Den sjätte oktober 2020 är en av de svartaste dagarna i musikhistorien. Det har nu passerat ett år sedan Edward Lodewijk Van Halen, en av vår tids största genier, gick ur tiden i sviterna av strupcancer. Eddie blev bara 65 år gammal men hans musikaliska arv tillsammans med David Lee Roth, Alex Van Halen, Michael Anthony, Sammy Hagar, Wolfgang Van Halen och Gary Cherone lever kvar i miljontals hjärtan och själar världen över. Rocknytts Peter Johansson har en livslång kärleksaffär med Van Halen. Följ med när han djupdyker ner i bandets diskografi 1978-2015. I förra veckans krönika avhandlades bandets två David Lee Roth frontade perioder och nu har turen kommit till Sammy Hagar och Gary Cherone erorna. Might as well jump!
Sammy Hagar erorna: 1985-1996, 2004 samt Gary Cherone eran 1997-1999
5150 (1986)
Den första april 1985 släppte David Lee Roth cover ep’n ”Crazy From The Heat” vilket blev den utlösande faktorn till att bandet gick skilda vägar med den flamboyanta vokalisten. Eddie fick av sin bilreparatör telefonnumret till Sammy Hagar som visade sig ha rätt kemi med bandet såväl musikaliskt som privat.
5150 är första Van Halen plattan att innehålla en regelrätt Power ballad i form av ”Love Walks In”, en av de första låtarna Sammy och bandet tillsammans jobbade på. Här finns också stora hits som keyboarddrivna ”Why Can’t This Be Love” och fantastiska ”Dreams” som tangerar AOR. ”Get Up” är snudd på metal och är tillsammans med öppnande ”Good Enough” bland det hårdaste Van Halen spelat in. ”Best Of Both Worlds” har världens svängigaste riff och ”Summer Nights” är ett anthem för långa heta sommarnätter.
5150 markerar en ny era för ett av världens genom tiderna främsta och bästa band med en frontman som var mer Singer/songwriter än David Lee Roth, men likafullt en värdig ersättare. Foreigners starke man Mick Jones som producerat albumet vittnar om bröderna Alex och Eddies ”syskonkärlek” där fylla och slagsmål frekventerade inspelningarna. Resultatet blev till slut en fantastisk platta. Sedan kan det debatteras i all evighet om huruvida bandet borde döpt om sig till Van Hagar eller ej. 5150 är också den första av 4 (!) studioalbum i rad att nå förstaplatsen på amerikanska Billboardlistan!
Visste du att: 5150 är en poliskod som i klartext enligt kalifornisk lag betyder ”the temporary, involuntary psychiatric commitment of individuals who present a danger to themselves or others due to signs of mental illness”.
“I’m John Lee Hooker in the sense that he was a blues man and he played blues his whole life. I’m a rock guy and I’m going to play rock music my whole life.” – Sammy Hagar
OU812 (1988)
Efter framgångarna med 5150 och turnén som dokumenterats via utmärkta köpvideon ”Live Without A Net” (1987) återsamlades Van Halen för att ta nästa steg. Traditionen att leka med siffror i albumtiteln utvecklades till att även omfatta bokstäver. OU812 (”oh, you ate one too?”) är ett internt skämt riktat mot David Lee Roth vars första solofullängdare heter ”Eat ’em And Smile” (1986).
Den här gången är det ett mjukare, vuxnare sound med mer framträdande Keyboards som gäller. Vissa paralleller kan dras till ”Diver Down” (1982) då det även här är fråga om en behaglig och ”somrig” ljudbild. Bandet fick till några duktiga hits i AOR inspirerade ”When It’s Love” och fåniga kåthymnen ”Finish What You Started”. Keyboarddränkta ”Mine All Mine” är småproggig och har en touch av TOTO över sig, ”A.F.U (Naturally Wired)”, ”Black And Blue” och ”Sucker In A Three Piece” är uptempo partypleasers och ”Feels So Good” är precis som namnet antyder ett riktigt Feelgood anthem med ett återkommande skönt bubbligt keyboardriff.
Musslans absoluta pärla är ändå ”Cabo Wabo”, en kärleksförklaring till turistorten Cabo, strax söder om Kalifornien i norra Mexico. En ort som framförallt skulle bli viktig för Sammy Hagar då han bosatte sig där, blev Tequila fabrikör och startade The Cabo Wabo Cantina. Där har hans storslagna födelsedagsfester ägt rum och en lång rad välkända musiker har under årens lopp gästat både Van Halen och Sammy’s olika andra band där.
Även om OU812 har många guldkorn så är det lågt mastrade och fluffiga soundet betydligt tråkigare och de höjder som nås på 5150 uteblir här. Det hindrade dock inte plattan från att placera sig i topp på Billboards albumlista under några veckor.
Visste du att: Van Halen gjorde en stadiumturné under sommaren under namnet ”Monsters Of Rock”. En rad prominenta supportband följde med såsom: Scorpions, Metallica, Dokken och Kingdom Come. Turnén nådde tyvärr aldrig Europa.
“There are really three parts to the creative process. First there is inspiration, then there is the execution, and finally there is the release.” ~ Eddie Van Halen
For Unlawful Carnal Knowledge (1991)
Efter tre långa år kom slutligen ”For Unlawful Carnal Knowledge” (FUCK), Van Halens tredje raka etta på Billboards albumlista. Bandet ville bort från den snällt polerade ljudbilden på OU812. Det var dags att rocka ordentligt igen och för att få till ett stort, fett och dynamiskt ljud slog bandet nu på stora trumman och anlitade inga mindre än demonproducenten Andy Johns (Led Zeppelin, Rolling Stones m fl) och sin gamla parhäst Ted Templeman. Fluffiga Keyboards lyser med sin frånvaro till förmån för ett tyngre och mer gitarrdominerat sound.
I inledande käftsmällen ”Poundcake” leker Eddie med en borrmaskin, ”Pleasuredome” är proggigt experimentell och äntligen har ”316” förevigats på en bit plast efter flera års förädlande i Eddies livesolo. Bandet fick en ordentlig hit i pianodrivna ”Right Now”, vars finurliga video vann utmärkelser på MTV. ”Judgement Day”, ”The Dream Is Over” och avslutande ”Top Of The World” är fina stunder, men här har också lite grus letat sig in i maskineriet. Några exempel är fåniga ”Runaround” samt ”In’n’out” och ”Man On A Mission” som går på tomgång.
Visste du att: Eddies son Wolfgang Van Halens föddes under inspelningarna. Vackra instrumentalen ”316” är i själva verket Wolfies födelsedatum, sextonde mars.
“If you don’t ever stop singing, your voice stays in shape. It’s like the marathon runner. You’ve got to run, run, run to stay in shape.” – Sammy Hagar
Live: Right Here, Right Now (1993)
Bandet släppte sin första liveskiva (och andra konsertfilm) ”Live: Right Here, Right Now” och spelade på Globen våren 1993, den första spelningen på svensk mark sedan legendariska Monsters Of Rock 1984. Skivan är till större delen ett hopplock av olika inspelningar från den framgångsrika USA turnén 91-92, men delar av materialet kommer från ”OU812” turnén 88-89. Det var en dröm som gick i uppfyllelse när jag för första (och enda) gången äntligen fick uppleva Van Halen live på riktigt i Sverige. Jag minns med värme spelningen som en av de bästa konserter jag bevittnat.
”Live: Right Here, Right Now” är däremot en rätt medioker historia, jag hade hellre sett att Van Halen släppt en ordentlig liveplatta med material från ”5150” turnén lite tidigare, eller ännu hellre en ordentlig konsertfilm från ”1984” turnén.
Balance (1995)
Demonproducenten Bruce Fairbairn (Aerosmith, Bon Jovi, AC/DC m fl) anlitades för att sparka Van Halen i röven till att leverera ännu en kassako. Bandet var allt annat än i balans. Eddies tilltagande alkoholproblem bidrog kraftigt till den taskiga stämningen som rådde framförallt mellan honom och Sammy. När gitarristen slutligen spolade kröken försenades inspelningarna.
Drygt tre och ett halvt år efter ”F.U.C.K” släppte bandet sin mest ”kommersiella” platta hittills. Fairbairns jobbetik att piska bandet i att skriva, arrangera och spela in åtta timmar om dagen under sex månader gav utdelning. ”Balance” debuterade överst på Billboardlistan och blev därmed bandets fjärde studioalbum i rad att nå förstaplatsen.
Olycksbådande ”The Seventh Seal” är en höjdpunkt som heter duga, inspirerad av Ingmar Bergmans ”Det Sjunde Inseglet”. ”Don’t Tell Me (What Love Can Do)”, vars mörka stämning och texttematik om våld i nära relation låg rätt i tiden för musikklimatet, blev en hit.
Framgångsrika spår blev också kletiga ”Can’t Stop Loving You” och känslosamma balladen ”Not Enough”. Här finns höjdpunkter i drogromantiska ”Amsterdam”, melodiösa ”Aftershock” och instrumentala ”Baluchiterium”.
Resten av ”Balance” är tyvärr en rätt medioker affär. Van Halen hade vid det här laget vant sig, och kanske blivit lite för bekväma i sin position som ”Americas favourite rock band” vilket ledde till en viss musikalisk stagnation och förutsägbarhet. ”Feelin’” och ”Take Me Back” är oengagerat slätstrukna och ”Big Fat Money” en fånig Rock’n roll pastisch med hamrande Jerry Lee Lewis piano. ”Doin’ Time” är en meningslös percussionloop som inte fyller någon funktion mer än att irritera och ”Strung Out” är en kortare snutt av ljud (men mest oljud) ur en några timmar lång session där Eddie systematiskt förstör en flygel (!). ”Balance” är den klart svagaste (och sista) Sammyfrontade studioskivan.
“You only have 12 notes. Do what you want with them.” ~ Eddie Van Halen
Best Of Vol 1 (1996)
När bandets första samlingsplatta skulle sammanställas eskalerade konflikterna mellan Eddie och Sammy till en ohållbar nivå och Sammy fick sparken, eller slutade, beroende på vem man frågar. Med en, skulle det visa sig, högst temporärt återvändande David Lee Roth hade man i största hemlighet spelat in två nya spår, skönt tillbakalutade ”Can’t Get This Stuff No More” och explosivt briljanta ”Me Wise Magic”. Även trötta Sammysjungna ”Human’s Being” från filmen Twister är inkluderad.
”Best Of Vol 1” är en bra, men smått rumphuggen samling som fokuserar bandets originalkompositioner. Det innebär att stora coverhits som ”You Really Got Me” och ”(Oh) Pretty Woman” utelämnats. Vid sidan av de nya låtarna är det också endast sju låtar med vardera David och Sammy (pluss såklart ”Eruption”) som får rum på denna enkel-CD.
Tillsammans med Eddie, Mike och Alex presenterade David kategorin ”Årets manliga artist” på MTV Video Music Awards. Stora delar av amerikansk musikindustri deltog i galan och bandets framträdande fick stående ovationer. Därefter började rykten cirkulera till höger och vänster om huruvida Van Halen nu planerade för en storslagen återföreningsturné med Diamond Dave. Allt dementerades av Eddie och Alex som bedyrade att David bara kontrakterats för de två nya låtarna på ”Best Of Vol 1” och inget mer. Under 1997 var det otäckt tyst om bandet.
3 (1998)
Det var en dröm för atletiske Extreme vokalisten Gary Cherone att bli erbjuden jobbet som Van Halens nya frontman. Att följa i Sam och Dave’s fotspår är dock snudd på ett självmordsuppdrag.
”3” var redan färdigskriven när Cherone klev in i studion för att göra sina pålägg. Resultatet är en deprimerande och splittrad historia där hela bandet underpresterar. Van Halen hade nått rock bottom och låtarna reflekterar ett band i djup kris. Draget att anlita TV signatursgurun Mike Post (Hill Street Blues, Magnum P.I, Cheers, The Rockford Files m fl) som producent resulterade i en tunn och platt ljudbild som passar Van Halens ”Big Rock” tämligen dåligt. Gary låter genomgående ängslig och osäker i spår som ”One I Want”, ”Year To The Day” och ”Once”. ”Fire In The Hole”, ”Ballot Or The Bullet” och ”Without You” är bra idéer som borde jobbats mer på och som kanske hade klarat sig bättre med en mer passande produktion. Eddies sånginsats i ”How Many Say I” hade vi helst varit utan.
Under bandets efterföljande turné fick Cherone, kanske lite som plåster på såren över att inte fått möjlighet att delta i låtskrivarprocessen till ”3”, äran att damma av några av sina äldre Van Halen favoriter. Som den grymma frontman han är framförde han dessa med säkerhet och pondus.
Visste du att: Van Halen ställde in sin headline spelning på Karlshamn Rock Festival (blivande Sweden Rock Festival) sommaren 1998 med förklaringen att murbruk från taket i bandets loge ramlat ner och skadat Alex Van Halens ena hand. Den riktiga anledningen var dålig biljettförsäljning på europeiska festivaler, något som dock inte stämde gällande Karlshamn som var utsålt.
The Best Of Both Worlds (2004)
Van Halen lyste med sin frånvaro under några år efter debaclet med ”3”. 2004 släpptes dubbel CD’n ”Best Of Both Worlds”, en betydligt mer omfattande samling än 1996 års ”Best Of Vol 1”, som innehöll tre nyinspelade spår vi helst glömmer med Sammy tillbaka vid mikrofonen. Bandet gav sig ut på turné, ett segertåg över Nordamerika som fick förlängas flera gånger. Tyvärr var stämningen minst sagt dålig vilket till stor del berodde på Eddies eskalerande alkoholproblem.
Efter turnén gick bandet återigen skilda vägar med Sammy som tog med sig basisten Michael Anthony till framgångsrika band som ”Sammy Hagar & The Wabos”, ”Chickenfoot” och ”The Circle”, men det är en helt annan historia.
“People say that life is a cesspool of darkness and dispair. Well we of Van Halen are sailing through it in a yacht!” – David Lee Roth
