BILLION DOLLAR BABIES valde att tänka nytt efter debuten på flera sätt: ut med den glittrigaste glamrocken och in med tyngre metallisk sleaze, pudelburret kammades ner och medlemmarna tog sig an en mer skräckinspirerad estetik. Dessutom blev uppföljaren till “Die For Diamonds” inte en ny fullängdare, utan en EP-trilogi betitlad “House Of Dreams”. Bandets gitarrist Pat Kramer pratade med Rocknytts Sebastian Norling Rauhala i början av februari innan deras spelning i Bollnäs om den nya inriktningen och om medlemsavhoppen som de drabbades av strax innan nyår.
Det nya året började inte så bra för er, ni blev av med tre medlemmar.
– Precis! Det hände mycket i slutet av förra året och vi har många utmaningar framför oss. Men som sagt, det rullar på ändå med allting som vi gör så det känns inte som att det har stannat upp på grund av det.
Men kom avhoppen som en överraskning eller hade det varit på gång länge? Vad var anledning?
– Ja, de gjorde det. Den främsta anledningen var att de inte kände att den musikaliska riktningen som vi tagit med den här trilogi-serien gick riktigt åt det hållet de ville ta det, har jag förstått. Så det var helt enkelt en musikalisk anledning. Men det är bra att få in nytt, fräscht folk som brinner för det vi gör just nu!
Ja, nu när ni ska spela ikväll, hur har ni gjort då?
– Ja, vi har haft vikarier ända sedan i början av september förra året faktiskt.
Sedan september?!
– Ja, vi gick ut officiellt att medlemmarna hoppat av nu strax innan nyår, men det var egentligen innan som de gjorde det. Vi har ju gjort gig hela tiden sedan i höstas med olika folk. Några har varit “prospects” till att bli med i bandet och några inte.
Finns det någon som ni kan gå ut med namnet på officiellt?
– Nej, det kan vi tyvärr inte. Det är ingen som vi har bestämt att köra med som fast medlem, men det kommer förhoppningsvis inom kort!
Dåså! Om vi då tar sikte på själva EP-trilogin: hur uppstod idén om att, istället för en fullängdare, släppa tre EP:s med tre låtar på?
– Vi hade material för att göra en fullängdsskiva, vi hade bokat studiotid för att spela in den. Det här var sen höst år 2011. Då satte vi oss och snackade: hur ska vi få ut skivan, hur ska vi göra det här intressant för folk…och då började vi fundera på hur vi ville att våra favoritband skulle göra, hur skulle KISS och MÖTLEY CRÜE göra sina nästa plattor. Då tänkte vi “nej men fan, vore det inte jävligt fränt om dem släpper skivan uppdelad i tre-fyra delar?” och att då kunde vi göra så. Vi tyckte alla att det var en kul idé, man kan göra lite mer saker kring det. Det kändes som en utmaning också att göra något lite ovanligare.
När du säger “göra saker kring det”, är det då kring koncept och arrangemang på låtarna?
– Ja, precis! Det blir mer som en story som går igenom skivorna textmässigt, det handlar mycket om samma saker. Det hade det kanske gjort om det varit en fullängdsskiva också, det vet jag inte riktigt. Men så som det har blivit, så kan man göra lite som ett tema. Man inte säga koncept, men mer av en röd tråd som går igenom allting.
{youtube}vCxi3Qn-oF0{/youtube}
Det var faktiskt min nästa fråga! I och med att trilogin heter “House Of Dreams”, vad syftar titeln på och finns det någon röd tråd som binder samman allting?
– Ja, det finns en låt som heter så som förmodligen kommer att vara med på sista EP:n och vara en sorts “temalåt” som binder ihop alla tre släppen.
Om du får säga din mening, på vilka sätt skiljer sig den andra kommande EP:n från EP nummer ett?
– Den är mycket mörkare än den första. Den första hade ändå textmässigt mycket svärta. Nu är det ännu mörkare och musiken har fått en liten touch av ROB ZOMBIE-industristil, utan att på något sätt spreta allt för långt från den första.
Det var faktiskt min första tanke när jag lyssnade på EPn. Både ‘Everyone’s in love with a chemical god’ och ‘President Payne’ har riff som låter väldigt mycket ROB ZOMBIE, vilket jag tycker är bra eftersom han är en fantastisk artist!
– Precis! Tanken är att på nästa EP så ska allting hamna någonstans mittimellan de två andra. Det kommer ju inte en tredje som låter helt annorlunda. Vi har på något sätt nu hittat det musikaliska spannet och gränserna mellan hur vi ska låta.
Det är nästan lite skräckfilmsestetik över bilderna i EP:n och på omslagen.
– Precis. Det handlar flera av låtarna på första EP:n om, så vi ville köra på med det på EP nummer två också.
Hur har ni då tänkt med scenshowen? Hur ska den spegla den mörka atmosfären på låtarna?
– Om man jämför med hur vi ser ut nu jämfört med för två år sedan, när vi var aktuella med första skivan “Die For Diamonds”, så är det en otrolig skillnad utseendemässigt för det första. Nu ser vi ut som EP nummer två låter, i alla fall i dagens livesammanhang. Scenshowmässigt så har vi massor av idéer, både teatraliska och pyro. Vi älskar ju KISS och allt annant plus tuffare saker som MARYLIN MANSON och ROB ZOMBIE. Så vi ska försöka hitta en schysst show och leverera så det passar materialet.
Det kanske är för tidigt att säga, men hur känner ni att arbetet har skiljt sig åt med att göra en EP kontra en fullängdsplatta?
– Det har tagit mer tid, helt klart. Men det har varit bra, då vi haft mer låtmaterial att välja mellan. De tolv låtarna som vi hade från början kunde vi välja ut till första EP:n. Och när nästa EP skulle spelas in, då hade vi skrivit mer material. Så det har hela tiden funnits material att välja mellan, det har varit den största fördelen.
Det blir mer “plocka russinen ur kakan”, ni behövde inte känna att “vi har skrivit tolv låtar, nu trycker vi in allihopa på skivan oavsett om en är sämre än den andra”?
– Ja, vi har kunnat välja. “Här har vi de tre bästa låtarna inför den här EP:n”.
Varifrån kommer samplingarna i introt till ‘Everyone’s in love with a chemical god’?
– Det är från en dokumentärfilm. Jag vet faktiskt inte vad den heter, jag har sett den men inte sett vad den heter (skrattar)! Nej men, det är en amerikansk dokumentärfilm som handlar om droger och problem kring droger, vilket också speglar sig i låten.
{youtube}5YPeFtkyQlc{/youtube}
Hur mycket har valet av producent, Rikard Löfgren, spelat in i det slutgiltiga soundet på skivorna?
– Han har mjölkat fram mycket av den liveenergin som vi haft tidigare, det har kommit fram tack vare honom. Han har inte varit med i låtskrivandet, de hårdare låtarna på EP nummer två har varit bandets inflytande. Sedan så förstår Rikard precis vad vi vill få fram, han förstår att så här ska det låta.
Vet ni redan nu vad ert nästa projekt kommer att bli efter trilogin?
– Det blir en liten final på själva serien i och med att det blir en fullängdsskiva, som innehåller alla låtarna från EP:n och två låtar till. Det finns fortfarande ett litet värde av att ha ett helt album i vissa delar av världen. Då blir det främst Europa-marknaden som vi kommer att titta på och få ut den till. Just albummässigt efter det har vi inte bestämt än, det blir att utvärdera hur bra den här grejen går. Sedan får vi göra en ny plan på nästa släpp efter det. Vi har inte tre album planerade än (skrattar)!
Jag såg förresten en rolig grej på er hemsida. Om man går in på bandinformationen, så rankas ni medlemmar efter styrka, social förmåga och schizofreni-nivå (skrattar)! Finns det någon djupare förklaring bakom den tanken, eller?
– Nja, vi ville helt enkelt ha en liten annorlunda beskrivning av oss som inte var så typisk, men som ändå speglade våra personligheter. Inte att det skulle stå “jag lyssnar på AEROSMITH och tycker om blondiner”.
Förutom Bollnäs-spelningen, vilka fler har ni på gång?
– Vi har ett gäng i Växjö, Linköping, Vansbro, Mora…det är ett gäng klubbspelningar under våren, sedan håller vi på och fixar festivalspelningar. Den enda som vi har gått ut med nu är Väsby Rock Festival. Det kommer några till inom kort.
Du sa det att de tre EP:na ändå kommer att slås ihop så det blir en fullängdsskiva. Men vad föredrar du då personligen; EP eller fullängdrare?
– Ja du, personligen så bryr jag mig inte ett dugg (skrattar). Bara ett band släpper bra låtar så är det strunt samma. Om det är två bra låtar, så är det strunt samma om det då är åtta lite sämre låtar utöver det. Så personligen så gillar jag låtar, inte album. Och jag tror att det är så de flesta resonerar nu för tiden.
Foto: Johan Jägvald (toppbild), Andreas S Eriksson (livebild), billiondollarbabies.nu (presentationsbild)
