Vad är egentligen viktigast – texten eller musiken? Å andra sidan kanske det är en enhet som går hand i hand och skapar magi? Rocknytts Jerry Prütz tar sig en funderare på vad texten och musiken betyder för en låt och den som lyssnar.
“Whop bop b-luba bam bom / tutti frutti oh Rudy” är kanske den absolut bästa textrad som någonsin skrivits och den kom redan 1955 som Little Richards första hit. En textrad som alla fattar direkt, som går över åldrar, klasser och hudfärger. Likt en barnvisa, en arbetssång eller snapsvisa så kan alla sjunga den.
Samma med mycket av den tidiga rockens pionjärer och främst då Chuck Berry som skrev små lysande noveller om hur det var att växa upp på 1950 – talet. De tidiga bluesmännen som Howling Wolf, Wille Dixon och Hound Dog Taylor sjöng mest om sprit och kvinnor, livet och döden men det gjorde verkligen inte deras lyrik sämre för det. Tvärtom.
Den tidiga rockens texer med Elvis och alla de andra var sorglös, lite naiv men beskrev nog mångas liv och leverne samt innehöll en del hopp.
Sedan kom Bob Dylan och förstörde alltihopa genom att få ett Nobelpris. Jag trodde det var ett skämt 2016 och med blicken i backspegeln och händelserna kring Svenska akademin åren efter så blir det än mer skrattretande.
Hur som helst, Bob Dylan och många fler försökte utveckla rockens texter under 1960-talet till något mer och ibland politiskt. I mina öron blir de politiska och dagsfärska ögonblicksbilderna daterade med tiden annars var det en nödvändig och bra utveckling.
Hårdrocken blev tidigt kallad för facistoid av vänstern här hemma i Sverige men som vanligt så förstod de väldigt lite.
Hårdrock är ett kraftfullt uttryck och det kräver kraftfulla texter. Det är faktiskt inte svårare än så.
Hur ser det ut idag, finns det några bra textförfattare kvar?
Självklart finns det många som skriver bra och tänkvärda rader. Mark Lanegan, Dave Mustaine, Josh Homme är bra tre som jag läser med nöje. Lemmy var underskattad som lyriker, så även Billy Gibbons. Senaste At The Gates bygger på Eugene Thackers bok “Cosmic Pessimism” och är intressant att läsa.
Med ännu har ingen slagit Little Richard…
