VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
cradle-of-filth-band-2012

CRADLE OF FILTH: Konstnärsådran har gått förlorad i dagens vampyrgenre

0 Shares

cradle-of-filth-band-2012

Hur stor inverkan har en demon på oss individer? Hur har dagens vampyrer påverkat CRADLE OF FILTH? Går det fortfarande att skrämma en publik från vettet?

Dessa frågor och mycket mer därtill tas upp när Rocknytts Sven Mörén träffade CARDLE OF FILTHs strängbändare PAUL ALLENDER för en liten intervju inför deras spelning på Klubben i Stockholm.

 


Ni skulle ha spelat i Göteborg igår kväll men så blev inte fallet?

Paul: Det stämmer. Dock vet jag inte orsaken till det hela. Men vi fick en hel dag extra här i Stockholm istället vilket inte var helt fel då vi alltid har gillat att komma tillbaka hit. Problemet är bara att man inte hinner se sig om så mycket. I och med att vi fick en dag extra så har vi verkligen kunnat insupa lite mer av Stockholm än vid tidigare besök.

Ni har ju varit här ett par gånger?

Paul: Det har blivit några gånger genom åren, men jag vet inte hur många det har blivit.

Kvällens spelning blir den femte på schemat. Hur tycker ni att upptakten på turnén har löpt på?

Paul: Det har överlag gått riktigt bra. Turnén kommer att vara sex veckor lång och det tar alltid en till en och en halv vecka att bli ordentligt varm i kläderna. Men vi kände vid senaste spelningen att formtoppen har hittat rätt, så vi ser verkligen fram emot kvällens gig och framtida gig då det bara kan bli till det bättre.


Jag gillar verkligen den nya skivan.


Paul:
Vad kul! Visst är den lite annorlunda gentemot tidigare plattor?


Absolut! Grundsignumet i ert sound finns där. Men ni har kortat ner speltiden på låtarna rent generellt och jag får en genomgående känsla av punk i samtliga låtar. Det känns som att ni åter anammat bandets grundsound från de tidiga åren.


Paul:
Exakt! Vi ansåg att det var det bästa för bandet då åtminstone jag personligen tyckte att det blev lite väl högtravande på de tre senaste släppen. Eller kanske de två senaste plattorna känns mer rättmätigt att säga då jag tycker att det funkade riktigt bra på ”Thornography”.

Men vi skulle ha nöjt oss där och inte levererat ytterligare två koncept-album, då jag tycker att det höll på att bli lite väl pretentiöst. Men det är lätt att hamna i en ond cirkel när man gjort någonting man är riktigt nöjd med, där hungern när det gäller att rida i samma spår kan gå överstyr. Jag menar inte att det är fel att spinna vidare på ett lyckat koncept. Det farliga med koncept-album är att man skapar en värld som ska bära fram storyn vilket gör att det är lätt att snöa in sig i själva berättelsen och därav öka risken att tappa fokus på bandets egentliga signum.

Vi hamnade i denna onda cirkel då vår framtoning mer blev till något som endast var pompöst och stämningsfullt, där vårt huvudsyfte att leverera en obskyr framtoning samtidigt som det blir till något vackert och stämningsfullt blev som bortblåst.

{youtube}Z3tZhKM-kz4{/youtube}

Under de senare åren har det tillkommit en yngre generation med fans vilket vi är oerhört stolta över. När vi satte oss ner för att diskutera skapandet av ett nytt album så ställde vi oss frågan hur mycket de nya fansen kände till av bandets rötter. Där började idén formas till vad som skulle bli den nya plattan. Vi gick tillbaka till tidigt nittiotal, till våra egentliga influenser och beslöt oss för att slopa koncept-tjafset och i stället leverera en skiva med ett återigen ruffigare sound med influenser från punken, garage-rocken och den tidiga detah-metaleran, uppblandat med någonting nytt och fräscht.


Då säger det sig nästan självt varför ni valde att till stor del producera plattan på egen hand?


Paul:
Till stor del ja. Vi har under de senare åren haft inblandade som har tyckt och tänkt till en massa om hur vi ska göra. Jag tror att vi har haft en allt för stor tillit till dessa personer och därav en annan stor anledning till att vi hamnade allt längre från våra rötter. Vi insåg i ett tidigt stadium under skapandet av nya plattan att skulle vi överhuvudtaget hitta tillbaka så skulle vi vara tvungna att även göra grovjobbet i studion och följa våra musikaliska instinkter.


Så nu kan man säga att det är mer short-cutsberättelser om demoner och olika monsterlegender?


Paul:
Det finns ingen tillstymmelse till röd tråd på plattan samtidigt som det inte är short-cuts storys heller. Det är som vanligt DANI (FILTH) som ligger bakom texterna. Denna gång har han skrivit mer subjektiva texter om olika monsterikoner, men även om hans personliga demoner som figurerar i hans dagliga tillvaro. Texterna berättas ur ett rakare perspektiv. Det är inte lika mycket metaforer som på tidigare alster. Man kan säga att även texternas framtoning påminner mer om de riktigt tidiga alstren precis som det musikaliska.

Vi har alltid jobbat oerhört traditionellt när det gäller låtskrivandet rent generellt, där jag presenterar ett riff för att sedan utveckla det hela till ett färdigt stycke som Dani sedan kan lägga sångmelodier på och därefter text.


Men även när ni skapat era konceptalbum så har ni jobbat på detta sätt?


Paul:
Stämmer bra.


Det måste tillhöra ovanligheten då man oftast skriver text före musik vid sådana processer.


Paul:
Det är möjligt, men vi har alltid jobbat på detta sätt. Vi har aldrig sett skillnaden på att skriva konceptplattor eller vanliga släpp. Detta kan dock bero på Danis sätt att bygga upp sångmelodier då han sällan bygger upp dessa på ett traditionellt sätt. Han formar oftast sångmelodin till någonting färdigt först när texten är fullbordad, vilket i sin tur gör att det rytmiska i sången innehåller en hel del synkoper.


Vad är den stora skillnaden med att vara skräckrockare idag kontra för tjugo år sedan?


Paul:
Det är så mycket svårare att skrämma folk idag. Om vi backar tillbaka tiden till början på nittiotalet så var det en helt annan femma för då kunde man verkligen skrämma skiten ur både vuxna och barn. Det var på den tiden som ungarna pysslade med tape-trading och gick till videobutiken för att hyra en film istället för att ladda ner. Allt var så mycket mer svåråtkomligt på den tiden då internet knappt hade kommit in i folkhemmet ännu.

Skulle du ha tag på en platta så var du tvungen att gå till skivbutiken för att köpa skivan. Skulle du komma åt plattan på ett annat sätt så krävdes det att en kompis hade skivan så att du kunde spela över den på kassett. Dåtidens skräckfilmer hade överlag kvar sitt genuina sätt att skrämma skiten ur folk då effektflugan ännu inte hade kommit för att fördärva bioduken.

Idag är allting så lättåtkomligt med alla nedladdningar och streaming-tjänster, så den genuina känslan av att köpa någonting fysiskt finns inte idag. Det är likadant med film. Allt handlar bara om effekter som inte ens kommer i närheten av att skrämma folk då de dödar det emotionella i storyn.

Detta åstadkommer att ungdomar idag är så oerhört bortskämda. När de ser en gammal film som man själv får kalla kårar av än idag, berör inte dessa för fem öre då den emotionellt laddade konstnärsådran har gått förlorad i dagens vampyrfilmer och i skräckgenren rent allmänt.


Hur ställer ni er till den nya vampyreran med TWILIGHT och TRUE BLOOD? Är det någonting ni följer?


Paul:
Jag tycker att det är fruktansvärt! Över min döda kropp (skrattar). Den absolut bästa vampyrrullen om vi snackar dagens era är tveklöst ”30 days of night”. Där finns ingen tillstymmelse till kärleksdravel, inga så kallade känslospektakel och dagvandrande vampyrer.

När vi gjorde ”Dusk…. and Her Embrace” så kom i samma veva FANCIS FORD COPPOLAS filmatisering av Dracula upp på bioduken. Den filmen skapade en ny era av den gamla vampyrgenren, medan den så kallade nya vampyrvågen idag mer framstår som filmer ämnade för barn (skrattar).


Ni har även detta år hunnit med att släppa en orkestral platta i ”Midnight In The Labyrinth” som innehåller låtar från de fyra första alstren. Hur kom ni på denna idé?


Paul:
Det hela började med att vi satt runt ett bord och diskuterade olika saker och de som närvarade var jag själv, Dani och vår manager. Ett utav de huvudsakliga ämnen som diskuterades var en idé som handlade om att orkestrera ett knippe av våra kompositioner för en film, en skräckfilm om vi ska prata lite mer i detalj om.

Tanken var att vi skulle orkestrera utvalda låtar och sätta film till dessa för att slutligen släppa det hela på dvd. Men vi insåg att vi satte oss själva i en mardröm då det visade sig att det skulle bli en allt för dyr historia att fullborda.

Det sjuka är att när du ska sätta film till musik och släppa detta ”worldwide” så är du tvungen att betala en massa pengar för upphovsrättigheter i varje land. Hade du däremot enbart bestämt dig för att släppa det hemma i England för att ta ett exempel, så hade vi inte behövt betala ett öre. Att endast släppa det hela i ett enda land kändes lite väl överkurs, så vi lade ner hela den tankegången och beslutade oss istället för att endast släppa musiken på cd.


Och detta resulterade i en kort comeback för SARAH JEZEBEL DEVA.


Paul:
Det stämmer. Hon kom för att medverka på några utvalda nummer.


Det var aldrig tal om att hon skulle återvända i sin helhet?


Paul:
Nej, det var aldrig på tal.


Har ni någon form av kontakt med henne i dagsläget?


Paul:
Nej, det har vi inte (säger han sammanbitet).


Om vi går in på texterna överlag så känner jag personligen att dessa innehåller så inte bara en historia som är ämnad att skrämma åhöraren, då jag får en starkt metaforisk känsla över det hela. Rätta mig om jag har fel?


Paul:
Det är alldeles riktigt (harklar sig). Vi skulle kunna sitta i timmar och filosofera om detta och det är svårt att vara kortfattad i ämnet då jag själv brinner för det ut till tåspetsarna. Men vi har alla våra personliga demoner, eller lik i kistan kanske man kan säga (skrattar).

Begreppet ”lik i kistan” är ett ganska vitt och brett uttryck som lätt kan misstolkas då man ofta använder det i brottssammanhang. Men begreppet för mig personligen handlar mer om våra känslor, – hur vi styr, tycker och tänker i våra känslor. Ta en djupt troende person som bokstavstroget följer den så kallade ”Den heliga skriften”. Skulle den personen i sin heliga tanke börja tänka på sexuella bedrifter så har den personen ett lik i kistan då personen i fråga ruckar på en grundregel gentemot sin lära.

Med detta vill jag säga att demoner är någonting som vi alla lever med, men ingenting som vi har gemensamt gentemot varandra utan alla demoner är unika för varje person just för att en demon endast figurerar i en individs personliga tänkande.


Och därav anledningen till er djupt rotade dyrkan till den engelska skräckförfattaren CLIVE BARKER då hans romaner och noveller inhyser mycket av det du förmedlar i nämnda fråga eller?


Paul:
Definitivt! CLIVE BARKER anser både jag och Dani är den store mästaren inom genren då han öppnade upp en helt ny syn på skräck, där individens emotionella spektra och agerande blev till en avgörande länk till allt det otäcka och smärtsamma, – att det är vi själva som försätter oss i vår egen skräck på grund av girighet och egoism.

Han tar upp människans passion för frestelser, att utforska det farliga och förbjudna och vilka konsekvenser det oftast får. Framförallt så är det nämnda författares banbrytande novellsamling ”Book Of Blood” där ”Hellraiser” skapades och ”Nigthtbreed” (Kyrkogårdens hemlighet) blev till de stora inspirationskällorna när det gäller CRADLE OF FILTH. Hela ”Midian”-plattan grundar sig på den sistnämnda boken.


Och denna dyrkan av författaren gav upphov till ett långt samarbete med DOUG BRADLEY (PINNHEAD i Hellraiser-filmerna bl.a).


Paul:
Yes!


Det måste ha varit en ära?


Paul:
Det kan man lugnt säga. Det var riktigt coolt att han ville ställa upp på så många plattor som han gjorde eftersom han har blivit en ikon inom skräckgenren. Det är lite roligt att du nämnde honom då jag råkade springa på honom på en flygplats för inte så länge sedan. Jag hade mellanlandat här i Europa efter ett par veckor i New York. Jag minns dock inte vilken flygplats jag mellanlandade på (skrattar).

I väntan på att få gå ombord på nästa plan så skulle jag gå och sätta mig i en av väntsalarna. Jag gick fram till en dam där stolen intill henne var tom. Jag frågade henne om platsen var ledig och hon svarade att det gick bra att sitta där till hennes man kom. När han kom så reste jag mig för att gå då mannen vände sig om och sa: ”Jag känner igen dig!” Jag vände mig om och såg DOUG BRADLEYS anlete. Snacka om att bli överrumplad då vi inte hade setts på jag vet inte hur många år, men vi snackar nog tre år.


Han måste vara gammal nu!


Paul:
Absolut! Han är en bra bit över sjuttio.


Vad är skillnaden på CRADLE OF FILTHs scenshow anno 2012 och de tidigare åren?


Paul:
Det skiljer sig ganska markant gentemot tidigare år i och med att vi har valt att även scenisk gå tillbaka till våra rötter. Fans förväntar sig hela tiden att vi ska komma ut som någon form av vampyrgestalter och leverera en teatralisk show där var och en går in i sin karaktär till fullo. Men nu har vi lagt det åt sidan då vi själva känner att det inte fyller samma funktion längre. När det begav sig var det ämnat för att skrämma folk, medan det nu mer känns som en komedi eftersom det idag är nästintill omöjligt att skrämma upp en publik.

Den nya showen är mer en tillställning med rock and roll-betoning. Vi går ut och visar musikaliskt var skåpet ska stå med lite rökbomber och gitarr och bas-toppar som utsmyckning och scenkläderna blir mer som en liten krydda på moset än att vi går in i en karaktär. Det är så CRADLE OF FILTH kommer att se ut och agera i framtiden.


Tack Paul för att du tog dig tid och lycka till med fortsättningen på turnén.


Paul
: Tack själv! Nöjet är helt på min sida.

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter