accept06-jimmy.b.se-rocknytt.net

ACCEPT’s Wolf Hoffmann: Många låtar på “Eat The Heat” är rent ut sagt briljanta!

28 Shares

accept06-jimmy.b.se-rocknytt.net

När jag 2005 fick erfara ACCEPT på SWEDEN ROCK FESTIVAL så var jag övertygad om att detta skulle bli sista gången då UDO sade blankt nej till en fortsättning.

När så bandet utannonserade en ny återförening med den helt oprövade MARK TORNILLO bakom mikrofonen så fördes tankarna automatiskt tillbaka till 1989 års flopp med DAVID REECE som då var bandets nya vokalist. Rocknytts Sven Mörén träffade WOLF HOFFMANN för en intervju inför deras spelning på Göta Källare i Stockholm. En intervju som skulle komma att täcka hela deras karriär med en framgångssaga som är få förunnat, men även en saga om en misslyckad återförening, hur stort inflytande de haft på dagens så kallade “Power metal-scen” och mycket annat.



 

 

Hej Wolf! Trevligt att träffas.

Wolf: Desamma! Vad var det du hette nu igen?

Sven!

Wolf: Sven är ett äkta Svenskt namn som även är populärt i Tyskland

När du säger det så har jag i mitt 42 år långa liv stött på två stycken från Tyskland som heter Sven.

Wolf: Verkligen? Men överlag tycker jag att svenskarna har vackrare namn än vi tyskar.

Det må då vara, men kommer vi till att ta åt sig bra musik så vinner Tyskarna med hästlängder.

Wolf: På bilar är vi nog några steg bättre än vad ni svenskar någonsin har varit (skrattar), men att ta till sig musik vete fan.

När ni lyssnar på musik så gör ni det ur ett bredare spektra, medan vi här i Sverige blir allt mer Amerikaniserade, då vi följer trender mer slaviskt än vad tyskarna någonsin gjort.

Wolf: Det stämmer nog! Tyskland är oerhört kontroversiellt på den biten. Sedan åker man till USA där jag lever nu, som är än mer mainstream än något annat land då det bara handlar om det senaste och snyggaste inom de flesta utav områden. I Tyskland så hänger man kvar längre vid en trend även om det nalkas en ny bakom hörnet. Varje gång jag åker hem till Tyskland så stöter jag alltid på en låt eller musik rent generellt som jag inte har lyssnat på under flera års tid i och med att i USA så spelas bara det senaste, så man hajar alltid till när man är hemma och hälsar på, man blir lätt sentimental då gamla minnen oftast vaknar till liv (Skrattar).

Har det alltid varit så i Tyskland, eller fick de ett än mer uppsving i och med Berlinmurens fall?

Wolf: Jag har nog aldrig tänkt i dessa banor. Jag tror att i Europa överlag så bryr man sig inte lika mycket om trender som i USA, utan man gillar det man gillar och sedan är det bra med det. Men om vi återgår till mitt hemland så kan jag nog inte ge dig ett direkt svar på om Berlinmuren haft en inverkan på musikklimatet. accept01-jimmy.b.se-rocknytt.netJag tror snarare att vi i det stora hela gillar att hålla sådant som vi tycker om mer långlivat än många andra länder, men vad detta beror på kan jag inte ge dig ett korrekt svar på, utan har man slagit i Tyskland så har man i de flesta fall kommit för att stanna. Men sedan kan man ta sådana gamla stötar som vi i ACCEPT som fortfarande är lyckligt lottade gentemot hela världen då vi fortfarande kan åka i stort sett vart vi vill för att genomföra konserter, och detta är få band förunnat idag.

Men ni kommer från åttiotals-eran och där av har ni ett väl inarbetat namn. Det är lite annat med de nya banden som kommer fram idag, då bara att få ut sitt namn på marknaden blir till någonting som är nästintill omöjligt.

Wolf: Exakt! Jag skulle inte vilja vara ett nytt band idag för att säga dig sanningen. Det var tufft nog när det begav sig för oss att bli ett etablerat band, men jämför man med hur det ser ut idag så blir man mörkrädd.

Det finns för många band där ute. Det är alldeles för enkelt att släppa en platta i stort sett på egen hand utan att ruinera sig.

Wolf: Jag tror att man behöver ett vanligt dagsjobb nuförtiden om du ska köra fullt ut med ett band, med vissa undantag förstås.

Det stämmer det du säger. Ett etablerat bands vardag innehåller allt från vanligt dagsjobb, familj, samtidigt som du skriver låtar, repar, spelar in plattor och turnerar. Det är beundransvärt må jag säga.

Wolf: Det är bara förnamnet!

Ni kom till Stockholm idag om jag förstått det hela rätt.

Wolf: Jag kom till Stockholm idag då de övriga är kvar i Göteborg för att ta igen sig inför morgondagens gig där. Jag är bara här över dagen för att göra lite intervjuer. Man får passa på att göra lite promotion när man väl har en dag ledigt från scenen.

Du var på BANDIT RADIO i morse!

Wolf: Yes! Tog du del utav intervjun?

Till viss del!

Wolf: Då får du ge mig bassning om jag upprepar någonting under vår pratstund här och nu (Skrattar).

(Skrattar). Jag hann faktiskt endast ta del utav de två sista frågorna så du kan vara lugn.

Wolf: Ok. Då kör vi så det ryker.

Ni har varit Sverige ett otal gånger! Vad är ditt bästa minne härifrån?

Wolf: Sverige var faktiskt ett utav de första länder vi besökte utanför Tysklands gränser. Jag tror dock att Holland blev vår absoluta premiär på internationell mark, för att kort där efter inta Sverige. Jag kommer inte ihåg exakt när det kan ha varit, men vi snackar på ett väldigt tidigt stadium. Men jag kommer ihåg att vi befann oss i stadiet då vi spelade på mindre ställen där det rymdes runt 800 personer, och första anhalten i Sverige blev Lund. När vi sedan kom till Stockholm så hade biljettförsäljningen gått över förväntan vilket resulterade i att konserten blev flyttad till isstadion (Hovet), Vilket givetvis var oerhört smickrande. Problemet var dock att vår utrustning var på tok för lam gentemot den typen utav scenstorlek så när jag kom ut på läktaren för att blicka över arenan och såg vårt lilla PA-system som knappt blev märkbart synligt så frös hela jag till is och ställde mig frågan, ”Hur i hela helvetet ska vi lyckas genomföra kvällens konsert?”. Det blev en oförglömlig afton, där vi för första gången någonsin fick se publiken höja sina armar med en tändare i handen vilket var oerhört mäktigt då det inte var så vanligt under tidigt åttiotal då det hela blev en fluga först i mitten på åttiotalet. Jag kommer så väl ihåg vilken låt detta skedde under, det var balladen ”Winter Dreams” som blev en oerhört populär låt här i Sverige. Den kvällen kommer jag aldrig att glömma.

{youtube}n_YdeVE50Zk{/youtube}

 

Låt oss prata lite om den nya plattan STALINGRAD. Första gången jag tog del utav nämnda albumtitel så tänkte jag ”Konceptalbum”, men ack så fel jag hade.

Wolf: Exakt! Det är inget konceptalbum utan ett knippe låtar som handlar om vitt skilda saker.

Det finns ingen tillstymmelse till en röd tråd med andra ord?

Wolf: Nix! Titeln kan vara lite missvisande när det gäller den biten, men varför vi valde Stalingrad, var på grund utav att samtliga parter var överens om att låten med samma titel stack ut lite extra gentemot övrigt material, samtidigt som vi tyckte att temat Stalingrad kändes passande då vårt lands historia hade en avgörande roll i denna händelse. Sedan ville vi även ha en kort och bastant titel på plattan och Stalingrad sätter sig som smäck då de flesta känner till dess historia, man hajar lätt till när man både hör och uttalar namnet. I och med att BLOOD OF THE NATION blev så väl mottagen så ville vi inte ändra någonting inför den nya plattan. Den är inspelad i samma studio med samma producent som på föregående, samt att vi ville få samma känsla som när vi skrev och spelade in föregångaren och där av så känner man igen sig som lyssnare gentemot förra plattan.

Men jag fick en oerhört stark krigsvibb när jag läste texterna. Är det verkligen bara titelspåret som inhyser nämnda tema?

Wolf: Om vi snackar texter om just Stalingrad så är titelspåret det enda som inhyser nämnda tema. Men om vi tar låten ”Hellfire” så inhyser den ett krigstema då den tar upp bombningarna i Dresden under andra världskriget. Vi kände att vi även ville göra en låt som handlade om de civilt drabbade under andra världskriget då ”Stalingrad” basserar sig mer på armén, men det finns ingen röd tråd som går igenom hela skivan.

{youtube}i-QQYxryAqM{/youtube}

 

Men vad är det som gör att jag känner en sådan stark krigsnerv när vi pratar lyriken rent generellt?

Wolf: Det kan bero på lite olika saker. Sista spåret på plattan ”The Galley” handlar om ett ”Galärskepp” som sjönk för tvåtusen år sedan. I den låten arbetade vi oerhört detaljerat med att musik och text skulle tala samma tydliga språk. Föreställ dig ett skepp fyllt med slavar som ror så att svetten dryper på ett blåsigt hav. Om du lyssnar på enbart det instrumentala så ska musiken på ett tydligt sätt kunna beskriva händelsen så att du hänger med i handlingen även om vi tog bort sång och text. En annan ledande orsak till att du rent generellt känner en stark krigsnerv kan bero på att texterna handlar mycket om hur människor lider i olika situationer, där MARK TORNILLO kanske har använt sig utav formuleringar som man förknippar med ett krigstema. Ett annat bra exempel är plattans öppningsspår ”Hung, Drawn And Quartered”, den vet vi fortfarande inte vad den handlar om. Vi hade skrivit färdigt låten ren instrumentalt och bad Mark att sätta sång och text på det hela, vilket resulterade i att innan han ens börjat jobba på någon text kläckte ur sig, ”Vad tror ni om att döpa låten till ”Hung, Drawn And Quartered?” varav vi ryckte på axlarna och svarade, ”Tja! Varför inte.” Men även i denna låt använder sig Mark utav ord som inger en känsla utav något krigiskt, men mer på ett emotionellt och individuellt plan utan att veta vad den handlar om (Skrattar).

Att denna återförening blivit till en succé är ett faktum som ingen kan ifrågasätta. Jag såg er på SWEDEN ROCK FESTIVAL 2005, en spelning som var ämnad att vara er absolut sista någonsin, och nu står ni åter igen på scen med Mark på sång. En smått otrolig saga mår jag säga.

Wolf: Visst är det! Jag kommer så väl ihåg giget på Sweden Rock. Vi ville verkligen inte att det skulle bli det sista vi gjorde men då UDO sade blankt nej till att fortsätta så tyckte vi övriga att det inte fanns någon mening att försöka sig på en fortsättning. Sedan gick åren och man hade åter vant sig vid vardagens vanliga bestyr. Då PETER BALTES och jag beslöt oss för att anordna en jam-session bara för att ha lite skoj och hålla sig någorlunda i trim gentemot sitt instrument, och Mark var en utav dessa som visade intresse för vårt nya jam-band. Från och med att han kom in i replokalen och greppade mikrofonen så tog det oss tio minuter att komma till insikt med att ”Fan! Det här låter så mycket ACCEPT som det bara kan göra.” Så efter dessa tio minuter visste jag och Peter att det skulle bli en återförening. Det har varit en helt fantastisk saga, snudd på obegriplig. 2005 gjorde vi vårt avsked i form utav några få festivalspelningar för att sedan gå in i vardagens anspråkslösa tristess, och nu står vi här och säljer plattor, turnerar världen över och har den tveklöst starkaste sättningen i bandets historia, och det menar jag verkligen till fullo.

Men om vi backar tillbaka tiden till början på 90-talet då ni återförenade bandet första gången. Hur ställer du dig till denna återförening då den i och för sig började i klassisk ACCEPT-anda med ”Objection Overruled”, för att sedan låta som ett helt annat band på de två efterkommande plattorna ”Deathrow” och ”Predator”?

Wolf: Hela den musikaliska förändring som skedde med bandet berodde kort och gott på nittiotalets musikalska förändring rent generellt. Vi var inte de enda bandet från den äldre eran som försökte att haka på trenden som skedde då många utav dessa inkluderat oss själva hamnade i någon form utav desperationsbubbla där vi det blev svårt att bevara sin egen och bandets självkänsla. Man kan se ett tydligt mönster på hur förändringen kom smygande redan under 80-talets andra hälft. Tillsammans med IRON MAIDEN, JUDAS PRIEST, SAXON och några fler så hade vi i början på åttiotalet en framgångssaga som knappt är något band förunnat idag. Men efter att vi släppt ”Balls To The Wall” så exploderade alltting för oss då vi blev megastora och turnerade häcken av oss, vilket blev den störst bidragande orsaken till att det skulle dröja hela två år för oss att leverera nästa album som skulle bli ”Metal Heart”.

Under dessa två år blev vi helt upptagna i vår framgång, så det kändes nästan som att man avskärmade sig från den vardagliga världen. accept02-jimmy.b.se-rocknytt.netNär vi så hade fullbordat inspelningen utav ”Metal Heart” och klev ur vår bubbla som vi hade levt i så höll vi på att få en chock med den förändring som skett. Det var inte vi, IRON MAIDEN och de övriga från den eran som prydde omslagen på de stora musiktidningarna, utan nu var året 1985 och band som BON JOVI, MÖTLEY CRÜE och EUROPE som prydde omslagen då den nya flugan blev den då nya Glamrock-scenen och Hårmetal-scenen. Men nu hade vi turen att släppa ”Metal Heart” i grevens tid, då det blev den succé som vi hade räknat med, men hade “Metal Heart” släppts ett halvår senare så hade det sett ut på ett helt annat sätt. Sedan gick vi in i 1986 när plattan ”Russian Roulette” såg dagens ljus, och där var vår storhetstid förbi utan att vi då var medvetna om detta då vi fortfarande spelade på arenor i den större skalan. Men även om en stor summa människor besökte våra konserter så var det långt ifrån samma puls som det hade varit två år tidigare. I det undermedvetna slet detta oerhört hårt på bandkemin och där av förmodligen den huvudsakliga anledningen till att UDO hoppade av och tätt där efter JÖRG FISCHER. Men om vi återgår till återföreningen så hamnade vi mitt i ”Grunge-vågen” vilket skapade motgångar för samtliga band från åttiotals-eran och där av den sviktande kvalitén på skivorna då vi försökte gör någonting som inte inhyste oss själva vilket gjorde att det återigen blev slitningar i bandet.

Anser du i dag att det var fel tidpunkt att återförena bandet.

Wolf: Det är svårt att svara på. Då tyckte vi inte att det var fel tidpunkt och där av så blir mitt svar nej. Jag är inte den personen som i efterhand ångrar att saker och ting skett om jag i början kände att det var rätt beslut. Det kommer fram människor till mig konstant och frågar om jag ångrar någonting som skett under min karriär. Då brukar jag svara att ”jag ångrar ingenting jag gjort, det jag ångrar är om jag nekar en situation som jag egentligen vill ge mig in i, då känner jag ånger, men jag har aldrig satt mig i en sådan situation då ja anser att livet är för kort för sådana misstag. Återföreningen fick en bra start då ”Objection Overruled” blev en klassisk ACCEPT-platta, sedan att framtiden inte gick vår visionära väg är en annan femma. Men sådant kan man oftast inte styra.

Saknar du den gamla arenatiden när ni spelade inför mellan 20-30 000 pers. Eller känns dagens kvantitet på mellan 800-4000 pers. lika stimulerande?

Wolf: Hade det varit för tjugo år sedan så hade jag nog föredragit en större arena men idag så tillhör jag det släkte som föredrar kvalité före kvantitet. En utav våra mest oförglömliga kvällar är inför en publik på 800 personer då man får en helt annan kontakt med publiken på en mindre scen. Men visst! Jag skulle ljuga om jag säger att vi inte har haft wow-känslor på våra arenashower. Den tiden kommer alltid att leva kvar som ett gott minne då en pojkdröm gick i uppfyllelse. En dröm som är få förunnat. Men man måste även påpeka att på den tiden hade vi helt andra krav på oss, då man konstant kände en press från management och skivbolag att hela tiden prestera så att de fick sin beskärda del rakt ner i fickan (skrattar). Idag kan vi spela in en platta i stort sett helt kravlöst då vi har så många år på nacken då vetskapen finns att vi inte släpper ifrån oss något som skulle låta halvdant.

När ni beslöt er att ta upp bandet igen med Mark bakom micken, kände ni en nervositet i hur fansen skulle reagera.

Wolf: Det kan du ge dig på att vi kände.

Kändes det som att ni spelade ett riskfyllt spel nu när ni återigen skulle presentera en ny frontman, då det gick som det gick första gången?

Wolf: något riskfyllt spel kände vi nog aldrig då det bara fanns två alternativ, antingen ACCEPT men Mark på sång eller ingen ACCEPT alls då jag har svårt att se att vi skulle ha funnit en annan sångare i Marks kaliber. Vi visste att energin var på topp och att Mark både kunde leverera sång i UDO-tappning och mycket därtill då han har ett långt mycket bredare register än vad UDO någonsin haft. Men att det innehöll en viss nervositet bland oss medlemmar blev ofrånkomlig då vi kände att det var 50/50 hur fansen skulle reagera, men den nervositeten avtog snabbt må jag säga (Skrattar).

Men om vi backar tillbaka tiden till 1988/89 när ni tog in DAVE REECE på sång, hade ni samma känsloläge då som nu eller kändes hela den processen mer som ett risktagande?

Wolf: ”Eat The Heat-eran” var det annorlunda med då det redan från början gick fel med saker och ting. Det blev helt fel vibbar på en gång. Vi fick aldrig den rätta samarbetsnerven med Dave som vi fick med Mark.

Sedan hade Dave en helt annan typ utav röst!

Wolf: Dave hade en riktigt bra röst. Jag lyssnade faktiskt på ”Eat The Heat” för ett par veckor sedan och jag köper fortfarande hans sätt att sjunga. Men vi kom aldrig överrens med honom, och då menar jag i stort sett på samtliga plan, då vi alltid låg på helt olika tankenivåer. Med Mark kände vi omgående att vi låg på samma bana och där av att vi aldrig tvekade att återförena bandet med honom bakom mikrofonen.

Hur ställer du dig till ”Eat The Heat” idag?

Wolf: Pratar vi om låtskrivandet så tycker jag att de överlag håller hög klass, långt ifrån det sämsta vi har levererat. Vissa låtar på plattan är rent ut sagt briljanta, men slutresultatet blev inte alls som vi hade i vår vision hur det skulle bli. När du börjar skriva en låt så har du alltid en vision som du vill fullborda, en vision som växer allt längre in i skapandet du kommer. eattheheatDet är en lång, lång resa som du lever med dygnet runt tills produkten är fullbordad, vilket oftast skapar en situation som du inte helt kan styra dit du själv vill. Detta gör att det alltid är 50/50 om du får din vision uppfylld eller inte då det alltid är fler personer inblandade än dig själv. Och vårt stora misstag när vi skapade ”Eat The Heat”var att vi i bandet inte lyssnade på oss själva till fullo då vi hamnade i en någon form utav komplex gentemot bandet. Vi visste att vi hade förlorat en stark personlighet och frontman, och innerst inne så visste vi att man endast kan sjunga ACCEPT på ett sätt för att behålla det rättmätiga soundet. Men som sagt så fick vi en enorm komplex gentemot UDO vilket gjorde att vi bestämde oss för att leta efter en helt annan typ utav röst. Vi tog in Dave för hans breda register, men allting lär på tok för traditionellt med honom bakom micken.

Misstag nummer två var att återigen ta in DIETER DIERKS som producent. Han producerade METAL HEART som blev vår sista riktigt stora succé, men som vi i bandet tyckte låg på gränsen för att bli alltför radiovänlig, vilket resulterade i att vi valde bort honom när vi gjorde RUSSIAN ROULETTE. Idag är det hela raka motsatsen då vi i med MARK har en sångare med det traditionella soundet och mycket därtill. Vi har på de senaste två släppen jobbat med en producent i ANDY SNEAP, som förstår våra visioner vilket gör att även när han personligen inflikar med egna idéer så väger dessa oftast in på ett rättmätigt sätt gentemot våra egna visioner.

Det är en riklig låtlista ni pressenterar på denna turné!!

Wolf: Yepp! Tjugotvå låtar som genererar till över två timmars speltid.

En hel del från de två senaste plattorna!

Wolf: Det stämmer! Vi kör tre till fyra nummer från dessa album.

Många band som har trettio år på nacken kan rada upp klassiker och där av att det nya materialet lätt hamnar i skymundan då de kanske bara plockar med två nya låtar i set-listan. Det måste vara en underbar känsla för er att kunna plocka med så många låtar från de två senaste albumen!

Wolf: Absolut! Jag måste få säga att det nya ACCEPT är rent emotionellt det mest hänförande jag någonsin varit inblandat i. Här kommer vi 2010 efter fem års tystnad från scenen och över tio års tystnad när det gäller albumsläpp och levererar en låt som ”Teutonic Terror” som många hardcore-fans anser vara bland det bästa vi någonsin gjort, och då med ny sångare. Detta är snudd på overkligt.

Lyssnar man på Marks röst så innehåller den som du sa tidigare inte bara ACCEPT-anda då den har ett så mycket bredare register än vad UDO någonsin haft. Det finns en attityd i Marks röst som ger en starka rock and roll-vibbar. Riktigt coolt må jag säga.

Wolf: Visst är det coolt. Och detta bevisar att ACCEPT är ett band som bygger på starka låtar med starka riff och att sången inte är en allt för avgörande länk i frågan, med undantag för David (skrattar). Vi bevisar med Mark bakom mikrofonen att vi fortfarande är ett band som på ett fullskaligt plan fortfarande är att räkna med.

Har någon i bandet pratat med UDO sedan återföreningen?

Wolf: Nej, det är det ingen som har gjort.

Har ni hört några reaktioner om vad han tycker om det nya ACCEPT?

Wolf: Vi har valt att inte prata om detta överhuvudtaget då vi inte finner det intressant i vad han tycker. Han valde att fortsätta med sitt band som han haft i många år nu och vi valde att köra på med ACCEPT, så mycket mer är det inte. Som du säkert förstår så är du inte den första och lär inte bli den sista som ställer nämnda fråga vilket jag har full förståelse för. Men vi har som sagt valt att inte kommentera någonting överhuvudtaget i frågan.

På åttiotalet så tillhörde ni den celebra familj som inhyste band som JUDAS PRIEST, SAXON och IRON MAIDEN bara för att nämna några. Hur var gemenskapen sinsemellan. Var ni en enda stor familj eller var ni innerst inne bittra konkurrenter?

Wolf: På ytan så ingav vi nog bilden utav att vara en enda stor gemenskap. Men innerst inne så var vi i allra högsta grad konkurrenter som var bra på att hålla masken gentemot varandra. De som vi hade bäst relation till var tveklöst IRON MAIDEN då vi ett antal gånger var ute och turnerade tillsammans med dessa, då de alltid har haft en bra nivå på konkurrens kontra vänskap. Men visst kände man även utav revaliteten oss sinsemellan, då även om den kanske inte var lika markant som det var gentemot de övriga banden.

Kunde det hända att det utmynnade till bråk mellan banden?

Wolf: Det var ingenting som vi var en del utav i så fall, och jag känner inte till något sådant fall.

Musikbranschen har förändrats en hel del sedan ni kom fram i skarven sjuttiotalet, åttiotalet. Hur ser du på förändringen som etablerad musiker, känner du dig mer till freds i dagens klimat eller var det bättre förr även för ni som var med när det begav sig?

Wolf: Personligen så känner jag mig mer till freds i dagens musikklimat, och detta beror nog mycket på att jag varit borta från turnerandet och skivinspelningar under en längre tid. accept04-jimmy.b.se-rocknytt.netPå grund utav detta så har jag fått chansen att smälta en massa händelser och intryck som jag idag har fått ett helt annat perspektiv på än vad jag hade när det begav sig. På den tiden när vi kom fram och blev en del utav gräddan inom hårdrockscenen så arbetade vi mer under press än vad vi gör idag då skivbolagen tillsammans med managementen i stort sett hade oinskränkt makt, då det sattes oerhört mycket mer pengar på spel än vad det överhuvudtaget görs idag. Men när jag lämnade branschen helt och hållet för att satsa på andra saker så var jag totalt slutkörd gentemot allt inom musikbranschen, då batterierna var totalt uttömda efter år utav skivinspelningar och turnerande.

Men under min frånvaro så fick jag tid att tänka efter och smälta saker och ting vilket gjorde att jag kom till en punkt som fick mig att inse hur mycket jag egentligen sakande turnélivet och skapandet. Så när jag väl fattade beslutet att återigen ge mig in i branschen så var det med en kontroll över mig själv som jag aldrig var i närheten utav att inneha i min tidigare karriär. Visst! Man säljer inte lika mycket plattor idag som man gjorde då, men vi klarar oss bra på den försäljning som är och vi kan släppa skivor och turnera helt och hållet på våra egna villkor, så jag kan absolut inte klaga. Jag är så otroligt lycklig att vara tillbaka och ta dagen lite som den kommer, och att bandet har en sådan energi som kommer att räcka en lång tid framöver.

Så du tror att dagens ACCEPT har goda chanser att befinna sig ute på vägarna om tio år?

Wolf: Absolut! Så gamla är vi inte (Skrattar). Det är så många band som kommit och gått under årens lopp och som upplösts på grund utav åtta olika anledningar. En del har kommit tillbaka och en del har inte sett dagens ljus sedan dess. Men ser man på band som SCORPIONS och JUDAS PRIEST så håller dessa på än idag och vi är ganska mycket yngre till åren än vad samtliga medlemmar är i dessa band då deras karriär redan tog fart på sjuttiotalet, så tio år till borde inte vara några problem. Vi blir väl de sista urtidsdjuren så att säga (Skrattar).

Många anser att ni är pionjärerna till den tyska Power-metal vågen! Är detta någonting du instämmer i?

Wolf: Vad är Power-metal?

Snackar vi musikstilen rent generellt så är det tunga riff med schlagerbetonade refränger. För att nämna några band. HELLOWEEN, GAMMA RAY, FREEDOM CALL, (Wolf rynkar på näsan och grinar lite illa) bara för att ta några ur ett stort hav.

Wolf: Om vi säger så här. Vi satte den tyska metalscenen på kartan då vi var det absolut första metalbandet från Tyskland. Visserligen skördade SCORPIONS framgångar redan på sjuttiotalet men då är nämnda band inte ett heavy metal-band utan mer ett renodlat hårdrockband. I och med att vi var först så har vi med all säkerhet inspirerat band som HELLOWEEN och dylikt men något så kallat Power-metal-band kan jag nog inte köpa att vi är.

Men kan du se att nämnda genre har tagit influenser ifrån er?

Wolf: Det kan jag i och för sig göra, då vårt kännetecken är slagfärdiga fotbollsrefränger, fast mycket tyngre i sin framtoning i både riff och vokala partier gentemot dagens band.

Det två förta plattorna ni släppte var kanske mer renodlad rock utav det tyngre slaget!

Wolf: Helt riktigt, och dessa två alster är inget jag går runt och är stolt över, utan det blev på tredje plattan ”Breaker” som vi började hitta vad som skulle bli vårt stora kännetecken för att sedan på plattan efter, ”Restless And Wild” fullborda vårt sound. Ta bara ”Fast As a Shark” som exempel. Den satte grunden till många kommande stilar då nämnda låt vars uppspeedade tempo aldrig släppts på skiva tidigare. Så man skulle kunna säga att vi även är lite för-pionjärer till thrash-metal och black-metal (Skrattar).

Hur ställer du dig till den tyska Power metal-scenen som bland annat innehåller de band som vi nämnt i fråga?

Wolf: Det är inte riktigt min bag så att säga då jag tycker att det stundtals kan bli lite väl Schlager-betonat, men jag respekterar det banden har åstadkommit. Sedan har jag i ärlighetens namn inte hunnit anamma så många band de senaste tjugo åren då man har haft fullt upp med sitt. Det blir mer klassisk musik jag lyssnar på nu för tiden. Sedan tror jag att folk generellt lyssnar på den musik som man är uppvuxen med. accept05-jimmy.b.se-rocknytt.netMina band var JUDAS PRIEST, DEEP PURPLE och LED ZEPPELIN bara för att nämna några, sedan har man snappat åt sig ett par nyare band, men jag är ingen lyssnare som anammar nya trender utan min grundbas kommer alltid att vara den traditionella hårdrockscenen.

Har ni vunnit en ny och yngre publik sedan återföreningen trädde i kraft?

Wolf: Absolut! Det har vi definitivt gjort. De senaste tre åren har det hänt oerhört mycket när det gäller den biten. Blickar vi ut över vår publik idag så innehåller den allt från 18 till 50 års ålder, vilket på åttiotalet var en omöjlighet att det skulle inträffa.

Och i staterna rullar det på om jag uppfattat det hela korrekt?

Wolf: Där flyter det på som smör. Senast vi var där så låg vi ute på vägarna i sex veckor och gjorde allt från festivalspelningar, headline-gig och även support-gig där vi öppnade för våra landsmän KREATOR vilket var riktigt coolt. ACCEPT är lyckligt lottade då vi fortfarande kan åka runt välden över och locka till oss en publik.

Ligger det någon live-cd och dvd i görningen?

Wolf: Yes! Vi jobbar stenhårt på att få ut en livinspelning i båda formaten under första halvan utav 2013 för att sedan börja arbeta på ett nytt studioalbum till hösten om allt går enligt planerna. Detta är ett löfte till alla fans som vi kommer att göra allt i vår makt för att hålla.

Tack för pratstunden och lyckas till med den fortsatta turnén.

Wolf: Tack själv Sven!

FOTO: Jimmy Björkman – JimmyB.se

28 Shares
Magnus Byström

Magnus Byström

Webbansvarig

Relaterade artiklar

VIDEOPREMIÄR

Sweden Rock Magazine

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS

ALLA NYHETER

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!