KRÖNIKA: Hårdrock förenar

Jag hade tänkt att skriva något lite trevligt och gubbgnälligt om hur illa jag tycker om unplugged, Mello eller självutnämnda skickliga musiker men det får bli en annan gång och inte när världen, eller Europa i vart fall, står i brand.

Är det du trött på att läsa om kriget i Ukraina kan du, med andra ord, sluta läsa här.

Efter en trevlig helg i dalarna var jag på väg till jobbet i Örebro och på bilradion var det “Ring P1”. Ni vet den där Hadeslika vandringen då “vän av ordning” och “skattebetalare” ringer in och berättar om alltifrån Boerkriget till hur man ska hålla en Alpacka som är full. Men denna gång hajade jag till när det ringde in en urstockholmare och berättade att han hade ett gäng Ukrainska flyktingar bodde hos sig. Han pratade med Tomas Tengby som precis som vanligt var intresserad, ställde vettiga frågor och samtalet flöt på bra.

Hur kommer det sig då att han som, för egna pengar, kört och hämtat de här flyktingarna? Jo, det var polare som han träffat på en AC/DC spelning i Kiev.

Jag får tårar i ögonen, av glädje, och för att hårdrock förenar, vi är alla systrar och bröder i hårdrock. Det behöver inte vara svårare men den enda jag önskar en enkelbiljett till helvetet är han som är orsak till allt det här lidandet, allt kaos och all död.

Det skulle vara väldigt trist om vi inte skulle kunna förenas på arenaspelningar, fotbollsmatcher och annat där människor möts, har trevligt och hittar nya vänner. Då har de vunnit och vi förlorat. Det finns inte på kartan.