Jeff-Scott-Soto

JEFF SCOTT SOTO om YNGWIE MALMSTEEN: Jag kommer aldrig någonsin att se den mannen i ögonen igen

141 Shares

Jeff-Scott-Soto
Det är få utländska artister som har så starka band till Sverige som demon-sångaren JEFF SCOTT SOTO.

Sedan hans första visit i vårt avlånga land i mitten på åttiotalet under den kaotiska tiden med YNGWIE MALMSTEEN så har besöken blivit många under hans trettio år långa karriär. När Rocknytts Sven Mörén träffade honom på ett hotell i närheten utav Odenplan (Stockholm) så var det inför en exklusiv spelning med W.E.T på DEBASER SLUSSEN. Det blev ett samtal som självfallet lade stor fokus på nämnda spelning och den hyperaktuella W.E.T.-plattan som alldes nyligen såg dagens ljus. Men vi skulle även hinna gå igenom större delen utav karriären, där hans långa samarbete med MARCEL JACOB inhyser en stor del. Det skulle även bli ett samtal om känslomässigt laddade situationer, händelser som bringat djupa jack i själen, sår som nästintill är omöjliga att läka.

 



Detta är Sven Möréns tredje intervju som går i MARCEL JACOBS och YNGWIE MALMSTEENS fotspår.

Du har en mångårig relation till Sverige. Vad är ett utav dina bästa minnen härifrån så här långt?

Jeff: Åh herre gud! Det är så många roliga minnen härifrån så jag kan nog inte svara dig på den frågan. Jag har fått den frågan ett par gånger och jag råkar då alltid ut för en black out (skrattar).

Nu är du här för att göra ett exklusivt uppträdande med W.E.T. som för övrigt släpper sin andra platta nu i februari. Ni släppte er första skiva 2009 som ett temporärt projekt. Vad blev upprinnelsen till idén för en uppföljare?

Jeff: Som du säger så startade det hela som ett sidoprojekt. Vår första platta blev en enorm succé, vilket blev anledningen till att skivbolaget hörde av sig med en förfrågan om en uppföljare. Det roliga i det hela var att vi inte hade en endaste tanke på att göra en uppföljare. Ingen av oss hade knappt lyssnat på plattan sedan den såg dagens ljus 2009. Sedan visade det sig att skivan hade sålt mer än vad samtliga våra huvudsakliga band gjort tillsamman – något som var oerhört smickrande. Chockartat konstaterade vi ”Fan! Detta är ett sidoprojekt som har sålt mer än våra huvudakter. Det ska bara inte kunna hända.” Vi hade inte spelat ihop på många år och knappt tänkt ge W.E.T en endaste tanke under dessa år. Men när vi hade landat lite i frågan från skivbolaget så tänkte vi ”Vad fan! Vi kanske ska göra en till platta men med lite mer bandkänsla denna gång.” Så huvudfokus blev att gå in i studion och skriva låtar som ett band, konversera som ett band och rent socialt agera som ett band. Detta är någonting som lyssnare kommer att märka när de lyssnar på plattan. Nu agerar W.E.T som ett band mer än ett sidoprojekt.
w.e.t-band 
(W.E.T)
 

Då innebär detta att det kommer att turnéras flitigare för W.E.Ts del?

Jeff: Vi hoppas i alla fall på detta. Men det hela handlar som alltid om hur stort intresset blir. Dra ut och spela på klubbar inför 40 personer skulle döda oss rent ekonomisk då de flesta av oss har familjer att försörja och samtliga har kommit till en ålder där man inte skulle orka leva på vatten och bröd. När man var ung så var detta ett äventyr, i dag skulle det mer kännas som ett miserabelt sätt att leva på. Sedan så bor jag i LOS ANGELES och de övriga bor här vilket gör att det inte bara är att boka en massa gig. På grund av detta så är det viktigare att det blir till ett vinnande koncept när vi väl bestämmer oss för att ge oss ut på vägarna och vi hoppas som sagt att så blir fallet.

Förutom att plattans betoning mer innehåller en bandkänsla, är det något i det musikaliska som kommer att utgöra en markant skillnad gentemot föregående släpp?

Jeff: Inför skapandet av den nya plattan lovade vi oss själva att inte förändra allt för mycket i soundet eftersom vi vill att våra fans ska få vad de i stort sett förväntar sig. Det är en platta som levererar klassisk AOR-rock men där vi skalat bort alla dess klichéer för att få fram någonting nytt och fräscht i det hela, något jag tycker att vi lyckats riktigt bra med.

Är hela plattan inspelad här i Sverige?

Jeff: Allt det instrumentala är inspelat här i Sverige medan jag arbetade med sången i London och Los Angeles. Så det skickades ljudfiler fram och tillbaka och blev till en härlig blandning av kreativitet.

 

{youtube}COq2RouJ2tQ{/youtube}

Kvällens konsert blir lite utav en exklusivitet då detta blir den enda spelningen som ligger inplanerad.

Jeff: Än så länge blir detta det enda som vi gör på ett litet tag samtidigt som vi vet att det kommer att komma mer i framtiden då intresset verkar vara riktigt stort. Men som jag sade tidigare,  vi får inte ropa hej ännu eftersom den nya plattan ännu inte har fått bekänna sin färg. Det kommer att bli det mest avgörande momentet i hur det kommer att se ut med spelningar i framtiden. Men kvällens konsert kommer att bli riktigt spännande. Den kommer att filmas för ett framtida DVD-släpp eftersom vi verkligen vill visa hela världen att vi framförallt kommer att bli ett liveband att räkna med. Det kommer att bli grymt häftigt.

Sedan din karriär tog fart med YNGWIE MALMSTEEN har du hunnit med en hel del projekt genom åren. Min personliga favorit, om vi går in på ditt sätt att utöva sång, så tycker jag det mest intressanta du har medverkat på är det du har gjort med TRANSIBIRIAN ORCHESTRA. Deras koncept har en dominant doft av musikal. Är detta en genre som du har anammat genom åren eller var detta någonting helt främmande och nytt för dig?

Jeff: I ärlighetens namn så har jag aldrig varit intresserad av den genren. Den har aldrig tilltalat mig tidigare. Men det är dessa moment i karriären som blir till de mest häftiga. Min katalog inhyser en rad plattor med olika stilar då rastlösheten etsar sig in i märgen om jag står för länge på en och samma plattform. Många ger sig bara in på områden där de känner hemmets trygga famn, vilket inte är något fel i sig. Det är en naturlig väg att gå då man oftast bygger upp en artistisk bana på sådant som inspirerat en genom barndomen och andra tidpunkter i livet. Men nu när man kommit upp i åren både åldersmässigt och karriärmässigt känner i alla fall jag personligen att det är oerhört viktigt att våga ta ut svängarna och beträda ny mark som man i unga dagar inte ens skulle våga drömma om att göra. Musik är en personlig resa där grunden ska ligga i sin trygga famn, en grund som med tiden ska bygga upp ens mod att testa saker man aldrig vågat drömma om tidigare. Det var lite så jag tänkte när jag fick en förfrågan om att medverka i T.S.O.

Att arbeta med nämnda projekt, blev det till något helt nytt för dig eller kände du igen dig i vissa moment om man jämför med ditt sätt att jobba?

Jeff: Det var totalt annorlunda mot vad jag gjort tidigare. T.S.O handlar inte bara om att sjunga in ett stycke vers och refräng, utan det handlar mer om att gå in i en annan karaktär som agerar på ett visst sätt i olika situationer. Som du nämnde så finns starka element förgrenade till musikalscenen där man uttrycker sig mer teatraliskt än vad man gör i vanlig rockmusik. Detta fick mig att tänka på ett helt annat sätt när det gäller att jobba med rösten, en erfarenhet som jag tagit med mig, som jag känner att jag har en enorm nytta av oavsett vilket projekt jag jobbar med.

Kan man säga att du fått mersmak av detta projektet, att om du får en förfrågan att ställa upp i PHANTOM OF THE OPERA så kommer du gladeligen att tacka ja?

Jeff: Nej, nej! (Skrattar). Varför jag överhuvudtaget ställde upp i det projektet var dess starka anknytning till den tyngre rockmusiken. Ren musikalmusik blir till något alldeles för kliniskt för att det ska tilltala mig. Ska jag ställa upp i liknande projekt så måste det finnas en stor portion rock av det tyngre slaget för att jag överhuvudtaget ska kunna visa upp ett intresse. T.S.O blev mycket nöjda med vårt första samarbete viket gjorde att de återigen hörde av sig. Jag tvekade inte en sekund när jag fick förfrågan angående ännu ett samarbete då jag visste att deras musik inrymmer en stor portion hårdrock.

Om vi går in lite djupare på ditt sätt att utöva sång överlag. Ser du sångrösten som ett instrument?

Jeff: Det var en bra fråga som jag aldrig har fått tidigare. Men när jag nu har fått frågan och tänker efter så ser jag nog min röst som ett instrument, då min hunger efter att utforska nya stilar hela tiden är starkt påtaglig. Det är som en gitarrist. Han nöjer sig oftast inte endast med en gitarr eller en förstärkare utan han vill hela tiden testa nya vägar, både soundmässigt och konstnärligt. Där tycker jag nog att jag ligger i samma tankebana som vilken annan musiker som helst. Om du lyssnar på majoriteten av alla plattor jag medverkat på så inrymmer inte min framtoning så värst mycket hårdrock utan den är snarare mer åt soulmusiken till. När jag var ung var jag ganska långt ifrån hårdrockens gränsland då r&b och soul var mitt huvudsakliga mål att få jobba med inom musikbranschen. Det var först i de sena tonåren som jag fann kärleken till rockmusiken. Men jag tror att denna kontrast har hjälpt mig oerhört mycket under min långa karriär då jag med min mix inte blev den typiska heavy metal-vokalisten. Det är många rocksångare som har r&b och soul i sina rötter men som kanske inte försöker göra det på exakt samma sätt som sina hjältar. Att anamma mina hjältars sätt att förmedla sin sång har alltid varit ett måtto för att sedan sätta min personliga prägel på det hela genom att blanda dessa två genrer med rockmusik.

Men när du kom med i Yngwies band, var det svårt att anpassa sig rent sångmässigt då hans förkärlek till omänskligt höga partier alltid varit starkt påtaglig?

Jeff: Ser man det hela på vokalbasis så hade jag redan hunnit bli djupt rotad i metal-genren. Redan under hans första tid med STEELER följde jag honom slaviskt eftersom jag som de flesta andra aldrig hade hört någonting liknande på gitarr. Att få bli en del utav hans då nykomponerade band blev verkligen en dröm som gick i uppfyllelse.

Talisman är mitt uppe i att återutge sin katalog.

Jeff: Yupp! Vi släpper lite grand i taget. I denna stund har vi hunnit med att släppa de fyra första alstren (Talisman, Genesis, Five out of Five, Humanimal, skribentens anm.). Vi har valt att gå långsamt framåt när det gäller att åter släppa samtliga skivor eftersom vi låg på en rad olika skivbolag. MARCEL (JACOB) var den som höll i allt det affärsmässiga vilket gjorde det än svårare för oss att få ordning på saker och ting då han inte finns kvar i livet. När vi satte oss ner sade vi till vandra: ”Om vi ska ge oss på att åter släppa katalogen så måste vi börja om på ruta ett för att få en klar helhetsbild av det hela”, och nu har vi äntligen kommit igång med processen.
talisman-4cd-480 

Du och Marcel hade en lång karriär tillsammans: Vad tror du blev den huvudsakliga nyckeln till ert långvariga samarbete?

Jeff: Hela den biten är oerhört märklig. Då när jag kom med i RISING FORCE blev det omgående en hög mur mellan oss. Vi hängde aldrig tillsamman på fritiden, vi satt aldrig ner och diskuterade som vänner gör utan jag hängde mer med Johanssonbröderna (JENS och ANDERS) som var raka motsatsen till Marcel. Det hade en oberäknelig humor, de tog emot mig med öppna armar och bjöd in mig i deras liv. Relationen med Marcel under den tiden blev till en svår period eftersom jag på den tiden var helt inne på den dåvarande LA-scenen med band som MÖTLEY CRUE, RATT, CINDERALLA och många andra band som skördade framgångar. Marcel hatade den genren då hans bag var den gamla skolan med DEEP PURPLE, RAINBOW och liknande band från den eran. Som person överlag var Marcel en oerhört konservativ person som stundtals hade svårt att acceptera att andra inte tyckte som honom, någonting som vi skulle komma att bearbeta i förhållandet till varandra med åren. Men under RISING FORCE-eran så visade han rent ut sagt en spydighet mot mig. De få gånger han tilltalade mig blev det mer att han snäste åt mig och var allmänt otrevlig. När han ifrågasatte den musik jag lyssnade på så kontrade jag alltid med att säga ”Hur fan kan du ta dig tid med att lyssna på musik som är ämnat för gamla gubbar?”(skrattar),något som gjorde att vår relation inte blev till det bättre (skrattar). Så jag blev oerhört överraskad när han ringde upp mig efter att jag lämnat RISING FORCE för att fråga mig om jag ville sjunga på den första TALISMAN-plattan. ”Vad fan! Tänker han på mig?” (Skrattar).

{youtube}N87C6-gXpCA{/youtube}

Men till en början så var det inte tal om en TALISMAN-platta, utan det hela handlade om att jag skulle sjunga på hans soloskiva som skulle släppas på ett mindre skivbolag. Tanken var att jag skulle flyga över till Sverige och göra det hela till en snabb process för att sedan säga: “Tack och adjö. Vi lär väl aldrig mer ses”. Men sedan visade det sig att vi skulle jobba ihop i hela nitton år. Det kunde man aldrig tro (skrattar). Men orsaken till att samarbetet blev så lyckat är dels för att det hade gått några år sedan vår tid i RISING FORCE. Vi hade mognat som människor helt enkelt. Jag hade fortfarande en stark kärlek till LA-scenen, men kände att jag själv inte ville bli en del utav den som artist. Under tiden som vi byggde upp en vänskap så visade det sig att Marcel tänkte i samma banor. Han ville inte spela i något RAINBOW part 2. Så automatiskt blev det att vi blandade mina soulinfluenser med Marcels förkärlek till pompös rock som inhyser starka melodier, vilket med tiden skulle utmynna i vad som skulle bli den egentliga framgången för TALISMAN.

 

Du har arbetat med ett otal musiker under din långa karriär. En av dessa är NEAL SCHON i projektet Soul SirkUS för att sedan bli en del utav hans legendariska skötebarn JOURNEY. Hann du bli fast medlem i sistnämnda band eller blev det endast som temporär medlem?

Jeff: Till en början var jag endast temporär för att sedan 2006 bli fullskalig medlem, för att sedan 2007 överhuvudtaget av någon anledning inte vara medlem längre i bandet.

{youtube}Yb3-HiyCwkQ{/youtube}

 

Vad blev anledning till denna situation?

Jeff: Om sanningen ska fram så är det fem år sedan jag fick sparken och jag vet fortfarande inte anledningen till varför. Jag har varken sett eller pratat med någon av grabbarna sedan jag för fem år sedan fick beskedet. De har till och med uteslutit mig ur JOURNEYs historia. Går du in på WIKIPEDIA eller deras officiella hemsida så nämns jag inte i listan över alla vokalister som passerat i bandet. Vad än anledningen blev så tycker jag att de handlade orätt. Det minsta jag kan kräva är att få veta den huvudsakliga orsaken. Men här sitter jag fortfarande helt ovetande. Lite skrämmande om jag skall vara ärlig.

Vilken tråkig historia.

Jeff: Visst är det så, och inte bara tråkig utan även beklämmande. Vad än anledningen var, om det så var att jag hade sagt någonting olämpligt, agerat på ett sätt som inte tilltalade de övriga i bandet, så borde jag i alla fall fått en chans att be om ursäkt. Det sjuka är att jag gick så långt att jag bad om ursäkt bara för att visa min respekt gentemot bandet. Men ingen har hört av sig vilket är oerhört fegt och falskt. Ta bara Neal som exempel. Hur många gånger har inte han klappat mig på ryggen och kallat mig broder. Sedan så gör han en sådan här handling och behandlar mig som skit.

{youtube}zwFvx49OU2o{/youtube}

 

Men hur var stämningen överlag när du var med i bandet?

Jeff: Det ofattbara med JOURNEY är att de lyckats hålla ihop under så många år med tanke på att de inte beter som nära och kära vänner mot varandra. Allt sker med en enorm pliktkänsla som när den är fullbordad utmynnar i ett slags främlingskap medlemmarna sinsemellan. Under min tid i bandet såg jag aldrig en tillstymmelse till att de umgicks privat. De åt aldrig tillsammans, de pratade aldrig om familjära saker med varandra som man brukar göra efter så många år av samarbete. Under den tid jag var med i bandet, och jag har hört att så är fallet även nu, så agerade vi aldrig som ett band utanför scenen. Det blev en jättekonstig situation för mig. Men man höll såklart masken. Man övervägde hela tiden insikten att man spelade med legendariska musiker som man hyste en fullskalig respekt för. Man var med andra ord oerhört stolt att få vara en del av ett band som levererat odödliga klassiker.

Sättet att bygga upp sången i JOURNEY är någonting som skiljer sig ganska markant från ditt sätt att sjunga på. Tycker du personligen att det var svårt att ge låtarna sitt rättmätiga sound?

Jeff: På sätt och vis, men endast på grund av min ålder och att mitt omfång har ändrats med åren. Det är bara att erkänna att jag inte kan bemästra alla höga partier som JOURNEYs sångmelodier rymmer. Det är stor skillnad från att vara tjugo till att vara femtio. Nu har jag inte hunnit upp till en ålder av femtio ännu, men jag befinner mig i en ålder där mitt toppregister inte längre finns kvar. STEVE PERRY är en av mina största influenser när det gäller min sång, och STEVE PERRYs stora inspirationkälla, SAM COOKE, är även han en utav mina stora hjältar inom sången. I och med detta så förstår jag deras sätt att sjunga på. Jag har den rätta känslan att rent atmosfäriskt anamma deras sätt att förmedla sin sång på. Jag har full koll på det själsliga planet helt enkelt. Sedan tar vi och jämför detta med JOURNEYs nuvarande vokalist ARNEL PINEDA som är en fantastisk sångare på många sätt och som fixar samtliga utav alla höga partier som JOURNEYs musik innehåller. Men han har inte den själsliga biten som jag personligen tycker att jag innehar då jag är uppväxt med den gamla MOWTOWN-musiken som även STEVE PERRY hade som sin störta influens. Arnel däremot är mer en renodlad rocksångare som gör ett gott jobb, men som jag personligen tycker inte lyckas fånga den innersta själen i JOURNEYs musik. Jag erkänner att jag inte grejade alla höga partier, men jag levererade det själsliga i musiken på ett fullskaligt sätt vilket jag personligen tycker är viktigare än att fånga alla höga toner.

När var senaste gången du pratade med YNGWIE MALMSTEEN?

Jeff: Jag såg honom i LOS ANGELES för några år sedan. Vi stannade upp och snackade med varandra i två sekunder. Vi hade mer kontakt före MARCEL JACOBs bortgång, men vår täta kontakt hade redan börjat fallera innan Marcel gick bort. När tiden kom då Marcel lämnade jordelivet så var Yngwie en utav de få som ignorerade denna tragiska händelse, – och detta trots alla år av nära vänskap som de hade. Vi försökte ringa honom för att fråga hur han ville visa sitt deltagande i sorgen, men han totalignorerade oss. Han bytte telefonnummer, han svarade inte på mejl, han visade inget livstecken överhuvudtaget – något jag tycker är oerhört respektlöst. Det må ha varit spänt dem emellan de sista åren, men när något sådant tragiskt händer som att en gammal barndomsvän väljer att ta sitt eget liv så glömmer man alla dispyter för att istället hedra alla goda minnen som man hade tillsammans. Jag och Marcel byggde upp en fin och djupgående relation under de nitton år som vi arbetade tillsammans. Men den vänskapen går inte att mäta med den som Marcel och Yngwie byggde upp gentemot varandra. (Han fortsätter med darrig stämma). Jag har alltid tagit Yngwie för den han är vilket inte allt för många har lyckats göra. När vi träffats så har det alltid varit med en vänskaplig ton där vi snackat om svunna tider och om vad som låg för oss i framtiden i våra respektive liv. Han visste om min och Marcels nära relation. Jag ringde upp Yngwie efter att det tragiska inträffat i förhoppning om ett givande samtal där vi tillsammans skulle ventilera och prata roliga minnen som var relaterade till Marcel, och han ignorerade mig totalt. Men det värsta av allt är att han ignorerade sin tveklöst inflytelserikaste och närmaste vän efter att han tagit sitt liv. Jag kommer aldrig och jag menar verkligen ALDRIG någonsin att se den mannen i ögonen igen.

{youtube}ZbtAWHheHAE{/youtube}
Avslutningsvis! Hur ser JEFF SCOTT SOTOS närmaste framtid ut?

 

Jeff: När jag kommer hem till staterna igen så börjar förberedelserna inför stundande solo-turné. Jag hoppas att den kommer att nå ända hit till Sverige, men det är lite oklart ännu. Sedan får vi se när det är dags för W.E.T att ge sig ut på vägarna. Allting handlar om hur stor efterfrågan det kommer att vara på den nya plattan. Sedan har vi börjat konversera i TALISMAN-lägret igen om tänkbara ting i framtiden, men dessa kan jag inte gå in på nu då det för stunden ligger på ett löst plan.

{youtube}kQMpa2xUJx4{/youtube}

jeff-sven 

 

141 Shares
Magnus Byström

Magnus Byström

Webbansvarig

Relaterade artiklar

RELATERADE ARTIKLAR

VIDEOPREMIÄR

VIDEOPREMIÄR
VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!