8 januari 1991 är en av de svartaste dagarna i musikhistorien för mig personligen. Det var dagen då Steve Maynard ”Steamin” Clark avled av en dödlig cocktail av antidepressiva läkemedel, smärtstillande tabletter och alkohol. Steve hade sedan tonåren kämpat mot ett eskalerande alkoholmissbruk.
Steve bidrog med hälften av låtarna till leopardernas femte album ”Adrenalize”. “White Lightning” skrevs som en tribut till Steve och anspelar på att övriga bandmedlemmar hade gett honom detta smeknamn då han brukade bära vita scenkläder. Låten handlar om hans kamp mot personliga demoner, alkoholen som förtärde honom och som slutligen tog hans liv. Den spöklika inledningen sägs vara det sista Steve spelade in och är utan tvekan det absolut starkaste spåret på ”Adrenalize” som, förutom skåpmaten på ”Retro-Active” (1993), i mitt tycke till dags dato är leopardernas sista riktigt bra skiva. Phil Collen, som är ensam gitarrist på ”Adrenalize”, har sagt att när han satt i studion och lärde sig Steve’s gitarrpartier kändes det som att spela tillsammans med ett spöke.
Övriga spår som håller hög klass är tonårsrevolthymnen ”Let’s Get Rocked”, partypleasaren ”Tear It Down”, oemotståndligt catchiga ”I Wanna Touch You”, feelgood poppiga ”Heaven Is” samt lidelsefulla balladen ”Have You Ever Needed Someone So Bad”. ”Adrenalize” når, trots gnistor av briljans, dock aldrig riktigt samma nivå som de tidigare mästerverken ”High’n Dry” (1981), ”Pyromania” (1983) samt ”Hysteria” (1987). Skivan, som släpptes 31/3-92, möttes av blandad kritik från såväl fans som kritiker. En del hyllade Leppards allt mer kommersiellt radiovänliga approach och andra bespottade densamma.
Leppards femte fullängdare blev icke desto mindre ytterligare en monumental framgång. Albumet debuterade som etta på Englands albumlista och placerade sig hela fem veckor i toppen på amerikanska Billboardlistan. Anslaget är betydligt lättviktigare än tidigare och soundet låter stundtals förvillande likt Bryan Adams. Kanske inte så konstigt då bandets ”sjätte medlem”, demonproducenten John ”Mutt” Lange producerade kanadickens då aktuella platta ”Waking up the neighbours” (1991) ungefär samtidigt och lät medproducenten Mike Shipley axla huvudansvaret i att ratta ”Adrenalize” på gott och ont. Resultatet blev absolut ett bra album, men det skaver lite när bandets identitet delvis suddas ut på grund av att en ängslig ung producent låter sig färgas för mycket av vad hans mentor håller på med.
Kanske är skälet till att jag fortfarande har en weak spot för ”Adrenalize” helt enkelt simpel nostalgi. Plattan släpptes när jag var halvvägs genom gymnasiet. Året efter, närmare bestämt våren 1993, förärades Göteborg och Scandinavium ett besök på bandets ”7 day weekend tour”. Jag och en hel drös klasskamrater, delar av mitt dåvarande band samt några andra kompisar förfestade rejält. En av oss var nybliven körkortsinnehavare och fylleschaffis. Vi åkte upp och ner för Avenyn spelandes Def Leppard i bilstereon på högsta volym. Ett oförglömligt minne. Def Leppard var vid den här tidpunkten ett av banden vi alla kunde enas om där musiksmak och åsikter annars ofta gick isär. Därefter har jag sett bandet ytterligare fem gånger, samtliga under 00 och 10 talen, senast på Sweden Rock Festival 2019. Def Leppard är fortfarande ett väloljat maskineri som utan undantag levererar och som få andra band kan mäta sig med, vill jag hävda.
Jag älskar bandet än idag, även om jag anser att de successivt spelat ut sin roll som skivsläppande band sedan Steve Clark kilade runt hörnet. Clark var aldrig den tekniskt fulländade shreddern. Han var däremot idésprutan som skapade trollbindande slingor och det ena geniala riffet efter det andra. Hans förmåga att slå an några få toner för att kunna skapa en magisk, nästan transcendental stämning i många ikoniska Leppard låtar saknar motstycke. Phil Collen och Vivian Campbell i all ära, Def Leppard är helt klart före och efter Steve. Jag har väldigt starka känslomässiga band till hans melodispråk, spelstil, ton och sound. Han var helt enkelt en otroligt vital, betydelsefull och innovativ kraft i ett av de största brittiska banden någonsin. Med över hundra miljoner sålda plattor globalt är Def Leppard inte bara en av Englands största hårdrocksexporter, de är också ett av världens genom tiderna mest framgångsrika band.
