När är det läge för ett etablerat band att kasta in handduken – när man varit dålig längre än man har varit bra, när publiken sviker eller hälsan falerar? Rocknytts Jerry Prütz funderar i över frågan…
Hade ett samtal med en god vän som tillika spelar hårdrock på allra högsta nivån i ett stort och etablerat band. Det rörde detta med att åldras i en hård värld och hur man gör det med värdighet. Exemplet Slayer kom upp då de lade ner verksamheten för flera år sedan och att det nog var sångaren och basisten Tom Ayra som inte längre kunde tänka sig att stå på scenen med nackproblem och vråla “Angel of death” långt upp i pensionsåldern. Extrem musik kräver extrema insatser är den slutsats man kan dra av detta.
Att kunna leverara och ge valuta för publikens surt förvärvade biljettpengar är vikigt, att vara relevant och på tå. Tänk dej Rammstein i rullstol, ingen lockande tanke i min bok.
Är man däremot ZZ Top, spelar blues och boogierock är det en fördel att ha blivit lite äldre. Blues må verka enklet men kräver livserfarenhet och lång inskolning för att bli riktigt trovärdigt.
Att åldras tillhör livets gång, det är bara att acceptera då alterntivet är sämre. Fysiskt krävande musik kräver bra fysisk förtom skicklighet om man vill upprätthålla en hög standard och inte bli en sorglig föredetting utan värdiget.
Det är något flera band borde tänka på…