Rockpodden

Henke Brannerydh, Rockpodden: “Jag gör exakt som jag vill och den friheten älskar jag.”

111 Shares

Det är onsdag kväll och jag tänker att jag aldrig mer ska jag bestämma plats för en intervju på ett ställe jag aldrig tidigare varit på. Den oskyldiga Google-sökningen på caféer som håller kvällsöppet på söder visade sig inte vara så oskyldig. Cafét jag traskar in på är fullsatt och högljutt. Personen jag ska intervjua, Henke Brannerydh, grundare till Rockpodden, kommer in lite senare. Vi lyckas hitta ett ledigt bord och Henke passar på att ta sig en wrap till middag. Efter intervjun är det nämligen dags för honom att dra på träningspass med ett par polare, dem brukar styra upp en egen variant av rockgympa.

När man går in på Rockpoddens facebooksida så står det i beskrivningen att ”Rockpodden träffar spännande människor ur svenskt musikliv. Vi pratar om livet på och bredvid scenen, vi hyllar och ifrågasätter”. Men du har ju ändå intervjuat bland annat Danko Jones och Joel O’Keeffe, som inte har sina rötter i Sverige. Jag vet inte hur länge sedan det var du skrev den här beskrivningen?

– Det var tre år sedan. Jag gör så få internationella avsnitt så jag tycker inte att det är värt att ändra. För skulle jag ändra och säga ”jag intervjuar spännande människor från hela världen”, då skulle det ju också bli felvisande. Så nej, jag tycker det är en bra beskrivning. Den är inte hundraprocentig men tillräckligt bra.



Men var det ett fokus från början eller har det blivit en utvecklingskurva, att testa att intervjua lite bredare?

– Jag hade nog ingen tanke på att det skulle ta sig över hela världen. Eller ja, det är väl att ta i, men jag har ändå varit i USA och gjort avsnitt. Det trodde jag inte från början. Så när jag skrev den här texten så var det med Sverigefokus.

Vad kul ändå att det blev så.

– Det avsnittet jag gjorde med Chuck Billy från Testament, det gjorde jag hemma hos honom utanför San Fransisco men det var ju helt enkelt så att jag skulle åka med ett gäng kompisar till San Fransisco och då såg jag till att styra upp det. Förena nytta med nöje, och det försöker jag alltid att göra när jag reser. Dels så blir det ett syfte med resan, det blir mycket roligare tycker jag. Sen blir det ju såklart så att man kan nå fler spännande människor som man vill intervjua om man åker hem till dem. I alla städer så finns det ju någon.

Den första personen du intervjuade för Rockpodden var Strängen, visst är det så? Hur var det att intervjua honom?

– Det var jättespeciellt. Han var ju en speciell person, på så många olika sätt. Sen så var det första avsnittet jag gjorde, så jag var som osäker om massa saker, kanske snudd på nervös. Och han var också nervös, tror jag. Men det var ju helt underbart, vi gjorde det hemma hos honom, hade jättetrevligt. Vi spenderade nästan en hel dag ihop. Det var bara fina minnen från den dagen. Jag visste ju inte riktigt vad jag skulle förvänta mig sådär. Väldigt mycket av de reaktioner jag fick då från första avsnittet var ”ah shit, bra jobbat, men hoppas att du hittar någon som är lättare att intervjua nästa gång”. Och det kan jag väl kanske se nu i backspegeln, att han var väl inte den här normala intervjuoffret. Vissa kan ju nästan kännas mediatränade men han var lite mer rörlig i sitt sätt att svara på frågor och det hände mycket annat.

Henke förklarar att de mitt i pratet kunde börja lyssna på skivor och lite allt möjligt.

– Men vi hade ju hur kul som helst, jag älskade honom. Och sedan blev det ju ännu mer speciellt efteråt med tanke på att han gick bort inte så långt därefter. Så ja. Sjukt tragiskt på en fantastisk gitarrist och människa. Det hade ju varit underbart att få ha honom kvar.

Tur ändå att du fick möjligheten, hann få en inblick eller vad man nu ska säga.

– Ja. Det var ju många som kände honom. På riktigt. Det var enda gången jag träffade honom, den gången. Vi hade lite kontakt efteråt. Han skulle spela på en fest jag hade för Rockpodden men då var han tvungen att ställa in dagen innan eller någonting. Men ja, vi messade med varandra och så. Ja, det var tragiskt.

Ja verkligen… riktigt tråkigt.

När du startade upp Rockpodden, hur förberedde du uppstartandet så att säga? Har du hållt på med något liknande innan, typ radio?

– Aldrig.

Du bara kör på det här och ser vart det leder?

– Ja jag fick ju tanken bara, för jag hade inte hittat någon bra podcast om musik. Och då tänkte jag att då gör jag en. Hur svårt kan det vara? Googlade lite på hur man gjorde rent tekniskt med publicerande och sånt där och sen så hade jag dator och ljudkort så jag köpte bara två ganska billiga mikrofoner och sedan bara körde jag egentligen. Jag gjorde en skiss i huvudet på hur jag ville ha det med lite förberedda frågor och så. Så gjorde jag ett testavsnitt på min tjej och hon ba: ”värdelöst! Skit i frågorna. Släng det där frågepapperet och så kör du bara!” Okej, då fick hon gå och så tog jag tillbaka henne några timmar senare och så gjorde vi om det. Och så sa hon bara: ”Ja, men nu är det bättre”. Sen så bokade jag en träff med en kille som jag spelade med då, eller vi var kompisar men vi kände inte varandra så jätteväl, så att det ändå skulle bli lite den här spänningen att komma hem till någon som man inte känner riktigt. Vi hade aldrig varit hemma hos honom. Och så låtsades vi – jag frågade verkligen om han ville vara med på låtsas – så jag kom dit med grejerna, provade rigga upp och så körde jag ett testavsnitt med honom som aldrig publicerades. Jag fick också träna med det här att klippa och lägga in jingel – få till det liksom. Och sedan så kände jag bara: nu kör jag, och då bokade jag in. Jag skickade mest till en 4-5-6 personer där i början, det är ungefär dem som är de första gästerna också.

Learning by doing alltså.

– Verkligen. Strängen-avsnittet tog nog 100 timmar att klippa. Jag har aldrig hållt på med någon ljudteknik och inspelning och sånt. Jag har ju spelat musik i band så jag har liksom koll på hur det funkar men jag har aldrig suttit i Logic eller något och fått klippt och editerat musik. Det är ganska enkelt med två mickar bara, men det är något man ska lära sig.

Är det någon intervju du har gjort för podden som aldrig har publicerats? Är det något du vill berätta eller hålla för dig själv?

Ja. Det jag kan berätta är; jag gjorde en jätterolig intervju med Robert som sjunger i Skraeckoedlan. Sedan kanske jag tycker det också eftersom det aldrig släpptes men jag tyckte det var det bästa avsnittet. Oerhört öppen och frispråkig, kan man säga. Men det blev så dåligt ljud på den så jag vägrade att släppa den.

Vad tråkigt.

– Jag åkte ju hem till honom i Norrköping och gjorde ett nytt med honom och gitarristen och det vart också ett jättebra avsnitt.

Det är ju klart, det går ju inte återskapa vissa grejer.

– Nej, jag tror inte att vi pratade om en enda samma sak. Två helt olika avsnitt. Sedan har jag gjort egentligen ett bara. Jag har gjort några försök till att göra dokumentärer som jag inte riktigt har tagit mig mod till att släppa. Jag har inte riktigt slutfört dem. Jag har samlat på mig jättemycket material, egentligen för två olika dokumentärer, men de ligger på is nu båda två.

Jag tänker till exempel om någon råkar avslöja någonting, men det är kanske charmen med klippning?

– Det har hänt många gånger. Strängen var ju första, sedan var ju Victor Brandt, som då spelade i Entombed AD. Han hörde av sig efteråt efter att ha pratat med deras management och hade massor av punkter, så vi fick klippa bort allting egentligen som berörde det här med Entombed och Entomed AD. Och jag tyckte att jag gjorde det, men det skulle klippas bort ens där det nämndes bara för dem var rädda för att hamna i någonting. Så det var väl också någonting jag kände efter två avsnitt att ska det vara så här, att folk ska hålla på? Men det är klart att folk har hört av sig och vill ta bort någonting men det är ytterst sällsynt, det har kanske hänt 4-5 gånger. Och då är det ju oftast att folk tycker att de har sagt något pinsamt. Det är väl någon som har bett mig beep:a något namn, snackar skit om någon manager som har blåst dem på pengar och sånt där, men man ändå inte vill säga namnet. Men inga riktigt stora grejer.

Jag berättar om en intervju där jag en gång gick igenom redigeringen av en genomförd intervju i telefon pga tekniska problem, och det tog över 1 timme i redigering medan man hade personen i telefon. Sensmoral; man ska nog inte peta för mycket.

– Nej, det som sägs är ju det som blir avsnittet. Jag försöker informera om det. De flesta jag intervjuar vet ju vad Rockpodden är men det är många som frågar ”ska du klippa det här?”. Nej. Jag kommer att klippa om du börjar hosta eller om du sitter och ”öööh…” för länge. Då kanske jag tar bort det. Om du säger att du måste fundera så kan jag klippa ner en paus men i övrigt kommer jag inte att klippa. Jag brukar försöka att hålla mig ifrån det. Det blir alltid bara strul till slut. Då vill folk ta bort; ”näe, men det där tycker inte jag att jag har svarat riktigt bra på”.

Då kan man lika gärna ta en mailintervju.

– Precis. Då brukar jag fråga ”ja men är det något speciellt parti som du vill höra, om du är osäker på om du sa fel” och så kan jag skicka det partiet. Men ja… Det tar ju sjukt mycket tid också, då ska du göra något slags utkast av avsnittet och spara ner och skicka och få ett svar i god tid så du hinner göra om det tills avsnittet ska ut. Jag jobbar med ganska korta tidsramar. Jag försöker spela in så nära att avsnittet släpps som möjligt egentligen.

Och du släpper ju ändå ett avsnitt i veckan, i snitt. Det är ändå väldigt produktivt.

– Ja, det tar ju sjukt mycket tid. Jag försöker att ha två avsnitt på gång samtidigt kan man säga. Ett som då är det som ska släppas och ett som är det som jag ska spela in. För det är alltid två avsnitt jag förbereder för och båda två finns ju i huvudet hela tiden. Sedan är det svårt för det finns ofta ett avsnitt jag spelar in där emellan. Hänger du med? Nu ska jag släppa ett avsnitt på torsdag, det har jag i huvudet. Jag har hållt på att lyssna på klipp nu under veckan. Jag spelade in ett avsnitt i måndags men det är ett annat avsnitt som ska släppas nästa torsdag. Och det som jag spelade in i måndags, det finns ju också kvar lite samtidigt som jag förbereder för det jag ska spela in nästa tisdag.

Så det är ett som är klippningsprojekt samtidigt som du håller på att förbereda?

– Ja, exakt. Men det som också är nyinspelat, det finns ju ändå kvar ibland, framför allt om det har blivit bra eller dåligt eller om det har varit något speciellt. Det är svårt att bara glömma det tills man börjar klippa det. Men jag ska inte gnälla – det är ju jätteroligt. Det är världens roligaste projekt.

Du verkar ju engagerad i underground/up coming-band. Var det ett fokus eller mål från början eller har det bara blivit en del av innehållet?

– Ja, lite fokus har det varit. Jag har alltid vetat om att det finns sjukt mycket bra band i Sverige och alltid gillat rockklubbsscener och jag tycker att det är mycket roligare att se ett litet band på en bar än att gå på Friends och kolla på Guns N Roses. Det har jag alltid tyckt, men det har blivit oerhört mycket starkare det engagemanget genom att jag har träffat så många av dem, sett jätte-jätte mycket spelningar de sista tre åren. Jag har hittat band som är så sinnessjukt bra. Så då blir det en frustration för mig, att här sitter alla gubbar och fortfarande lyssnar på Saxon och Whitesnake och Guns N Roses och Motörhead och sånt där. Och det är inget fel med det – jag kan också lyssna på Saxon och njuta av det. Men om vi bara lyssnar på Saxon; om tjugo år så finns inte Saxon mer. Och om vi inte lyssnar på något av det som finns nu så kommer ju allt det också att ha dött ut. Om de har noll publik så kommer ju dem ju inte hålla på i tjugo år till – då har vi liksom inga band kvar! För mig så är det så himla enkelt. Om vi bara lyssnar på folk som är nära döden och så skiter i resten, då kommer vi ta död på rocken. Jag har full respekt för att man tycker att det är jättekul att gå och kolla på KISS när dem stapplar runt och spelar sina gamla hits. Det får man gärna göra. Men om man säger att man älskar KISS och går på Sweden Rock varje år – i och för sig, på Sweden Rock så finns det utrymme för att upptäcka band om man vill men många lägger ju inte den tiden – jag skulle önska att de människorna kanske en eller två gånger om året i alla fall gick och kollade. Det är ju jättemycket kvällar med fyra skitbra band som spelar. En hundring eller två i entré. Gå dit! Ta ett par öl och kolla in fyra band som du inte känner till, du kanske har hört talas om ett som du gillar eller kolla upp dem på Spotify. Nej, det är genuint engagemang som jag hur lätt som helst går igång på.

Jo, för du har ju gjort ett avsnitt också om musikscenen. Det märks att det finns ett engagemang.

– Ja det var ju också ett jätteroligt avsnitt att göra. Jag tar upp den med många. Jag intervjuade en kille från Nashville här för någon vecka sedan – de har samma problem i Nashville som ändå marknadsför sig som musikhuvudstaden i världen. Så nej, vi får slå på bred front.

Vilka band lyssnar du på i nuläget? Vad är det som går i högtalarna idag?

– Jag lyssnar skitmycket på min egen spellista – den som heter Rockpodden <10000. Sedan har jag en jättelång spellista med lite av de banden men jag har också de som har blivit för stora, så att säga, med egentligen bara svensk och nordisk musik. Med samma typ av band egentligen. Det lyssnar jag också jättemycket på. Annars – jag lyssnar jättemycket på Nekromant. Dahmers lyssnade jag på hela dagen i fredags, eller måndags kanske det var. Men sen, visst, jag kan lyssna jättemycket på AC/DC också. Kan hamna i långa perioder av soul och funk. Jag har haft många år av James Brown i mitt liv som jag kan falla tillbaka på. När jag väl lyssnar på musik nu så tycker jag att det är lika bra att ta tillfället i akt att lyssna på någonting som kan ge mig någonting för att utveckla Rockpodden. Hänger du med? Det är nästan som ett jobb. Jag brukar säga lite på skämt att på fredagar så får jag lyssna på vad jag vill. Men de andra dagarna, då slår jag på någon ny skiva av något band som har släppt förra veckan eller förr förra. Det släpps ju intressanta skivor med svenska band varje vecka så jag försöker lyssna på det.

Vad roligt att du valt just fredagen till din dag, när det är som mest skivsläpp på en vecka. Alla väntar på fredagen.

– Ja, jag vet, men de ligger ju kvar även på måndag. Min arbetsvecka börjar ju om egentligen varje fredag. Eller ja, det är väldigt styrt efter den där torsdagen eftersom jag släpper avsnitt varje torsdag. Eller egentligen är det ju inte det heller. Jag skulle ju kunna lägga upp det på tisdag och förbereda alla facebookinlägg på tisdagen men jag vill inte göra det. Det har blivit en sån oerhörd rutin att gå upp jättetidigt en torsdagsmorgon, sätta på kaffe, kolla igenom lite sociala medier… drömmen är ju om det redan finns folk som har gjort inlägg innan jag hunnit upp, du vet, halv sju så är det redan någon som har gjort någonting. Det är det bästa.

Så att någon startar en diskussion?

– Ja, eller att någon startar en insta-händelse; ”perfekt lyssning på väg till jobbet” och så. Det räcker. Jag behöver inte mer för att bli glad. Eller någon som har messat mig och skrivit; ”shit vilket bra avsnitt idag”. Det finns många som jobbar natt tror jag som lyssnar mycket poddar. Nattarbete, olika fabriker och så här, jag tror dem matar sjukt mycket poddar. Jag har fått det intrycket. Jag ser ju när jag kliver upp sex så ser jag hur många som har lyssnat och det är inte folk som är så morgonpigga tror jag, utan det är nattjobbare.

Hur många lyssningar har du i snitt per månad?

– Får man fråga det? Ja det får man väl. Jag hade bästa månaden nu i oktober, då hade jag 29 000. Vad blir det, det blir ungefär 7000 i veckan.

Det är stora siffror.

– Ja det är det. Det är helt fantastiskt. Jag är superglad över det. Och stolt. Från början så var det ju en konstig tanke att någon skulle lyssna på det här, jag var ju glad om någon skulle lyssna på det här. Jag gjorde nog det mer för min skull, för att jag ville göra och tänkte att ja, det blir ju kul om någon vill höra på det här.

Du känner ingen press?

– Jag tror jag mer känner lite ansvar. Jag vet ju att några tusen, oavsett vem jag intervjuar, kommer att lyssna på det avsnittet. Även om det är en totalt okänd person. Det gör nog mer att jag taggar till tror jag, att jag är på tå och skärper mig. Jag försöker att hålla någon slags nivå. Jag tycker att det är dem värda, som lägger 1,5 timme av sin tid på att lyssna. Sen är det ju såklart också roligt eftersom jag vet att folk lyssnar, det är oerhört stimulerande.

Du styr ju inte bara podd utan evenemang också. Jag var ju på det här scensamtalet du hade på Groggen, Södra Teatern. Det var ju skitkul!

29 oktober hölls nämligen en av Rockpoddens nysatsningar, livepodd med gäster, på Södra Teatern. Den kvällen handlade det om musikvideos och en handfull musikvideoregissörer var inbjudna. De intervjuades, publiken fick se en video från varje regissör och sedan fick man lite bakomliggande historier till videon.

– Ja just den kvällen var ju då videos. Men även rent generellt när man intervjuar folk på scen, framför allt i ett såhär litet rum, så kan det bli lite mer att folk avslöjar sanningar däruppe som troligtvis inte hade sagts i Rockpodden. Jag trodde nästan det skulle bli tvärtom. Det blir något automatiskt, att människor vill underhålla när de sitter på scen. Det här är ju människor med en vana att stå på scen. Man fattar att de ska säga någonting när jag sitter där med micken. Det blir helt annorlunda samtal när man gör det på scen men jätteroligt är det.

Du har haft ett par såna här samtal, men det är en ganska ny satsning vad jag förstår?

– Vi kör en tisdag i månaden på Södra Teatern. Sedan har jag kört lite livepoddar i Skövde förra helgen, på det här Skövde In Rock. Jag gjorde i Göteborg på Stora Scenen på Kulturkalaset, på samma scen som Dark Tranquility. Det var ju en jättescen!

Han skrattar när han berättar om den stora scenen och de maffiga videoscreens som stod i kontrast till hans lilla soffa.

– Det var det första som hände på dagen, nästan inget folk där. Det satt jättestora videoscreens bredvid. Jag ska göra någon i Göteborg på den där Viva Sounds-festivalen i december. Folk har efterfrågat det och det tycker jag är jätteroligt.

Hur kom du på att du skulle göra det?

– Det är ju jättemånga poddar som har kört livepodd så det var ju mer en fråga om när. Det var ju inget som kittlade mig sådär egentligen, men det har börjat med att jag har fått frågor och erbjudanden som jag har blivit så oerhört smickrad över. Den här Södra Teatern-grejen var deras förslag. Fick en fråga om jag ville göra det och jag ba: ”men gud vad roligt!” Jag får göra precis vad jag vill de där kvällarna. Jag tycker att det är jättekul. Ja, så det är för att folk har frågat och det är inte svårare än så.

En klassisk avslutare; snart är det ju årsskifte. Vad har du för målsättningar och planer inför det nya året?

– Min målsättning är ju att det ska fortsätta att komma ett avsnitt varje torsdag. Med kanske ännu fler spännande gäster men även de gästerna som det är helt uppenbart att jag inte har haft. Det finns ju några stora svenska band där jag inte har haft någon gäst ifrån. Min förhoppning är också att vi ska rulla på med massor av kringarrangemang och det har ju Rockpodden öppnat jättemycket dörrar för mig, jag har fått oerhört mycket roliga frågor och förslag gällande allt möjligt. Jag hoppas att det fortsätter och att det ökar. Som jag sa; oktober var den bästa månaden någonsin och så länge det fortsätter att gå uppåt så tänker jag fortsätta, och så länge jag tycker att det är roligt. Så det går väl kanske lite hand i hand, jag vet inte.

För folk att intervjua kommer ju aldrig att ta slut. För även om musikscenen ser ut som den gör idag så är det ju så mycket band som startas.

– Utan att överdriva; bara idag har jag nog fått fyra förslag från lyssnare. Sedan kan det ju vara människor jag aldrig har hört talas om eller folk som föreslår sin kompis, något litet band från…

Kil.

– Ifrån Kil, ja exakt. Men ja, det kan ju också finnas en idé med människor som ändå ger det som förslag. Man tänker att han har en historia att berätta. Då kan det vara jätteintressant. Det avsnittet som kommer i morgon är med en producent – det finns ju jättemycket producenter och studios och ljudtekniker i Sverige som är oerhört framstående, vi är ju nästan världsledande där. Det finns massor av rockklubbar, festivaler som går att göra. Det finns ju helt orimligt mycket grejer som man kan göra. Skulle kunna tänka mig att göra en dokumentär eller 6-5 timmarsavsnitt och dela upp eller inte vet jag. Jag är redo att prova allt. Det som känns kul. Jag har inte lovat någon någonting. Jag svarar inte mot någon, så att säga. Jag gör exakt som jag vill och den friheten älskar jag. Jag har väl någon tanke om att folk förväntar sig vissa saker – jag kan liksom inte släppa 10-minutersavsnitt. Men jag skulle ju såklart kunna göra det, jag skulle kunna skita i att släppa ett avsnitt på torsdag. ”Orkar inte, jag vill vara ledig”. Jag kan ju intervjua exakt vem jag vill, eller jag kan sätta mig och prata själv 1,5 timme om jag skulle vilja det. Jag har ingen sponsor, inget företag som ligger bakom på något sätt och som har några som helst krav på mig. Jag är helt fri och det älskar jag.

Med det så avslutar vi intervjun och jag tackar Henke för att han tog sig tid till att göra intervjun.

111 Shares

Relaterade artiklar

RELATERADE ARTIKLAR
Hittade inga inlägg.

VIDEOPREMIÄR

VIDEOPREMIÄR
VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!