VECKANS TOPPNYHETER
rammstein

Nya datum för Rammsteins Ullevikonserter presenterade

Rammstein intar Ullevi 2021 i stället.
Hittade inga inlägg.
MEST DELAT I VECKAN
FLER Intervjuer
anderstengner-rockmassan-480

STOR INTERVJU: Anders Tengner om Yngwie Malmsteen och musikbranschens utveckling

14 Shares

anderstengner-rockmassan-480

Som 16-åring genomförde han sin första intervju för tidningen POSTER. Han har under sin trettio år långa karriär lyckats med bedriften att få de mest inneslutna och motvilliga artisterna att öppna sina hjärtan mer än vad någon annan skribent har lyckats med.

Under tre decennier har ANDERS TENGNER haft hela världen som plattform där han gett oss det ena unika reportaget efter det andra. Nu är han hyperaktuell med sin bok om allas vår svenske gitarrhjälte YNGWIE MALMSTEEN, en bok som Malmsteen starkt motsätter sig och där han tillsammans med sin hustru gått ut med att boken ifråga är en ren bluff.



Rocknytts Sven Mörén träffade Anders hemma hos honom i Hässelby Villastad för en intervju. Under en och en halv timme skulle det läggas stort fokus på den nya boken, men även gås igenom många utav hans oförglömliga intervjuer där vänskapsrelationer skapades och i vissa fall upplöstes. Anders tar oss med in i en epok då musikbranschen fortfarande levde i blomstrande tillväxt och en tid där legender fortfarande skapades fram till dess att bubblan sprack i slutet på nittiotalet och är vad den har blivit idag.

 

Berätta lite om hur idén till en bok om Yngwie kom upp.
 

Anders: Den stora anledningen till att jag överhuvudtaget kom på idén är ganska logisk. Det finns inte någon bok om Yngwie trots att det idag finns böcker om nästan varenda rockstjärna, där antingen artisten själv har skrivit boken eller någon utomstående. Sedan kände jag att Yngwie fanns där bakom hörnet då han är svensk och eftersom jag personligen har träffat honom ett otal gånger under olika förhållanden. Jag har även lärt känna väldigt många som haft med honom att göra i någon form. Men att göra en bok om Yngwie var ingenting som jag hade gått och grunnat på under en längre tid, utan det hela började med att jag nyligen hade släppt boken om mig själv som heter ”Access All Areas” på ljudbok. Ljudboksförlaget ligger nere i Malmö och drivs av två rockers till grabbar.

Jag befann mig nere i Malmö för att träffa grabbarna för lite god mat och öl. När vi satt där så kläckte de ur sig att det skulle vara roligt att göra någonting ytterligare tillsammans i framtiden. ”Men problemet är att vi endast håller på med ljudböcker”. ”Men vad är det som säger att ni inte kan göra print-böcker?” kontrade jag med. Den idén hade de aldrig tänkt på, men de var absolut inte främmande till det hela. Det var under detta samtal som idén kom upp då vi alla tre konstaterade att det inte finns någon bok om Yngwie. Det hela började med att jag berättade en rolig Yngwie-historia vilket det finns en hel uppsjö utav. Vi satt där och garvade åt alla historier som togs upp vilket hade hunnit bli en hel del under kvällens gång. Detta i sin tur resulterade i att vi nästan samtidigt vaknade upp och konstaterade att ”Vad fan! Det här är ju för i helvete material till en hel bok”, då det finns gott om historier om honom som man fått tagit del av under årens gång.

Men till en början var det inte meningen att att det skulle bli en inofficiell biografi, utan vi tänkte kontakta Yngwie för att själv medverka i boken och sedan dela 50/50 på alla royalties. Nu hade vi i och för sig hört rykten under en längre tid om att han själv höll på med en biografi, men vi sade, ”Va fan! Vi ringer upp honom för att höra om han ändå är intresserad att medverka”. Men innan vi ens hann ringa upp vederbörande så började folk runt omkring Yngwie som jag hade berättat det hela för säga; ”Det kan du fet-glömma att ringa upp Yngwie då han i stort sett har brutit kontakten med samtliga i sin omvärld, där hans fru April stoppar i stort sett allt som har med hans förflutna att göra”. Så man kan säga att chanserna var i stort sett lika med noll att vi överhuvudtaget skulle få komma i kontakt med honom. Men vi skickade ändå en förfrågan till Yngwie via mejl och hans manager, men fick aldrig något svar. Då tog vi till plan B istället – vi gör en bok ändå utan Yngwie.

Det finns så mycket berättat om vederbörande då han själv i intervjuer varit oerhört frikostig och bjudit på sig själv, plus att det finns så många människor som korsat Yngwies väg och som ligger på en massa hissnande historier i ämnet. Så jag började göra en lista på alla som jag visste kunde tänkas ställa upp. Till min stora förvåning så var det endast ett fåtal som avböjde att medverka i boken av olika skäl, där somliga bara var allmänt trötta på Yngwie och orkade därför inte börja rota i det förflutna, medan andra valde att inte ställa upp på grund av rädslan att göra sig ovän med honom.
 

Anders och Jens Johansson var två av dessa som valde att inte ställa upp. Vad var deras anledning till att tacka nej?
 

Anders: Det vet jag faktiskt inte. Men jag ringde upp Anders för att höra mig för om han och hans bror Jens skulle kunna tänka sig att ställa upp. Hans svar blev: Visst Anders skulle jag kunna snacka med dig, men bara om Yngwie tycker att det är okej”, vilket vi båda förstod att så inte var fallet. Så jag tolkade det hela som att det var hans sätt att tacka nej till en medverkan.
 

Dessa två har ju återigen lyckat återupprätta en god relation med vederbörande.
 

Anders: Då kan jag förstå att de inte ville ställa upp då de som är med i min bok överlag är sådana som inte kommer att ha en bra kontakt med Yngwie i framtiden av olika skäl (skrattar).
 

Jens har själv gått ut med att han återigen skulle kunna tänka sig ett samarbete med Yngwie. Men detta kommer nog aldrig att ske eftersom Jens kommer att kräva ett inflytande när det gäller låtskrivandet.
 

Anders: Exakt! Sedan vill han väl ha pengar också, vilket alla musiker vill ha. Även Mats Olausson har sagt att han mycket väl skulle kunna tänka sig att återigen jobba med Yngwie och han valde ändå att ställa upp i min bok.
 

Men vad är ditt egentliga motiv med boken?
 

Anders: Motivet är att ge en så klar och sann bild som möjligt över ett fascinerande människoöde. yngwie-malmsteen-bok-av-anders-tengnerJag har i över trettio år känt till hans bravader utanför musiken, vilka även har varit allmänt kända under hela hans karriär. Men det har aldrig skrivits några artiklar om den egentliga sanningen, och själv har han aldrig erkänt någonting. Så det är detta tillsammans med att han faktiskt är en gudabenådad musiker som vi alla älskar och tycker är fantastisk, att han inte bara utvecklade den neoklassiska stilen utan att han även har utvecklat gitarren som instrument. På detta plan är han verkligen värd att hyllas samtidigt som han har den där mörka passageraren ombord som innehåller allt det tråkiga. Så man kan säga att hans kaotiska liv har alla ingredienser som krävs för att göra en rockbiografi.
 

Hur lång tid har det tagit att sammanställa boken?
 

Anders: Jag började research-arbetet i november 2011. Sedan började jag ringa runt till alla på namnlistan i januari året därpå för att sedan börja skriva i februari. Jag tog en paus från skrivandet i början på mars för att bege mig till USA för att där möta upp sex eller sju personer som hade gått med på att dela sina erfarenheter. Sedan efter att jag i slutet på mars månad kommit hem så blev det ett konstant skrivande dygnet runt, ända tills boken var färdigskriven i slutet av sommaren. Jag sov med datorn i soffan, precis som Yngwie gjorde med gitarren (skrattar). Jag har aldrig under hela min långa karriär lagt ner så mycket tid på ett projekt förut som jag gjort med detta. Jag har aldrig gjort så grundligt research-arbete någonsin då detta är det tveklöst  största projekt jag någonsin jobbat med. Och vi lyckades ro det hela i land.
 

Boken är väldigt rak i sitt berättande. Det finns ingen tillstymmelse till vinklingar och detta beror väl mestadels på att du valt att låta andras berättelser medverka nästan ordagrant med undantag för vissa omformuleringar för att göra det hela till läsvänlig text?
 

Anders: Absolut! Jag ville göra en så rak och neutralt berättad bok som det bara var möjligt. Jag ville inte lägga in några efterkommentarer med mina personliga åsikter, utan jag ville mer vara berättaren som förde historien framåt gentemot dom jag intervjuade. Så det är nästan helt och hållet intervjuoffrens ord som berättar historien. Sedan har jag efterforskat och lagt in kunskaper som jag har om Yngwie, som bildar en tidslinje genom berättelsen där jag ser till att vissa händelser inträffade på rätt ställe. Men alla kommentarer och berättelser är faktiskt tagna direkt från intervjuoffren. Sedan har jag kanske målat upp vissa sekvenser, som bilolyckan till exempel, för att göra det hela lite mer läsvärt. Men det är ändå baserat på vad PETER ROTH gav för bild av olyckan då han själv i allra högsta grad var med. Och om vi går in på UNLEASH THE FUCKING FURY-incidenten så utgår jag från tre personer som själva befann sig på planet vilket gjorde att det blev en ganska lätt match att infånga den rätta känslan om vad som hände ombord. Så absolut! Vissa historier har fått en lite mer överdramatiserad nerv bara för att göra det hela läsvänligt, men det finns ingen tillstymmelse till påhittade sekvenser.
 

Alla berättelser du har fått berättade under denna process, hur trovärdiga anser du att dessa är om du slår ut det hela på ett bräde? Måste det inte finnas en enorm risk för att vissa personer kanske vinklat saker och ting till sin fördel på grund av bitterhet?
 

Anders: Jag anser dem mycket trovärdiga! Dels för att det är jag som har kontaktat dem och inte tvärtom. Det har inte funnits någon ekonomisk vinning i det hela då ingen av alla berättarna har fått någon ersättning för att ställa upp. Därav minskar anledningen än mer till att de skulle ljuga. Men det som väger tyngst i det hela är att trots all den bitterhet som finns bland i stort sätt alla medverkande med några få undantag, så finns hos nästan samtliga i slutändan kvar en bevarad kärlek till Yngwie. Det finns på något sätt en förlåtande klang gentemot hur han har betett sig i olika situationer. Ta bara hans två ex-fruar ERIKA och AMBER som båda avslutar sina berättelser med att säga att de fortfarande älskar honom, och detta trots all fysisk misshandel som dessa båda råkade ut för under efternamnet MALMSTEEN. Så i slutändan finns det en älskvärd sida i detta enorma ego som de flesta har svårt att släppa. Detta har varit det absolut mest krävande arbetet med boken: att överväga det bra och det dåliga hos Yngwie, framför allt då det sistnämnda tyvärr överglänser de bra sidorna. När jag hos de flesta ställde frågan om de kunde säga något positivt om honom förutom det musikaliska så fick de tänka efter både fyra och fem gånger innan de kunde ge mig ett svar. Yngwie har sina goda sidor, så även privat då han har en rolig och egensinnig humor som jag tror många faller för. Men oftast även i dessa stunder så slutar det hela på hans villkor. Så att hitta en dynamisk nerv de båda sidorna sinsemellan blev till ett gediget hästjobb då risken till att det kunde utmynna till en ren skvallerbok var avsevärd. Men jag tycker personligen att jag lyckats riktigt bra med att bära fram de båda sidorna på ett rättmätigt sätt.
 

Hängde du med honom själv när det begav sig?
 

Anders: Absolut! Men inte som nära vän. I och med att han bodde här i Hässelby-Villastad och jag på den tiden i Vällingby, -och nu snackar vi sjuttiotal, så kände jag till Yngwie mycket väl då ryktena redan på den tiden florerade om att det fanns en gitarrfantom i trakterna. Men första gången jag träffade honom var runt 77-78 då han hade flyttat in i replokalen som låg i Zinkensdamm. Då började vi komma ner för att hälsa på och lyssna på undret från Hässelby. Det var många som hängde där nere, bland annat grabbarna i HEAVY LOAD kom ofta på besök. På den tiden, i och med att vi bodde i samma trakter, gjorde vi oftast sällskap på tunnelbanan hem. Det hände ibland att jag bjöd hem honom till mig och tvärtom. Och vi hängde rätt ofta på samma fester där det brukade flyga en massa flaskor omkring en (skrattar). Han slutade oftast i ett hörn med blåmärken eftersom det oftast utmynnade i bråk när han var närvarande (skrattar), hetlevrad och energisk som han var redan då. Sedan såg jag honom live några gånger innan han stack över till staterna vilket idag känns som ett unikum då många av dessa spelningar har fått kultstatus. Men jag var aldrig ute och drog med honom på stan då jag inte tillhörde hans gäng. Jag var själv aldrig någon snubbe som gick runt och röjde, repade lacken på bilar och andra typer av vandaliseringar. Därav att jag aldrig tillhörde den rotade vänskapskretsen som figurerade kring Yngwie.
 

Har du något minne av när du gjorde din första intervju med honom?
 

Anders: Oj! Det är nästintill omöjligt att svara på. Men det måste i alla fall ha varit efter att han slagit i USA då jag absolut inte intervjuade honom när han fortfarande var kvar i Sverige.
 

Den första intervjun jag minns med dig när det gäller Yngwie var på TV-programmet METROPOLIS i mitten på åttiotalet.
 

Anders: Fast detta inslag var 1987 och innan dess så hade jag intervjuat honom ett par gånger innan åtminstone. Men det måste nästan ha varit för OKEJ runt 1985 när han var på Göta Lejon i Stockholm. För jag gjorde ingen via telefon under den första tiden då han spelade med STEEALER och ALCATRAZZ vilket jag tycker är oerhört konstigt att vi inte gjorde. Jag menar, här åker en ung gitarrfantom över till staterna och bildar band med en legendarisk RAINBOW- sångare och Okej uppmärksammar inte detta trots att vi i stort sett var det enda hårdrocksmediet i Sverige. Mycket märkligt må jag säga.
 

Ni krävde att han skulle klara sig på egen hand först?
 

Anders: Exakt (skrattar). Men det är en gåta för mig att vi inte gjorde något med Yngwie i början på hans karriär. För den första intervju som någonsin gjordes med Yngwie var först 1984 av JÖRGEN HOLMSTEDT när Yngwie precis hade bildat RISING FORCE.
 

Hade ni för mycket fokus på KISS fortfarande?
 

Anders: Så måste det ha varit (skrattar). Sedan hör det till saken att jag aldrig varit något större fan av Yngwie. Jag har alltid respekterat honom eftersom jag tycker att han är en enormt duktig musiker med en stark personlighet. Men jag har alltid tyckt att han har haft en brist på att leverera bra låtar rakt igenom. Jag kan nog räkna på en hand de gånger som jag har orkat lyssna igenom en platta med honom i sin helhet. Det absolut bästa han någonsin gjort är tveklöst det han gjorde med ALCATRAZZ. Den plattan är riktigt grym. Som han spelar på den plattan har han på senare inspelningar aldrig kommit i närheten av att lira.

{youtube}YT3Auukor3g{/youtube}

Till och med en sådan monstergitarrist som STEVE VAI när han ersatte Yngwie i ALCATRAZZ, berättade i en intervju att på vissa snabba partier fick han använda sig utav tapping för att överhuvudtaget kunna hänga med i svängarna.
 

Anders: Och då snackar vi STEVE VAI! Och han kan spela gitarr om man säger så (skrattar). Men tack vare att jag inte är ett stort fan och är därför inte är handikappad av idol-dyrkan i någon form så tycker jag personligen att jag har närmat mig Yngwie ur en objektiv vinkel. Tittar man på mina tidiga KISS-artiklar så är dessa rätt okritiska (skrattar). Och jag har aldrig tyckt illa om Yngwie, aldrig haft någonting otalt med honom, och därför tycker jag att det förefaller lite märkligt att han inte ens hörde av sig när jag gick ut med att jag skulle skriva en bok. Jag tycker att han i alla fall av ren nyfikenhet borde ha ringt för att höra sig för vad jag hade i görningen och att det skulle undgått honom att jag höll på att skriva en bok har jag svårt att tro. Han fick väl inte höra av sig för sin fru.
 

Man märker i intervjuer idag att han inte alls bjuder på sig själv lika mycket sedan han träffade April.
 

Anders: Hon är inte så omtyckt av utomstående. Det är någonting som läsaren kommer att märka i boken.
 

Jag och en kollega hade alltid som fredagsritual att kolla in sköna Youtube-klipp där ett utav de bästa är när han sitter och dissar BOB DYLAN.
 

Anders: (Skrattar). Visst är den underbar.

{youtube}Fyxpb3CK0Xg{/youtube}

Man kan väl säga att det är de senaste sju till åtta åren sedan April kom in i bilden som det verkligen har känts åtstramat.
 

Anders: Absolut! Jag menar, idag när han blir intervjuad så följer han bokstavligt en mall. Har du sett Youtube-klippet om hans kommande bok?
 

Nej!
 

Anders: Det är helt makalöst! Det är ett nio minuter långt Youtube-klipp som är en videolansering inför hans kommande bok, och det är så dåligt att det inte går att beskriva.
 

Den är väl långt ifrån färdig om jag förstått det hela rätt?
 

Anders: Det komiska är att han redan 2010 gick ut och sade att den var färdig. Men då kan man ju undra varför den inte har kommit ut förrän nu, och hur han exakt samma dag som vi släpper vår bok går ut med en pressrelease om att hans bok kommer ut i Maj 2013 vilket blir än mer komiskt. Men det blev så uppenbart att han släppte lanseringsvideon samma dag som vi gick ut med vår bok och detta bara för att försöka få folk att tappa fokus på vår release  -vilket blir till någonting än mer komiskt (skrattar). Sedan har April gått ut på Twitter och skrivit, ”Don´t believe this faked book” (skrattar).
 

Då kan man väl säga att de ändå har hört av sig.
 

Anders: Ja! Fast inte till oss personligen (Skrattar).
 

JOE LYNN TURNER har skrivit det i mitt tycke gripande förordet. Var det ditt första val eller hade du fler i tankarna för denna uppgift?
 

Anders: Han var absolut mitt första val då han är den mest kända av alla som spelat med Yngwie. Hade han tackat nej så hade jag förmodligen gått vidare och letat. Men nu tackade han ja vilket jag är oerhört tacksam för. Att Joe ställde upp på att skriva förordet till boken blev nästan samma overkliga känsla som när min absolut största idol ALICE COOPER tackade ja till att skriva förordet till min självbiografi. JOE LYNN TURNER hade jag intervjuat många gånger innan. Redan på åttiotalet intervjuade jag honom i RAINBOW och sedan DEEP PURPLE. När han sjöng med Yngwie så gjorde jag till och med en tv-intervju med honom. Därefter har jag under senare år träffat honom ett antal gånger, dock utan att intervjua honom. Intervjun inför min bok blev min första intervju med Joe sedan hans tid i DEEP PURPLE.

När jag mejlade honom angående en medverkan i boken hade jag inte en tanke på att han skulle skriva ett förord. Speciellt eftersom vi inte hade talats vid på flera år så tänkte jag att han kommer väl knappt att känna igen mig. Men när jag fick svar på mitt mejl så skrev han att han mycket väl kom ihåg mig och ställde mer än gärna upp på en intervju. Sedan träffade jag honom när han var här med THE VOICE OF LEGENDS och då frågade jag honom om han skulle kunna tänka sig att skriva ett förord till min bok. Han blev snudd på överväldigad och svarade: ”Ja gärna. Vad spännande för det här har jag aldrig gjort tidigare. Jag måste verkligen leverera någonting bra.” Så han satt tydligen och vägde orden på guldvåg för att få till någonting riktigt bra. Detta tycker jag ger boken en trovärdighet, att någon som varit så djupt rotad i Yngwies karriär ligger bakom förordet.
 

Det förefaller ganska intressant att han gick med på att skriva förordet då det blev väldigt infekterat mellan honom och Yngwie. Han fick väl till och med sparken?
 

Anders: Enligt honom själv så drog han bara vilket jag kan förstå med tanke på alla turer som blev under hans tid i bandet. Det var allt från ”fucking fury – händelsen” på flygplanet, strul med managern, bilolyckan och mycket därtill. Så att han drog ifrån det hela kan jag förstå. Jag fattar varför han inte pallade med det hela till slut. Så efter Japanturnén sade han att han inte pallade med någonting mer och tog sitt pick och pack och drog. Enligt Joe så var det ingen som sparkade honom och han sade inte att han slutade utan de bara gled isär så att säga.
 

Yngwie har alltid varit flitig med att säga att han sparkat i stort sett alla medlemmar som passerat bandet.
 

Anders: Exakt!
 

Han har nästan ordagrant sagt att han sparkade ut Amber!
 

Anders: Men detta stämmer i och för sig att han gjorde.
 

Hon hade ju en affär med Mike Vescera!
 

Anders: Inte bara honom! Hon knullade runt med halva Miami medan han var ute på turné, så hon var väl inte helt okej om man säger så. Men det roliga var att han själv fick sparken både från STEELER och ALCATRAZZ (skrattar).
 

Stämmer det att när han slutade i ALCATRAZZ, fick han en spegel i avskedspresent för att rannsaka sig själv?
 

Anders: Den historien känner jag inte till, men den kan mycket väl stämma då det alltid är någon historia som som man själv inte hinner snappa upp. Det roliga är att han utan sin vetskap hade fått sparken innan de åkte iväg på den sista turnén. De hade redan bakom Yngwies rygg repat in Steve Vai eftersom de inte stod ut längre. Så Steve Vai var redan klar och inkörd. Men i och med att de skulle ut på en turné med TED NUGENT så ville de inte tappa fart, så de beslöt sig för att genomföra turnén utan Yngwies vetskap om vad som skulle bli hans öde efter turnén. Nu fick han dock sparken mitt under turnén då han efter en spelning försökte strypa Graham Bonnet (skrattar). Så tre dagar efter denna dramatiska händelse så stod Steve Vai på scenen med ALCATRAZZ då han som sagt redan var inkörd och klar.
 

Hur skulle du personligen med några väl valda ord beskriva YNGWIE MALMSTEEN som person?
 

Anders: Som personlighet är han exceptionellt högljudd och skränig, ibland på ett roligt sätt, ganska bufflig då han inte är någon direkt finkänslig kille, utan han stolpar in bredbent och står stadigt då han är ganska stor till växten, och det hörs när han kommer. Han är ”Flamboyant” och har någonting teatraliskt över sig som går hand i hand med diva-idén så att säga. Men man kan vara en diva utan att vara en ”Dickhead” så att säga, det är ju bara att ta för sig och synas mer än alla andra. Man märker ganska snabbt att han är en person som vill stå i centrum.
 

En hårdrockens operadiva!
 

Anders: Det skulle man kunna säga. Det roliga är att när man påstår att han är asocial så är han ändå på något sätt social då han gillar att prata och synas. Men det är hela tiden på hans egna villkor. Det är alltid han som ska höras, han ska alltid ha sista ordet och sista poängen, så man kan väl mer rättmätigt säga att han har noll koll på det sociala spelet. Men som sagt, han kan vara extremt rolig i vissa stunder då han har en pre-pubertal humor. Åtminstone de gånger jag umgicks med honom under åttio- och nittiotalet, så var han fortfarande på kiss- och bajsstadiet. Han kunde ringa upp mig mitt i natten från Miami bara för att säga ”bajs”, för att han tyckte att det var kul när han var på fyllan. Men han är också ganska kunnig på många saker. Han är inte alls något dumhuvud. När han vill så har han huvudet på skaft, men jag tror att mycket av den förmågan drunknar i att han är så oerhört pretentiös i allt han gör. Man kan säga att hans självcentrering är lite humorlös eftersom den så tydligt bottnar i någon form utav osäkerhet.
 

Med andra ord, allt i hans omgivning skall vara storslaget.
 

Anders: Allting skall vara så bombastisk och storslaget och det blir inte roligt till slut. Det blir verkligen SPINAL TAP så att säga.
 

Lyssnade du då han sommarpratade?
 

Anders: Det gjorde jag. Jag såg verkligen fram emot det då de flesta som sommarpratar brukar avslöja det mesta ur deras liv. Men under hans program hände det i stort sett ingenting. När detta program sändes så hade jag i stort sett skrivit klart boken. När programmet var till ända så konstaterade jag att han inte hade tagit upp i stort sett någonting under dessa nittio minuter av det som jag nämner i boken. Det hela var väldigt försiktigt framfört och jag kan tänka mig att han var oerhört bakbunden utav sin kvinna. Det intressanta var att han inte nämnde någon annans namn i stort sett förutom hennes, som han pratade jättemycket om. Men han nämnde ingen av sina föregående fruar, inga bandmedlemmar eller andra personer som varit i hans närhet under åren. Inte ett enda namn förutom April nämnde han under hela programmet.

Det som är lite intressant och komiskt i det hela är att när han spelade in programmet som gjordes hemma i USA så visste han redan att jag höll på med en bok om honom. Det har han vetat om sedan dag ett, för han stoppade sin far att medverka i boken som till en början hade tackat ja till att delta. Men när pappan hörde av sig till Yngwie om att han tänkte delta så förbjöd Yngwie detta. Så hans pappa ringde åter till mig för att meddela att han inte tänkte medverka i boken. Så Yngwie stoppade pappan redan i januari, så han har vetat om att den skall göras. Med största sannolikhet visste han att det var jag som skulle göra boken, och att jag tänkte kontakta de flesta som varit involverade med honom under hans karriär. I sommarprogrammet hade han en enorm möjlighet att ta upp saker som han visste skulle tas upp i boken med största sannolikhet. Men detta gjorde han inte och jag är ganska säker på att han inte fick detta för sin fru.

Erika och Tallee är portade från hans konserter då April vägrar att släppa in dessa. Filmen SÅ JÄVLA METAL fick censureras på grund av att även Tallee medverkade i filmen. Trots att hon inte sade ett enda negativt ord så ställde April ett ultimatum att Tallees samtliga kommentarer skulle tas bort – annars skulle Yngwies medverkan i filmen utebli.
 

Har du någon gång märkt ett uns av den känslosamma personligheten då det i varje individ finns en känslosam ådra?
 

Anders: Absolut! Han och jag flög över till Amerika en gång. Det här var precis när hans mamma hade dött, 1988 måste det har varit. Han hade varit i Sverige en längre tid och skulle nu flyga hem och jag själv skulle över till staterna på ett jobbuppdrag. Det visade sig att vi av en slump hamnade på samma plan från Stockholm till New York. På den tiden blev jag uppgraderad till Business Class och han satt redan i Business Class. Så vi började med att byta platser så att vi hamnade intill varandra. Det hela resulterade i att jag gjorde en lång intervju på flera timmar, och där började vi prata om hans mammas bortgång i cancer då även min mor hade gått bort i samma sjukdom. Under detta samtalsämne så tog han fram sin känslosamma ådra så till den milda grad. Där såg man verkligen en kille som hade stor sorg gentemot sin mammas bortgång och även andra saker som förhållanden som hade kraschat. I den intervjun fick jag verkligen uppleva den känslosamme Yngwie Malmsteen. Sedan vet jag att TALLEE har berättat att han var en oerhört djup och fundersam person och även lite vilse i sina konfliktkänslor.

Sedan måste man inse att han fått stå emot en jävla massa skit, då det är folk som har dött runt omkring honom, som hans mor, bror och mormor, de människor som han höll av mest av allt.
 

Det är väl bara Lollo som är kvar i livet?
 

Anders: Även hans far är kvar i livet samt lite kusiner. Men hans far har han ett oerhört komplicerat förhållande till då han inte alls var med i bilden under hans uppväxt. Det gick så långt att han inte ville heta Lannebäck i efternamn i och med att pappan inte hade varit närvarande under hans uppväxt. Sedan kom hans pappa tillbaka när hans son började tjäna pengar då han tiggde till sig lite bilar och andra saker.
 

Det finns en bild i boken där hela familjen är samlad inklusive fadern.
 

Anders: Exakt! Enligt Tallee så kan det vara den enda bild som existerar på hela familjen någonsin.
 

Vet du vart bilden är tagen?
 

Anders: Bilden är tagen backstage på Göta Lejon 1985.
 

Du har jobbat som skribent i cirka trettio år.
 

Anders: Lite drygt trettio år blir det då jag publicerade min första artikel 1978.
 

Vilken blev din första intervju?
 

Anders: Det var med BLUE ÖYSTER CULT på Gröna Lund 1978. Sedan gjorde jag ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA för att sedan intervjua THE RUNAWAYS och sedan så flöt det bara på. HEAVY LOAD blev även det en utav mina första intervjuer någonsin då jag fick kontakt med dem ganska på direkten efter att jag hade tryckt min absolut första artikel. Det var en kille som spelade in deras platta vilken jag praoade hos som tittade på mig och sade, ”Fan du skriver för tidningen POSTER. Fan vad coolt. Fan jag känner ett svenskt hårdrocksband här och de skulle vilja bli intervjuade.” Jag visste inte ens att det fanns något svenskt hårdrockband. Men jag träffade bandet och gjorde en intervju tidigt i deras karriär och fick även den tryckt i tidningen. Sedan rullade det på som bara den, då jag efter att det att den intervjun tryckts upp fick börja att intervjua många olika kändisar, och sedan tog det aldrig slut.

{youtube}y8_J-md9Y5w{/youtube}

Hur kom du in på tidningen POSTER?
 

Anders: Det var på grund av att jag startade THE RUNAWAYS fanclub. Jag kommer så väl ihåg när jag för första gången klev in på POSTER – redaktionen. Det var som att komma in i himmelriket.  När man klev in på HANS HATWIGS kontor så var det som om jag skulle träffa gud då man nästan såg honom som KISS femte medlem och hans tidning POSTER var som en helig bibel. Snacka om att man hade en förvrängd bild på hur en tidningsredaktion såg ut (skrattar).
 

Redaktionen låg på olika ställen under sin existens. Vart hade den sitt säte när du kom in i bilden?
 

Anders: Då låg redaktionen i Liljeholmen. Universaltryck var det som ägde lokalerna, ett tryckeri som mest var kända för att trycka upp porrtidningar. Lokalen var endast en liten skrubb intryckt i ett hörn i deras lokaler som låg i Liljeholmen industriområde. Så jag stegade in där på redaktionen och presenterade mig och berättade att jag hade en önskan att få trycka upp min fanclubadress i tidningen så att jag skulle kunna få in lite medlemmar i min klubb. Så jag tog med mig min fanclubtidning, medlemskort och diplom, och han tyckte att det såg väldigt proffsigt ut och sade att ”Det är klart att vi kan ta med detta i tidningen.” Efter att vi kommit överrens om detta så frågade han mig om jag hade lust att skriva en artikel i tidningen. Jag blev så klart alldeles till mig. Klart som fan att jag ville skriva en artikel för POSTER. Vilken musikintresserad ville inte göra detta. Då ville han att jag skulle bege mig till Gröna Lund för att bevaka spelningen med BLUE ÖYSTER CULT för att sedan skriva en recension på det hela. Jag åkte till Gröna Lund, gick och knackade på backstagedörren och presenterade mig och sade ”Hej mitt namn är Anders och jag skriver för tidningen POSTER. Jag skulle vilja göra en intervju med ERIC BLOOM.” Efter bara en liten stund så satt jag och gjorde en intervju med Eric (skrattar). Så jag kom upp på redaktionen slängde upp det jag hade skrivit och Hatwig sade ”Å fan! Har du gjort en intervju också?” Så på den biten är det. Då blev jag läsaren som fick sin dröm uppfylld: att få skriva artiklar för POSTER.
 

Hur gammal var du då?
 

Anders: Då var jag sexton år gammal. Men 1979 så köptes POSTER upp av SAXON & LINDSTRÖM, vilket resulterade i att redaktionen flyttade till Norrtull där Saxon hade sitt säte. Där låg vi i drygt ett år innan han lade ner tidningen för att istället starta OKEJ som låg kvar i samma lokaler fram till 1981 då redaktionen flyttade till Hötorgsskrapan. Därifrån så flyttade vi till Karlbergsvägen där vi låg kvar i många, många år för att sedan flytta till industrigatan där den låg kvar ända tills tidningen dog.
 

Var du ett större fan av THE RUNAWAYS än vad du var av KISS?
 

Anders: Nej, nej! Absolut inte. Jag var ett hundra gånger större KISSfan, men saken är den att det fanns redan en KISSklubb, så därför startade jag en klubb för THE RUNAWAYS istället. Berndt Månsson hann före mig (skrattar). Men jag lärde känna Berndt och vi hjälpte varandra med våra klubbar. Men med tiden så började jag allt mer engagera mig i KISSklubben så min fanclub rann med tiden helt ut i sanden, vilket gjorde att jag slutligen lade ner hela den verksamheten. Men visst var jag ett stort fan av THE RUNAWAYS. När de var här i Sverige för att göra en folkparksturné så följde jag med bandet på hela rutten. Jag åkte till och med till Amsterdam tillsamman med tjejerna för att där bevaka deras konsert viket var grymt häftigt.

{youtube}pMDn6V7ZLhE{/youtube}

LITA FORD och JOAN JETT har slutat fred nu!
 

Anders: Jaså! Då kanske man kan hoppas på en återförening.
 

Saken är den att jag intervjuade LITA FORD inför hennes kommande platta, och då tog jag upp deras försoning och undrade om det skulle finnas en möjlighet till en återförening. Hennes svar var “Om det någon gång ska hända så ska det ske nu.” Så man får hålla tummarna på att det blir en återförening.
 

Anders: Det vore riktigt häftigt! I så fall så borde det bli med LITA FORD, JOAN JETT, JACKIE FOXX, CHERIE CURRIE och så får man hitta en annan trummis i och med att SANDY WEST inte är i livet längre.
 

För CHERIE CURRIE och JOAN JETT har redan gjort ett par framträdanden tillsammans.
 

Anders: Det måste bli den sättningen, annars blir det inte alls lika intressant. Jag såg tyvärr aldrig den sättningen. Då när jag såg dem för första gången så hade CHERIE CURRIE hoppat av bandet, så då var de bara fyra och med VICKI BLUE på bas. Men det var kul ändå.
 

Berätta om ditt första möte med KISS.
 

Anders: Jag såg KISS för första gången 1976 och hade bara drömt om att få träffa herrarna, men det var inte aktuellt då. Men 1980 så skrev jag permanent för POSTER och  Hatwig visste att jag var ett stort KISS-fan. Så han frågade mig om jag skulle vilja åka ut på deras Sverigeturné eftersom KISS betydde allt för POSTER. Man kan säga att de hade varit tidningens skötebarn genom andra hälften av sjuttiotalet. Hatwig hade gjort en specialtidning 1978 med bara KISS i. Nu ville han göra en till specialutgåva som skulle dokumentera hela Skandinavienbesöket, och då skulle jag vara den som fyllde utgåvan med ett turnéreportage. Och att få åka på turné med KISS var ju någonting makalöst (skrattar). Så jag såg dem i Göteborg, Stockholm, Lund, Köpenhamn och Oslo och åkte med dem, lärde känna dem, jag hängde med dem privat när de var ute på klubbar och jag stod och spelade flipperspel med GENE SIMMONS på Landvetter när planet var försenat. Jag gick på bio med honom i Köpenhamn och såg THE SHINING vilket kändes helt galet (skrattar).

{youtube}ZLA5s4cy8Ew{/youtube}

Första mötet var i Göteborg vilket var otroligt spännande. Vi hade haft en tävling med KISS-fanclub, och då hade vi vinnare som var med, så det finns bild på mig 1980 då jag står med tävlingens vinnare. Efter konserten i DRAMMEN i Norge så var det en jättestor efterfest som vi blev bjudna på. Vi var på något ställe där och festade med KISS hela långa natten. Jag blev väldigt god vän med ERIC CARR som då var ny i bandet och som sökte sig till oss då han var lite osäker i sin nya roll, så han sökte sig mycket till fans. Vi blev som sagt väldigt goda vänner och vi började brevväxla med varandra. Att träffa Gene och Paul var bara WOW! Men de var ju lite tuffare och säkrare av förklarliga själ, medan ACE mestadels var packad och bara stod och vinglade var han än befann sig.
 

Men hur var känslan av att se dem utan makeup?
 

Anders: Jag minns när jag såg herrarna utan makeup för första gången. Det var på hotellet och jag gjorde en intervju med Paul och Gene. Sedan kom hela bandet och satte sig. Helt plötsligt hade vi hela avsminkade KISS som satt runt omkring oss och man satt där och bara häpnade och sade för sig själv, ”Fan! Är det så där han ser ut”. Det var otroligt häftigt. Andra gången jag intervjuade KISS var när de var här 1983 på Lick it up – turnén, och då var det en tv-intervju jag gjorde vilket också var en jävligt stor grej.

{youtube}k_pJplYVNcs{/youtube}

Vad jag själv kommer ihåg var att de var oerhört speedade, dock inte på droger fick jag intrycket av.
 

Anders: Droger var någonting som hörde till ovanligheterna när man figurerade runt KISS på den tiden. Visserligen så kan jag inte säga om VINNIE VINCENT tog droger eller inte. Men Eric tog ingenting och Paul och Gene har alltid förhållit sig väldigt kritiskt till droger. Jag håller på att läsa PETER CRISS bok som inte har kommit ut ännu. Jag fick den från förlaget och går allting som det ska så kommer jag att få översätta boken. Han avslöjar så jävla mycket roligt i den boken så den kommer du tycka att det är en fröjd att läsa. Att Gene är sexmissbrukare är i och för sig ingen nyhet men att han på den tiden knullade allt från sextioåriga och smällfeta servitriser till sextonåriga brudar är kanske någonting som alla inte känner till. Han hade inga som helst kvalitetskrav då alla “fittor” var okej bara de var blöta (skrattar). Ace satt ofta och runkade både före och efter konserterna (skrattar). Och ibland när de hade gruppsex så brukade han till och med runka av lite killar i sängen (skrattar). Vi pratar om min idol (skrattar).
 

Men det stämmer väl att Gene är en stark motståndare till så kallade vanliga droger?
 

Anders: Det stämmer! En gång tog han droger, dock av misstag. Gene är ett riktigt kakmonster. Av misstag så råkade han stoppa i sig en kaka som det var någonting inbakat i, vilket resulterade i att han blev stenhög och ringde till Peter i ren panik (skrattar).
 

Är Gene sjukligt formell som alla säger?
 

Anders: Gene spelar alltid GENE SIMMONS. Det är sällan jag har sett Gene släppa garden för att bara bli en människa. Han upprätthåller rollen som GENE SIMMONS i alla situationer. Han kan vara fantastiskt underhållande då han är en person som kan fylla upp ett helt rum utan att du ser honom. Man känner bara att Gene har kommit in i rummet.
 

Med andra ord så behöver han inte prata för att ta plats?
 

Anders: Exakt! Du märker att han finns där och att han har en fruktansvärt intensiv blick som bara ser rakt igenom hela dig. Han är en genomgående väldigt rolig person. Han är så fruktansvärt självgod så att det blir nästan rakt igenom genuint och roligt. Han är oerhört intelligent, han vet precis hur han ska lägga svaren och det är näst intill omöjligt att lura honom i en frågeställning. Jag har säkert gjort minst tjugo intervjuer med honom och han är tveklöst den mest underhållande att intervjua av kiss-medlemmarna. Annat är det med Paul. Han är en primadonna och han är så noga att det ska se bra ut och han är väldigt torr i sin framtoning. Han kan vara rolig stundtals, men till skillnad från Gene som kan bjuda till både på det ena och det andra sättet, så är Paul en person som är väldigt noga med att allting ska framstå så seriöst som det bara går.
 

Ace då?
 

Anders: Ace intervjuade jag också för första gången 1980, men han säger inte så mycket. Han stod mest och flinade och sade roliga kommentarer och hade inte så mycket vettigt att säga.
 

Som den klassiska TOM SNIDER-intervjun från 1979!
 

Anders: I´m the trout-player (Skrattar).
 

Actually i’m a plummer. Man ser hur Gene rakt igenom kokar i hela kroppen.
 

Anders: Exakt (skrattar). Men det är en fantastisk intervju och det blev bra tv!

{youtube}0jzve-Tmd70{/youtube}

{youtube}UvFNs3_uaUg{/youtube}

Absolut! Paul tycker idag att det är den roligaste intervjun någonsin som visats, men när det begav sig så var det en mardröm. Aces garv måste ha varit rena tortyren. Och Peter som sitter helt stenad och svamlar i det tomma intet.

Anders: Enligt Peter själv så var han stenhög hela tiden. När de spelade in filmen KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK så var han totalt stenad under hela inspelningen, och han låg bara och knullade med sin nya tjej mellan tagningarna (skrattar). Han kom raglandes med sin brutta till tagningen, gjorde sina repliker som han knappt kom ihåg, och sedan direkt tillbaka för att knulla (skrattar).
 

Det är en smått underhållande film!
 

Anders: Den är så dålig så att det saknas ord för det. Jag minns när jag såg den då de gjorde en visning på bio här i Stockholm. Jag bara satt och gapade i ett chocktillstånd. ”Det här var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Så här vill jag inte se KISS” var vad jag satt och sade till mig själv.
 

You looking for someone but it´s not kiss.

Anders. Exakt! Filmen är så dålig man mår nästan illa (skrattar). Och Ace som bara försvann så att de fick ersätta honom med en svart kille som hade hans smink och mundering.
 

Du har varit skribent i över trettio år. Musikbranschen har förändrats en hel del sedan du skrev din första artikel för POSTER.
 

Anders: Den har förändrats en hel del ja (skrattar).
 

Hur ser du på branschen idag? Är det en övervägande positiv förändring eller övervägande negativ?
 

Anders: Jag ser enbart positivt på det som har hänt. Men däremot så tycker jag synd om de skribenter som slår sig in i branschen idag då det inte på långa vägar är lika roligt idag som det var då. Det är så mycket svårare då det inte finns några pengar i branschen. Du får inte så många bjudresor till Amerika. Jag fick sjuttiofem stycken. Jag åkte till Japan, Sydamerika, England. Jag var för fan utomlands minst en gång i månaden i tjugo år och gjorde intervjuer där det stod en limousine och väntade som förde mig till lyxhotell där jag blev bjuden på middagar. Vi kunde åka runt och göra precis vad fan vi ville. Vi åkte privatplan, turnébussar och vi var välkomna överallt hela tiden. Du kunde träffa banden mellan konserterna, du kunde åka till London och träffa THIN LIZZY i studion för att där göra en längre intervju.

Idag är det bara promotiontider där det står någon jävla manager och kollar klockan och på konserterna måste du skriva kontrakt för att över huvud taget få ta bilder. Det är ett jävla regelverk som inte fanns då. Jag hade det kort och gott asroligt när jag var yngre och ur den synpunkten så tycker jag att det är en tragisk utveckling. Varför OKEJ kunde leverera så bra artiklar och bilder som vi gjorde var på grund av att vi hade tillgång till precis allt. Idag så har vi strypt den tillgången själva och då är det klart att man inte får lika mycket presstillgång som då.
 

Men vad är det som är den stora boven i spelet gällande utvecklingen då jag har svårt att tro att det handlar om fildelningens uppkomst?
 

Anders: Det här har ingenting med fildelningen att göra utan detta började att utveckla sig långt innan dess. Det hela handlar om managementkontroll. Det hela började i slutet på åttiotalet med ett management som hette Q PRIME som bland annat hade METALLICA och en del andra band av den större skalan. De var de första i världen som gick ut med regeln att man bara fick plåta under tre låtar och sedan inget mer. Sedan så hakade IRON MAIDENs manager på för att införa den så kallade tre låtarsregeln. Detta gjorde de enbart för att fansen inte skulle kunna komma över några bootlegprodukter. De ville inte att det skulle finnas bilder på marknaden som de själva inte hade sanktionerat. De försökte förhindra tidningar att sälja bilder till varandra genom att stoppa bildbyråer att kunna få bra bilder. Det tog ett tag på grund av att vi som jobbade vägrade att skriva på dessa papper vilket gjorde att de blev alldeles ursinniga. OKEJ klarade sig i många år tack vare att vi var ensamma i Sverige med den typen utav media.

Vi hade monopol helt enkelt, så ville de ha bra press i Sverige så var det OKEJ man vände sig till. Vi vägrade att skriva på några papper vilket resulterade i att vi alltid fick ett undantag. Så vi gjorde en massa dealer med olika management och bedyrade att vi inte skulle sälja till, några bootlegköpare något vi heller aldrig gjorde. Men däremot så måste vi kunna sälja till en bildbyrå och till någon annan tidning eftersom vi måste kunna köpa från en annan tidning. Det räcker inte att bara ta dessa bilder för vi måste ha nya bilder i nästa nummer och i nästa nummer. Vi måste ju hela tiden ha nytt material. Men där så klarade vi oss ganska bra.  De nya aktörerna på marknaden fick förhålla sig strikt till de reglerna och fattade inte att de kunde opponera sig emot dem.

Man kan säga att det blev en långsam utveckling på dessa nya regler. Samtidigt så finns det ingen bra förklaring till varför det blev som det är idag. Idag behandlas pressen mera som fiender. Man ska bakbindas. Typ ”Du får plåta bandet i fem minuter men du måste stå mot det där motljuset”. ”Varför då? Jag vill ju stå där.” ”Nej! Du ska stå där borta”. ”Men är du dum i huvudet? Det säger sig självt att det blir bättre där borta?” Nej! Du ska så där borta.” Dom gör allt för att det skall bli sämre. Det är samma som när de bokar hotell. Det var alltid ett evigt jävla tjafs om varför de jämt och ständigt bokade in banden på Sheraton då de har Stockholms lägsta takhöjd och det var omöjligt att ställa upp våra blixtar där. Så den ständiga frågan vi ställde var ”Kan ni boka in artisterna på ett annat hotell eller kan ni komma till vår studio?” vilket det hände att de gjorde. Men om inte så hamnade vi likt förbannat på Sheraton som de envisades med att merparten utav alla artister skulle bo på. Med andra ord så var det en jävla massa tjafs och trassel när det gällde att plåta. Vi på OKEJ lyckades som sagt att kompromissa oss till hyggliga dealer vilket är helt omöjligt idag.
 

Om vi går in på artisternas förhållanden som det ser ut idag där skivbolagen inte har någon monopol längre, är detta någonting som du ser positivt på?
 

Anders: Nej! Jag finner ingenting positivt i detta. Jag ser inget positivt att artisterna inte längre får betalt för sitt arbete. Det fanns en tid då de kanske fick för bra betalt för sitt arbete, men det ligger ju i all konstnärlig utövning att är det många som tycker om det så ska skaparen ha betalt där efter. Idag så är det svårt för en grabb eller tjej att överhuvudtaget drömma om att bli rock eller pop-stjärna och bli stor och framgångsrik. Den drömmen fanns ändå förr och var i viss mån bruklig att uppfylla. Hade du ett gäng bra låtar till en hel platta och den kunde sälja jävligt mycket.

Idag så är chansen även om du råkar kunna släppa en skiva helt obefintlig att du skall kunna leva på detta. Visst kommer det undantag lite då och då som LADY GAGA och ett par andra som säljer så pass ,mycket så att de kan lever mer än väl på det hela, men dom är få. En gång i tiden så vågade varje bolag satsa på ny stjärnor för att de hade några artister som sålde en jävla massa plattor och drog in ohyggliga pengar, så de vågade satsa på att bygga upp andra artisters karriärer. Idag får du inte ens chansen då om du inte får en första hit så är det tack och hejdå.
 

Man undrar nu hur SWEDEN ROCK FESTIVAL kommer att se ut om tio år då dagens dragplåster med största sannolikhet inte finns kvar då. Säg något band som kommit fram under de tio senaste åren som har samma status som IRON MAIDEN och JUDAS PRIEST.
 

Anders: Inte sedan IRON MAIDEN och METALLICA har det kommit något band som är kapabla att köra som huvudakt på den festivalen.
srf-logo-small 

Jämför med en festival som METALTOWN som riktar in sig mer på den modern metal. De kommer aldrig kunna genomföra en fyradagarsfestival då inte ens huvudakterna är i närheten av huvudakterna som SWEDEN ROCK presenterar varje år. Kolla bara på kommande SWEDEN ROCK som gästas av giganter som KISS och RUSH.
 

Anders: Precis! Och då snackar vi två band som firar 40 års jubileum (skrattar). Jag menar, titta på alla band som har varit huvudakter på SWEDEN ROCK de senaste tio åren. Det är RUSH, KISS, WHITESNAKE, AEROSMITH, MÖTLEY CRUE och många andra. Det komiska i detta är att det fortfarande efter trettio år är samma band som åker runt som huvudattraktioner på samtliga festivaler de besöker. Om vi går in på band som i dag på egen hand kan fylla en arena på femtiotusen personer så snackar vi IRON MAIDEN, METALLICA och KISS.
 

KISS sackar väl efter lite gentemot IRON MAIDEN och METALLICA.
 

Anders: Men även om de inte säljer ut alla femtiotusen biljetter på FRIENDS ARENA så kommer de garanterat att sälja trettiofem tusen biljetter, något som SLIPKNOT som idag kanske är det största utav alla nya band inte ens skulle vara i närheten av att klara. Så då frågar man sig, vart fan är tillväxten? Tillväxten finns inte eftersom det inte finns några pengar. Den där moroten som fanns för tjugo år sedan finns inte idag. Idag så kan jag lova dig att det sitter ett gitarrgeni någonstans  som inte vågar offra allt som Yngwie gjorde för att de känner att chansen att lyckas och att du ska kunna klara av att leva på musiken är så liten idag att det är bättre att börja jobba som mäklare.

Man kan säga att det är mer på hobbynivå idag. För att spela kommer folk fortsätta att göra, men att offra allt, att vända allt ryggen bara för drömmen att få bli framgångsrik. Den drömmen håller idag på att krossas för väldigt många. Det finns inte någon ekonomisk motivation att tillgå och detta har alltid funnits tidigare. Även om drömmen alltid har varit att stå och bli hyllad för sin musik och framföra det hela inför folk så inser ju alla att man bara gör detta om det finns folk som är beredda att betala för att se mig, och detta finns inte idag.
 

SABATON är ett av få band som kan leva gott på musiken.
 

Anders: De har verkligen lyckats med sin grej. Vi kanske tycker att det finns andra band som borde vara i den sitsen istället för SABATON. EUROPE kan fortfarande leva på sin musik. Visserligen jobbar IAN HAUGLAND kvar på ROCKKLASSIKER men det är mer för att fördriva tiden med någonting annat när han inte är ute på turné. Men ingen av grabbarna måste jobba för att klara sig. De blir inte miljonärer längre men de klarar sig mer än väl på sin musik vilket är riktigt kul. Uppenbarligen så klarar sig YNGWIE MALMSTEEN ganska bra fortfarande, men i hans fall så är det JAPAN som gör det möjligt för honom att leva på musiken då han i övriga världen kammar hem noll i pengar.

Alla hans turnéer är finansierade av Japan i och med att han går back i övriga länder. Det är bara att kolla hur många spelningar han haft det senaste året. Jag tror att det är max tre stycken till antalet. Så där går det neråt kan man säga. Men det är inte bara rockbranschen som är hårt drabbad utan detta handlar om musikbranschen rent generellt. Till och med filmbranschen ligger i en krisens vagga i och med alla nedladdningar som görs. Kontentan av det hela är att den lättillgänglighet som råder när det gäller att få tag i musik och film har gjort branschen mindre spännande till skillnad från förr då man lade ner all ledig tid på att springa runt på skivbörsarna för att få tag på en skiva. Man kunde ta tunnelbanan till andra sidan staden bara för att lyssna på en platta.
 

Undrar hur många mil man har gått mellan skivbörsarna under åren!
 

Anders: Exakt! Men som det är idag så behöver du bara ladda ner en fil när du ska ha ta g på en ny platta, och detta är långt ifrån lika spännande som när man gjorde sina räder på skivbörsarna.
 

Idag släpper många band endast sina plattor digitalt!
 

Anders: Visst är det så! Och det är inte spännande för fem öre då vem som helst bara behöver klicka på en knapp så finns skivan på datorn. Jag minns själv på sjuttiotalet då man väntade på att den nya KISS-plattan skulle komma. Man kunde dagligen under två veckors tid sätta sig på tunnelbanan ända in till city bara för att hänga på låset i hopp om att den nya plattan hade kommit från USA. När väl butiksägaren kom med en trave i handen och sade ”Ja! Den kom idag”, då höll man för fan på och dö. Man visste knappt hur man skulle hantera situationen då man visste när man satt på tunnelbanan hem att jag var först i Sverige på att ha den nya KISS-plattan. Det fanns en tid då man hade hela vardagsrummet heltäckande med vinyler.

Men det finns en form av kluvenhet i det. Jag måste få säga att det idag är oerhört skönt att inte behöva ha alla dessa plattor framme utan man har istället allt inlagt på datorn. Så där finns det en praktisk fördel med det hela då musiken finns kvar men hårdvaran är borta och tar ingen plats. Men samtidigt så måste man inse att i och med detta så betyder inte musik lika mycket för människor idag som den gjorde förr eftersom helheten som innehåller dels musiken, men även skivomslaget som med illustrationer och bilder tillsamman med musiken sammanlänkade en enhetlig helhet knappt existerar idag, en helhet som du inte får när du tankar hem musik på datorn. Jag har en elvaårig dotter som älskar musik. Hon sjunger hela tiden och lyssnar dagligen på musik och detta betyder allt för henne. Det roliga är att hon vet vad låtarna heter, men hon vet oftast inte vilken artisten är.
 

Men beror detta på att skivbolagen inte hängde med i utvecklingen?
 

Anders: Visst är det så! Utvecklingen blev ofrånkomlig. När man väl hittade möjligheten att tanka hem musik så talade allt sitt tydliga språk. Den som trodde att detta var en metod som skulle försvinna efter en tid får man nog tyvärr dumförklara. Vem som helst som har någonting innanför pannbenet fattar att med en sådan lätttillgänglighet så kan det bara gå åt ett håll. Det var där alla skivbolag försökte rädda det hela med att genomföra ett förbud när det gäller att tanka ner musik och att man istället måste köpa hårdvaran vilket blev deras stora miss. De insåg inte att försöka stoppa det hela skulle bli till en omöjlighet. Istället så borde bolagen ha anammat den nya metoden redan från början och skapat egna så kallade legala nerladdningstjänster där de kunde erbjuda ett schysst koncept att om man köpte en platta på fil så fick man även omslaget levererat på ett snyggt sätt, kanske en intervjuvideo med artisten eller något annat dylikt. Men detta gjorde bolagen inte och det har de fått betala dyrt för.

När vi sitter och pratar om detta så kommer jag mer och mer till insikt om hur bra vi skribenter hade det under åttio- och en bit in på nittiotalet. Jag fick ungefär trettio stycken fysiska plattor i veckan för att recensera och oftast så behöll man endast två stycken. Resten sålde man runt om på Stockholms skivbörsar. I veckan genererade detta mins tre till fyran tusen extra i fickan, varje vecka (skrattar). Skivbörsarna levde på oss musikjournalister på den tiden. Jag kunde sitta hemma och känna att ”Fan! Jag skulle behöva lite extra i plånboken”. Man satte på sig dojorna och gjorde sin lilla runda på UNIVERSAL, POLYGRAM, BMG, EMI och alla andra större skivbolag för att där roffa åt sig månadens skörd och sedan direkt springa runt på skivbörsarna för att kränga iväg dessa (skrattar).
 

Har du hunnit med att besöka ”W.A.S.P. 30 Years Of Thunder Tour?”
 

Anders: Nej det har jag inte hunnit med i och med att det har varit fullt upp med boken. Men jag såg W.A.S.P. för två år sedan på SWEDEN ROCK FESTIVAL vilket var en riktigt bra spelning.
 

Blackie har en riktigt bra line-up nu må jag säga!
 

Anders: Absolut!

Och hans röst håller riktigt bra än idag.
 

Anders: Absolut! Det låter riktigt bra. Jag gillade den senaste skivan och då speciellt låten som de släppte som singel. Vad var det den hette?
 

”Crazy”.
 

Anders: Så hette den. Det är en ruggigt bra låt.
 

”Dominator” är även den en riktigt bra platta.
 

Anders: Helt klart! Han är fortfarande bra Blackie. Han håller måttet. Synd bara att han har övergivit sin så kallade ”Blackie-image” i och med att han har gått och blivit kristen vilket har tagit bort lite av glädjen. ALICE COOPER gick även han och blev kristen för många år sedan. Men han lyckades hitta en bra balans så att man knappt märkte någon förändring. Men jag har många goda minnen från när de var här 1984 på sin första turné.

Blackie var oerhört snäll och trevlig. Han var oerhört social må jag säga vilket även de övriga i bandet också var. Sedan så träffade jag Blackie i London 1985. Jag sprang på honom på DONNINGTON vilket gjorde mig väldigt paff då W.A.S.P. själva inte skulle medverka. Han var bara där för att hälsa på någon om jag inte minns helt fel. Men jag frågade honom ”Fan Blackie! Skulle jag inte kunna få göra en intervju med dig?” ”Absolut! Kom till hotellet imorgon så äter vi en gemensam frukost.” Så vi käkade frukost, gjorde en intervju och avslutade det hela med att gå ut på gatan för att plåta lite bilder.
 

Blev W.A.S.P. räddningen när KISS sminkade av sig?
 

Anders: Det kan man väl säga. Men framför allt så tjänade W.A.S.P. på att KISS tog av sig sminket. W.A.S.P. tog vid när KISS lämnade den så kallade horror-rocken. Man kan säga att det blev W.A.S.P. och MÖTLEY CRUE som tog över det hela och förde det vidare.
 

Men om KISS hade behållit sminket på, hade W.A.S.P. och MÖTLEY CRUE kommit fram som de gjorde då?
 

Anders: Mitt svar är absolut nej på den frågan. Hade KISS inte sminkat av sig vilket var oerhört fegt och en karriärmässig dödsstöt, utan istället härdat ut de åren som istället blev till något osminkat och ointressant, så hade varken W.A.S.P. eller MÖTLEY CRUE sett dagen ljus. Det var endast tack vare KISS affärsmässigt dåliga beslut som gjorde att de överhuvudtaget lyckades med att vinna en publik. KISS hade heller inte funnits kvar idag om inte 1996 års återförening hade trätt i kraft.

Det var tack vare detta som de åter fick ett uppsving i karriären. Men idag så skär det i mig när jag ser hur Paul och Gene sköter det hela genom att driva ett så kallat fejkat KISS med två felaktiga medlemmar som går och bär på Ace och Peters smink. De var så väldigt noga med att förklara att sminket hängde ihop med personligheten och att det aldrig skulle vara brukligt att någon annan skulle kunna ta över Peter och Ace sminkning. Sedan helt plötsligt så spelar detta ingen som helst roll. Jag kan köpa att de byter ut medlemmar, men då med ny sminkning precis som när ERIC CARR och VINNIE VINCENT kom med i bandet, då hade det hela varit en helt annan femma. Då hade det fortfarande varit det riktiga KISS i mina ögon. Men idag så är KISS ett coverband på sig själva vilket är oerhört tråkigt.
 

Om vi återgår till 1984 och din klassiska medverkan i SVAR DIREKT.
 

Anders: (skrattar). Snacka om att bli repriserad i tv (skrattar). Det sjuka var att jag aldrig fick skaka hand med SIEWERT ÖHOLM innan eftersom han vägrade att dyka upp. Jag fick inte träffa någon förutom någon skripta som förde in mig i ett rum på tv-huset i Göteborg, och där fick jag sitta precis innan det var tid för sändning. Jag fick inte prata med någon producent, jag fick inte veta vilka frågor som skulle ställas. Med andra ord: jag visste ingenting. Så sakta började jag att misstänka att det är någonting lurt på gång när jag förstod att jag inte skulle få prata med någon innan. Jag var totalt oförberedd innan plus att det var premiär för min del när det gäller direktsändning, så jag var rent ut sagt skitnervös (Skrattar).

{youtube}nmHxowz8AsM{/youtube}

Hur ser du på programmet i dag?
 

Anders: I efterhand så är det upprörande att tv visade en sådan exceptionell brist på nyans i sitt sätt. De hade bestämt sig innan för att ta parti mot hårdrock. Det var en fullständig inkvisition som jag utsattes för som inte var värdigt SVT. Den enda som skulle vara en försvarare jämte mig själv var STAFFAN HILDEBRAND (skrattar). Han skulle alltså vara representant för de som förstår underhållningskulturen. Lägg av! (Skrattar).
 

Ser du än idag W.A.S.P.’s dåvarande image som konst?
 

Anders: Jag tycker att W.A.S.P. var skitcoola vilket jag även tycker än idag att de var. Jag beundrar verkligen Blackie och hans tankar kring det hela att ”Nu ska vi skrämma skiten ur er” på grund utav att jag tyckte att W.A.S.P. var bra då jag tyckte att de hade bra låtar. VENOM var även de ett så kallat chockband men som till skillnad från W.A.S.P. levererade låtar som var under all kritik.
 

Jag kommer själv ihåg när de kom samtidigt som MÖTLEY CRUE och TWISTED SISTER. Man kan väl säga att dessa tre band var de stora giganterna inom den nya imagerocken. Problemet för mig var att jag gillade alla tre, men kände att jag inte kunde vara ett stort fan av samtliga. Det hade man inte råd med helt enkelt. För att lösa problemet så gick jag på vilken utav dessa tre som hade den starkaste konstnärsådran vilket tveklöst blev W.A.S.P. då jag såg de två sistnämnda banden mer som att deras förmedlande hamnade på glimten i ögat-stadiet.
 

Anders: Samtliga tre var riktigt bra band men där W.A.S.P. stack ut med riktigt balla texter som man själv kunde relatera till texter och som blev än mer ballare då det var oerhört vågat att skrika FUCK på den tiden (skrattar).
 

Hur ställer du dig till den utveckling som bandet genomgick efter den första eran?
 

Anders: Den gillade jag inte alls. Jag tycker att W.A.S.P. tappade allt efter den andra plattan när Blackie sadlade om och satte på sig gitarren istället. Visserligen så tycker jag att ”Crimson Idol” är en riktigt bra platta, men snackar vi image så hade bandet tappat allt vid det laget.
 

En annan intervju som jag personligen berördes väldigt mycket av var en intervju för Z-TV med RITCHIE BLACKMORE 1993 i samband med deras spelning här i Stockholm som blev hans näst sista gig om jag inte minns helt fel?
 

Anders: Intervjun gjordes faktiskt innan turnéstarten där Stockholmsspelningen blev hans tredje sista gig. Oslo blev hans näst sista. Nämnda intervju gjordes precis när skivan var klar, ”The Battle Rages On”, som för övrigt blev återförening nummer två med den klassiska MarkII-sättningen.

{youtube}-IC5ym5uo6g{/youtube}

 Denna intervju var den första på mycket länge som han överhuvudtaget ställde upp på om jag förstått det hela rätt?
 

Anders: Inte bara den första på mycket länge utan även den enda intervjun som han ställde upp på inför nämnda skivrelease. Det var någon som hörde av sig till skivbolaget här i Sverige för att anlita mig som intervjuare för att göra en tv-intervju med Ritchie. Så skivbolaget flög över mig till New York för att träffa Ritchie och hyrde tv-team och allting åt mig i Amerika för att jag skulle göra intervjun. Så jag var personligt utvald av Ritchie för att göra intervjun.
 

Det måste ha varit en enorm ära att personligen bli utvald då han gjort sig känd för sin misstänksamhet och svårmod.
 

Anders: Visst var det en ära. Men då hade jag byggt upp ett förtroende med honom sedan 1980 då jag intervjuade honom för första gången. Sedan så träffade jag honom på alla turnéer med RAINBOW och DEEP PURPLE då han förstod att jag var ett stort fan av framförallt DEEP PURPLE, att jag skrev positivt om dessa samtidigt som jag kunde vara ifrågasättande och kritisk. Han gillade inte att jag blev god vän med IAN GILLAN och efter intervjun som jag gjorde för Z-TV så sket det sig rejält mellan oss. Upprinnelsen till detta är att han sitter och skojar under intervjun om hur han ska lura in IAN GILLAN i en mörk gränd där en massa kompisar ska slå honom sönder och samman, och man hör klart och tydligt att det handlar om klassisk svart engelsk humor.

På den tiden så sålde jag många av mina intervjuer vilket inte var främmande för grabbarna i DEEP PURPLE. Jag hade innan nämnda intervju sålt en rad Purple-intervjuer till andra medier. I och med att RITCHIE BLACKMORE vid den tiden i stort sett inte gjorde några intervjuer överhuvudtaget så blev den här intervjum oerhört åtråvärd på marknaden. Det hela slutade med att KERRANG köpte intervjun eftersom de inte själva fick tillåtelse att intervjua Ritchie. Han hatade KERRANG. Saken är den att de gjorde världens rubrik på nämnda skämt som löd “RITCHIE BLACKMORE HAS GONE MAD, HE WANTS TO KILL IAN GILLAN” (skrattar).

Ritchie blev förstås skitsur, men inte på grund av att jag hade sålt till KERRANG, utan för att han vägrade erkänna att han överhuvudtaget hade sagt detta trots bevis från tv-kameror och en bandspelare som stod på bordet. Trots detta så vägrade han att erkänna sitt uttal vilket resulterade i att han beslöt sig för att bojkotta mig. Dock lyckades jag komma in backstage på Oslo-spelningen för att reda upp det hela. Han fortsatte att neka vilket slutade med att jag spelade upp kassetten med hela intervjun bandad. Han satt framför mig och hörde sig själv sitta och säga det han nekade till. Hans svar blev ”Det där är inte jag” (skrattar). Sedan dess har vi aldrig pratat med varandra.
                      

När när han väl ställer upp på en intervju, är han då ett givmilt intervjuoffer?
 

Anders: O nej! Han är ett väldigt motvilligt intervjuoffer som stundom kan bli fantastiskt bra. Då han är på humör och verkligen vill prata så kan han vara helt fantastisk. Jag har gjort några intervjuer med honom som har blivit fullkomligt fantastiska. En intervju gjorde jag efter en konsert i Göteborg. Efter en fest på hotellet till klockan halv två på natten när jag skulle gå upp på rummet för att lägga mig, då kommer Ritchie fram till mig och frågar ”Vill du göra en intervju nu?” Jag hade inte ens frågat honom tidigare om att få göra en intervju. Så jag sprang upp för att hämta min bandspelare och sedan så sätter vi oss ner i hotellets foajé på en marmorbänk under en trappa i en och en halv timme där han öppnar sig på alla hörn och kanter viket resulterar i en himmelskt bra intervju.
 

Vad tror du är den egentliga orsaken till att han är som han är?
 

Anders: Jag vet inte. Han är skum helt enkelt.
 

Tror du att det handlar om en psykisk skada?
 

Anders: Säkert!
 

Om jag inte minns helt fel så gick en gammal barndomskamrat till honom ut och berättade att hans barndom innehöll ett väldigt mörkt förflutet.
 

Anders: Det har han säkert. Och jag är säker på att han har någon form av diagnos. Skulle man lämna in honom någonstans så skulle det säkert komma ut att han hade typ borderline eller någonting liknande som i sig inte är helt ovanligt hos kreativa människor.
 

Vad tycker du om DEEP PURPLE idag?
 

Anders: Jag tycker inte Purple känns lika relevanta idag vilket jag även tycker när det gäller andra band som har hållit på längre än vad de borde göra då de har blivit för gamla. Men att de är aktiva och spelar tycker jag är jätteskoj. Jag såg dom senast 2008 vilket var den första svängen med DON AIREY på keyborad vilket jag tycker är en fantastisk ersättare till JON LORD. Däremot så tycker jag att det har varit ganska tråkigt sedan STEVE MORSE kom med i bandet, för Morse är inte vad bandet ska ha. Han är ingen farlig och oberäknelig gitarrist då han är alldeles för perfekt och klinisk i sin framtoning. Spänningen i Purple var den där ofattbart oförutsägbara mannen i svart som stod där på scenen och man hade inte en susning om vad som skulle hända.
 

California Jam!
 

Anders: Den är ett helt fantastiskt exempel. Man kan säga att Ritchie med sin oförutsägbarhet var helt och hållet den huvudsakliga nyckeln till DEEP PURPLEs musik. Istället för STEVE MORSE så borde de ha tagit in en annan farlig och oberäknelig snubbe och inte en supertrygg perfektionist.
 

Yngwie erbjöd sig kommer jag ihåg.
 

Anders: Yngwie hade mycket väl kunnat platsa i Purple (skrattar).
 

Ett tag skulle det säker fungera, men på hans villkor något som inte skulle hålla i längden.
 

Anders: Precis! Men för att knyta ihop frågan så kan man säga att det var friktionen mellan Blackmore och Gillan som gjorde Purple spännande.
 

Hur ställer du dig till Coverdale och Hughes-eran?
 

Anders: Den tycker jag är helt fantastisk.
 

Personligen så tycker jag att ”Burn” är deras tveklöst bästa platta!
 

Anders: Jag instämmer helt då jag upptäckte Purple i och med den skivan. Jag vill även lägga ett gott ord för sättningen med TOMMY BOLIN som var en fantastisk gitarrist. ”Come And Taste The Band” tycker jag är en helgjuten platta där Tommy Bolin verkligen regerar med sitt gitarrspel.
 

Han var en gudabenådad gitarrist som tyvärr utplånade sig själv i drogträsket. Japanturnén 1976 är ett praktexempel på detta.
 

Anders: Exakt. Han hade tagit fultjack i Indonesien något som gjorde att han fick en muskelinflammation i armen. När de väl anlände till Japan så var armen knappt funktionsduglig.
 

Under dina trettio år som skribent, om du får välja ett minne som du speciellt vill lyfta fram, vilket minne skulle det bli då?
 

Anders: Det måste nog bli den gången då IAN GILLAN bjöd hem mig till sig för att bo hos honom. Att få bo hemma hos sångaren som skrev ”Smoke On The Water” var en riktigt häftig känsla. Det i sin tur resulterade i att vi blev väldigt goda vänner under flera år. Vi är än idag goda vänner, men vi kanske inte har samma täta kontakt som vi hade då. På den tiden hade vi en mycket nära relation.
 

Vilka år snackar vi nu?
 

Anders: Vår nära vänskap tog fart någonstans runt 87/88 när de hade återförenat Purple. Då hade jag träffat Gillan åtskilliga gånger och intervjuat honom både i GILLAN och DEEP PURPLE. När jag hade intervjuat honom ett antal gånger så började han allt mer att föreslå att jag skulle haka på ut på lite efterhäng. Så jag satt ofta med hela bandet eller bara Gillan efter konserterna och drack öl och åt en bit mat. Vid ett tillfälle, – jag tror detta var i Budapest, så var jag och Okejs fotograf Micke med på hela repetitionsveckan och närvarade vid samtliga repetitioner. Vi gick runt som pojkar i huset och mös som bara den. Ju längre veckan gick desto mer lärde vi och bandet att känna varandra. Gillan erbjöd oss i stort sett dagligen att följa med ut på krogen där han bjöd på allting och berättade en massa roliga anekdoter. Det finns på video när jag fyller 29 bast när vi sitter ute på krogen med Gillan där han ställer sig upp och sjunger till födelsedagsbarnet. Det var en helt overklig känsla (skrattar).
 

Det verkar vara en skön lirare.
 

Anders: En otroligt skön lirare är han och en fantastisk historieberättare. Men en utav dessa kvällar i Budapest så frågade Gillan rätt ut, ”Fan Anders! Kan inte du komma hem till mig och hänga en vecka?”. Så jag tog tåget till London och åkte hem till honom där han bodde med sin fru, svärmor och sin sjuåriga dotter. Jag kommer så väl ihåg efter första natten på morgonen, då lilla Grace Gillan kom upp med frukost på sängen. Att få sitta med Gillans sjuåriga dotter och äta frukost på sängen – det var riktigt jävla overkligt, nästan lite obskyrt (skrattar).
 

Min favoritplatta all time om vi endast går in på hans sånginsats är tveklöst plattan han gjorde med BLACK SABBATH, ”Born Again”.
 

Anders: Jag älskar också den plattan. Nu såg jag bara BLACK SABBATH en gång med Gillan på sång vilket var på KNEBWORTH, och det var fel man på fel plats då jag anser att han inte hade i BLACK SABBATH att göra. Men plattan är grymt bra! ”Disturbing the Priest” är gudomlig (skrattar). Men när de drog i gång ”Smoke On The Water” live så grinade man illa och sa ”Nej, nej, nej” (skrattar).

En annan riktigt cool grej var när jag blev hembjuden på lunch hos GENE SIMMONS. Vi satt ner en hel eftermiddag och käkade, han visade en massa coola bilder på KISS. Blev även hembjuden till ACE FREHLEY som den första skribenten någonsin att få intervjua honom sedan han lämnade KISS.
 

Var det inför den första FREHELY´S COMET-plattan?
 

Anders: Det var långt innan den plattan. Vi snackar 1985 när han redan var på gång med en skiva som aldrig släpptes. Det var riktigt hedrande att man fick bli den absolut första som intervjuade honom efter sitt utträde ur KISS. Sedan var jag på uppvärmningsgiget inför turnépremiären 1996 när de återförenades. Jag fick alltså uppleva konserten på WEENIE ROAST och det var GENS SIMMONS som personligen fixade plåtar till mig viket var jävligt ballt (Skrattar).
 

Har du fortfarande bra kontakt med KISS?
 

Anders: Jag träffade dem senast 2010, kom in och sade hej och fick en bild tagen på mig tillsamman med hela bandet. Men den nära relation jag hade med bandet på åttiotalet, den relationen har jag inte idag. ERIC SINGER däremot har jag en mycket nära relation med då jag redan under hans tid i ALICE COOPER lärde känna honom. Eric och jag träffades i Los Angeles för att käka lunch när jag var där senast. Men Gene och Paul är som de är. De är trevliga när det går dåligt för dem och när det går bra så är de rockstjärnor som höjer upp sig till gudar, och då är det långt ifrån de mest sociala personerna jag träffat på.
 

Det var lite kul att han gick och gifte sig efter alla år!
 

Anders: Exakt! Såg du den där intervjun när hans fru, SHANNON TWEED stormar ut ur studion? (Skrattar).
 

Absolut. Hon blir så rasande på honom när han sitter och förlöjligar hennes vilja att få gifta sig med honom.
 

Anders: Han sitter verkligen i skiten där i tv-studion (Skrattar).
 

Det är nog den enda gången som jag har fått se honom vackla i en situation.
 

Anders: Han sitter verkligen i klistret (Skrattar).

{youtube}bBc0am1CXPY{/youtube}

Än mer komiskt blev det när han dagen efter bröllopet lade ut all bröllopsrekvisita på auktion. Snacka om att vara affärsman i vartenda steg man tar.
 

Anders: Ja, och det luktar nästan illa. Jag vet inte vad han spenderar alla pengar på när han inte har några dåliga knarkvanor och han dricker inte som de flesta rockstjärnorna annars gör. Han är sjukt rik. Han äger dyra fastigheter på Manhattan och en massa annat. Kort sagt, han är miljardär helt enkelt.
 

Under din karriär så har du lyckats skapa nära relationer med många legendarer och många knepiga artister som normalt är nästintill omöjliga att komma in på livet, något som är få skribenter förunnat. Vad tror du är den huvudskaliga nyckeln till att artisterna har fått ett sådant djupt förtroende för dig som skribent och person?
 

Anders: Jag tror för det första att jag alltid närmade mig artisterna med ett fans respekt. De kände att jag inte var där för att agera som någon nosig journalist som ville gräva upp en massa skit, utan jag var snarare fansens förlängda arm och ett fan själv som med mina frågor fick artisten att förstå att jag satt på enorma kunskaper gentemot den jag intervjuade, Jag ställde mer djupgående frågor än vad journalisterna på Aftonbladet och Expressen någonsin gjorde -därav att artisten respekterade mig mer djupgående. okej-logoSedan var OKEJ den enda musiktidningen i Sverige och artisterna älskade att turnera i Sverige vilket gjorde att OKEJ som enda musiktidning blev utav artisterna höjt upp till skyarna. Det var alltid mig de träffade när det gällde intervjuer och dylikt medan det i övriga Europa alltid var olika journaliser varje gång en artist skulle bli intervjuad. Så jag hade turen att få vara utvald för denna uppgift där jag i och med att jag var ensam fick träffa artisterna under en längre tid. Därigenom fanns det utrymme till att kunna skapa en nära relation. Sedan skrev jag för en tidning som var mer eller mindre ofarlig. OKEJ var aldrig någon grävande tidning utan den var driven av fans för fans. Att en journalist fick åka med i turnébussen hörde inte till vanligheterna då artistens rädsla för att fel saker skulle hamna på löpsedeln var påtaglig. Men i och med att privatpersonen Anders och Journalisten Anders inte inhyste någon större skillnad gentemot varandra så vågade artisterna släppa på mer information än vad de gjorde gentemot andra i mitt yrke. De kände ett starkt förtroende gentemot mig. Om de gav mig information som det absolut inte vill skulle komma i tryck så höll jag mitt ord vilket annars inte är så vanligt. Jag var en schysst kille helt enkelt (skrattar).

Toppbild – Foto: Annicka Nilsson – Rocknytt.net, Annicka Photography

14 Shares
Magnus Byström

Magnus Byström

Webbansvarig

Relaterade artiklar

RELATERADE ARTIKLAR
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Do NOT follow this link or you will be banned from the site!
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!