VECKANS TOPPNYHETER
Hittade inga inlägg.
MEST DELAT I VECKAN
FLER Intervjuer
Kee Marcello Easy Action

Kee Marcello – That makes a second one!

195 Shares

Kee Marcello har efter glansdagarna i Europe byggt sitt eget varumärke som gitarrist, låtskrivare, sångare och producent i solobandet Kee Marcello band, Kee Of Hearts samt arenaturnéer med Broadwaysuccén ”Rock Of Ages”. Förra året återförenades kultförklarade Easy Action, bandet han drev tillsammans med bland andra Tommy Nilsson och som fungerade som en språngbräda till världens stora scener. Med anledning av Easy actions återutgivning av skivan ”That Makes One” hade Rocknytts Peter Johansson förmånen att få träffa en av våra största internationella stjärnor på rockhimlen på hemmaplan.

Ni är ju aktuella med Easy Actions andra och smått legendariska platta ”That Makes One”. Vad minns du av inspelningarna?

Det var ett väldigt intensivt år. Jag släppte en LP med Alexander Bard som transvestit(!) under artistnamnet Barbie. Det var någon form av techno med hårdrocksgitarrer och Beach Boys-körer. Vi speedade upp Alexanders röst för att få till det rätta ”Barbie-soundet” på hans röst. Det var en rolig platta att göra och produktionen var cutting edge och riktigt bra.
Jag proddade ”Rickfors”, en platta med covers av Michael Rickfors, bl a var ”When A Man Loves A Woman” (Percy Sledge) med på plattan. Jag hade också med en låt i melodifestivalen och blev dessutom erbjuden platsen i Europe. Allt detta hände 1986! Som inte det räckte så blev jag också erbjuden av CBS (nuvarande Sony Music) att producera Tone Norums debutplatta. Joey Tempest hade föreslagit att jag skulle prodda så jag åkte dit på ett möte och lyssnade. Det fanns mycket bra låtmaterial och jag var intresserad, men min manager Niels Kvistborg satte ned foten: ”-no way, du har redan en kortisolhalt som skulle hamna i Guiness rekordbok”! Joey fick prodda istället och han hade inte heller tid egentligen eftersom Europe var på turné. Problemet vi hade med ”That Makes One” var att det behövdes en jävla massa studiotid och det kostade ofattbara pengar att hyra studio på den tiden. Dessutom skulle vi ju ha en tekniker. Jag kom ofta runt problemet genom att byta tjänster på Soundtrade-studion. Jag gjorde produktionsjobb och bytte det mot studiotimmar för att kunna jobba med Easy Action-plattan.



Men sedan träffade jag Niels Kvistborg som var manager för Rickfors (och som även blev manager för Easy Action). Han hade ju visioner, idéer och pengar. Han köpte Studio Baston på Bastugatan i Stockholm. Han byggde om studion som bytte namn till KGR studios. Där blev jag husproducent och fick i princip fri studiotid och kunde sitta och experimentera så mycket jag ville. Enda kruxet var att vi hade en deadline, jag var tvungen att göra plattan under våren eftersom den skulle släppas då. Jag jobbade sju dagar i veckan varje vaken timme! Ofta innebar det att man steg upp vid 7 jobbade tills man stöp och hade ingen ledig dag, men jävlar vad grejor man fick gjort. Jag spelar ju även keyboard på plattan och kunde sitta och skruva på sounden utan att någon stod och knackade mig på axeln och sade åt mig att vi måste nöja oss nu, vi har inte tid. Det är nog hemligheten till att skivan blev så bra producerad. Jag minns ett tillfälle när jag sitter och jobbar på ”Talk, Talk, Talk”. Vår dåvarande trummis Fredrik Von Gerber ringer från Glädjehuset där DJ’n hade avbrutit musiken för att berätta att Olof Palme precis blivit skjuten. Det finns många minnen från den perioden.

På tal om minnen, när du tänker tillbaka på tiden med Easy Action, vilka minnen är det som sticker ut lite extra?

En grej som sticker ut är att det är konstigt hur bandet kom till. Jag var ju med i Noice tillsammans med Peo Thyren. (Jag producerade och spelade på albumet”Europa” från 1982.) Vi kände båda att vi måste vidare pga Freddie Hanssons (Keyboard) destruktiva leverne. Han gick ju tyvärr bort i sviterna av ett heroinmissbruk några år senare. Det kändes inte som det fanns någon framtid i Noice, och jag och Peo delade samma dröm om att skapa ett Glamrock-band i stil med Marc Bolan, Sweet och Slade. Planen var först att bilda bandet med Engelska musiker.

På den tiden fick man antingen ta tåg till Göteborg, färjan Göteborg – Harwich och sedan tåg till London. Men det billigaste (vi hade inte mycket pengar) var att åka tåg Stockholm – Göteborg, vidare till Trelleborg, färjan över till Köpenhamn, därifrån vidare till Hamburg och sedan ner till Hoek van Holland där man tog färjan över till Felixstowe och därefter tåg till London. Det var en outhärdlig resa som tog tre dagar! Idag kan man ju åka på dagsmöten till London med flyg, men det var en helt annan sak 1982.

En gång blev vi rånade, vi råkade somna någonstans utmed vägen och någon snodde reskassan. Vi stod i passkontrollen utan en spänn så de skickade hem oss, tre dagar tillbaks samma väg, utan pengar, mat eller dryck!

Vi insåg att vi var tvungna att bilda bandet med svenska medlemmar och det var då som Bosse ”Zinny J Zan” Stagman kom med.
Ett bestående minne är också hur vi, som första Svenska artist någonsin, blev signade av en Amerikansk ’major label’. Vi fick ett världskontrakt med SIRE Records (Warner Brothers) via deras legendariska ’head of A&R’ Seymour Stein, som signat artister som The Ramones, Madonna och Depeche Mode. (Han är också invald i ’Rock N Roll Hall of Fame’). Han sitter fortfarande i Warners styrelse. På den tiden fanns det inga svenska hårdrocksband som blev signade. Det var mest engelska och amerikanska band som gällde. Vår dåvarande manager Sanji Tandan pratade engelska med amerikansk accent, och jag tror inte Seymor visste (eller brydde sig om) att vi var svenska, vi hade ju alla våra artistnamn, och det räckte tydligen.
Nuförtiden är det ju lite ballt att heta något riktigt svensk, eller nordiskt klingande, men på den tiden skulle man ’verka att vara’ Engelsk eller Amerikansk. Därav alla artistnamn.

Vi åkte till London och träffade Thin Lizzy och andra rockare och blev tagna på allvar kändes det som. Därefter rullade det på, Europe blev signade kort därpå och sedan Alien. Folk upptäckte att det gick och det blev en bra period med mycket bra hårdrocksband från Sverige. Ett annat minne är när jag inser att Easy Actions andra platta inte kommer funka med Zinny på sång. Vi bestämmer oss för att gå skilda vågar. Så småningom flyttar han till Los Angeles och bildar Shotgun Messiah.

Peo får reda på att sångaren Tommy Nilsson från det symfoniska rockbandet Horizont precis har flyttat tillbaka till Sverige. Alla visste ju att han var grym med en unik röst. Det visade sig att han jobbade som nattvakt på Nordiska muséet. Vi åkte dit och jag kände att jag inte kunde med att fråga honom rakt ut om han ville vara med i Easy Action. Jag ljög och frågade om han ville vara med och sjunga på en låt till en film istället, vilket var en sanning med modifikation. Låten i fråga hade redan varit med i filmen ”Blood Tracks” med Zinny på sång. Vi hade bakgrunden till låten ”In The Middle Of Nowhere” på Tommys audition och han fullständigt krossade den låten med ett helt fantastiskt sångpålägg! Vi försökte slå det första sångpålägget flera gånger, men det var en sådan omedelbarhet i den första tagningen. Det är ett tecken på en fantastisk sångare när man får en text, lyssnar lite, och sedan går in och bara nailar det!

Kee Marcello – That makes a second one! 1
Foto: Josefine Holm

Det finns två bonusspår med på den stundande re-releasen av ”That Makes One” som tidigare givits ut som B-sidor på singlarna ”Talk Of The Town” och ”In The Middle Of Nowhere”. Berätta lite om dem!

”There Is A River” skrev och spelade Tommy helt själv. Han hade gjort en primitiv demo med synth och sång. Han var osäker på låten men jag tyckte att den var kanon och ville absolut ha med den på plattan. Det blev till slut en kompromiss, på den tiden fick man ju tänka på att skivan inte skulle bli för lång eftersom det då kunde bli problem när den skulle mastras. Jag minns att ”Eye For An Eye” som nu är en av mina favoritlåtar gjordes direkt efter ”In The Middle Of Nowhere” och definitivt var tänkt att vara med på plattan. Jag kommer däremot inte ihåg varför det inte blev så.

Ni återförenades i samband med Sweden Rock Festival 2019 och verkade ha hur kul som helst ihop på scen. Blir det en fortsättning?

Ja, det blir det absolut, vi har riktigt jäkla kul tillsammans. När vi turnerade hade vi ju onödigt roligt. Det finns många minnen. Vi hade en Hockeyspels-fixering. Vi hade med oss egna spelare, hade egna system och körde turnéringar, riktigt nördigt. Det gjorde vi varje kväll. När vi började repa inför Sweden Rock kändes det som att det inte hade gått någon tid över huvud taget. Tur dock att det inte fanns ett hockeyspel i replokalen *skratt*. Vi har en låt som är inspelad, jobbar på fler och målet är att det ska bli en platta. En låt som heter ”Only You Can Teach Me How To Love Again” ligger bra till som första singel. Alla har egna studios så det blir mycket filbyten. I något läge vill vi ju träffas old-school och köra in grunderna. Vi siktar på spelningar till hösten.

Du är en upptagen man med flera olika projekt. Du har solokarriären med Kee Marcello band, Kee Of Hearts, Rock Of Ages, Rock Of 80’s och Rock The Night!

Efter Rock Of Ages hade jag idén att göra något i samma stil fast utan Broadway-elementet. Det kostar ju väldigt mycket pengar att sätta upp en föreställning som Rock Of Ages. Broadwaykillarna ska ju ha sitt och därför krävs det att det är i princip fullsatt varje kväll på exempelvis Rondo eller Chinateatern. Både Rock Of 80’s och Rock The Night är spin-offs på Rock Of Ages. Vi gjorde Rock Of 80’s på flera ställen vilket till sist mynnade ut i en arenaturné. Vi gjorde därefter en hel vår på Trädgår’n i Göteborg. Därefter startade jag min egen Rock The Night som vi nu kört i Malmö. Helsingborg samt som konserter i Norrland, på Västkusten och i Stockholm. Vi spelade också på Rock klassiker kryssningen. Det har varit lite olika ansikten, nu sist var det Mikkey Dee, Erik Grönwall och Nina Söderqvist, men det är alltid Kee Marcello band i grunden. Kee Marcello band är ju egentligen mitt ”day job” där vi nu är uppe i fem plattor och det blir turné under mars i EU och där håller jag också på att skriva nya låtar. Kee Of Hearts får också en fortsättning. Tommy Heart och jag kommer jättebra överens, vi kommer turnera i september och jobbar på nytt. Kee Of Hearts kommer också att byta namn, men jag återkommer om det!

För den breda massan är du mest känd som Europes gitarrist under sent åttio och tidigt nittiotal. Vilken var den största höjdpunkten för dig personligen under din tid i Europe?

Annons:

Vi var overkligt stora, vi vann tre Otto Awards (Tyska musiktidningen BRAVO’s pris, reds anm) på raken. Runt tiden för ”The Final Countdown” var vi ju störst i världen ett tag. Efter det blev ju Def Leppard störst och vi gjorde en sommarturné med dem. En jättestor grej för mig var när vi spelade på Hammersmith Odeon. Deep Purple, Uriah Heep och Black Sabbath har alla stått på den där träscenen. Bara att se skylten var magiskt, jag fick rysningar! Vi skulle göra två utsålda kvällar och det kändes helt overkligt. Då föll jag på knä och kysste scengolvet och tänkte att satan, nu är det på riktigt! Vi spelade på Tokyo Dome, som då var världens största inomhusarena, nyårsafton 1992. Showen hette ”The Final Countdown” och vi spelade tillsammans med Metallica, Tesla och Thunder. På soundcheck spelade vi låten ”Yesterday’s News” som rockar på fett. Jag minns att jag ser att någon står och headbangar på vänster sida av scenen. Det var James Hetfield. Efteråt står jag och pillar med förstärkaren och pratar med min gitarrtekniker, då kommer James och ställer en flaska Jack Daniels på stärkaren och säger ”This is for you, you fuckin’ rock!”. Det tyckte jag var skitkul så jag gick backstage och sade till de andra ”Hetfield gav mig den här och tyckte att jag rockade!” De sade ”Fan vad coolt”, alla utom Joey! *skratt*

När vi skrev låtar till albumet ”Prisoners In Paradise” så bodde vi på Russian Hill i San Fransisco i ett stort fyravåningshus som vår dåvarande manager Herbie Herbert hyrde åt oss. På kvällarna knallade jag ner för backen och där låg Fisherman’s Wharf. Jag har alltid varit en stand up comedy nörd och det är ju många komiker som slagit igenom där på Comedy Club. Jag hade ett stående bord där och brukade kolla på de olika komikerna ofta. En kväll var det en kille som var väldigt annorlunda och hysteriskt bra så jag frågade managern för stället vem det var. Det visade sig att han var kanadensare, hette James och brukade uppträda där varje år. Jag frågade om han kunde komma till mitt bord så jag kunde få bjuda honom på en öl och prata lite. Han bodde tydligen precis utanför i sin husbil och hade inte råd med hotell. Han kom och satte sig, en lång gänglig kille, jättetrevlig men ganska allvarligt lagd. Det visade sig vara Jim Carrey som då var helt okänd!

Vilka tre gitarrister har betytt mest för dig?

Ollie Halsall som var polare med Alan Holdsworth (Tony Williams Lifetime, Soft Machine, Planet X). Han var en rock/fusiongitarrist på sjuttiotalet med en helt otrolig teknik och hade ett band som hette Patto. Jag har plockat jättemycket därifrån. Tyvärr dog alla i bandet utom en. Sista plattan hette ”Roll ’em, smoke ’em, put another line out” vilket ju är en ledtråd till varför, kanske *skratt*. På sjuttiotalet florerade en spridd missuppfattning att om man rökte heroin (istället för att injicera det) så var det inte så farligt.

Jag måste också säga Eric Clapton och Jeff Beck med alla sina fantastiska töjningar. Tack Jeff!

Vilka tycker du är dina största styrkor som gitarrist och musiker?

Som musiker är jag bra på arrangemang och instrumentering vilket känns som en styrka i en bandsituation. Som gitarrist är det mitt melodiska spel. Om man nu ska vara oödmjuk så tror jag att det är melodierna som man kommer komma ihåg. Tanken med solon är ju att det ska vara en komposition i kompositionen, det händer en till grej så att säga. Det är ju inte helt olikt klassisk musik i att det kommer en variant på temat senare i stycket, det har jag försökt ta till mig.

Om du fick välja helt fritt: Vilket/vilka band skulle du så helst vilja jobba med och varför?

Det hade varit kul att jobba med Ghost. Deras konstiga sjuttiotals- flugsvampsgrejor hade jag nog kunnat hitta hem i tror jag. Alter Bridge skulle jag kunna göra ännu bättre. Det behöver ju inte nödvändigtvis vara hårdrock heller, jag och Rickfors skrev ju titelspåret till det som blev Percy Sledge’s sista skiva ”Shining Through The Rain”, så jag har ju jobbat med alla möjliga. Jag skulle också kunna tänka mig att prodda en soul-legend som Smokie Robinson, eller varför inte en nutida som Sam Smith.

Vad är det för tankar som flyger genom huvudet strax innan du greppar gitarren inför en utsåld spelning?

Då kan man ju lätt tro att det har med musik att göra, men det är oftast: Sitter brallorna på ordentligt? Har jag tillräckligt många plektrum? Är det plektrum uppsatta på mick-stativet? Vatten? Handdukar? Är stand by på förstärkaren avslagen? Det är oftast praktiska grejor. Lite nervös ska man vara, att vara helt onervös är inte bra då blir man ”sloppy”. Man behöver ha lite adrenalin i sig.

Kee Marcello – That makes a second one! 2

Vad säger du nej till?

Jag höll på att säga att vara med i TV, men jag var ju med i ”Stjärnkusken” och anledningen till att att jag ville vara med där är att jag kände att – det här är ju livsfarligt, man kan potentiellt dö av det, då ska jag självklart var med!
När det blir en utmaning är det ju kul men när det blir fåniga grejor som att vara med bara för att vara med så är det inte min grej. Jag skulle t.ex. aldrig vara med i ’Lets Dance’ eller ’Fångarna På Fortet’. Jag tycker inte heller att det är kul att göra gästinhopp med andra band, jag får många såna erbjudanden. jag vill att det ska vara lite uppstyrt. Det är så otroligt mycket roligare att spela med Kee Marcello Band eller nåt annat av ’mina’ band/projekt. Man blir bekvämare med åldern och vill ju själv se bra ut. Om jag är på scen i ett dåligt sammanhang så är det ju jag själv som får bära hundhuvudet, ingen annan. Man är själv ytterst ansvarig så man får välja sina ”case”.

Hur ska en riktigt bra låt vara?

Den måste ha en bra refräng, ibland är det bryggan som spelar refrängens roll och refrängen blir ett post-chorus, ett b-tema. Det måste också finnas ett par bra riff och ett bra huvudtema. Det finns en uppsjö möjligheter att använda beroende på om det är en ballad eller en uptempo-låt. Arrangemanget är också viktigt, att hitta något annorlunda, något med en twist.

Nämn en känd person, död eller levande, som du vill träffa över en öl!

Jag måste nog ta två. Den första, Elvis, är väl kanske inte så otippat men jag har många frågor gällande sångstil, inspirationskällor och scennärvaro. Nummer två är Charlie Chaplin. Alla känner inte till att han även var kompositör. Han skrev världshits och soundtracken till de flesta av sina filmer. Jag skulle vilja ”pick his brain” om musik, film och hela hans otroligt färgstarka liv som ju slutade i Schweiz.

Easy Action – ”That Makes One” släpps via AOR Heaven 31/1!

easy action

195 Shares

Relaterade artiklar

RELATERADE ARTIKLAR
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Do NOT follow this link or you will be banned from the site!
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!