DEATHEMBER: Ett kontrollerat kaos som möter dåtid och nutid

Deathember-Lineup-2013
Det var på NALEN våren 2012 som jag för första gången fick erfara DEATHEMBER när de öppnade för DEGRADEAD. Redan då blev jag imponerad av bandets förmåga att leverera sin smått kaotiska metal-musik med ett dynamiskt kontrollerad framförande i dess bluesdoftnade möte med hardcore-metalbaserad musik. I år ställer de upp för andra gången i den åtråvärda tävlingen WACKEN METAL BATTLE SWEDEN 2013 där nämnda band på fredag (26/4) återigen ska försöka ta sig till den rikstäckande finalen som går av stapeln den 1:a juni i den kungliga huvudstaden. Men framför allt är bandet högaktuella med sin fullängdsdebut ”Going Postal” som denna artikels skribent håller som en stark kandidat till årets debutsläpp. Jag tog mig ett kort snack med bandets gitarrist STAFFAN BIRKEDAL.

När såg DEATHEMBER dagens ljus?

Den första grundstenen lades redan 2006 av Elias (trummor), men den verkliga starten var 2008. Då anslöt medlemmar från ett par lokalband och vi kände direkt att det fanns ett bra driv samt en vilja att göra någonting unikt på riktigt. Då antog vi namnet Deathember och nu är vi här!
Vad var visionen när ni bildade bandet?
Premissen var tidigt ganska klar även om det tog tid att få fram det vi egentligen ville. Fokus har alltid legat på att göra något som går tvärt emot det mycket av modern metal idag baseras på; vi vill ta tillbaka riffandet, groovet, det riktiga svänget. Det tycker vi gått förlorat i dagens metalscen, där målsättningen snarare verkar vara att låta brutalare (eller poppigare) än sina kollegor. Vi bryr oss inte om det. Vi vill göra klassiska låtar och klassiska riff.

Har bandets sättning varit intakt sedan starten?
Mestadels. Sedan starten 2008 har vi genomgått två sångarbyten, annars har sättningen varit densamma. Vår nye sångare Simon Tarasewicz anslöt 2012 och gör debut nu på vår fullängdare ”Going Postal”.
Ni har lyckats med att ta fram en stil som påminner om Pantera, sjuttiotal, jazz och hardcore. Hur lång tid tog det att fullborda det sound som bandet har idag och vad var tänket bakom kreationen?
Först av allt, tack! Vi har alltid haft målet att skapa något nytt och unikt, men som fortfarande har igenkänningsfaktor. Den gamla skolan ska möta den nya skolan. Fokus ska ligga på riktigt bra låtar. För varje tidigare släpp så har det dock alltid blivit lite kompromissat, som att vi inte riktigt tagit steget fullt ut. Men skam den som ger sig, vi tog lärdom av detta och gick sedan in 120% för att bara göra vår grej på ”Going Postal”. Den här gången tycker jag vi gick hela vägen, det här kan vi alla stå bakom och känna att ”det är precis så här Deathember ska låta”.
Generellt sett har vi alla i bandet mycket spridda influenser: det är allt från pop, till postrock, till oldschool-döds. Men det finns några få gemensamma band som vi alla uppskattar och som man kan säga inspirerar oss att göra det vi gör. Band som till exempel SikTh, Protest The Hero, Strapping Young Lad, Soilwork och Clutch.



{youtube}WlMT11BXmV0{/youtube}

Ni har en del celebra gäster på plattan. Berätta lite om er relation till dessa?
Absolut! Först och främst har vi gitarrlegenden Ralph Santolla som spelar ett gästsolo på låten ”Hailing Down”. Karln kommer från Staterna och har genom åren spelat med alla från DEATH till DEICIDE, men just förra året bodde han i Stockholm. Tack vare gemensamma vänner kom han på en av våra spelningar. Vi berättade att vi gillade hans musik, han berättade att han gillade vår musik och sedan höll vi kontakt helt enkelt. Några månader senare började vi prata om gästframträdanden på vår fullängdare och då var han givetvis den första vi kom att tänka på.

Sedan har vi Daniel Ädel, vokalist i Sveriges djenthjältar Vildhjarta. Han gästar spår sju på plattan, ”The Deprivation”. Honom har vi kontakt med tack vare vår gitarrist, som är ett stort fan av dem och gjort tonvis med covers av deras låtar på Youtube. Vildhjarta själva fick nys om detta, och sedan höll de och vår gitarrist kontakten efter det. Sångare sätter stora avtryck på låtarna, och det var därför vi bad just Daniel göra ett gästframträdande.
Omslaget inhyser något som liknar en glödande symbol. Berätta om tanken bakom skivans omslag och vad symbolen vill förmedla.

Vi var hela tiden inne på att göra något symboliskt. Vi ville helt enkelt ha något som går att känna igen och koppla till bandnamnet direkt. Vi jobbade fram symbolen tillsammans med Colin Marks på Rain Song Design. När den var klar lade han till elden, sen designade han resten av artworket baserat utifrån det.
Berätta lite om texternas budskap där jag är extremt intresserad av er trepartssvit på plattan, Let Us Flip A Few Pages Back (Part 1), Where I Evade (Part 2, The Deprivation (feat. Daniel Ädel) (Part 3).
Det här är vårt första släpp där samtliga medlemmar i bandet varit en del av textskrivandet. När det gäller just ”trilogin” så knyts den samman både musikaliskt och skriftligt med återkommande delar som dyker upp lite här och var i alla tre låtar. Texten byggs upp från sparsmakade ”Where I Evade” fram till det episka slutet i ”The Deprivation”, och är ganska politiskt lagd med fokus på dagens konflikter och hur de ”stora ledarna” förråder sina befolkningar och sina medmänniskor.
Resterande delen av ”Going Postal” är varierat till sitt innehåll eftersom det är lika många textförfattare som bandmedlemmar. Men för det mesta behandlar texterna ond bråd död, större världsomfattande händelser samt historier berättade från olika perspektiv.
Anser ni att ni i budskapet är ett metaforiskt band eller är konsekvent sakliga?
Inte ett dugg sakliga, skulle jag säga! Nej, det kan nog vara svårt att sätta fingret på vad våra texter handlar om. Men även där är det skillnad från textförfattare till textförfattare. Några i bandet är luddigare, vissa är mer rakt på sak.
Är plattan skriven under en intensiv period eller har många låtar ett mångårigt förflutet?
Plattan är främst skriven under sommaren och hösten 2012. Det var faktiskt under bara ett par månader som sex, sju av de tio låtarna blev skrivna och inrepade. Under den större delen av sommaren hade vi ingen vokalist. När Simon (sång) dök upp följde en helvetisk, men väldigt produktiv period då vi i stort sett gjorde allt på en gång. Ett par låtar är från den tidigare delen av året, men den största delen skrevs i samband med att Simon gick med i bandet. Det var först då vi kunde se hur allt skulle bli, och hur vi skulle kunna forma låtarna.

Blev inspelningen en lång process? Är det det mesta inspelat live? Jag tycker att det rent atmosfärsikt inhyser en sådan känsla.
Faktiskt inte. Det är roligt att höra att det låter så, men faktum är att allt är inspelat separat. Det är så Dino (Medanhodzic, producent) jobbar. Plattan är inspelad i Radionika Studios i Stockholm under ungefär två veckor, och för den här typen av musik är det inte speciellt generöst. Men vi har jobbat med Dino flera gånger förut. Vi vet att det alltid är långa dagar och extremt hårt jobb. Vi gillar att plåga oss själva bara det blir bra i slutändan.
Hur ser bandets närmaste framtid ut?
Fullspäckad! Eftersom vi gör det mesta själva är det per standard mycket att göra hela tiden. Skivan kommer vi släppa i Europa i april via vårt eget bolag, Violent Groove Music Group. Vi har precis avslutat en Sverigeturné, och ger oss ut på vägarna igen i maj. Parallellt med detta håller vi på att boka upp sommaren och hösten. Sen mot vintern blir det till att spela in nytt material.

Vad gör ni annorlunda nu från förra årets upplaga av Wacken Metal Battle?
Det här året kommer vi ge oss själva whiplashskador och publiken kvalitétsunderhållning som heter duga. Förhoppningsvis kommer Deathember anno 2013 få 2012-Deathember att framstå som en grupp sövda kattungar.

Foto: Moa Unnermark 

Relaterat:

Hittade inget


Ämnen

deathember

Sven Mörén

Skribent

0 Shares
Share
Tweet
Buffer
X