Under pågående turné – Lisa Lystam Family Band om dåtid, nutid och framtid

8 Shares

Jag träffade gruppen Lisa Lystam Family Band för en lång pratstund. Runt soffbordet satt sångerskan Lisa Lystam, basisten Johan Sund, samt de båda gitarristerna Matte Gustafsson och Fredrik Karlsson.
De var precis lika underbara som jag hade förväntat mig och lite till. Vilket också gäller trummisen Patrik Thelin, som var på annat håll, men dök upp senare. Trevligare människor får man leta efter och jag kände mig nästan som en i familjen efteråt. 

Den 1 september släpptes ert hyllade, senaste album ”III”. Hur har mottagandet varit?
Lisa: Väldigt fint. Vi har ju släppt den här i princip själva, då har man ju inte så starka resurser, men de recensioner vi har fått har varit väldigt fina. Folk har skrivit och berättat att de gillar den.
Vi är väldigt nöjda med den här, för vi har jobbat med folk som det har funkat så bra med. Sven Lindvall mixade skivan och han är skitbra! Jag tror att den här är mer genomarbetad än de tidigare, så det är förståeligt att den har tagits emot så bra.

Efter förra plattan slutade munspelaren & låtskrivaren Mikael Fall, hur kom det sig?
Micke är en frontkille, svarar Lisa. Han har en massa idéer, som han vill förverkliga, så förra året kände han att nu ville han skriva sin egen skiva och göra sin egen grej på heltid.
Så han var redo att ”flytta hemifrån”?
Exakt! säger Lisa och skrattar. Han var redo att flytta ifrån familjen.



Jag upplever att de tre albumen givetvis har ”en röd tråd” som är ni, men att de är olika. Varje skiva har sin egna unika stil. Är det något medvetet, eller har det bara blivit så?
Lisa: Det har nog att göra med att vi var ganska unga på första skivan. Jag var 21. Jag är väl fortfarande ung kan man säga, men att vara 21 och spela in en skiva är väldigt ungt. Jag tror inte att man har hittat sitt sound helt då. Det har vi nog inte gjort riktigt än, men vi är närmre nu i alla fall. Sen utforskar man och provar grejer och i början var det mer den här traditionella bluesen. Lite mer organiskt och nu är det lite mer elektriskt och rockigare.
Albumen är lite olika, men det handlar nog om att vi har utvecklats, blivit lite äldre och fått lite andra influenser. Det har nog varit en utveckling man inte har kunnat rå för. Den har bara blivit, tror jag.
Fast det gör ju ingenting, säger jag. Det är så livet är.

Det senaste albumet är, precis som det förra, inspelat i ”Strawberry Studio” i Töreboda och som alltid producerat av er själva.
Hur kom låtarna på nya albumet till?
Den här skivan har vi skrivit jättemycket tillsammans, säger Lisa med värme i rösten. Alla har varit med och skrivit text & musik och framförallt arrangemanget. På de tidigare har nog jag varit lite mer kontrollfreak och velat skriva, men har kommit fram till att det inte blir bättre bara för att jag gör det mesta. Så nu har vi delat upp det mer. Det har blivit skitbra.
Fredrik, Matte och Johan instämmer.
Familjekänslan har liksom slagit igenom och genomsyrar allt omkring er?
Alla skrattar, nickar och svarar ja.     

Som gästartist finner vi Sveriges okrönte blueskung Rolf ”Roffe” Wikström. Han spelar sologitarr i låten ”Luke”. Hur kom det sig att han medverkar på ert senaste album?
Lisa: Det började med att du Fredrik hade och har Roffe Wikström som din största idol.
Fredrik: Det var han som fick in mig på bluesmusik.
Lisa fortsätter: Det var länge sen, men vi fick kontakt med honom. Nu sista åren känner vi varandra väldigt väl och jobbar mycket ihop. Så han var jätteglad att få vara med på skivan, tillägger Lisa med ett skratt. Vi träffade honom nyligen. Han är världens finaste.

Ja, ni deltog som ett av banden på ”Blues At Sea”, där bland annat Roffe också uppträdde. Hur var den resan?
Johan: Den var helt fantastisk. Vi hade ett helt otroligt gig. Allt stämde kändes det som. Det var bra ljud och jättefin publik. En extremt fin kväll.

Dök någon upp i någon annans show, som gästartist?
Lisa: Där fanns ett tribute band till Totta Näslund. Det var Nikke Ström, Bengan Blomgren och ett gäng. De har spelat i Nationalteatern och Tottas Bluesband. Fredrik och jag gick upp och gästade dem och körde lite Totta-låtar. Det blir så, för man känner ju ofta många artister på en sådan här båt.

Det måste vara roligt att träffa personer i samma bransch. Umgicks ni privat under resan?
Lisa ler och svarar: Ja, det blir att man hänger lite. Det blir ju lite som en personalfest.
Fredrik: Det blir lite ensamt i den här världen. Det är vi och så träffar man ju inte på så många andra, så det är ju kul när man kan.
Matte: Det är ungefär som att man åker runt själv höst-vinter-vår och på sommaren får man träffa andra, som på festivaler till exempel.

Efter att albumet släpptes har ni varit, och är fortfarande, på er ”Release Tour”. Den började i Norge och Sverige, fortsatte en vända i Tyskland, och fortsätter nu genom Sverige, för att längre fram fortsätta i Finland, vidare till Polen, på ”Jesien z Bluesem Festiwal” i slutet av november. Nya datum och platser läggs fortfarande till, så turnén har lyckligtvis ännu inget slut. För den fortsätter väl även nästa år, efter jul & nyårsuppehåll?
Lisa och Fredrik svarar ett gemensamt ja, med eftertryck. Sedan fortsätter Lisa: Vi får ju lite gig hela tiden sådär, till våren och sommaren. Vi åker i Norge och i Sverige på lite festivaler bland annat, så det fortsätter ju liksom. Vi tar ingen längre paus, utan det tuffar på.

Hur har ni upplevt turnén hittills?
Johan : Bara fulla hus. Jättefin respons från publiken. Det har varit väldigt lyckat hittills, så det känns väldigt bra.

Hur många konserter spelar ni under ett år?
Johan funderar: Oj, det har varit väldigt olika. För något år sedan var vi uppe i 50 – 60 gig. Vi har säkert varit uppe i 70 någon gång, när det var som mest, men vi hade ju ett litet paus-år innan vi spelade in den här plattan. Då gjorde vi inte alls många spelningar, max 20. Sen har vi kommit igen, nu under hösten.

Det har hänt att ni har spelat ihop med andra artister, men ni har aldrig varit något rent förband eller haft någon som värmer upp åt er?
Det har mest varit egna shower, säger Johan.

Minns ni något speciellt, personligt ögonblick, då det gick upp för er att ”det här är något jag är bra på och får uppskattning för. Något jag vill fortsätta med inte bara som hobby”?
För Lisa var det självklart: Det var när Fredrik tog med mig till Stockholm och vi gick på ett bluesjam (på Stampen). Jag har alltid sjungit, men då var första gången med en stor publik. När man fick gå upp och sjunga, och folk tyckte att det var bra, då var det första gången jag kände ”Oj, det här kan man ju leva med”. Då var vi 20 år.
Fredrik, om sitt ögonblick: Det tog lång tid. Jag fick nog ett uppvaknande nu, när vi släppte den här skivan. Sen har jag säkert haft ögonblick tidigare, men när vi fick 4,5 av 5 i DN, då var det som att man fick lite bättre självförtroende. ”Åh shit, det här kanske man är bra på.”
Matte: Det sjuka är att jag har exakt samma mål, passion och drömmar som när jag var nio. Det är ingen skillnad. Det är ganska kusligt. Han fortsätter med ett annat minne: Och så ville jag se Kiss.
Lisa: Sen fick du äntligen se dem på Sweden Rock.
Fredrik instämmer, vänd mot Matte: Då var vi lyckliga du och jag.
Killarna ler stort och Matte går sedan tillbaka i de tidigare tankarna: Det är ändå konstigt att man är inne på samma grej som när man gick i lågstadiet.
Vad härligt, tycker jag.
Matte: Det kanske är lite sorgligt.
Nej, säger jag, det är inte alla som kan få bli det de vill eller har tänkt sig. Det här med dig är fantastiskt.
Fredrik: Jag tänker på när jag gick i åttan och började spela gitarr. Tänk om jag kunde åka tillbaka till högstadiet och berätta för Fredrik 14 år; ”När du blir stor, då kommer du att turnéra i en massa olika länder och träffa asfina människor, som du ska få hänga med.” Han vänder sig till Matte och säger: Tänk om du hade kunnat åka tillbaka.
Matte: Ja, det är sant. Det var fint, du är bäst. Man blir ju rörd för fan.

Hur kom det sig att valet av musikgenre föll på just blues?
Lisa: För Matte, Fredrik och mig har det ju varit en självklarhet sen vi var små, tänkte jag säga. Eller väldigt unga i alla fall. Johan och Patrik har väl mer halkat in på det, lite på grund utav oss tre kanske.

När jag ställer frågan om vilka deras personliga favoriter eller inspirationer inom musik är, har de svårt att bestämma sig, för det är väldigt blandat.
Matte: En sådan fråga får ofta så självklara svar, men det senaste man har lyssnat på… Jag lyssnar ganska lite på ny musik, men Fredrik tipsade om The Black Keys nya skiva ”Let’s Rock”. Den är skitbra! Annars lyssnar jag inte så mycket på moderna grejer, men det är ett roligare svar än att säga Eric Clapton.  

När kände ni att karriären ”tog fart” för Lisa Lystam Family Band och till exempel gav er möjlighet att spela utomlands eller på stora festivaler?
Lisa: Det kändes nog som 2016, när vi fick en tysk bokare. Vi kom in i Tyskland och tog en paus från Sverige. Det i en kombination, har gjort att de senaste åren har känts som att vi blivit lite större, för att vi har kunnat vara lite mer exklusiva på hemmaplan. Till exempel nu, inför den här release-turnén, då märkte vi det. Vi har haft många bra spelningar, med mycket folk.
Jag tror 2016 var det året då vi spelade mest. Då blev det också mer i Norge. Vi har varit i en hel del länder nu. Inte turnérat ordentligt i alla, men bland annat flugit till Frankrike, Belgien, Estland och gjort festivaler med mera.
Det är ju en liten genre ändå, så det är svårt att nå ut till en stor publik. Med blues kan det vara så svårt. Särskilt på ett litet ställe har man ingen aning om det kommer folk, men vi har haft väldigt fina kvällar hittills, som till exempel i Visby. Därför känner man väl att pausen från Sverige var bra.

Laddar ni upp olika, beroende på om det är en stor eller liten spelning? Eller har ni alltid samma sorts ”ritualer”?
Johan skrattar och svarar: Vi har väl inte riktigt haft några ritualer sådär. Det har väl mer varit att inför Sweden Rock till exempel, då var man mera taggad.
Lisa fyller i: Då repade vi ju faktiskt innan också.
Johan skrattar igen och håller med: Ha ha, ja det också.
Men gör ni inte alltid det? undrar jag.
Lisa: Jo, men det var ett mer proffsigt rep. Lite mer utfyllt. En önskan är annars att vi skulle ha ett gemensamt peptalk innan, men vi är väldigt dåliga på det. Någon ska kissa, någon annan ska sminka sig. Skratt utbryter och Lisa fortsätter: Men det är en fin energi ändå, så jag tycker trots allt att vi är bra på att peppa varandra.
De andra håller med.

Vem är ”mamman” i ”familjen”? Det behöver ju nödvändigtvis inte vara Lisa, tillägger jag med ett skratt.
Fredrik svarar med betoning på ”är”: Det är Lisa.
Lisa själv är tveksam: Jag tycker inte det.
Fredrik: Men det är ju du som håller ordning på oss.
Matte håller skämtsamt med: Ja, vi har ingen ordning på oss själva, så det är du som håller mest ordning på oss.
Johan: Jag tror att det kan vara olika i olika sammanhang. Det beror på vad det gäller. Du är ”mammigast”, på det där kärleksfulla viset.
Vem är ”pappan”?
Fredrik svarar snabbt: Lisa. Hon är bra på så många grejer.
Är ni kanske istället som ett gäng syskon allihopa?
Johan: Ja, snarare det, skulle jag vilja säga.

Vem är slarvigast?
Alla tittar genast på Fredrik, som istället säger: Vi får inte glömma Patrik.
Vem är den som är mest ordningsam?
Fredrik: Jag skulle vilja säga att det är Matte. (Alla instämmer, även han själv.)

Ingen har svårt att passa tider, men jag frågar sedan om någon har ett hemskt morgonhumör?
Alla tittar på Lisa, skratt utbryter och hon håller motvilligt med.

Någon som gillar att överraska de andra, för att de ska må bra?
Johan: Det är Fredrik.

Vem är ”komikern”, den som får alla att skratta?
Lisa: internt Johan, men på scen Fredrik.
Några ”practical jokes”?
Fredrik: Vi håller på lite, men det skulle vara mer.
Johan: Jag är faktiskt nöjd att det inte är mer. Det kan ju lätt balla ur annars.
Lisa: Vi skämtar ju hela tiden såhär, men på scen… Det kan ju vara roligt, men det får inte bli för mycket.
Johan: Det är väl att Lisa försöker lura Matte då, men ganska harmlöst, (vilket gäller alla).

För de som inte har sett er live tidigare, vad kan de förvänta sig av Lisa Lystam Family Band?
Lisa: Det är ju ändå blues och blues är lite spontant. Det sker ju lite där och då ibland.
Johan: Explosiv show vad gäller energi, skulle jag vilja säga . ”Utåtenergi och showigt”. Mer åt rockshow-hållet, fast i ett blueskoncept.

Vilka är favoritställena ni har spelat på?
Alla håller med Lisa när hon svarar: Notodden Bluesfestival i Norge. Det är den största bluesfestivalen i Europa. Åmåls Blues Fest är störst i Sverige, den är jättebra. Sweden Rock var ju jättebra det med.
Matte inflikar: Det känns som Åmål var mer vår ”hemmaplan”.
Lisa: Men det var väldigt kul på Sweden Rock. Sen tänkte vi, eller framförallt jag kanske, att vi var för ”bluesiga”. Fast sen gick det så bra, vilket gjorde att man minns den grejen ännu mer. Vi blev så väl mottagna och då kände man ”fan, vad gött!”
Johan: Sen gillar jag ”Fasching” (klubb i Stockholm) också.
De andra instämmer och Johan fortsätter: Det är ju oftast de där ställena som är lite större, där allting funkar så himla bra. Det är oftast det som jag tycker gör det. När allt, som ljud, tekniker, mottagande från stället och publiken, är bra. När det är mycket som stämmer samtidigt. Han tillägger sedan: Svalbard kanske (”Dark Season Blues” i Norge, världens nordligaste bluesfestival). Det är ju också ett guldställe.

Vad väntar härnäst, efter turnén?
Lisa: Ett litet juluppehåll, sen kör vi igång igen. Det bokas spelningar nu en hel del , så turnérandet fortsätter. Det finns så mycket ställen att spela på. För många är skivan ny länge. Den släpps ju inte kommersiellt på samma sätt, utan den säljs oftast under turnén. Man kan förstås hitta den på Ginza bland annat, men framförallt säljs den ju utav oss. Om vi åker till Frankrike nästa år, då blir den ju som ny för dem, där och då. Det är bara att köra på och fortsätta sprida den.  

Vad ser ni fram emot? Några önskemål inför framtiden?
Fredrik: Jag skulle tycka att det vore kul om vi turnérade i ytterligare ett nytt land och mera i Frankrike.
Matte: Jag håller verkligen med om att turnéra på nya territorium, som inte är de där klassiska. Tyskland, Spanien och Skandinavien, det gör ju alla. Utan lite mer udda, som typ Sydamerika eller Japan.
Johan: Sen pratade vi om, senast idag när vi åkte i bussen, dagen då bandet kan åka i en buss som innehåller sängar. Den fantastiska dagen med en riktig turnébuss. Det ser jag fram emot.

Tusen tack för att ni tog er tid, så att jag fick träffa er och göra denna intervju.
Fredrik och de andra: Tack själv Anna.

8 Shares

Relaterade artiklar

RELATERADE ARTIKLAR

VIDEOPREMIÄR

VIDEOPREMIÄR
VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!