VECKANS TOPPNYHETER
sabaton bismarck

Sabaton fast i karantän i Ryssland

Falubördiga metalbandet är fast i coronakarantän i Moskva.
Hittade inga inlägg.
MEST DELAT I VECKAN
FLER Intervjuer

Crash, H.E.A.T: “Vi anstränger oss inte och jag har slutat gå in i tant-butiker för att handla kläder”

75 Shares

Det är en dag innan H.E.A.T gör comeback på svensk mark när jag ringer upp Crash, eller Don Crash som artistnamnet egentligen lyder. Till helgen som väntar spelar bandet i Stockholm och Göteborg, det blir deras första spelningar i Sverige på några år och de första efter nya skivan “II” släppts. Under vårt samtal hinner vi avverka Kip Winger, var man hittade de “rätta” 80-tals kläderna 2007 när bandet startade, varför “Into The Great Unknown” blev en flopp och hur den nya skivan “II” kom till.

Hej! Hur står det till? De sa att ni hade det stressigt den här veckan.
– Ja, det är lite stressigt. Vi har två spelningar och så ska vi spela in en musikvideo.

Jaha, är det ny singel på gång?
– Det blir den första riktiga videon faktiskt. Vi har ju annars bara släppt animerade videos. Det är en kille från Slovakien som har animerat dom. Vi testade en och tyckte den blev cool så vi gjorde några till. Tanken är att den vi ska spela in är till “Rock Your Body”, men det kan komma att ändras. Vi ska filma på spelningen i Göteborg faktiskt trots att spelningen i Stockholm, hemmaplan är utsålt! Det är jäkligt coolt.



Ni spelar ju faktiskt på Trädgår’n, det är mycket större än Klubben i Stockholm…
– Vi har ju spelat där förut. Vad kan det få plats? 2000 pers kanske? Vi spelade ju faktiskt där i tidigt skede med Sabaton. Det är en sån sak vi har märkt med åren, vi brukade vara ett obetydligt förband till massa stora band som Sabaton och Edguy och spelade på olika ställen med och som vi tyckte var väldigt häftigt att spela på. Nu är det vi själva som headlinar många av de ställena. Man känner igen sig, både på Trädgår’n och Klubben, men även ute i Europa också.

Om vi bara tar helgen som exempel, då ni spelar med Crashdïet. De var ju betydligt större än ni var 2008, när ni släppte er första skiva.
– Ja, det kan man säga. Vi har kommit ikapp. När vi började så var ju de stora redan. Det var till och med snack om att deras trummis skulle lägga av. Jag snackade med Martin Sweet på Pub Anchor någon gång om att de sökte trummis. Men det var förmodligen innan vi hade startat H.E.A.T ens.

Är det ett erbjudande du hade övervägt?
– Ja, för femton år sen, men inte idag. 

Du har ju varit med i H.E.A.T sen start dessutom…
– Det stämmer! Vi startade H.E.A.T en kall januarikväll i Upplands Väsby 2007. Minns tydligt hur vi satt där alla grabbar samlade för att snacka om framtiden. Vi var ju lite olika band då, Trading Fate och sen vår sångare Kenny som sjöng i ett annat band som hette Dream. Jag vet förresten inte om de var ett riktigt band eller bara ett gäng grabbar som skrev lite låtar och drömde om att få åka ut och spela. Det var Dave och Jona i Dream och sen jag, Jimmy och Eric Rivers i Trading Fate. Vi slog våra poster ihop, sex unga hårdrockare bestämde oss för att starta ett nytt band, det skulle låta jävligt eighties och vi skulle ta över världen.

Och väldigt eighties skulle det komma att låta men kanske inte hela tiden.
– Det beror väl på vilken platta man lyssnar på, vet inte om det är första plattan du syftar på?

Ja precis, det gör jag. Jag såg er för första gången på Sweden Rock 2008, på dåvarande tältscenen mellan Sweden och Rock Stage. Det var smockfullt med folk och jag blev helt golvad.
– Kul! Det måste varit första Sweden Rock-spelningen för H.E.A.T. För i samma tält hade vi spelat med Trading Fate 2006. 

Det har hänt lite sen dess kan man ju säga.
– Wow, det kan man verkligen! 

Ni spelade på Monsters of Rock Cruise för några veckor sen…
– Det var verkligen speciellt – ashäftigt! Alla band gjorde två spelningar, totalt 50 band och alla spelar melodisk hårdrock.

Bara en massa 80-talsrävar typ…
– Haha, ja precis! Den båten var SÅ stor. Det var någon som sa att det var världens största kryssningsfartyg. Men wow, vilken stor båt! Det fanns en scen ute på pool-däcket, det var coolt om man spelade på kvällen för det var lite väl varmt på dagen. Vi spelade på kvällen. Det fanns en teater med balkonger, plyschsäten och guldträ-snickerier som band också spelade i. Sen fanns det också ett ställe som hette Studio B, det var lika stort som Klubben, minst! Sen fanns det en stor promenad med butiker, barer… den båten var så stor, det var helt galet! 

Vi har spelat över hela världen och vi har haft framgång och motgång men det var ändå så ballt att spela på Monsters of Rock Cruise. Det kändes också som att vi var båtens mittpunkt, vi blev båtens snackis. 

Det har märkts ganska tydligt på alla kommentarer på sociala medier efteråt. Många som inte kände till er innan.
– Så är det nog. Vi har inte spelat så mycket i USA, kanske tre gånger på Melodic Rock Fest i Chicago. Jag tror vi headlinade den en eller två gånger. Vi har inte turnerat riktigt i USA. Men där samlar man många av de som gillar melodisk hårdrock, jag tror det får plats 3.000 pers på den båten. Det är en helt annan grej än att spela på en Finlandsfärja, något man gjort hundra gånger (känns det som). Inte riktigt samma grej! Man kan inte ens gå ut på däck på dom (Finlandsfärjorna) för där är det kall, pinande vind och mörkt, svart hav. Att åka på kryssning i Karibien dock… det var najs!

Bara att komma ifrån den svenska vintern – som vi inte haft…
– Ja precis! Bara en sån grej som att ha en dag innan vi klev på båten och en dag efter, i Florida och chilla omkring, gjorde inte särskilt ont. Sen när vi kom hem till Sverige, då blåste det som tusan, folk pratade om att det hade varit storm och det var grått, kallt och blött. Då tänkte man vad är det för äckligt jävla land vi bor i? Ursäkta franskan!

Men en sån typ av kryssning kanske hade varit mer najs här hemma under sommarmånaderna?
– Ja absolut! Vi har gjort, kanske 5.000 spelningar runt hela världen, men vi har aldrig varit i Karibien, så det bidrog också till hela upplevelsen. Det blir extra speciellt då. Utan att racka ner på våra andra spelningar så var ändå den här kryssningen i Karibien speciell. 

Jag har sett många kommentarer från folk som tyckte att ni var så trevliga och jordnära.
– Det var kul att hänga runt med folk på båten, det var inte så att vi satt och gömde oss. Det var också roligt att träffa de andra artisterna. Många av de som spelade på båten är artister och band som vi såg upp till och försökte låta som när vi startade HEAT. Många amerikanska artister som sällan kommer till Europa: Firehouse, Tyketto, Kip Winger, Steelheart – och alla körde två gånger! 

Jag hade med min barndomsvän Per, från Hälsingland. Han hjälper oss rodda, fixa med gitarrerna och så ibland. Han är ganska lik Dave Dalone. Så när jag stod och snacka med Per så kommer Kip Winger fram till oss och berömmer Per för hans gitarrspel, haha! Det var lite underhållande men Per är ödmjuk och förklarade att han är gitarrtekniker, så då skämdes väl Kip. 

Kip Winger hade för övrigt en särskild plats i våra hjärtan när vi startade HEAT. Dels musiken, men han är så cool så det finns inte! Vi tittade på ett YouTube-klipp när han spelade på Roskildefestivalen ‘91 och han stod längst ut på den här stora scenen framför folkhavet och gjorde en piruett. Han snurrade ett helt varv, 360 grader på ett jäkligt coolt sätt och landade på knäna och spelade och sjöng samtidigt. Vi ba “WOW” och tittade på det om och om igen.  

Är den amerikanska marknaden någon som ni skulle vilja etablera er mer på?
– Absolut! Då är det perfekt att spela på sådana “Meckan” för melodisk hårdrock som den här kryssningen. Det har gett oss väldigt mycket. Vi sticker ju ut också, för det är ju som du sa “gamla rävar”, de har ju en karriär och en fanbase men kommer det ett band som är tjugo år yngre, då märks det i energin på scenen och uppträdandet.

Vad heter nya skivan? Säger ni II (två)?
– Vi säger för det mesta “nya skivan”. Vi sa att den skulle heta HEAT Two, för att den var som en spirituell uppföljare till första plattan. Vi har skrivit låtarna och producerat den själva. Tidigare ibland har vi haft externa låtskrivare på någon enstaka låt, men nu är allt gjort internt. Det kändes som om vi gjorde det som ett band den här gången. Men jag vet inte om vi övertänkte namnet lite, det osar inte direkt av rock n’ roll. Det är dock bara ett namn, för det är ändå musiken som är viktigast. När vi sen skulle döpa Europa-turnén så brukar man ha ett namn som har med plattan att göra, men det blev svårt. Vi fastslog “The Tour 2020” men jag minns att jag tyckte inte det funkade. Så jag testade att lägga in i en affisch “The Sign In The Northern Sky Tour 2020”, det såg riktigt ballt ut! Så det fick turnén heta istället, det kanske plattan också kunde gjort, det låter lite mer som en hårdrocksplatta.

Ja, den får mig att tänka på Dynazty (och låten “The Northern End”)…
– Jag vet inte om du vet det men det är faktiskt en textrad från låten “Rise” från nya plattan.

Det också förstås!
– Det är hårdrock!

Och då händer det att låtar påminner om varandra ibland, det är svårt att undvika.
– Jag tror inte man ska undvika klyschor. 

Hårdrocken är ju full av dessa…
– Framförallt vår genre, vi spelar kommersiell hårdrock från en annan tid. 

Min sambo påstår att om er senaste skiva hade släppts under 80-talet så hade ni varit gigantiska.
– Det är smickrande att höra och det kan kanske stämma.

Jag tycker jag hör moderna inslag även om vissa partier har väldigt tydliga 80-tals vibbar.
– Om vi ska generellt klassificera det så är det väldigt retro men med ett fräscht, modernt sound. Typ “Rock Your Body” skulle lika gärna Def Leppard kunnat gjort.

Ja! Det var min första tanke när jag lyssnade på låten för allra första gången, att den hade kunnat vara med i “Adrenalize” eller “Pyromania”.
– Om man jämför med första plattan, som låter mer vintage, mer original 80s. Vi har ett modernt sound även fast vi inspireras av 80-talets hits och rockstjärnor. 

Du sa tidigare att ni medvetet ville vara som 80-talets stora artister, är det något ni fortfarande eftersträvar?
– Så var det när vi startade bandet, det var som att hitta gamla skatter när vi sökte på internet. Man kunde inte ens köpa 80-talskläder, vi var tvungna att improvisera. Jag brukade gå in i damaffärer och köpte leopardtights som var till tanter egentligen (skratt). Det fanns inte så många likasinnade då utan det kom tillbaka senare. 

Men det är inte något ni gör idag? Att man medvetet gör något som redan är gjort?
– Nej, så är det inte. Vi har inte tänkt någonting! Vi har varit hyfsat spontana i låtskrivarprocessen, bara tagit upp guran och skrivit balla riff. Vi har fortfarande samma bakgrund, vi älskar fortfarande 80- och 90-tals hårdrock, så det där kommer naturligt. Men vi anstränger oss inte och jag har slutat gå in i tant-butiker för att handla kläder. 

Annons:

Vilken framgång ändå! Hur har ni jobbat fram den här skivan? När började ni arbetet och när blev den klar?
– Låtskrivandet började direkt efter vi hade spelat in förra plattan, “Into The Great Unknown”. Inspelningsprocessen började med att vi la trummor till “Rise” och “One By One” för ungefär ett år sen. Därefter släppte vi dem som singlar. Sen la vi resten av låtarna på trummor i somras i Finland, under en vecka på Sonata Arcticas studio, Studio 57. Den ligger ute i skogen i Finland och det var ganska charmigt. Det var finsk sommar, vi badade badtunna och just där är det ett svenskt samhälle. 

Förra skivan “Into The Great Unknown”, fick ganska blandade reaktioner och recensioner. I en intervju jag gjorde med Jona inför Sweden Rock 2018, så sa han att det kanske berodde på att låtarna till den skivan skrevs under en väldigt lång tid vilket gjorde att låtarna skiljer lite väl mycket från varandra.
– Med den här skivan har det gått mycket fortare. Men då var det också någon form av medveten plan som failade visade sig i efterhand. Det var några som ville testa att göra saker som inte hade med bandet att göra, så vi bestämde kollektivt att vi skulle inte gigga förrän nya plattan är ute så vi kan fokusera på låtskrivandet. Men det tog två år och det blev två år utan några gigs och då vi bara skrev låtar. Vi var inte så tighta som band heller. 

Sen skulle vi försöka knyta ihop det till det bästa vi någonsin gjort och eftersom vi inte giggade så kunde vi bygga upp en efterfrågan. Det blev aldrig bra till slut dock. Det visade sig att inte gigga på två år gjorde att vi föll i glömska medan andra band släppte skivor, singlar och turnerade. För oss hände det ingenting, vi kunde inte ens lägga upp något på Facebook för vi gjorde inget speciellt förutom att skriva låtar. Folk glömde bort oss lite grann.

Det var inte smart att inte spela på två år! När nya skivan sedan kom så hade vi kanske jobbat lite för mycket på den. Vi hade så otroligt mycket tid på oss att experimentera och ta ut svängarna, vilket vi egentligen inte hade något emot men den fanskara vi hade samlat ihop genom åren blev kanske lite förvånade. De hade förväntat sig att nya plattan skulle låta i linje med alla andra album. Men det gjorde den inte, inte i deras öron i alla fall. Jag är skitstolt över den plattan och tycker låtarna är kanon men jag kan också förstå att HEATs fanskara inte unisont håller med. Den var kanske lite grann riktad till en annan publik som vi inte har. 

Om man ska försöka gå på djupet och analysera tankarna vi hade om vad som skiljer då och nu, så har vi nu inte tänkt igenom någonting! Vi har inte heller tagit flera år på oss att laborera och greja i studion, nu har vi bara skrivit en jävla hårdrocksplatta som det kändes naturligt – då blir det så här!

Det märks ju om inte annat på responsen på “II”, den tokhyllas ju!
– Ja precis, det gör den och det är fantastiskt.

Brukar ni läsa recensioner? Läser du recensioner?
– Det gör jag. Men det kan vara så stor kvalitet på recensionerna. Vissa recensioner man läser undrar man om de ens lyssnat på plattan? Man nämner t.ex. inga specifika låtar medan andra recensioner känns det som man trycker in massa klyschor: “de bombastiska trummorna”, “de snabba gitarrerna” och så ett betyg i slutet. Men det är roligt att höra och se höga betyg för den här plattan. Vi har också fått en större radiorotation i både England, Tyskland och även Sverige. Vi spelas flitigt på Bandit och spelningen i Stockholm imorgon är slutsålt. Det är roliga tider! 

Och ni har även en stundande Europaturné…
– Precis! Fyra veckor, hela maj är vi ute. Det blir skönt! Annars har vi turnerat en del på vintern och hösten, då är det alltid någon som blir sjuk och sen blir alla sjuka. Man bor 20 pers i en buss och alla går runt och snörvlar. Majturné låter då helt perfekt! London-spelningen i maj är även den slutsåld.

Vad kan man förvänta sig på denna turné? Ändrar ni om i setlisten?
– Vi har inte bestämt setlist för turnén än, däremot har vi en för helgen. Vi får se, det är ett tag kvar till maj. Det handlar om en balans mellan gamla och nya låtar. Det blir svårare och svårare att skriva en setlist när man kommer upp i sex studioalbum. 

Ni får spela längre tid. Guns N’ Roses ska spela två och en halv timme på Sweden Rock i sommar. Det hade inte varit några problem för er!
– Nej, verkligen inte! Det är ju svårare när man ska spela kortare, vilka låtar ska vi ta bort? Den här måste vi spela, den här, den här är värsta publikfavoriten! Det är skitsvårt att välja bort låtar.

Och så måste man få med en del från nya plattan eftersom det är den man vill pusha för.
– Precis! Jag vet inte om det var för tidigt, men vi har kört några nya låtar från senaste plattan och det har blivit lite av en antiklimax. De är lite för färska fast de spelas på radio, streamas på Spotify och finns tillgängliga. Man märker att publiken blir lite stel, men det som sagt lite tidigt också. I maj kommer det säkert vara lugnare. Det kan också vara så att när man spelar nya låtar så står folk och lyssnar, stela som pinnar istället. De njuter säkert och tar in för att det är nya intryck och första gången man hör låten live. Det är en hel vetenskap att skriva setlist. Det hjälper inte heller att vi alla kommer med ett varsitt förslag som vi måste komma överens om. 

Som en ny rolig grej, har jag testat att livestreama när jag spelar trummor på YouTube. Varje gång vi har släppt en singel under hösten och vintern så har jag dagen efter livestreamat. Det sker framför en greenscreen där jag har klistrat in mig i ett garage och så sitter jag och snackar, svarar på frågor, folk kan chatta med mig och sen så kör jag singeln medan man ser videon till singeln i bakgrunden. Jag och mina trummor är då inklippta framför. 

Jag tycker det är ganska kul att leka med ny teknik så det är precis vad jag har gjort. Det har varit väldigt uppskattat och roligt att göra samtidigt som det varit ganska läskigt. Jag sitter själv ibland och ibland har några från bandet varit med men jag sitter i princip bara själv i ett rum. Om man jämför med en livesituation så sitter man bara där framför en webbkamera och det är helt tyst. Jag kör en låt och efter låten är det helt… tyst. Det har varit ganska många som har sett livestreamingarna och chattar febrilt men det är en helt annan känsla att spela live. 

Nu när vi släppte hela plattan förra fredagen, på lördagen efter så körde jag alla fyra singlar live. Jag visade också lite klipp som jag har filmat backstage och när vi hängt på kryssningen (Monsters of Rock Cruise). 

Hur mycket planering krävs för en sån grej? Om du visade klippen så har du ändå lagt lite tid innan för att förbereda dig?
– Jag har lagt 95% av tiden på att få tekniken att funka. Jag har faktiskt inte sett någon annan göra något liknande. Jag fick idén och tänkte “hur svårt kan det vara?”. Det var dock skitsvårt att få ihop det. Jag lägger den mesta tiden på att få ljudet att funka, att ljudet ska synka med bilden, att när jag spelar på trummorna ska det synka med musiken som jag spelar till. Det är många parametrar som man blir galen på. Jag lägger ungefär fem minuter på att planera vad jag ska göra eller vad jag ska säga. Jag brukar tänka “nu är det live om 24 sekunder, le och var glad, lycka till”. 

Men det ser väldigt proffsigt ut ändå. Du kör ändå greenscreen, det ger ett mer proffsigt uttryck än att sitta framför en tråkig garagevägg.
– Det är tack vare den nya tekniken. Den finns där och vem som helst kan använda den. Det har blivit så lättåtkomligt och billigt. Jag använder en webbkamera för 900 kronor, det kan vem som helst skaffa. Greenscreenen är tyg från Olssons Tyger, 300 kronor. 

Det är ju också ett bra sätt att bli mer tillgänglig för publiken och fansen… Vem som helst kan surfa in på sidan och ställa sina frågor i realtid.
– Absolut! Det har varit jätteuppskattat. På en livespelning kan de inte säga vad de tyckte om låten eller berömma vilket coolt gitarrsolo det är på en specifik låt. Det blir ofta en monolog snarare än en dialog. Det blir mer personligt så här. Det är fascinerande och kul så vi får se vad jag hittar på mer i framtiden. Jag sa att jag skulle livestreama efter varje singelsläpp och albumreleasen så det har jag gjort nu. Nästa gång jag livestreamar, för jag kommer garanterat göra det igen, så kommer det nog vara ännu bättre för då har jag också tid att strukturera upp och planera för lite roligare aktiviteter. Kanske bjuder jag in någon cool rockstjärna!

Vilken av de nya låtarna tycker du är roligast att spela live?
– Jag skulle nog säga antingen “Dangerous Ground” eller “Rock Your Body”. “Rock Your Body” är inte så avancerad att spela på trummor men den är häftig. När jag spelade i Trading Fate då försökte jag spela snabbt och tekniskt avancerat. Men när vi startade HEAT då gällde det att spela häftigt, inte på ett tekniskt skickligt sätt. Då gäller det att spela enkla grejer på ett häftigt sätt – det är “Rock Your Body”. 

Vilken av låtarna tror du är fansens favorit?
– Just nu är det “Dangerous Ground” som haft mest framgångar. Men jag vet inte riktigt om det är pga. efterfrågan. Är det fansens favorit eller är det bara att den haft turen att hamna på rätt radiorotationer och Spotifyspellistor? Alla singlar är populära och när man pratar med folk så hör man lite olika åsikter, det är “Rise”, det är “Rock Your Body” och “Dangerous Ground”. “Dangerous Ground” har i alla fall haft stor framgång som låt, hamnat på rätt ställen. 

Jag har själv “One by One” som top ett i min årsbästalista 2019.
– Vad roligt, det är inget dåligt betyg!

Speciellt om man drar på volymen på den, som man ju ska göra när man lyssnar på hårdrock tycker jag.
– Exakt! Go loud! “If it’s too loud, you’re too old” stod det på en tröja som Jimmy hade förut. 

Vilken av era låtar tror du ni kommer dras med för resten av er karriär?
– Det där är lite svårt. Det var förmodligen lättare på 80-talet när man fick megahits. “The FInal Countdown”, det finns ingen tvekan om att den är Europes största hit så då kör de den. Eller “Nothing Else Matters” med Metallica. För oss är det inte lika uppenbart vilken som är megahiten som vi dras med för evigt, det är lite klurigt. Ska jag säga någonting så kanske “Living On The Run”? Den ligger väl bäst till just nu.

Den blev ju ändå startskottet för “nya” HEAT, med Erik…
– Ja, precis.

Ni har också spelat med många stora band som Alice Cooper och Edguy. Finns det något eller några band som du drömmer om att turnera tillsammans med?
– Def Leppard vore ascoolt! De ska ut på en världsturné snart. Det var många på båten (Monsters of Rock Cruise) som tyckte att vi skulle åka med Tesla och Def Leppard. Det vore jävligt fett måste jag ändå säga. Tesla spelade på båten också. Vi får se, vi har inte fått någon förfrågan än. 

Det kanske kommer!
– Om någon i Def Leppard läser det här så åker vi gärna med på turné (skratt)!

Vilket var det roligaste bandet att turnera med?
– Det var väldigt roligt att åka på vår första Europaturné med Edguy 2009. Det var så häftigt! Vi var så färska och att få spela för 1.000-2.000 pers varje kväll, framför allt i Tyskland där de spelade på arenor. 

Tobias Sammet gästsjöng dessutom på er andra platta “Freedom Rock”.
– Ja, det var resultatet av den turnén. Men andra plattan blev så konstig. Kenny hoppade av bandet typ två månader efter den hade släppts så det blev aldrig någon powerlansering av den. Vi blev tvungna att hitta en ny sångare så vi kände för att skriva en ny platta istället för att turnera och spela på “Freedom Rock”. Det blev en mellanplatta. Men det blev en cool grej att vi gjorde det och att det blev av. Sen vet jag inte om det blev så uppmärksammat.

Hur ser resten av 2020 för er? Ni har stundande spelningar i Japan i mars och turné i maj…
– Precis. Vi har spelningar i Stockholm och Göteborg i helgen. Därefter spelar vi i slutet av mars i Tokyo och Osaka – det blir coolt! Det är inte första gången vi åker dit, vi har varit där fyra gånger tror jag. Det är alltid väldigt häftigt och annorlunda att åka till Japan. Sen har vi Europaturnén i maj – hela maj och ett par dagar in på juni. Sen blir det någon festivalspelning och till hösten spelningar i Tyskland och Grekland. Det är ungefär så det ser ut för tillfället men det trillar in förfrågningar hela tiden så det blir ett roligt år – garanterat! 

Det tror jag! Tusen tack för din tid och för en fantastisk, ny platta!

Lyssna på H.E.A.Ts nya skiva “II” och får du chansen att se bandet live, missa inte den, du kommer inte ångra det.

75 Shares
Effie Trikili

Effie Trikili

Skribent/Fotograf

Relaterade artiklar

RELATERADE ARTIKLAR
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Do NOT follow this link or you will be banned from the site!
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!