VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR

Intervju med Adrian Vandenberg: ”I’m a hard core optimist”

408 Shares

(Scroll down for the English original version)

29 maj släpper Vandenberg albumet ”2020”. För några veckor sedan hade jag äran att prata med grundaren och gitarristen Adje van den Berg, mer känd som Adrian Vandenberg, som även har spelat i Whitesnake under många år. Det blev ett långt, intressant och mycket trevligt samtal med en man som är optimistisk och har humor. Artisten säger dessutom många kloka saker. Vi får här lära känna Adrian från hans första kontakt med musiken som barn. Vi får veta vad han som tonåring gjorde när hans föräldrar inte var hemma, vad han tycker om att göra förutom musik, hur många gitarrer han har och vad han döpte den första till, vad som inspirerar honom, vad vi kan förvänta oss av nya skivan och funderingar kring konserter & turné efter skivsläppet.  Samt en del historia om Vandenberg, både i dåtid och nutid. Plus mycket, mycket mer.


Tack för att du hämtar tillbaka bandet Vandenberg till musikscenen.

Tack så mycket.

Vad fick dig att ta beslutet om att göra comeback med den här gruppen efter mer än 30 år?

Det var en kombination av olika saker. Jag hade en fantastisk tid med mitt tidigare band MoonKings och vi gjorde fantastiska shower. Ett problem som blev större de sista två åren var att sångaren har ett mycket stort jordbruksföretag och det blev större, så han kunde inte hålla sig borta från Holland i mer än två eller tre dagar. Saken är den att han verkligen älskar att skapa musik, lika mycket som han älskar jordbruk, men han sa: “Jag är inte redo för att lämna jordbruket än”. Han kände sig förstås skyldig, men för honom är det en passion och jag respekterar verkligen det. Kanske att vi om två eller tre år gör en kort turné igen, eller så gör vi en akustisk spelning någonstans. Du vet, det är som en James Bond-film: Never say never/Säg aldrig aldrig… (skratt), men för tillfället ligger detta band på is.

Den andra saken var att jag märkte inuti mig själv, när jag började skriva musik, att jag ville göra saker och ting lite tyngre. Mycket tyngre faktiskt och lite mindre bluesbaserat. När jag satte ihop MoonKings ville jag verkligen ha ett tungt bluesbaserat rockband. Jag befann mig i en liknande situation som när jag först startade Vandenberg en gång i tiden. Innan dess hade jag ett band som hette Teaser (1977 – 1980). Det var väldigt “bluesrockigt” och vid en tidpunkt kände jag att jag ville utöka mina musikaliska alternativ igen, litegrann, så jag ändrade till Vandenberg. Nu gjorde jag en liknande sak. Skivbolaget frågade mig redan för fem år sedan, när jag skrev på kontraktet, men vid den tidpunkten ville jag inte. Därför att det kändes som ett alldeles för enkelt steg, lite desperat och inte särskilt utmanande.

Efter MoonKings tänkte jag på det igen, eftersom mitt skivbolag tog upp det och sa: ”Vill du göra något annorlunda? Vill du göra det hårdare igen, mer upp-tempo och allt det där? Skulle inte detta vara ett bra tillfälle att återuppliva bandet Vandenberg?” Och jag sa: “Tja, låt mig tänka på det”, vilket jag förstås gjorde. Jag insåg att för mig var det väldigt, väldigt viktigt att inte låta det verka nostalgiskt eller desperat. Så jag tänkte, att för mig kommer det bara vara meningsfullt om jag sätter ihop en fantastisk line-up, med en mer än fantastisk sångare. Den delen var svår, för i Holland förväntade jag mig inte att hitta den typen av kaliber jag letade efter.

Plötsligt kom jag ihåg Ronnie (Romero). Jag hade en kort kontakt med honom för fem år sedan, när jag hade sett honom på YouTube, där jag såg honom med Rainbow och jag tänkte: ”Wow! Var kom den här killen ifrån?” Senare skrev jag ett mail till honom och gratulerade honom för det här giget. ”Du är en fantastisk sångare. Låt inte den här branschen göra dig galen.” Jag fick genast ett mail tillbaka med: “Tack så mycket. Jag har varit ett fan av allt du har gjort. Jag hoppas att vi kommer att se varandra förr eller senare, någonstans längs vägen.” Så när jag började fundera på sångare tänkte jag: ”Men vänta här nu, jag hade kontakt med Ronnie för ungefär fem år sedan. Låt oss se vad han gör”, för jag visste att Ritchie Blackmore bara vill göra ett par shower vartannat år eller så. Jag kontaktade Ronnie med ett erbjudande om en plats i bandet. Jag flög sedan till Madrid, där han bor, och vi kände omedelbart att vi var på samma våglängd. Jag började skriva material två dagar efter att jag kom tillbaka, som jag verkligen trodde skulle passa hans röst, vilket jag hade i åtanke för nästa steg med Vandenberg. Sedan flög jag tillbaka till Madrid igen och vi började göra demos på min iPad, där jag hade spelat in låtarna och programmerat lite trummor. Jag spelade några grejer på gitarr och jag fick texterna färdiga. Det gick väldigt fort. Han kände verkligen vilken riktning jag ville ta, för det är hans typ av musik. Det förstår man genom sättet han sjunger på. Jag tillbringade ytterligare tre dagar i Madrid. Strax efter åkte vi till Los Angeles och spelade in albumet. Vi fick det klart precis innan Corona-paniken bröt ut, så det var bra.

Jag blev chockad och upprörd över att höra att ett par av de gamla bandmedlemmarna stämde dig för mer än fem år sedan, om att äga namnet Vandenberg och att du inte skulle få använda det längre. För mig känns det absurt, för det här är inte bara namnet på ett band. Det här är du.

De förlorade och som du kan föreställa dig vill jag aldrig träffa de killarna igen (säger han lugnt med ett vemodigt skratt). Men även om det inte hade hänt, skulle jag inte haft lust att bara börja om igen, för då skulle det ha verkat som något nostalgiskt. “Låt oss göra som på den gamla goda tiden igen”. Förutom att det aldrig kommer att bli som på “den gamla goda tiden”. Nej, jag är fortfarande lika driven och hungrig som jag var när jag startade mitt allra första band. Jag har lagt märke till att många musik-kollegor, från min generation, ofta är lite utbrända och liksom “jag har sett allt, jag har gjort allt” och vill göra det här bara för skojs skull. Men för mig … när jag börjar skriva på en ny skiva är jag till exempel fortfarande lika kritisk och noggrann som när jag började. Man kan höra det på den här skivan. Det låter som ett nytt fräscht band, med namnet som ett arv, vilket faktiskt var min idé.

Vandenberg “2.0” som du kallar det ibland, vad kan vi förvänta oss av det nya albumet “2020”?

Det är som ett fräscht, väldigt dynamiskt album. Precis som jag faktiskt hoppades att det skulle bli. Liksom de flesta musiker, när man arbetar med musiken i sina tankar, då hör man den som man skulle vilja höra den. Jag hör den i mitt huvud som en skiva jag genast vill köpa, för jag är fortfarande ett fan av den här typen av musik. Även om jag har hört den hela mitt liv, eller sedan jag var 14 eller så. I mina tankar hoppades jag att det skulle bli som det blev. Jag måste ha hört låtarna typ en miljon gånger nu. Först när jag börjar skriva spelar jag alltid in mycket omfattande demos åt mig själv, så jag inte ramlar i fällan och tänker att allt kommer bli bra i studion. Så jag arbetar fram en väldigt detaljerad demo. Jag har hört de här låtarna så många gånger nu, men jag spelar fortfarande det här albumet två eller tre gånger om dagen, för mitt eget nöjes skull. Jag har aldrig gjort det tidigare i mitt liv. Jag spelar det i bilen, jag spelar det i huset. Varje gång tänker jag: “Nu räcker det”. Efter några timmar tänker jag: “Nåja…två låtar” (skratt)…och sen följer resten av låtarna (mera skratt). Jag har aldrig gjort så förut. Det är en ny upplevelse för mig.

Förutom sångaren Ronnie Romero är de två andra nya bandmedlemmarna Randy van der Elsen på bas och Koen Herfst bakom trummorna. På den nya skivan hittar vi också bassisten Rudy Sarzo (Whitesnake, Quiet Riot, Ozzy Osbourne) och trummisen Brian Tichy (Whitesnake, Billy Idol, Foreigner). Berätta mer om det.

Rudy och jag har varit vänner sedan innan Whitesnake. När vi gjorde vår första amerikanska turné med Vandenberg, så var Quiet Riot förband åt oss ett par shower och Rudy var med i Quiet Riot. Så jag tänkte att det skulle vara underbart om Rudy kunde spela ett par låtar på det nya albumet. Jag lärde känna Brian när han var med i Whitesnake och varje gång Whitesnake spelar i Holland hoppar jag upp på scenen och vi spelar ett par låtar tillsammans. Jag är ett stort fan av Brian. Han är en fantastisk trummis. Innan jag hade en färdig line-up, så frågade jag Brian och Rudy om de ville spela på det här albumet. Sen hittade jag Koen och Randy, så jag tänkte: ”Tja, jag skulle gärna vilja ha Brian och Rudy på albumet ändå”. Därför spelar de på ett par spår, för att vi redan hade pratat om det. Så gick det till. Men du kan nästan inte höra skillnaden, för Koen är lika bra som Brian, så…det är ett trevligt litet musik-party.

 

Intervju med Adrian Vandenberg: ”I’m a hard core optimist” 1
Foto: imdb.com


Några andra instrument på det kommande materialet? Kommer du själv, som du gjort tidigare, också spela keyboard?

Ja, på demo-materialet spelade jag keyboard, men när vi höll på att slutföra de flesta ackorden i LA var jag tvungen att flyga hem. Jag hade några detaljer jag ville ändra och delar som inte var klara än. Då insåg jag att jag hade glömt spela keyboard (skratt), men vår producent (Bob Marlette) är en keyboardspelare, så han spelar keyboard på albumet. Det är coolt. Det finns med lite keyboard. Ibland kan du inte ens höra det, men du vet, ibland är det trevligt att ha en extra färg. Det roliga med Bob är att han och Rudy Sarzo brukade ha ett band tillsammans, långt före Quiet Riot och allt det där. När Rudy och hans familj flydde från Kuba på sjuttiotalet, och de hamnade i Miami, startade han ett band med Bob. Senare delade de en lägenhet i LA ett tag. Vid ett tillfälle beslutade Bob att han ville fortsätta som producent istället. Han gjorde alla dessa saker du vet, för Alice Cooper, Black Sabbath, Rob Halford och många andra. Den bakgrundsberättelsen var väldigt intressant. Jag visste inte det. De är väldigt goda vänner, så du kan föreställa dig att det var en massa skoj i studion när vi spelade in med Bob.

Jag såg, förutom att du är gitarrist och låtskrivare, att du också är målare. Är du en konstnär som målar tavlor, eller är du en hantverkare som målar byggnader, väggar, tak och trä?

Jag målar tavlor. Det var mitt yrke. Jag studerade vid University of Arts i Holland. Jag började när jag var 19 och slutade när jag var 24. Jag trodde att det skulle bli mitt jobb, så när jag startade Vandenberg hade jag fortfarande idén att det skulle bli mer som en hobby. Jag antog alltid att med den typ av rockmusik jag ville spela, skulle jag inte kunna livnära mig på i Holland. Men det drog iväg utom kontroll (han skrattar). Det förväntade jag mig aldrig. När jag slutade med Vandenberg tyckte jag att det hade varit en fantastisk tid. Nu skulle jag bli lite mer seriös och livnära mig på min konst och det. Då kom erbjudandet från Whitesnake. Redan innan dess hade jag fått ett par erbjudanden från David (Coverdale), under Vandenberg-åren. Men det gick så bra med Vandenberg och jag ville skapa mig lite av ett namn, innan jag skulle gå med i ett sådant band. På grund av att de gick igenom gitarrspelare som de flesta byter underkläder. I slutet av 1986 bestämde jag mig för att gå med i Whitesnake och jag tänkte: ”Tja, även om det bara varar ett år, så har jag åtminstone upplevt musikbranschen på den här nivån.” Som du vet bara fortsatte det. Jag är ju fortfarande musiker (skratt) och jag kan inte ens läsa eller skriva noter. Jag bara spelar vad jag känner, jag skriver vad jag känner, så det är ett intressant jobb. (“Wow” från Anna.) Jag är i princip kvalificerad. (Han skrattar.)

Sen såg jag någon annanstans att du också gillar att baka, eller var det ett skämt? Att du är “Äppelpaj-Kungen”.

(Skratt) Det kanske låter komiskt för många människor. Jag gillar också att laga mat, italienskt, thai eller vad som helst. Jag bakar inte så många pajer som när jag bodde med mina föräldrar. När jag var ung gillade jag verkligen pajer och min mamma sa: “Ät inte så mycket sötsaker. Det är inte bra för dina tänder och du vill inte bli fet”och: “Jag tänker inte baka pajer varje vecka”. Så varje gång mina föräldrar lämnade huset och jag var ensam hemma, då bakade jag en stor äppelpaj och åt upp hela själv (skratt). När jag blev student gick jag mer in för matlagning, för jag tröttnade på den typiska ”studentmaten”. Jag ser på matlagning som att komponera med smaker. Jag ser på att måla som att komponera med färger. Att skapa musik är att komponera med ljud, så för mig handlar allt om att komponera. Jag inser att jag är en kille som haft tur. Min syster är en professionell pianist, men min bror har inte musikaliska eller konstnärliga talanger, så jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Jag är en lycklig jävel, för min hobby blev mitt jobb. Jag betraktar mig inte som en väldigt teknisk spelare. Jag är mer en känslomässig spelare. Jag är så glad att jag kan livnära mig på det, för det är min passion, du vet. Det kommer att vara min största passion även när jag är 120 år gammal, vilket jag lovade min dotter att jag ska bli (skratt).

Hur många gitarrer har du?

Jag minskade faktiskt ner min samling litegrann, för fyra eller fem år sedan, men jag tror att jag fortfarande har omkring 25 kvar. Det var en tid då jag hade cirka 60. Det är som en sjukdom (skratt). Det är som Warren DeMartini, tidigare gitarrspelare i Ratt, nämnde. På en turné med Whitesnake pratade vi som gitarrspelare om suget efter att samla förstärkare, gitarrer och grejer. Han sa: “I Los Angeles kallar vi det förvärvs-syndromet.” Varje gång vi ser en bra gitarr, spelar den, då tänker man: “Ååh, den här är fantastisk!” Den inspirerar dig och du vill köpa den.

När jag var väldigt ung och inte hade pengar att köpa en vacker Les Paul eller en drömgitarr, brukade jag arbeta i en fabrik på loven från skolan, för att tjäna lite pengar till att köpa en riktigt bra gitarr. Lyckligtvis ville min pappa inte skämma bort mig. Han sa: “Ok att du vill köpa en gitarr, en motorcykel eller vad som helst, men du måste tjäna ihop pengarna själv.” Just då tyckte jag att det sög, eftersom de flesta av mina kompisar bara fick från sina pappor, men senare var jag väldigt tacksam. Det är ett bättre sätt att uppfostra barn, genom att göra dem medvetna om att arbeta för sina pengar.

Jag hade bara en Gibson Les Paul under många år och jag spelar den fortfarande. Min huvudsakliga gitarr är exakt samma gitarr som jag köpte när jag först satte ihop Vandenberg. Jag har haft den här gitarren sedan 1980. Det intressanta är att nuförtiden säljer företag som Fender och Gibson även gitarrer som är gjorda för att se riktigt gamla ut. Alla vill ha en gammal gitarr, men den här köpte jag helt ny. Den ser gammal ut på grund av mitt eget blod, svett och tårar. Den är 40 år gammal och låter bättre för varje år. En anledning till att Stradivarius violiner låter så bra, är för att ju äldre träet blir, så förändras strukturen och det blir mer resonans. Det är därför som de flesta gitarrspelare skulle älska att köpa en Gibson Les Paul från 1959, som anses vara “den heliga gralen” av Les Pauls. Men de är värda cirka 250 000 euro och har genom åren blivit ett investeringsobjekt. Det är tråkigt, för instrument är menade att bli spelade. Min gitarr låter bra, för att det är en gammal gitarr och jag har spelat på den i fyrtio år. Träet har åldrats och den har vuxit med mig. Den är nästan som en flickvän, som har varit med mig hela tiden. Den har följt mig runt om i världen minst trettio gånger. Förutom här (Europa), har den varit i Japan och överallt.

Har du namn på dina gitarrer och har den här första ett speciellt namn?

Jag brukade kalla den “Brigitte”, efter filmstjärnan Brigitte Bardot, för jag har alltid tyckt att hon var en av de vackraste kvinnorna någonsin. Men nu är den bara ”Baby nr 1” (skratt). Min andra gitarr är en exakt likadan sorts gitarr, från samma år, och den är ”Baby nr 2”. Den är som min reservgitarr, ifall en sträng går av eller nå’t på den andra.

Hur gammal var du när du började spela gitarr? Du nämnde 14, men började du tidigare?

Det var faktiskt innan 14, men jag skulle inte kalla det för att spela. När jag var ungefär 13, eller kanske till och med 12, så gav min moster mig en väldigt billig akustisk gitarr. Från och med den stunden släppte jag inte taget om den. Jag stämde strängarna på ett sådant sätt att jag kunde spela signaturmelodin från en cowboy-serie på TV (skratt), som hette ”Rawhide”. På något vis luskade jag ut det. Min mamma sa att jag var med den där gitarren hela tiden. Hon har också berättat att, när jag var ungefär två eller tre år gammal, då började jag gå omkring i huset med en av min pappas cigarrlådor. Jag hade ett par elastiska band spända över den där lådan och det framkallade en del ljud. Min mamma sa: “Du har velat spela något liknande i hela ditt liv.” Där var alltid musik i huset. Både min pappa spelade och min syster spelar fantastiskt på piano. Det är där mina klassiska influenser kommer ifrån. Min syster och min pappa spelade alltid Mozart, Bach och allt det där.

Så det var de som fick in dig på musik, så att säga?

Inte riktigt, för på den tiden gillade jag inte klassisk musik. Bara för den anledningen att det spelades hela tiden. Men när jag började skriva för Vandenberg, då bubblade plötsligt de där klassiska influenserna upp och jag tänkte ”Var i helsike kom det här ifrån?” (skratt). Sen hörde min pappa ett av mina solon, solot på ”Burning Heart”, och han sa: ”Den där sektionen i slutet är väldigt mycket som Johann Sebastian Bach.” Jag sa (tvivlande): ”Va?!” och han sa: “Jo, det låter som en sekvens av noter som Bach skulle använda.” Sen tyckte jag att det var intressant, för om du ser på din hjärna som en dators hårddisk, så använder den all information som läggs in. Precis som när du lär dig att läsa och skriva när du är barn. Den informationen stannar kvar därinne. Detsamma gäller naturligtvis för musik. När jag var student kom jag plötsligt på mig själv med att vilja höra klassisk musik då och då.

Vilka var dina idoler som barn och tonåring?

Min allra första var troligtvis Steve Winwood, för det första lilla riffet jag fick till på min gitarr var gitarr-riffet från hitsingeln ”Keep On Running”. Jag tyckte det var coolt och det var nog min första skiva. Min andra skiva var nog bandet Them, med Van Morrison. Det var en skiva med låten ”Gloria” på. Den här låten hade bara tre ackord, så jag kunde luska ut det också på gitarr (skratt). Efter det, när Jimi Hendrix dök upp på musikscenen, då ”pang!” Det var det. Igenom mitt liv har Jimi Hendrix, från och med då, absolut varit en av mina ”stora” killar. Han förändrade allting. Han var enastående. Sen Eric Clapton förstås. Jag tror att jag har samma gitarrhjältar som många gitarrister i min generation. Killar jag har lärt känna genom åren, som Michael Schenker och Eddie Van Halen eller Brian May, när vi träffas och pratar om gitarrspelare nämner vi oftast samma killar. Eddie Van Halen var mer av ett Eric Clapton-fan och jag var mer ett Jimi Hendrix-fan. När jag än kom hem till Eddie, och vi pratade om varför, sa alltid Eddie att han tyckte att Jimi Hendrix var lite för slarvig. Han spelade inte lika exakt som Clapton gjorde, vilket är sant. Om man tittar på Eric Claptons solon under Cream-perioden, och i John Mayall-perioden, så var varenda ton på. Hendrix höll alltid på att experimentera och göra andra saker på scenen än att bara spela, du vet, så han var på sätt och vis mer slarvig.

 

Intervju med Adrian Vandenberg: ”I’m a hard core optimist” 2
Foto: Vandenberg’s facebook.com


Du är en väldigt bra låtskrivare såväl som en utmärkt gitarrist. Var har du varit när en låt, bit av en text eller en melodi bara dök upp huvudet och du var ”tvungen” att skriva ner den?    

Detta händer hela tiden och jag är så glad över min iPhone, som jag har haft i många år. Det kan hända på en flygplats att jag plötsligt får en idé. Då försöker jag hitta ett tyst hörn och jag börjar sjunga det, litegrann, in i min telefon. Och jag ser människor som tittar på mig, som om jag vore en galen person (skratt). Jag får många idéer när jag sitter på min cykel, när jag är ute i skogen, vilket jag gör nästan varje dag. Det går riktigt snabbt genom skogen och jag tycker att jag får många idéer när jag cyklar i samma rytm. Eller när jag utövar “skeeling”, som rullskridskor, vilket jag också gör mycket. Det är ett bra sätt att träna. Jag gillar inte att gå på gym. Jag är hellre utomhus. Men om att få idéer, så kan jag få dem i duschen eller när jag gör en pizza eller något.

Vad inspirerar dig mest? Eller kan det vara vad som helst?

Det låter lite töntigt, men naturen gör det, på grund av alla färger. De olika årstiderna inspirerar mig i mitt målande och ibland till musik. Samma sak gäller god mat. Jag gillar att gå ut och äta väldigt god mat eller göra den själv. Den verkar kittla dina sinnen, så jag kan få en idé antingen för målandet eller musiken. Jag kan naturligtvis också få en idé från att höra väldigt bra musik. Det kan vara klassiskt, gypsy, fado från Portugal eller hårdrock från vem som helst, vare sig det är Aerosmith, AC/DC, Van Halen, Michael Schenker, Jimi Hendrix, Eric Clapton eller Queen. Jag är ett stort fan av Iron Maiden, för jag har alltid älskat känslan av melodi i solona. Det har alltid varit en stor inspiration för mig, för på det sättet som jag spelar mina solon, så strävar jag alltid efter rätt not på rätt plats och inte bara skjuta iväg allt de första sekunderna. Många gitarrspelare verkar se på gitarrsolon som något att avfyra, allt i början eller så snabbt som möjligt. Jag gillar att bygga upp ett solo. Det jag i princip försöker göra, och jag är glad att det fungerar ibland, är att jag försöker berätta en liten historia. För jag ser på ett solo som en berättelse som tagits över från sångaren. Sångaren berättar en historia, så då vill jag fortsätta berätta historian på min gitarr, och sedan tar sångaren över igen.

Wow! Ja, det här kan jag höra i din musik, på sättet du spelar.

Åh, tack! Jag är glad att du gör det, för jag får ofta frågor från gitarr-magasin eller andra gitarrspelare: “Varför spelar du inte snabbare hela tiden?” Det finns så många killar som spelar snabbt, mycket bättre än mig. Jag ser på det som ett val av ord, som när du läser en bra bok. Varje författare använder samma ord, men det är hur de sätter ihop orden till en mening. På sättet de leker med ord och ibland bygger de upp spänningen, bara genom ett ordval. Men för en författare kan man förstås inte använda hastighet som en del av berättelsen, men i en film kan man, och i musik kan du. Det är därför jag ibland använder snabbheten som en viss punkt i solot, som när man plötsligt befinner sig i en berg-och dalbana som är på väg ner (skratt), sedan hamnar på en viss ton och den tonen måste ha en mening för mig. Det måste passa, så att du inte bara hamnar på djupt vatten och inte kan se någonting runtomkring dig längre. Det är såhär jag ser det.

För närvarande vet ju ingen hur det kommer att bli med konserter i den närmsta framtiden, på grund av Corona. Är det ens någon idé att planera ett framtida turnéschema, eller hur ser det ut för er nu?

Jag är ganska hoppfull. I slutet av sommaren, kanske tidigare, jag vet inte. Jag är hoppfull eftersom det här verkar likna influensa-perioden. Vanligtvis är influensan en vinter-grej. Självklart är jag inte säker, för jag är inte någon specialist, men jag läser mycket om det och jag ser varenda TV-program som innehåller en medicinsk specialist. Jag skulle inte bli förvånad om människor, om två eller tre månader, kommer att börja planera turnéer och festivaler igen. Jag hoppas verkligen det, eftersom vårt album kommer ut i slutet av maj. Naturligtvis vill man spela, du vet, så snart man kan.

När ert nya, kommande album “2020” släpps, kommer ni då att göra en online-release-show? Spela in den här konserten eller live-action i en studio för streaming, om ni inte kan åka på turné direkt?

Jag vet inte. Jag har faktiskt inte tänkt på det. Det är kanske inte en dålig idé. Eller åtminstone framföra några låtar eller nå’t. Jag kommer definitivt att tänka på det, prata med min manager om det och se om vi kan få ihop något. Personligen tror jag att jag kommer att vänta in de kommande månaderna, för att se vad som händer. För i Kina går det ner och de öppnar upp. Om du tittar på den här tidslinjen…i Europa är vi en eller två månader efter, så jag förväntar mig att vi vet mycket mer om ungefär en månad. I början av maj, om det går ner, är jag ganska säker på att skivbolagsfolket kommer tycka att vi ska börja göra shower i september-oktober. Vi får se. Jag hoppas det, för nu är det konstigt. Det är “skit”. Inte bara för mig själv, utan i princip för alla, särskilt inom musikbranschen. Man förlitar sig verkligen på att spela sina shower. Vi får se hur det går. Men jag är alltid en orubblig optimist. Du kan inte ha ett trevligt liv om du oroar dig för allt.

Något annat du vill säga till våra läsare och era fans? 

Det låter lite kliché, men först och främst kan jag inte vänta tills albumet kommer ut, för jag är så spänd inför responsen. Man vet aldrig. Man arbetar riktigt hårt med sin musik, i månader, sedan spelar man in den och spenderar mycket tid innan den blir offentlig. Om du ser på den som ett litet barn, så följer du hur det utvecklar sig och sedan kastas det ut i den stora vilda världen. Du hoppas att det kommer att hamna i en bra situation, att människor kommer att gilla albumet, så att man faktiskt kan börja turnéra. Det är aldrig förutsägbart. Du kan bara ge ditt bästa och jobba hårt. Jag vill alltid göra ett album som jag själv vill köpa. Jag hoppas att jag får det här gratis, från mitt skivbolag (skratt). Hur som helst, du vet aldrig med ett nytt album. Det är aldrig detsamma, bara att vänta och se hur det går. Den här gången är det riktigt spännande och responsen på låten “Shadows Of The Night” har varit bättre än jag kunde ha hoppats på.

Nästa steg är att man verkligen vill spela överallt. Med MoonKings kunde vi inte göra mer än en show i Skandinavien till exempel. Det gick väldigt bra för Vandenberg i Skandinavien, men vi spelade aldrig där. Jag frågade skivbolaget på den tiden, eftersom de var nöjda med försäljningen i särskilt Skandinavien. Även i Tyskland och Japan. Skandinavien var alltid i topp 5, så jag tyckte det var konstigt att jag med Whitesnake förmodligen bara spelade där tre eller fyra gånger. Det är definitivt en av trakterna som jag verkligen vill spela mer i och göra ett gott intryck där. Förhoppningsvis inte på vintern, eftersom turnerande med släde genom snön kommer att bli komplicerat (skratt). Men förhoppningsvis senast nästa år, på våren eller vid stora festivaler, som Sweden Rock eller något.

Ja, låt oss hoppas det. Jag är så exalterad och ser fram emot ert nya album. Lycka till med allt!

Tack!

Intervju med Adrian Vandenberg: ”I’m a hard core optimist” 3
Foto: dailymotion.com

 

(English original version)
May 29, Vandenberg releases the album “2020”. A few weeks ago I had the honor of talking to founder and guitarist Adje van den Berg, more known as Adrian Vandenberg, who has also played in Whitesnake for many years. It was a long, interesting and very nice conversation with a man who is optimistic and has humor. The artist also says many wise things. We here get to know Adrian from his first contact with music as a child. We find out what he as a teenager did when his parents were not at home, what he likes to do besides music, how many guitars he has and what he named the first one to, what inspires him, what we can expect from the new record and thoughts about concerts & tour after the release. Together with some history about Vandenberg, both in the past and present. Plus much, much more.

Thankyou for bringing back the band Vandenberg to the music scene.

Thankyou very much.

What made you decide to do a comeback with this group after more than 30 years?

It was a combination of things. I had a great time with my previous band MoonKings and we did great shows. A problem that got bigger the last two years was that the singer has a very big farmer company and it grew bigger, so he couldn’t stay away from Holland more than two or three days. The thing is that he really loves making music, as much as he loves farming, but he said: “I’m not ready yet, to leave the farming”. He felt guilty of course, but it’s a passion for him and I really respect that. Maybe in two or three years we do a short tour again, or we do an acoustic gig somewhere. You know, it’s like a James Bond-movie: Never say never… (laughter), but for now this band is put on ice.

The other thing was that I noticed within myself, when I started writing music, that I wanted to make things a little heavier. A lot heavier actually and a little less bluesbased. When I put MoonKings together I really wanted to have a heavy bluesbased rockband. I found myself in a similar situation as when I first started Vandenberg once upon a time. Before that I had a band called Teaser (1977 – 1980). It was very “bluesrock-ish” and at one point I felt that I wanted to expand my musical options again, a little bit, so I changed into Vandenberg. Now I did a similar thing. The record company already asked me about five years ago, when I signed up for them, but at that time I didn’t want to. Because it felt like a too easy step, a little bit desperate and not very challenging.

After MoonKings I thought about it again, because my record company brought it up and said: “Do you wanna do something different? Do you wanna make it harder again, more up-tempo and all that stuff? Wouldn’t this be a good opportunity to revive the band Vandenberg?” And I said: “Well, let me think about it”, which I did of course. I realized that for me it was really, really important to not make it seem nostalgic or desperate. So I thought, for me it will only make sense if I put together an amazing line-up, with a more than amazing singer. That was a difficult part, because in Holland I didn’t expect to find the kind of caliber I was looking for.

Suddenly I remembered Ronnie (Romero). I had a short contact with him five years ago, when I had seen him on YouTube, where I saw him with Rainbow and I thought: “Wow! Where did this guy come from?” Later I wrote him a mail and congratulated him for this gig. “You’re a great singer. Don’t let this business drive you crazy.” I got an immediate mail back with: “Thankyou very much. I have been a fan of everything you have done. I hope we will see eachother sooner or later, somewhere along the road.” So when I started thinking about a singer I thought: “Hey, wait a minute, I had contact with Ronnie about five years ago. Let’s see what he is doing”, because I knew that Ritchie Blackmore only wants to do a couple of shows every two years or something. So I got in touch with Ronnie with an offer for a position in the band. I then flew to Madrid, where he lives, and we connected immediately. I started writing material two days after I came back, that I thought would really suit his voice, which I had in mind for the next step with Vandenberg. Then I flew back to Madrid again and we started to make demos on my iPad, where I had recorded the songs and programmed some drums. I played some guitar stuff and I got the lyrics done. It went really fast. He really felt the direction I wanted to take, because it’s his kind of music. You can tell it from the way he sings. I spent another three days in Madrid. Shortly after that we went to Los Angeles and recorded the album. We got it finished right before the Corona-panic broke out, so that was good.

I was shocked and upset to hear that a couple of the old band members filed a lawsuit against you, more than five years ago, to own the name Vandenberg and that you should not be allowed to use it anymore. To me that feels absurd, because this is not only a name of a band. This is you.

They lost and as you can imagine I never want to see those guys again (he says calmly with a melancholy laugh). But even if that wouldn’t have happened, I would not have wanted to just start again, because then it would have sounded like a nostalgic thing. “Let’s do the good old days again”. Except it’s never gonna be like “the good old days”. No, I’m still as driven and hungry as I was when I started my very first band. I’ve noticed a lot of fellow musicians, from my generation, very often are a little burned out and like “I’ve seen it all, I’ve done it all” and want to do this only for fun. But for me…when I start writing on a new record I’m, for example, still as critical and careful as when I started out. You can hear it on this record. It sounds like a fresh new band, with the name as a legacy, which was my idea actually.

Vandenberg “2.0” as you call it sometimes, what can we expect from the new album “2020”?

It’s like a fresh, very dynamic album. The way I was actually hoping it would turn out. Like most musicians, when you work with the music in your mind, you hear it like you would like to hear it. I hear it in my mind as a record I immediately want to buy, because I’m still a fan of this kind of music. Even though I have heard it all my life, or since I was 14 or something. So in my mind I was hoping that it would turn out like the way it did. I must have heard the songs like a million times now. First when I start writing I always record very extensive demos for myself, so I don’t fall into the trap thinking that everything will turn out fine in the studio. So I work it out on a demo, very detailed. I’ve heard these songs so many times now, but I still play this album two or three times a day, for my own entertainment. I have never done that in my life before. I play it in the car, I play it in the house. Everytime I think: “Now it’s enough”. After a couple of hours I think: “Well…two songs” (laughter)…and then follows the rest of the songs (more laughter). I have never done that before. It’s a new experience for me.

Except the singer Ronnie Romero, the other two new band members are Randy van der Elsen on bass and Koen Herfst behind the drums. On the new record we also find bassist Rudy Sarzo (Whitesnake, Quiet Riot, Ozzy Osbourne) and drummer Brian Tichy (Whitesnake, Billy Idol, Foreigner). Tell us more about that.  

Rudy and I have been friends since before Whitesnake. When we did our first American tour with Vandenberg, then Quiet Riot supported us for a couple of shows and Rudy was in Quiet Riot. So I thought that it would be great to have Rudy playing a couple of songs on the new album. I got to know Brian when he was in Whitesnake and everytime Whitesnake plays in Holland I jump on stage and we play a couple of songs together. I’m a big fan of Brian. He’s an amazing drummer. So before I had a finished line-up, I asked Brian and Rudy if they wanted to play on this album. Then I found Koen and Randy, so I thought: “Well, I would love to have Brian and Rudy on the album anyway”. Therefore they play on a couple of tracks, because we had already talked about it. That’s how it happened. But you can almost not hear the difference, because Koen is just as good as Brian, so…it’s a nice little musical party.

 

Intervju med Adrian Vandenberg: ”I’m a hard core optimist” 1
Foto: imdb.com


Any other instruments on the upcoming release? Will you yourself, as you have done before, also play keyboard?

Yeah, on the demos I played the keyboards, but when we finished most of the chords in LA I had to fly home. I had some details I wanted to change and parts that was not ready yet. Then I realized that I forgot to play keyboards (laugh), but our producer (Bob Marlette) is a keyboardplayer, so he plays keyboard on the album. That’s cool. It’s a little bit of keyboard in there. Sometimes you can’t even here it, but sometimes it’s nice to have an extra color, you know. The funny thing with Bob is that he and Rudy Sarzo used to have a band together, way before Quiet Riot and all that stuff. When Rudy and his family escaped from Cuba in the seventies, and they ended up in Miami, he started a band with Bob. Later they shared an apartment in LA for a while. At one point Bob decided that he wanted to continue as a producer instead. He did all these kinds of stuff you know, for Alice Cooper, Black Sabbath, Rob Halford and many others. That background story was very interesting. I didn’t know that. They are very good friends, so you can imagine it was a lot of fun in the studio, when we recorded with Bob.

I saw, that besides being a guitarist and songwriter, you also are a painter. Are you an artist who paints pictures, or are you a craftsman who paint buildings, walls, ceilings, and woodwork?

I paint pictures. That was my profession. I studied at the University of Arts in Holland. I started when I was 19 and finished when I was 24. I thought that was going to be my job, so when I started Vandenberg I still had the idea that it was gonna be more like a hobby. I always assumed that with the kind of rockmusic I wanted to play, I would not be able to make a living with it in Holland. But it went out of hand (he laughs). I never expected that. When I stopped with Vandenberg I thought it had been a great time. Now I should get a little bit more serious and make a living with my art and stuff. Then the offer from Whitesnake came. Even before that, I had a couple of offers from David (Coverdale), during the Vandenberg-years. But we were doing great with Vandenberg and I wanted to make little bit of a name for myself, before I would join a band like that. Because they went through guitarplayers like most people change their underwear. At the end of 1986 I decided to join Whitesnake and I thought: “Well, even if it last only one year, at least I’ve experienced music business on this level.” As you know it just kept going. I’m still a musician (laughter) and I can’t even read or write notes. I just play what I feel, I write what I feel, so it’s an interesting job. (“Wow” from Anna.) Basically, I’m qualified. (He laughs.)

Then I saw somewhere else that you also like to bake, or was it a joke? That you are “The King of apple pies”.

(Laughter) It may sound funny to a lot of people. I also like to cook, Italian, Thai or whatever. I don’t bake as much pies as when I was living with my parents. When I was young I really liked pies and my mom said: “Don’t eat so much sweets. It’s bad for your teeth and you don’t want to be fat” and: “I will not bake pies every week”. So every time my parents left the house and I was home alone, I baked a big applepie and ate it all by myself (laughter). When I became a student I got more into cooking, because I got bored with the typical “student-food”. I look at cooking as composing with flavors. I look at painting as composing with colors. Making music is composing with sound, so for me it’s all about composing. I realise I’m a lucky guy. My sister is a professional piano player, but my brother doesn’t have musical or artistic talents, so I feel very fortunate. I’m a lucky bastard, because my hobby became my work. I don’t consider myself as a very technical player. I’m more of an emotional player. I’m so happy that I can make a living on it, because it’s my passion, you know. It will be my biggest passion even when I’m 120 years old, which I promised my daughter that I will be (laugh).

How many guitars do you have?

I actually made my collection a little bit smaller, four or five years ago, but I think I still have about 25 left. There was a time when I had about 60. It’s like a disease (laughter). It’s like Warren DeMartini, former guitarplayer in Ratt, mentioned. On one tour with Whitesnake we talked about the urge as a guitarplayer to collect amplifiers, guitars and stuff. He said: “In Los Angeles we call it the acquiring syndrome.” Every time we see a great guitar, play it, then you think: “Oh man, this is great!” It inspires you and you wanna buy it.

When I was very young and didn’t have the money to buy a beautiful Les Paul or a dream-guitar, I used to work in a factory on my school-holidays, to earn some money to buy a really good guitar. Fortunate enough my dad didn’t want to spoil me. He said: “Ok that you wanna buy a guitar, a motorbike or whatever, but you have to earn the money yourself.” At that moment I thought that it sucked, because most of my friends just got it from their dads, but later on I was very grateful. It’s a better way to raise kids, to make them aware of working for your money.

I only had one Gibson Les Paul for many years and I still play it. My main guitar is exactly the same guitar that I bought when I first put Vandenberg together. I’ve had this guitar since 1980. The interesting thing is, these days companies like Fender and Gibson also sell guitars that are made to look really old. Everybody wants an old guitar, but this one I bought brand new. It looks old because of my own blood, sweat and tears. It’s 40 years old and sounds better every year. One reason that Stradivarius violins sound so good, is that the older the wood gets, the structure changes and there will be more resonance. That is why most guitarplayers would love to buy a Gibson Les Paul from 1959, which is considered “the Holy Grail” of Les Pauls. But those are worth about 250 000 Euros and have over the years became an investment-object. That’s sad, because instruments are supposed to be played. My guitar sounds good, because it’s an old guitar and I have been playing on it for forty years. The wood has aged and it has grown with me. It’s almost like a girlfriend, who has been with me all the time. It has followed me around the world at least thirty times. Except here (Europe), it has been in Japan and everywhere.

Do you have names on your guitars and have this first one a special name?

I used to call it “Brigitte”, after the movie star Brigitte Bardot, because I have always thought she was one of the most beautiful women ever. But now it’s just “Baby nr 1” (laughter). My second guitar is exactly the same kind of guitar, from the same year, and it’s “Baby nr 2”. It’s like my spare guitar, if the other one breaks a string or something.

How old were you when you started to play the guitar? You mentioned 14, but did you start earlier?

It was actually before 14, but I wouldn’t call it playing. When I was about 13, or maybe even 12, an aunt of mine gave me a very cheap acoustic guitar. From that moment on I didn’t let it go. I tuned the strings in such a way that I could play the theme from a cowboy-series on TV (laugh), called “Rawhide”. Somehow I figured it out. My mom said I was with that guitar all the time. She has also told that, when I was about two or three years old, I started walking around the house with one of my dad’s cigar boxes. I had a couple of elastic bands stretched over that box, and it made some sound. My mother said: “You have been wanting to play something like that all your life”. There was always music in the house. Both my father played and my sister plays fantastic piano. There’s where my classical influences come from. My sister and my dad were always playing Mozart, Bach and all that stuff.

So they were the ones who got you into music, so to say? 

Not really, because I didn’t like classical music at that time. Just for the fact that it was played all the time. But when I started writing for Vandenberg, suddenly those classical influences bubbled up and I thought “Where the hell did this come from?” (laughter). Then my dad heard one of my solos, the solo on “Burning Heart”, and he said: “That end-section is very much like Johann Sebastian Bach.” I said (doubtfully): “What?!” and he said: “Yes, it sounds like a sequence of notes Bach would use.” Then I thought it was interesting, because if you look at your brain as a computer’s hard drive, it uses all the information that is put into it. Like when you learn to read and write when you are a kid. That information stays in there. The same goes for music of course. When I was a student I suddenly found myself wanting to hear classical music once and a while.

Who were your idols as a child and teenager?

My very first one was probably Steve Winwood, because the first little riff I found out on my guitar was the guitar riff from the hit single “Keep On Running”. I thought it was cool and that was probably my first record. My second record was probably the band Them, with Van Morrison. It was a record with the song “Gloria” on it. This song had only three chords, so I could figure it out on guitar too (laugh). After that, when Jimi Hendrix came on the scene, then “bam!” That was it. From then Jimi Hendrix has through my life absolutely been one of my “big” guys. He changed everything. He was amazing. Then Eric Clapton of course. I think I have the same guitar heroes like many guitarists in my generation. Guys I’ve got to know over the years, like Michael Schenker and Eddie Van Halen or Brian May, when we get together and talk about guitarplayers we usually mention the same guys. Eddie Van Halen was more of an Eric Clapton fan and I was more of a Jimi Hendrix fan. Whenever I got to Eddies house, and we talked about why, Eddie always said that he thought that Jimi Hendrix was a little bit too sloppy. He didn’t play as precise as Clapton did, what is true. If you look at Eric Claptons solos in the Cream period, and in the period of John Mayall, every note was on. Hendrix was always experimenting and doing other stuff on stage than just playing, you know, so he was kind of more sloppy.

 

Intervju med Adrian Vandenberg: ”I’m a hard core optimist” 2
Foto: Vandenberg’s facebook.com


You are a very good songwriter as well as a great guitarist. Where have you been when a song, piece of lyrics or a melody just popped up in your head and you “had to” write it down?

This happens all the time and I’m so happy about my iPhone, which I’ve had for many years. It can happen on an airport that I suddenly get an idea. Then I try to find a quiet corner and I start singing it, a little bit, into my phone. And I see people looking at me, like I’m a crazy person (laughter). I get a lot of ideas when I’m on my bicycle, when I’m outside in the woods, which I do almost every day. It goes really fast through the woods and I find that I get a lot of ideas when I’m bicycling in the same rhythm. Or when I’m “skeeling”, like roller skates, which I do a lot too. It’s a good way of working out. I don’t like going to a Gym. I’d rather be outdoors. But about getting ideas, I can get them in the shower or when I’m making a pizza or something.

What inspire you the most? Or can it be anything?

It sounds a little bit corny, but nature does, because of all the colors. The different seasons inspire me in my painting and sometimes for music. The same thing for good food. I like to go out and eat great food, or make it myself. It seems to tickle your senses, so I can get an idea either for painting or music. I can also, of course, get an idea from hearing great music. It can be classical, gypsy, fado from Portugal or hardrock from anybody, whether it’s Aerosmith, AC/DC, Van Halen, Michael Schenker, Jimi Hendrix, Eric Clapton or Queen. I’m a big fan of Iron Maiden, because I have always loved the sense of melody in the solos. That has always been a big inspiration for me, because in the way I play my solos, I always aim for the right note on the right place and not shoot everything in the first couple of seconds. A lot of guitarplayers seem to look at guitarsolos as something to fire away, everything in the beginning or as fast as possible. I like to build up a solo. Basically, what I’m trying to do and I’m happy that it sometimes works, is that I’m trying to tell a little story. Because I’m looking at a solo like a story taken over from the singer. The singer is telling a story, so then I wanna keep telling the story on my guitar, and then the singer takes over again.

Wow! Yes, this I can hear in your music, in the way you play.

Oh, thankyou! I’m glad you do, because I very often get questions from guitar-magasines or other guitarplayers: “Why don’t you play faster all the time?” There are so many guys who play fast, much better than I do. I look at it like a choice of words, like when you are reading a good book. Every writer uses the same words, but it’s the way they put the words into a sentence. The way they play with words and sometimes they build up the tension, just by a choice of words. But for a writer you can of course not use speed as a part of the story, but in a movie you can, and in music you can. That’s why I sometimes use speed as a point in the solo, as when you suddenly find yourself in a roller-coaster going down (laughter), then end up on a certain note and that note has to make sense to me. It has to fit, so you just don’t end up deep in the water and you can’t see anything around you anymore. This is how I look at it.     

At the moment no one knows how it will be with concerts in the near future, because of Corona. Is it any idea to plan a future tour schedule at all, or how does it look for you now?

I’m pretty hopeful. By the end of the summer, maybe earlier, I don’t know. I’m hopeful because this seems similar to the flu-period. Usually the flu is a winter-thing. Of course I’m not sure, because I’m not a specialist, but I read a lot about it and I watch every TV show that includes a medical specialist. I would not be surprised if, about two or three months, people will start planning tours and festivals again. I really hope that, because our album is coming out in the end of May. Of course you wanna play, you know, as soon as you can.

When your new, upcoming album “2020” is released, will you do an online-release-show? Record this concert or live-action in a studio for streaming, if you can’t go on tour right away?

I don’t know. I haven’t thought about it actually. Maybe it’s not a bad idea. Or at least do a few songs or something. I’m definitely gonna think about it, talk to my manager about it and see if we can get something together. Personally I think I’m going to wait for the next months, to see what happens. Because in China it’s going down and they are opening up. If you look at this timeline…in Europe we are one or two months behind, so I expect we know a lot more in about a month. In the beginning of May, if it’s going down, I’m pretty sure the promoters will think that we will start playing shows in September-October. We will see. I hope so, because now it’s strange. It’s “shit”. Not only for myself, but basically for everybody, especially in the music business. You really rely on doing your shows. We’ll see how it goes. But I’m a hard core optimist, always. You can’t have a nice life if you worry about everything.

Anything else you want to tell our readers and your fans?

It sounds a little bit cliché, but first of all I can’t wait until the album comes out, because I’m so excited for the response. You’ll never know. You work really hard on your music, for months, then you record it and spend a lot of time before it goes public. If you look at it as a baby, you follow the way it turns out to be, and then it’s thrown out in the big wild world. You hope it’s going to end up in a good situation, that people are going to like the album, so that you actually can start doing tours. It’s never predictable. You can only give your best and work hard. I always wanna do an album that I want to buy myself. I hope I get this one for free, from my record company (laughter). Anyway, you never know with a new album. It’s never the same, just wait and see how it goes. This time it’s really exciting and the response for the song “Shadows Of The Night” have been better than I could have hoped for.

The next step is that you really wanna play everywhere. With MoonKings we couldn’t do more than one show in Scandinavia for instance. Vandenberg did really well in Scandinavia, but we never played there. I asked the record company at that time, because they were happy about the sales in Scandinavia in particular. Also in Germany and Japan. Scandinavia was always in Top 5, so I thought it was weird that I with Whitesnake only played there for probably three or four times. That’s one of the regions that I definitely really wanna play more in and make a good impression there. Hopefully not during wintertime, because touring by sleigh through the snow is going to be complicated (laugh). But hopefully latest next year, in the spring or at big festivals, like Sweden Rock or something.

Yes, let us hope so. I’m so excited and look forward to your new album. Good luck with everything!

Thanks!

Intervju med Adrian Vandenberg: ”I’m a hard core optimist” 3
Foto: dailymotion.com

 

Anna Karlsson

Anna Karlsson

Skribent/Fotograf
RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter