jag dittills hört: ”Rock’n Roll All Nite”!

Minnet sviker en aning, men sent 82 eller tidigt 83 är jag hemma och leker hos en annan barndomskompis. Kalle, som han heter, hade föräldrar som båda var musiker. Deras hus hade tidigare varit både bostad och Ica butik av det mindre slaget. I den stora bohemiskt inredda villan fanns förutom familjen både husdjur, en inneboende hyresgäst samt såklart en uppsjö musikinstrument. Det senaste tillskottet var det silverskimrande slingerland trumset som nu stod uppställt på en persisk matta i vardagsrummet. KISS hade nyligen släppt albumet ”Creatures Of The Night” (1982) och låten vi nu frenetiskt satt och bankade loss till var ”I Love It Loud”, den första låt jag någonsin ”spelade” på trummor.

Hösten 1984 hade KISS precis fått en dunderhit med ”Heaven’s On Fire”. Låten spelades på radio och jag står i köket med min mamma och pappa. Sådant skräp vill jag inte att du lyssnar på, utbrister plötsligt min mor. De är djävulsdyrkare, nazister och säkert knarkare, fortsatte hon. Det var tydligt att hon tagit intryck av Siewert Öholms moraliserande över den farliga hårdrocken i hans legendariska debattprogram på SVT. Nu får du ge dig, nu är du bara löjlig. De är bra musiker! säger plötsligt min far. Det tillhörde inte vanligheterna att han tog mitt parti, så jag blev minst sagt förvånad. Efter ihopsparad veckopeng köpte jag kort därpå den aktuella LP’n ”Animalize” (1984) på lokala skivbutiken i smyg. Skivan smugglades hem i min blåa salomonryggsäck och spisades med lurar inpluggade i stereon på pojkrummet.

Sensommar 1990 och nybliven gymnasist. Mitt intresse hade svalnat betänkligt. Åtskilliga band gjorde betydligt mer intressant musik än mediokra ”Hot In The Shade” som hade släppts året innan. Tillsammans med ”The Elder” (1981) och ”Carnival Of Souls” (1997) anser jag den vara KISS svagaste platta i katalogen. Min klasskompis Svante var ett stort fan. Via honom återupptäckte jag bandet och täppte samtidigt till luckor bland plattor jag tidigare inte lyssnat på. När så ”God Gave Rock’n Roll To You II” släpptes som första smakprov från ”Revenge” (1992) våren 1991 var manegen krattad. Jag köpte singeln som dessutom var ledmotiv i skruvade äventyrskomedin ”Bill & Ted’s Bogus Journey”.

1996 var det äntligen dags för oss som var för små på sjuttio och tidigt åttiotal att se den återförenade originalupplagan. Jag köade till Scandinaviums biljettkassa i en och en halv timme för att få tag på ståplatsbiljetter. Euforin var total när jag, min dåvarande flickvän och några gamla gymnasiepolare äntligen fick se KISS med smink och allt. Sedan dess har ytterligare fem konserter bevittnats, men det är en annan historia.

Som trummis har jag alltid sett upp till Eric Carr. Vid sidan av Animal i Mupparna var han min första stora förebild. Det blev därför en smärre chock när han gick bort i cancer 24 november 1991 endast 41 år gammal. Samma dag dog Freddie Mercury i AIDS och Erics död hamnade oförtjänt i skuggan av den flamboyanta Queensångaren. KISS tog nya tag med meriterade Eric Singer (Badlands, Lita Ford, Alice Cooper) på trumpallen.

Två och ett halvt år var den dittills längsta tid som passerat mellan två KISS skivor. ”Revenge” var en passande titel på många sätt. Materialet var mörkare, tyngre, hårdare och kändes framförallt mer genomarbetat än på många år, något som många fans välkomnade.

Gene Simmons hade de senaste åren mest ägnat sig åt affärer. Egna skivbolaget Simmons records hade bland annat Black and Blue med en viss Tommy Thayer i sitt stall. Gene hade också lekt Mr Hollywood och satsat på skådespeleri i halvdana filmer. Nu var mannen med tungan tillbaka i stor stil. Hans insatser på ”Revenge” är tveklöst det bästa han presterat sedan ”Creatures Of The Night”, en skiva som ofta används som måttstock ifråga om sound och låtkvalitet när KISS åttiotal diskuteras.

Genes låtar är fulla av tyngd, energi och attityd. Det märks tydligt att hans engagemang och passion för KISS hade återvänt. Det finns ett fokus som saknats på skivor som ”Animalize” (1984), ”Asylum”(1985), ”Crazy Nights”(1987) och ”Hot In The Shade”(1989). Saftiga stänkare som ”Thou Shalt Not”, ”Paralyzed”, ”Domino” och kronan på verket ”Unholy” tillhör det absolut bästa basdemonen någonsin gjort. Inte sedan ”Lick It Up” (1983) hade Genes material fullt ut kunnat mäta sig med Pauls. Paul hade hållt KISS fanan högt under hela den avsminkade perioden och oförtrutet kämpat i motvind med ett band som successivt tappat mark, inte bara i hemlandet USA utan även i det så starka KISS-fästet Sverige.

I min bok är det huvudsakligen Pauls låtar som lyfter skivor som ”Animalize” och ”Asylum”. ”Crazy Nights” innehåller kanske de tydligaste exemplen på Genes hafsverk. Låtar som ”No, No, No” och ”Hell Or High Water” är riktiga lågvattenmärken. Plattan som är KISS mest AOR:iga skiva någonsin räddas från haveri av Pauls fantastiska skapelser såsom titelspåret, ”Reason To Live”, ”Turn On The Night”, ”I’ll Fight Hell To Hold You” och sist men inte minst mästerverket ”My Way”, en låt som innehåller Pauls kanske absolut bästa sånginsats i KISStorien!

Även på ”Revenge” presenterar Paul en buffé av kvalitativ hårdrock. Strippanthemet ”Take It Off” och grymma ”Heart Of Chrome” är två lysande exempel, men det är ändå galet fantastiska ”I Just Wanna” med sin repetitiva sånghook ”I just wanna fuh, I just wanna fuh, I just wanna forget you” och ünersnygga a capella parti i mitten som utgör grädden på moset. ”God Gave Rock’n Roll To You II” är en cover i bästa ”Så mycket bättre” tappning (Argent gjorde originalet) där radarparet Stanley/Simmons sjunger duett. För att få låtskrivarcredd (och såklart royalties) har nämnda herrar också varit smarta nog att skriva en extra vers samt lite klurigt lagt till suffixet ”II”. Paul lyckas till och med få till en riktigt stilig och countryinfluerad ballad med snygga stråkar i ”Everytime I Look At You”.

Det finns flera anledningar till att ”Revenge” rentav är KISS kanske bästa platta i karriären. Låtarna, de musikaliska leveranserna och produktionen är i symbios med varandra och bildar en perfekt helhet. Demonproducenten Bob Ezrin, som både proddat KISS definitiva genombrottsplatta ”Destroyer” (1976) och största magplask ”The Elder” (1981), var tillbaka i producentstolen. Bob är känd för att experimentera fram rätt sound för en viss specifik låt. Som exempel kan nämnas klockspelet och flygeln som smygs in under lager med gitarrer i slutet av ”Do You Love Me” (”Destroyer”, 1976). Tillsammans bildas ett fyrverkeri av ljud som förhöjer låten, inte helt olikt ikoniske producenten Phil Spectors sätt att arbeta. Ni vet han som, långt innan han mördade Lana Clarksson, myntade uttrycket ”Wall Of Sound”, vilket är en passande beskrivning även gällande Ezrins produktioner med Alice Cooper, Peter Gabriel och KISS. Ezrin verkar också ha en förmåga att sparka Stanley/Simmons i arslet i fråga om låtskriveri. Han finns krediterad som medkompositör till flera spår på de plattor han producerat.

KISS begravde också stridsyxan med Vinnie Vincent. Gitarristen som med sitt låtskrivargeni räddade bandet från undergång på ”Creatures Of The Night” och ”Lick It Up” är medskribent på ”Unholy”, ”Heart Of Chrome” samt ”I Just Wanna”.

Apropå låtskrivare så har KISS samarbetat med flera namnkunniga sådana i karriären. Under den avsminkade perioden märks främst hitmaskinen Desmond Child som också tillsammans med Paul skrivit den största hiten i karriären i ”I was made for loving you” (”Dynazty”, 1979). Med utmärkta spår som ”I’ve Had Enough (Into The Fire)”, ”Heaven’s on fire” (Animalize), ”Who Wants To Be Lonely”, ”Radar For Love”, ”Uh! All Night” (Asylum), ”My Way”, ”Reason To Live” (Crazy Nights) samt ”Hide Your Heart” (Hot in the shade) bidrog Child till att hålla KISS flytande under senare hälften av åttiotalet.

Kanske ett något mer otippat låtskrivarsamarbete är Bryan Adams och dennes parhäst Jim Wallace som är medskribenter på ”War Machine” och ”Rock’n Roll Hell” (båda från ”Creatures Of The Night”). Bryan är även krediterad på ”Down On Your Knees”(”Killers”, 1982). Pauls gamla polare Jean Beauvoir (Plasmatics, Crown Of Thorns m fl) ska vi inte heller glömma. En av mina absoluta KISS favoriter är just den Beauvoir/Stanley skrivna ”Thrills In The Night” (Animalize). Beauvoir är också medskribent till utmärkta ”Who Wants To Be Lonely”. Däremot glömmer jag gärna Michael Bolton samarbetet i ”Forever”(Hot in The shade) som är ett riktigt lågvattenmärke av sirapskletigt skräp.

De musikaliska insatserna på ”Revenge” tillhör också de bästa i hela KISStorien. Sista spåret är en hyllning till bortgångne Eric Carr kallad ”Carr Jam ’81”. Ursprungligen en demo inspelad till ”The Elder” (1981). ”Carr Jam” innehåller också Eric Carrs enda trumsolo på skiva. Ace Frehleys ursprungliga gitarrpartier dubbades av Bruce Kulick när låten färdigställdes till ”Revenge”. Frehley baserade även ”Breakout” (Frehley’s Comet, 1987) på samma demo.

Carrs efterträdare Eric Singer har aldrig spelat mer inspirerat, fantasifullt och med mer pondus än här. Singer var en stor inspirationskälla till mitt eget trumspel under denna tidsperiod. Tyvärr verkar han ha tappat gnistan i 2000 talsupplagan av KISS. Jag klandrar honom dock inte, KISS setlista har varit snarlik sedan sent nittiotal och handen på hjärtat hur kul kan det vara att spela ”Deuce” och ”Love Gun” tusen gånger, hur grymma de nu än är?

Bruce Kulick är i mitt tycke tekniskt KISS bästa gitarrist genom tiderna. Kulick är också en mästare på att anpassa sitt spel till varje given låt. Väsensskild från Ace Frehley’s rock’n roll orienterade spelstil har Kulick här övergett åttiotalets vindsnabba gitarrhjältespel till förmån för fläskiga riff och mörkare och mer köttiga solon. Som Gene så träffande beskrev det så spelar han här mer med skrevet än med hjärnan.

Med det sagt vill jag inte på något sätt förminska Ace roll som gitarrist och låtskrivare, varken i KISS eller i sitt egna band Frehley’s Comet. Jag har otaliga favoriter i Ace samlade verk och när jag första gången såg honom live som soloartist på Sweden Rock Festival 2009 var euforin total.

Som tidigare nämnts är Gene i sitt livs låtskrivarform. Det gäller också hans sånginsatser och basspel. Efter att ha trevat sig igenom åttiotalet för att hitta en lika stark identitet som sitt sminkade demon-alter ego har den store basisten äntligen hittat hem såväl musikaliskt som i skepnad. Gene ser verkligen demonisk ut, inte minst i videon till fantastiska ”Unholy”. Överhuvudtaget presenterar sig hela bandet som ruffigare, tuffare, hårdare och för det tidiga nittiotalet mer tidsenligt, rent visuellt. Borta är pastellfärgerna, perukerna och spandexbrallorna. Svarta läderutstyrslar och nitar är vad som gäller nu.

Visst finns det bra låtar på samtliga plattor även efter ”Creatures Of The Night” och ”Lick It Up” men inget album känns lika helgjutet och genomarbetat som ”Revenge”. Även om skivan debuterade på en respektfull sjätteplats på Billboardlistan, bandets högsta listplacering sedan ”Dynazty”, och inledningsvis sålde bra även i sverige ramlade den snabbt ur listorna. Den efterföljande turnén blev snöpligt kort, floppade hårt och var dessutom bara en angelägenhet för Nordamerika. KISS var nu bankrutta och kanske var det redan här som Gene och Paul började fnula på att sätta på sig sminket igen?

Inget av detta fråntar dock det faktum att ”Revenge” är ett fantastiskt album fullt av högoktanig hårdrock som sparkar arsle. Plattan kan utan tvekan mäta sig med storverk som ”Destroyer”, ”Alive!” Och ”Creatures Of The Night”. Som citatmästaren Simmons så träffande formulerade sig vid releasen: ”There’s been enough little boys with tattoos playing rock’n roll, now KISS is back!”. Satan i gatan vad rätt han hade!