Det är torsdag kväll när jag ringer upp Frida Ohlin, sångerska i Rexoria, för att prata om nya skivan “Ice Breaker” som släpps på fredag, den 18:e oktober. Hon berättar att de suttit och signerat ett antal vinylskivor som förhandsbeställts och ska skickas ut på releasedagen.
Vad har du för musikalisk bakgrund och hur kom du in i hårdrocken?
― Jag var väldigt liten när jag började hålla på med musik men hårdrock kom inte in i bilden förrän mycket senare. Jag har hållit på mycket med musikal och varit med i musikklass, vanliga konserter och olika musikaliska uppsättningar. När jag sen gick på gymnasiet så hade jag en killkompis som visade mig lite band, typ Iron Maiden och de klassiska från 80-talet som jag tyckte var najs. Vid ett tillfälle när jag tittade på TV så dök, ironiskt nog, Sebastian Bach upp i programmet “Celebrities Fit Club” (tror jag att det hette). De diskuterade hans story så jag kollade upp vem han var och hittade Skid Row som jag blev helt såld på. Det var något jag hade saknat, för jag hade alltid känt mig lite halvtom på de här pop-grejerna, det kändes inte som att de klaffade för mig på riktigt.
Många hade tidigare sagt att jag borde sjunga rock, så när jag började lyssna mer på det blev jag också mer intresserad. Jag träffade sedan min sambo här i Småland och flyttade hit. Han hade då ett band tillsammans med sin bror (Martin och Jonas) och behövde en sångerska till bandet, det blev jag!
Vi körde en del rock n’ roll-stil till en början, men ingen av oss kände att det funkade. Vi satte oss ner en kväll och bestämde att vi borde lägga om, att vi borde spela musik vi tycker är bra och skriva låtar som vi faktiskt står för. Så vi la ner det bandet och startade Rexoria. Därefter har det gått väldigt snabbt och effektivt, så här sitter vi idag…
Så du har inte varit hårdrockssångerska hela tiden?
― Nej, absolut inte! Jag har fått sätta in mig i det så mycket som möjligt. All teknik går tillbaka till samma typ av teknik men hårdrocken lägger på andra typer av effekter, något som jag aldrig gjort tidigare. Det lyste kanske genom mer på förra skivan, för jag vågade inte riktigt ta det här steget till att låta råare och dista mer.
Men jag ser väldigt mycket upp till Noora (Louhimo) i Battle Beast och efter att ha spelat ihop med dem så kände jag att jag ville utvecklas och komma dit jag med. Så jag satte mig hemma och övade stenhårt för att hitta de här teknikerna. Det är också så häftigt att se hur mycket man har utvecklas på bara tre år när man har sjungit i hela sitt liv. Att man kan hitta en ny stil som man aldrig trodde att man skulle kunna sjunga. Hon (Noora, Battle Beast) har varit en stor inspiration till att hitta det soundet.
Hon är ju verkligen kanonbra live!
― Ja, på varenda spelning dessutom! Hon är utbildad precis som jag, i toppjazz och hade sin egna inspiration i Janis Joplin som hon då härmade. Och jag har härmat henne, så det går i sina led, haha!
Kunde hon ge dig några tips när ni spelade tillsammans?
― Nja, det blev väldigt kort. Jag upptäckte dem runt 2014-2015 någon gång, när hon var ganska ny i bandet och tyckte att det gick inte att sjunga så bra som hon gör! När vi sedan spelade i Huskvarna så hade vi inte så mycket tid att prata. De var i sin loge och vi i vår, men efter spelningen så knackade hon på. Då sa hon “Hey, just wanted to tell you that you sound so amazing Frida, you sing so good” och jag höll på att smälla av. Hur ska man svara när ens största idol kommer in och berömmer en för sin sång? Det var det häftigaste för mig, att det finns så många olika nyanser inom hårdrock och att man kan ta så mycket av varann. Hon förde ju mig vidare till att kunna växa i mig själv. Det är en sån typ av sångare jag med vill vara, om vi nu växer och får förband så vill jag också vara stöttande, för jag vet hur osäker man kan vara och hur rädd man är för kritiken.
Att du har utvecklat din sång är definitivt något jag tycker märks på nya skivan. Det låter vassare och jämnare, inte minst produktionsmässigt. Är det något som ni medvetet tänkt på?
― Ja, det kan man lugnt säga. Vi var inte nöjda med produktionen på förra skivan. Det blev så märkligt för vi var väldigt nya när vi släppte vår första skiva. Vi hade inte koll på branschen och hur saker funkar. Vi hade hört från andra att det var svårt att få skivbolag, att man var tvungen att ligga på och att det tar många år innan man hittar något.
Så jag satte mig en kväll i juli och skickade ut till fem bolag som vi tyckte att vi kunde söka till och kändes rimliga. Dagen efter hade vi fått svar av två som säger ja. Det var inte riktigt vad vi var beredda på!
Så vi satt i det läget och undrade vad skulle vi göra nu? Vi hade ställt in oss på att det här skulle ta jättelång tid och nu hade vi två bolag som ville ha vår skiva NU!
Vi satte oss ner och övervägde noga, hörde med andra band och bestämde oss för att Pride & Joy var bolaget för oss. De ville ha vår skiva till hösten/vintern och vi hade inget, inga låtar, ingenting!
Det innebar att vi på två månader skulle ha en skiva färdigskriven, inspelad, mastrad och skickad till henne. Så jag och Jonas fick sätta oss dygnet runt och bara mata in låtar. I det läget hade vi inte heller så mycket pengar sparade så vi kunde hitta en jätteproffsig studio, så vi tog den budget vi hade utifrån den möjligheten. Det är också därför vi kände vi att på nästa skiva var vi tvungna att göra oss bättre på allt: spela bättre, ha bättre sång, bättre låtar och produktion!
Inför denna skiva hörde vi av oss till Fredrik Nordström, som hade gjort den EP vi hade innan vi fick bolaget, och kollade möjligheterna att spela in oss nästa år.
Vi fick en tid hos honom, i en av de bästa studios i Sverige och det gav ett lyft i sig. Han var också lite producent åt oss som tyckte till om låtarna och saker vi skulle slopa eller ändra för att verkligen få den här top notch-kvaliteten. Vi är verkligen väldigt glada över att han kunde ta in oss. Att komma som ett relativt litet band till en studio som spelar in Hammerfall, In Flames, Arch Enemy… Han verkade gilla oss, tro på oss och vi fick en väldigt bra produktion av det så vi är extremt glada över att vi fick den möjligheten!
Hur ser skrivprocessen ut? Vem gör vad?
― Det är jag och Jonas som skriver 99,9% av allt. Martin har varit med och skrivit den instrumentala låten “Wind and Rain”, men jag och Jonas skriver det mesta. Det börjar oftast med att jag har en melodi, lite sång och börjar klinka på piano. Sen skickar jag över det till honom så att han tuffar till det med gitarrer och på den vägen är det. Det brukar oftast gå väldigt snabbt, för när vi har en idé brukar det bara ta ett par dagar och sen har vi en hel låt. Han och jag har hittat varandra i låtskrivandet och det är jag väldigt glad över.
När vi var på vår första turné med Bloodbound, Crystal Viper och Thobbe Englund (Sabaton), så hade vi bara fyra låtar. Thobbe sa då till Jonas: “Jonas, du och Frida, håll ihop för alltid, ni är en perfekt match i det ni gör”. När vi sätter oss ner och jobbar ihop så har vi likadana personligheter, det går väldigt fort och ger ett bra resultat som alla är väldigt nöjda med.
Men Jonas är inte din sambo, va? Hur funkar det att vara ett par i bandet?
― Haha, nej det är han inte. Det är Martin, trummisen som är. Det funkar väldigt bra faktiskt och det är ganska vanligt i metalvärlden att man är par i band, oftast sångare och trummisar faktiskt. Martin har inte lika mycket delaktighet i bandet som jag och Jonas har, så jag jobbar egentligen mer mot Jonas. Men sen är det väldigt kul att kunna dela de här upplevelserna tillsammans med sin sambo. Att när man släpper en skiva eller åker på turné så behöver man inte sära på sig. Han är inte min primära motpart i bandet, det är Jonas som är. Så när det uppstår diskussioner och problem så tar jag det oftast med Jonas. Det funkar bra och det är väldigt häftigt att kunna dela den resan med varandra.
Jag upplever att “Ice Breaker” har lite av ett tema. Är det något som är avsiktligt?
― Rent image-mässigt så har vi strävat efter mer folkligare inslag. Vi vill ha en heavy metal/power metal grund och sen vill vi ha folkliga inslag. Vi vill vara nära naturen, vi pratar mycket kring natur och mina texter brukar, av någon anledning, alltid landa i natur.
Vi är inte politiska men vi vill lyfta en viktig fråga. Precis som Rolling Stones skrev om Vietnamkriget för att skapa intresse hos folk och väcka en tanke så hade vi samma tanke med “Ice Breaker”. Vi ville göra en låt som handlar just om miljöförstöringen, som var ganska konkret om det och problemet kring det.
Att albumet dessutom heter “Ice Breaker” var också något som vi ville att skivan skulle bli för publiken, en isbrytare. Att vi når ut till en bredare publik, att folk faktiskt ser oss för den produktion och sound som vi verkligen vill ha. Vi vill också ha inslag av natur även på scen med korpar och fåglar på våra backdrops och sidedrops.
Visst har ni också inslag av radioprogram som nämner just miljöförstöring som ett inslag på skivan?
― Ja precis! Vi fick tag i en kille i USA som har jobbat med radio, som spelade in den grejen. Hela den storyn han berättar handlar om ungefär 10-15 år framåt i tiden, att det har gått så långt med klimatförändringarna, vi har inte gjort något åt dem så att Miami är under vatten. Det är det han säger, att det inte går att bo i Miami längre.
Vi har faktiskt forskat kring det här och kollat upp vilka städer som är problematiska och faktiskt kan hamna där. Vi vill väcka en tanke och kanske kommer det en lyric video till den låten senare, med just klimatförstöringsbilder. Det väcker ju ändå en tanke, just med allt som händer just nu med Greta Thunberg och diskussionerna kring miljöförstöring. Det finns nog lite oro hos alla skulle jag vilja säga, även om många vill förneka det så tror jag att alla berörs av det på något sätt. Det var också något vi ville nå med det titelspåret också, att skapa något som känns nutida.
Då har ni verkligen lyckats för budskapet gick verkligen fram tyckte jag. Som fotograf gillar jag också tanken med att tänka visuellt på vad som händer på scen…
― Det har ju lyft oss rent image-mässigt också. Att jag har alltid fjädrar på mina axlar på scenen och grabbarna har lagt till att de har en varsin färg men är ändå väldigt sotade för att demonstrera att de kommer från jorden. Vi har också en backdrop som är en skog och skrikande kråkor som sidedrops, rökeffekter på det och vips så har vi en småländsk skogsmiljö.
Vad har ni för förväntningar på mottagandet?
― Vi hoppas ju såklart att alla ska gilla det! Det är den största förhoppningen: att fans ska tycka att den är bra och har lyft från första skivan. Vi har varit väldigt chockade över att vi har fått så gott mottagande och haft så dedikerade fans som följer oss väldigt gediget. Vi har haft folk från Nederländerna som kommit upp till Vetlanda för att titta på oss, även om vi inte ens har släppt andra skivan. Det är ju jättekul att ha fått sådana fans och det hoppas vi kunna bevara, att de tycker att andra skivan är förhoppningsvis ännu bättre så att vi kan sprida vår musik och komma ännu längre. Vi hoppas också att vi kan hitta någon turné längre framåt så vi kan nå ut mer. Vi har också vinyl för första gången, något vi är väldigt glada över att fått till då vi fått mycket förfrågningar på det. Det är ju nästan mer populärt än CD numera. Men vi ska faktiskt åka till Nederländerna i helgen på en releaseweekend…
Har ni stor fanbase just där?
― Det är just det som är så kul för vi har aldrig spelat där innan. Vi hoppas verkligen att folk kommer! Vi har haft folk från Nederländerna som kommit och kollat när vi spelat i Tyskland så det ska bli väldigt roligt att se vilken uppslutning det blir. Vi gör en akustisk show och en festival så det blir två olika ställen.
Har du någon personlig favorit på nya skivan?
― Jag är väldigt nöjd med alla. Vi jobbade så intensivt så vi visste inte riktigt vart vi skulle landa men “The Rise of The Phoenix” är en personlig favorit. Jag skrev den när jag var sjutton och det känns jättehäftigt att få med den på en skiva. Man satt och klinkade lite på piano när man var sjutton år gammal och sen är den med på en skiva med bra produktion! Den blev väldigt bra tycker jag eftersom vi fick med en del storslagna, symfoniska delar i den.
Sen tycker jag också att första singeln vi släppte, “Reach For The Heavens In Time” är väldigt bra men det är just för att den har den folkliga touchen samt en djupare känsla i sången. Jag gillar även de hårdare låtarna också. “Fight The Demons” var en av de låtar vi tänkte slopa men jag sa till Jonas: “Nej Jonas, nu ska vi göra om hela den här låten för den är inte bra nog”. Så vi skrev om den tre dagar innan vi skulle spela in och den blev jättebra. Det blev verkligen en Sabaton-hook som folk kan stå och sjunga med i!
Om du skulle välja en valfri låt som skulle beskriva Rexoria bäst, vilken skulle det vara?
― Oj! Då måste jag nog säga “Reach For The Heavens In Time”, om jag verkligen ska välja en låt. Det var den låten som jag tyckte var tvungen att bli en singel. Det var första låten som vi verkligen fick in det här folkliga, som vi kände att det passar oss. Det blir inte viking metal, det blir inte den extrema varianten heller men den har den folkliga touchen som vi vill åt. Vi har fått väldigt god respons på den också, att den blev ett riktigt lyft och nu vet man vilka Rexoria är. Vi jobbade väldigt hårt med den, allt från vilka ackord vi skulle ta för att det skulle passa och hur det ska funka ihop. Det definierar nog oss just nu: speed men ändå känsla.
Om du fick välja valfritt band att agera support på, vilka skulle det vara?
― Jag ska inte sticka under stolen med att vi gärna vill åka på turné med Battle Beast, det hade varit häftigt! Vi märkte på spelningarna vi gjorde med dem i Linköping och Huskvarna, även i Litauen och Lettland, att det var sådan otroligt tryck och att folk tyckte om vår musik. Det tror jag har att göra med just att female-fronted fans gillar väldigt mycket andra female-fronted band. Det märktes väldigt tydligt att där hade vi kunna vinna publik som faktiskt skulle kunna lyssna på oss på riktigt för att de redan gillar den stilen. Jag har dessutom blivit jämförd med henne så många gånger nu, att det går lite ihop. Det hade varit ett av de banden vi hade valt i första hand.
Sen om man går upp ett snäpp så är Sabaton ett band man inspireras av och är väldigt häftiga rent entreprenörsmässigt, hur de har jobbat med sitt band och hur stora de har blivit i Sverige och hela världen. Men nu är vi förband till deras förbands förband så vi är inte riktigt där än. Men de banden hade varit häftigt att åka med och även Doro! Det måste jag ändå säga, hon är ju min första stora sånginspiration så det hade varit häftigt att få följa med hennes band.
Avslutningsvis undrar jag hur planerna för er ser ut framöver? Skivan släpps den 18:e oktober och till helgen skulle ni till Nederländerna…
― Ja precis, sen har vi två spelningar tillsammans med Freedom Call 1:a och 3:e november, i Finspång respektive Stockholm. Det blir första gången vi spelar så nära hemma för mig, då jag kommer från Norrköping, så det ska bli väldigt roligt. Dessutom är Freedom Call ett sådant band vi länge har velat spela med, även om de är mer tydlig power metal än vad vi är. De är ett bra gig-band som verkligen lockar folk!
Sen har vi inget mer konkret spelningsmässigt bokat, utan vi ligger ute med olika grejer. Vi har inte sökt så mycket framåt våren eftersom vi gärna vill få ut skivan innan, så vi håller det lite öppet just nu. Det är de spelningar som vi har för tillfället!
Var kommer skivan finnas att få tag på, förutom kanske Spotify?
― Den finns på vår hemsida, www.rexoria.com, där man kan beställa allting redan nu. Sedan finns den också på Ginza, Bengans och alla stora skivåterförsäljare. Vår förhoppning är att denna skiva ska gå så pass bra att vi kan få ett större bolag och nå de nivåerna man annars drömmer om.
Tack Frida för den här pratstunden, stort lycka till och grattis till er nya skiva “Ice Breaker”!
