The Night Flight Orchestra håller som bäst på att spela in sitt femte album som släpps nästa år. Rocknytts Peter Johansson fick både kika in i den legendariska studion Nordic Sound Lab och hälsa på nattflygets besättning. Han passade också på att ta pulsen på Kapten Björn Strid som spiller bönorna om kommande plattan, att turnera med två band samtidigt och mycket mer!
Berätta om kommande plattan: Vad är utmärkande och hur skiljer den sig från ert senaste album ”Sometimes the world ain’t enough?”
– Nu är vi mitt inne i arbetet och har en massa låtar. Det finns ytterligare låtar som inte är inspelade, men någonstans var vi tvungna att sätta stopp. Det spretar ganska mycket, fast på ett positivt sätt. Det har ju blivit lite av vårt varumärke att vi kidnappar en era och gör den till vår egen, samtidigt som det låter uppfriskande. Det handlar ju inte bara om nostalgi utan det fyller också ett syfte. Samtidigt beror det ju naturligtvis på medlemmarna hur man spelar och sjunger. Det finns absolut ett sound och det som är så kul är att det går att utveckla det soundet, det finns inga gränser egentligen. Man kan bli influerad av allt ifrån en Cyndi Lauper-låt till Judas Priest och allt däremellan och vi har hittat ett eget uttryck i det. Mycket av dagens AOR är ganska nostalgisk och det görs försök till att göra den fräsch med till exempel en fet produktion. Vi har istället valt att göra något lite mer organiskt.
Vi har allt vi behöver inom bandet, Sebastian Forslund (Gitarr och Percussion) mixar till exempel alla våra plattor och har också gjort en del omslag. Det finns också många låtskrivare inom bandet, så det finns inga gränser för vem som får skriva. Låtskriveriet är det absolut viktigaste och jag upplever att vi är väldigt kreativa där. Det är lite ABBA-tänk, framförallt gällande arrangemang, även om vi inte är i närheten av dem, de är ju ”untouchable”. Ibland kan det låta väldigt enkelt trots att arrangemanget egentligen är väldigt komplicerat. Jag gillar musik med mycket tanke bakom, men som ändå låter väldigt enkel. Nya plattan är ett inferno av melodier, takter och groove. Jag tycker allt finns representerat, samtidigt som det självklart finns några överraskningar. Vi tycker det är kul att ta ut svängarna och chocka oss själva och lyssnarna. Det har ju hänt att vi har suttit och lyssnat och ställt oss frågan: ”Är det där verkligen vi, vad fan sysslar vi med?”, fast såklart på ett positivt sätt.
När jag lyssnar på er så blir jag euforisk och det låter som att ni själva är det också? Det låter som ett ”Labour of love” som mynnar ut i det som slutligen hamnar på platta. Det låter genuint!
– Tack! Ja, det är det verkligen. Tack!
Finns det någon arbetstitel på plattan och när släpps den?
– Jag kan tyvärr inte avslöja titeln än, men plattan är tänkt att släppas någon gång i februari/mars 2020.
Kommer NFO vara er huvudprioritet den närmaste tiden, eller kommer ni jobba parallellt med Soilwork och Arch Enemy också?
– Vi har försökt att dela upp det, men nu har det ju varit en sommar med alla banden och för mig har det varit mycket Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Det har varit både kul och konstigt på många sätt. Det har fungerat, men jag tror vi ska försöka separera det mer framöver. Nästa år kommer det vara fokus på NFO både gällande festivaler och turné. Det blir bäst för alla att separera och inte försöka göra allt på samma gång tror jag.
Ni känner ju varandra väldigt väl vid det här laget, hur ser era olika roller ut i bandet?
– Man kan säga att David är farsan och jag är morsan. David är väldigt rak, han hymlar inte utan säger vad han tycker, och det gör jag också. Sharlee är limmet, inte för att vi bråkar men jag och David är väldigt olika samtidigt som vi fungerar väldigt bra tillsammans musikaliskt och som vänner. Det händer något väldigt speciellt när vi jobbar och vi känner varandra väldigt väl och kan prata om allt. Sharlee är lite ”The conductor” och är väldigt klok, diplomatisk och har stenkoll på allt.
Om du skulle beskriva NFO för någon som inte har koll på er och aldrig har hört er med endast en mening, hur skulle den lyda?
– Det är så jävla svårt… Euforisk rock typ, om man ska sätta någon slags label på det. Det är ju ”Classic Rock” i grund och botten.
Vilka artister och band inspirerades du av som ung och vilka nya stjärnskott imponeras du av idag?
Det var en jäkla röra när jag var liten. Jag sjöng in lite taper när jag var en fyra-fem år gammal. Mitt första musikaliska minne är ”Brusa högre lilla å” av Janne Schaffer och Björn J:son Lindh. Den melodin talade till mig. Nästa var ”Local Hero” med Mark Knopfler som är lite i samma stil, det vill säga ”theme-aktig” och väldigt drömsk. Sedan hade vi ju hårdrocken med Maidens ”Number of the beast”, KISS och W.A.S.P. som någon på dagis hade med sig på band, det fick jag en kick av. Jag älskar också åttiotalspop, Eurythmics är ett exempel. Jag älskar Annie Lennox röst! Morsan spelade extremt mycket Bruce Springsteen och jag älskar i princip allt han har gjort. Radiopop influerade mig mycket och ”satte” det här melodisinnet på något vis, jag har alltid gått igång på starka melodier. Den extrema metallen upptäckte jag i början av nittiotalet och i samband med Stockholms dödsscen. Det blev också mycket Metallica, Slayer, Exodus och Testament, men jag slutade inte lyssna på pop. Jag gillade även indiescenen och band som Popsicle. Sedan kom Soundtrack of our lives första platta som är fantastisk. Jag lyssnade mycket på Black Metal i mitten av nittiotalet, t ex Dissection. I dagens läge är bland det bästa jag hört på sistone War and drugs, Idle Hands, Jenny Lewis och Tribulation. Det är en salig röra. Mitt favoritintresse när jag får tid över är att gå tillbaka till 1978 och valfritt band för att se om de har släppt någon discoinfluerad platta, det tycker jag är kul.
Vilka mål finns kvar att uppnå?
– Med Night Flight så vill man ju utveckla showen och upplevelsen både för oss själva och för publiken. Jag tror vi kan göra fantastiska saker i framtiden och utveckla vårt koncept. Jag tror inte vi kommer att bli något typiskt turnerande band. Med Soilwork har vi kört fem veckors turné med spelning varje kväll, sedan är man hemma i tre veckor och sedan kör man Nord-Amerika i fem veckor. Jag tror mer på att bygga upp konceptet så att varje show blir speciell och unik. Man vill göra det till mer av en upplevelse, det är spännande att utveckla. Det ska vara en jäkla show helt enkelt, och då snackar vi inte Wallmans *Skratt*
Nämn en person, död eller levande, du skulle vilja träffa över en öl!
– Per Oskarsson!
Om du bara fick lyssna på en enda platta i resten av ditt liv, vilken skulle det vara och varför?
– Det finns några stycken, ”Grace Under Pressure” med Rush är en. Jag vet inte egentligen varför jag gillar den så mycket, de hatar plattan själva så vitt jag vet, men fyfan vad bra den är!
Vad säger du nej till?
– Jag säger nej till samarbeten där politik är inblandat. Jag vill inte ha med politik att göra överhuvudtaget när jag skriver musik.
Du har ju turnerat i stora delar av världen, vad är det sjukaste du har varit med om på turné?
– När vår basist Flink i Soilwork brakade genom golvet! Det blev ett slukhål på scenen på Hellfest. I ett intro så hoppar han upp och sedan hörs ett jävla brak. Då är det ett slukhål i scenen och han drar med sig monitorer och mikrofoner. Det var tur att han var så biffig som han var annars hade han ju dött. Allting landade ovanpå honom! Jag tittade ner i hålet och ser honom hålla på att klättra upp med basen på ryggen. Han såg ut som Dynamit-Harry i håret och var helt dammig och bara garvade. Vi gjorde upp med arrangören, de fick ge oss några flaskor sprit som plåster på såren *skratt*
Vilka är dina största styrkor enligt dig själv?
– Jag tycker att jag är ganska tålmodig på gott och ont. Jag är också generös och en bra lyssnare.
