VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR

Intervju med Anders Rosell: ”Vi kommer att börja plattan kaxigt”

19 Shares

Fredag 18 september släpper Anders Rosell sitt tredje soloalbum ”One Lie Away From Home”. Låtskrivaren & bluesgitarristen spelar även i hårdrockbandet Bonafide. Här får vi även veta detaljer om det och vad som är på gång. Rosell är väldigt blygsam vad gäller sig själv som musiker, men har även skinn på näsan och har chansat en hel del under livets gång. Han är nyfiken och vill gärna utforska saker och ting, mycket inom musiken förstås.

För de som inte känner till dig, berätta lite om din bakgrund, hur du kom in på musik och hur du hamnade i rockgruppen Bonafide.


Ja du, den historien kan göras både lång och kort. Om man ska gå långt ner i åldern kan jag ju nämna att min dagmammas egna kids var bra mycket äldre än vad jag var. De var rätt stora Kiss-fans, så de hade ju bland annat VHS med Kiss live-konserter. Det var ju skitspännande när man var 4 bast. Jag tyckte det var rätt häftigt med all pyroteknik och sådant.

Min farsa är musiker, men har jobbat på Malmö Operan hela sitt liv. Han är klassiskt skolad och är solist. En operasångare i grunden helt enkelt. Det har ju aldrig lockat mig. Vi hade väl inte de starka banden heller. På den tiden, som fast anställd på operan, då jobbade han alla kvällar i veckan mer eller mindre. Därför såg jag honom inte särskilt mycket när jag växte upp.

När jag gick i fyran-femman var jag inte ett dugg intresserad av att spela blockflöjt, utan jag ville ju i så fall spela Rock’n’roll på en gång (ha ha!) Det finns bra och dåligt med allt, men jag känner väl ibland att jag växte upp under fel årtionde. Jag menar, som sjuåring i mitten av åttiotalet lyssnade jag på ”Livin’ On a Prayer” (Bon Jovi) och ”The Final Countdown” (Europe) på ett ungefär. Idag är det ju inte så coolt att säga att man gillade det när man var sju bast. Jag menar, jag är ju yngst i Bonafide och när man pratar med dem, då ska det ju vara Zeppelin, Purple och hela den grejen. Annars är man väldigt off (ha ha!) Men det är väldigt högt i tak. Vi är väldigt hjärtliga mot varandra. Jag har spelat i så många coverband och som trubadur under många herrans år, under hela min musiktid och då var man ju på båtar, fester, bröllop med mera. Då spelade man ju sådant, allt från Bryan Adams till Bon Jovi och så vidare.

Jag började som trummis i tidig ålder. Jag hade en kompis som spelade trummor på kommunala musikskolan och hans föräldrar köpte honom ett gigantiskt stort trumset. Det fetaste man kunde vara med om var att få åka hem till honom och spela trummor. Där plockade man väl upp lite av vad han gjorde för någonting. När vi gick i sjuan fanns det även en liten replokal i vår lilla håla Klågerup. Då hade kompisen ett litet coverband med det roliga namnet Meatbones. De spelade Metallica, Iron Maiden, Mötley Crüe och åt det hållet. Det var en kille i min klass som var sångare där. Bland det bästa som fanns var ju att få hänga med när de repade. Eftersom jag hade snappat upp lite, så fick jag ibland hoppa in som trummis när kompisen inte kunde. Det var första gången jag spelade i ett band, så där började det väl, kan man säga. Vi spelade med det bandet under högstadiet, lite lokalt så. Jag hade aldrig tagit en lektion i hela mitt liv, utan jag lärde mig själv. Efter ett tag fick jag en akustisk gitarr och ett trumset av mina föräldrar, men av sämsta kvalité. Fast de var ju inte insatta i den musikgenren och förstod ju inte det. Sen skruvade man isär allting och målade om grejer. Det såg för jäkligt ut (ha ha!) Jag blev ett enormt Metallica-fan när jag var tretton. Vi såg en konsert i Köpenhamn, under turnén med den svarta plattan (The Black Album, 1991). Jag och två klasskompisar åkte över och såg det. Utan föräldrar, med båten, för det fanns ju ingen bro då. Det kändes skitstort.

Sen kom nian då man skulle bestämma vad man skulle göra som vuxen, men det enda jag ville göra då var att spela trummor, spela basket och träffa tjejer. Men någonstans där dök musikgymnasiet upp. Min kompis som spelade trummor skulle söka dit och då tänkte jag att jag söker väl också dit, för jag visste inget annat. Fast från första dagen jag satte foten där, då kändes det som man var en nolla och att alla andra kunde allt. Det blev en traumatisk upplevelse och ett ganska tufft uppvaknande. Många hade ju redan lärt sig att spela ett instrument ordentligt från grunden, med noter och allt. Det hade ju inte jag och här var det mycket musikteori också, förstås. Så det var en ganska tung uppförsbacke för min del, men där använde jag en av farsans kontakter och tog privatlektioner på piano. Då plockade jag upp mer av musikteorin, för piano är ett sådant instrument att om du kan det, då fattar du det mesta runtomkring. Efter dessa tre tuffa år på gymnasiet var jag ganska trött på musik ett tag.

Jag spelade inte gitarr seriöst förrän jag var vuxen. Ett tag efter gymnasiet löstes hårdrock-coverbandet upp och det blev lite nya konstellationer i replokalen. En kompis och jag testade att börja skriva lite låtar ihop. Barndomskompisen Erik, som är jätteduktig pianist, hörde av sig om en spelning på Mejeriet i Lund. Där skulle de ha en stor 80-talsfest och vi fick förfrågan om att vara med. Då satte vi ihop en show med åttiotalslåtar, med allt vi hade växt upp med. Vi körde hela utklädningsgrejen, så det var peruker, spandexbyxor och allt (ha ha!). Sen blev det lite lokala gig här och var, då vi lirade covers. Han som då spelade gitarr är idag den som mixar mina plattor, Henrik Hansson. Han spelar även bas på nya skivan, men är gitarrist i grund och botten. Ingen skolad kille, men väldigt duktig. Däremot är han skolad ljudtekniker. Vi har hängt ihop ända sen tonåren. För våra hårt förtjänade sommarjobbspengar investerade vi i en gammal klassisk kasettinspelningsstudio. Då började vi experimentera och spela in oss själva. Det var lite på den vägen vi gled in och började med låtskriveri. Ingen av oss kunde sjunga, men vi ville skapa någonting. Gärna lite rockigare, så i den vevan skaffade jag mig en elgitarr, som jag satt hemma och plinkade på också. Det blev aldrig något, men vi skrev en del instrumentala bitar, lite progressivt, typ Dream Theater.

Sen började jag trubadura lite grann, mellan tjugo och trettioårsåldern. Vi brukade vara två stycken med varsin akustisk gitarr och vi körde alla klassiska låtar som folk ville höra. Då var där en annan kille som heter Fredrik, som jag började skriva lite låtar ihop med. Jag började spela trummor i ett annat coverband, som var ett riktigt showband, med musiker som hade en kaliber långt mycket högre än min egen. Sen fortsatte jag i ett annat coverband, som i sin tur senare blev ett riktigt band, Suicide by Tigers. Då spelade inte jag där längre, men vi är jättegoda vänner och de känner även Pontus (Snibb, Bonafide) väldigt väl.

Hela Bonafide-grejen för mig är en superslump. Jag har aldrig känt Pontus innan, även fast jag har vetat vem han är. Konstigt nog har vi så enormt många gemensamma vänner, men vi har aldrig hamnat i samma musikerkretsar. Hur som helst, det blev ju mycket snack när Bonafide slog igenom 2008, som Sveriges svar på AC/DC. Det var stort och då lyssnade man in sig på bandet, höll lite koll sådär. Jag såg dem live utanför Ystad, då de var förband åt Europe och Deep Purple. Då var jag ju där som ett fan. Det var första gången jag såg Bonafide live. Faktiskt enda gången, innan jag blev medlem i bandet själv. Sen försvann det lite i periferin, för att man höll på med tusen andra grejer liksom. Av en slump såg och läste jag en annons på Facebook, som dök upp 2013. I den skrev Mikael Fässberg ett långt inlägg om att han skulle hoppa av. Längst ner med små bokstäver stod att ”om någon vill söka och tror att man passar in i bandet, skicka ett mail till den här adressen…”. Jag var trettiotre år och då kanske man har gett upp sina rockdrömmar, men det hade inte jag gjort. Jag skrev ihop ett litet mail, skickade in och två dagar senare svarade Pontus. Det var hur många som helst som hade sökt och hade varit en dröm för vilken gitarrist som helst. De turnérar ju rätt flitigt också, som i Tyskland, England, Spanien och så vidare. Sen skickade han några låtar som jag skulle öva in och blev ombedd att komma till Martins studio. Jag gjorde det och vi klickade rätt så bra. Vi testade och repade lite, käkade en pizza och sen var det klart.

Hur kom det sig att du började göra din egen musik, vid sidan av Bonafide?

När jag lärde känna Pontus och såg hur mycket annat han gjorde, alla sina musikgrejer bredvid, det var väl någonstans där. Jag tänkte att jag kanske ska marknadsföra mig genom att visa att jag kan lite andra saker. På Fjellisgalan, som hålls av Pontus varje år i Malmö, var Mange Andersson gästartist ett år. Han sjöng i Bad Barber, som jag tyckte var så jäkla coola. Honom ville jag lära känna och vi är idag fruktansvärt bra vänner. Jag frågade om han kunde tänka sig att sjunga på min platta och det gjorde han. Det blev ”Birds & Blues” (2016) med några bluescovers och några egna låtar. Jag körde det lite anonymt vid sidan om och det fick lite kul respons. Där återanvände jag en hel del gammalt material, men det var för att testa lite först, kan man säga. Platta nummer två (Lost In A Foreign Land, 2017) blev något helt annat. Den gjorde vi mycket tillsammans. Det var skitkul. Då kom Christoffer in i bilden också, som spelar trummor. Han hade grannstudion bredvid mig och Henrik, så kontakten blev naturlig. Han spelar så jäkla bra. Sen spelade vi bara ett release-gig, som det visserligen kom mycket folk på, men Bonafide går ju självklart alltid i första hand.

Du har jobbat som musiklärare. Gör du fortfarande det eller rättare sagt kanske återgått lite till det igen, på grund av dessa tider?

Ja. Det var ju så att när vi spelade som mest med Bonafide, då var jag jättemycket tjänstledig från mitt lärarjobb. Då jobbade jag som musiklärare på en grundskola, årskurs 6 – 9. För tre år sen kände jag att jag behövde testa att leva lite mer på musiken och chansa lite grann, så då sa jag faktiskt upp mig som lärare. Det finns så mycket vikariejobb att jag tänkte göra det istället när vi inte spelade och det gjorde jag. Fullt ös, jag vikarierade hur mycket som helst. Sen dök en jag har lärt känna på Kulturskolan upp, trots att jag själv aldrig har gått där, och frågade om jag kunde vikariera hos dem. Då gjorde jag det, som gitarrlärare. Det var en termin och under tiden hoppade jag in som pianolärare, då den läraren var borta. Efter den terminen blev det två tjänster lediga. Just då spelade vi inte så mycket och jag behövde lite inkomst att säkra upp med, så då sökte jag. Det är det jag gör om dagarna nu, när jag inte gör något annat, jobbar som pianolärare.

Vilka är dina influenser eller idoler?

Det är väldigt spretigt. Gammal blues, jazz till och med, soul. Det kan vara Aretha Franklin, Otis Redding, Muddy Waters, B.B. King eller Freddie King. Sen älskar jag Rolling Stones ganska mycket och Beatles också. Förutom Metallica har jag inom hårdrocksvärlden senare fått upptäcka Led Zeppelin och Deep Purple, vilket jag kan uppskatta och tycka är fantastisk musik. I hjärtat sitter ändå mycket Metallica, Megadeth och sådär, för det är mycket kopplat till ungdomsåren. Då man skapade sig en identitet och det finns så många minnen ihop med musiken.

Något du kan säga om hur dina låtar skapas?

Jag skriver inte en låt bara för att jag ska. En låt blir skriven för att den måste. Det är lite som en terapiskola. Jag brukar säga att jag har skrivit samma låt trettioåtta tusen gånger. Den bara låter lite olika varje gång (ha ha!) Det är lite när man ska trassla ut livets gång, varför det blev som det blev. När det gäller tuffa relationer man varit i är det som att skriva ur sig. Det man går och grubblar på hela dagarna kan man fästa på något.

Vilka har du jobbat ihop med för att sammanställa ”One Lie Away From Home”? Blev det några förändringar under resans gång?

Nej. Det är samma grundstomme. Det är jag, Mange, Henrik och Christoffer. När vi pratade om en platta nummer tre, då sa vi att det här gör vi på riktigt den här gången. Tanken var att göra en större live-process, genom att spela in grunderna live, så som vi har gjort med den nya Bonafide-plattan. Där är sedan alla pålägg gjorda på riktigt och vi har en riktig producent, stor studio och hela grejen. Vad gäller min soloplatta, i och med att Henrik är så pass duktig som han är, så tänkte vi först göra det på samma sätt. Efter många om och men hoppade han dock av mitt i det hela. Då grusades ju den tanken lite. Sen var det förstås lite ekonomi inblandat också. Från början tänkte vi trycka den som vinylplatta, vilket ju är lite inne idag. Istället blev det inspelning på traditionellt vis, där påläggen görs vartefter av alla musiker. Vinsten med det är att man kan göra det väldigt noggrant, samtidigt som livekänslan tappas lite, kan jag tycka. Det började bra och under den processen blev Henrik pappa för första gången i sitt liv. Förstås roligt, men det stökade till det lite när han ville hoppa av igen. Vi hade precis släppt första singeln ”Forever Travelling Man”, som vi var så fruktansvärt nöjda med. Då ville vi inte riva upp allting, ta in en ny människa som skulle mixa och sen hade resten inte låtit likadant. Därför drog det ut lite på tiden, men nu är det ju färdigt. Killen som spelade klaviatur på förra skivan är inte med på denna, så det har jag spelat istället. Sen är saxofon med på en låt igen, men det är inte samma saxofonist som förra gången, utan det är min kollega Jonatan Jonsson som spelar. Sen är det en till gästande musiker, Per Nilsson på munspel, som också är en kollega till mig. En fantastisk musiker. Han är jazz-gitarrist, men han kan allt och är även en enormt duktig pianist.

Vad kan vi förvänta oss av det nya albumet?  

Förra plattan var lite spretig, vilket det kan få lov att vara när man gör en sologrej. Då kan en låt vara åt Rolling Stones-hållet och nästa som Rival Sons. Det gör det här med, där ”Forever Travelling Man” låter som värsta Rival Sons-dängan, till en annan låt som heter ”Slavetrain” och den är lite mer Rolling Stones-aktig, med lite klassiskt driv. Den låten som Jonatan spelar saxofon på heter ”Caught In The Middle Of Love” och den är som en 50-tals 6-taktare.

Det låter som att det blir en stor variation.

Ja, det blir det och vi kommer att börja plattan kaxigt, med en storslagen ballad. Det finns även en annan ballad, som jag spelar piano på ganska mycket. Den har lite gospelinfluenser också. Det är lite gottigt. Allt från Soul till Rock’n’roll.

Hur många låtar är det?

Det är åtta, precis som på de andra två. Tanken var ju först en vinylplatta, med fyra spår på varje sida, lite som det var förr.

 

Intervju med Anders Rosell: ”Vi kommer att börja plattan kaxigt” 1


Mannen på bilden av skivomslaget, är det någon du har en koppling till? Eller hur kom det sig att du valde just den bilden?

Det är en släkting till Mange, på hans pappas sida. Det är ett resultat av vad Mange och jag bland annat har suttit och pratat om, alla familjeupplevelser. Vi har delat så mycket minnen och stories med varandra, från vår bakgrund och så. Den här mannen var en väldigt levande person, som blev en väldigt instängd person, kan man väl säga. Titeln på plattan och låten ”Forever Travelling Man” är lite så jag har levt. Jag har varit överallt och ingenstans. Jag har aldrig stannat upp eller utmanat mig själv med något mer kontinuerligt, oavsett om det är relationer eller att våga lita på någonting. Det har alltid funnits en bakdörr ut. Jag har inte riktigt landat och kommit hem på något sätt. Det är väl det där boet som ska göras. Jag har alltid varit så nyfiken, velat utforska världen istället och där är ju musikerlivet fantastiskt.

Då det strulade en del är det osäkert om det någonsin blir några fysiska ex. Till att börja med blir det därför endast en digital release. Var kommer man att hitta eller kunna lyssna på ditt nya soloalbum?

Givetvis Spotify såklart, sen går den nog via Apple Music också och även på YouTube kommer vi nog att släppa albumet. De flesta lyssnar ju digitalt idag.

På tal om Bonafide, ni har ett nytt album på gång där också. Hur långt har ni kommit eller vad kan du avslöja om det?

Jag kan avslöja så pass mycket att den är på mix. Den är producerad av Chips Kiesbye. Han producerade ”Something’s Dripping” (2009), där ”Dirt Bound” och ”Fill Your Head With Rock” var med bland annat. Sen är det mycket som händer där nu. Vi håller på att byta bolag till exempel. Det är spännande och det är ju en fullängdsplatta i alla dess avseenden. Pontus har naturligtvis gjort mest, men jag har varit med och skrivit låtar också, så det är kul. Nu har man själv lite input i hur det låter. Jag har skrivit en hel del på några låtar, vissa mer än andra. Vi gjorde allt enligt konstens alla regler och satte alla grunderna precis innan jul. Sen har vi hållit på med alla körer, pålägg, gitarrsolon och sådant under våren. Det ska bli skitkul att höra den när den är mixad. Den kommer att släppas i början av nästa år och kommer att gå tillbaka till tanken av ”Something’s Dripping”, får man nog säga.

Det är fortfarande lite osäkert med allting, på grund av Covid-19. Man vet inte när allt kan återgå till det normala igen. Hur går dina tankar inför kommande skivsläpp. Finns det några framtida planer på en turné eller konserter? Både med Bonafide och dig som soloartist.

Tankarna finns givetvis och när det lättar lite på trycket så ska vi nog få till någon form av release-spelning på min soloplatta. Bonafide ligger vi lite lågt med under hösten. Vi har spelat ett par gånger i år bara, men det var ju lite meningen. Vi skulle ta ett sabbatsår, i och med skivinspelningen. Vi var lite före Corona faktiskt, att vi ändå inte skulle spela detta året. Vi är inget riktigt ”streaming-band” heller. Man ska vara där och uppleva oss live. Vi vill spela för lite fler än femtio personer, för vi är ju ett större klubb- och festivalband. Det är där det blir som bäst. (Jag håller fullständigt med.) Givetvis vill vi spela så fort vi kan och det är klart att jag vill spela så mycket som möjligt på min egen musik också.

Då tackar jag så mycket för den här intervjun och önskar dig lycka till med allt.

Tack så mycket.

Anders Rosell – One Lie Away From Home:
Anders Rosell – Gitarr & Klaviatur
Mange Andersson – Sång
Henrik Hansson – Bas
Christoffer Olsson Segerberg – Trummor
Gästande musiker: Per Nilsson – Munspel, Jonatan Jonsson – Saxofon
Mix & Master av Henrik Hansson, Cobber Media.

Låtlista:
1. Sandra Dee
2. Forever Travelling Man
3. My Enemies
4. Wannabe Bluesman
5. The Great White
6. Caught In The Middle Of Love
7. Slavetrain
8. Is It Too Late For Me

 

Anna Karlsson

Anna Karlsson

Skribent/Fotograf
RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter