Hårdrocken lever och frodas, vårt avlånga land levererar band efter band. Ett av dem sticker ut, nämligen Prins Svart som spelar klassisk hårdrock fast med svensk text. Här kommer en intervju med grundaren Henrik Bergqvist.
De är influerade av stora band som Led Zeppelin, Deep Purple och Black Sabbath, men man har också blandat in en dos från det tidiga 80-talets hårdrock. Vi pratar om Stockholms-bandet Prins Svart som nyligen släppt sin andra fullängdare – ”Inte här för att stanna”.
Världen hade kunnat få se en variant av Prins Svart betydligt tidigare då medlemmarna Sebastian Sippola, Thomas Thorberg, Stefan Berggren och Henrik Bergqvist redan under 1990-talet lirade tillsammans i ett Led Zeppelin tribute-band. Men nu är tiden uppenbarligen inne. Svensk text innebar svenskt bandnamn.
– Namnet Prins Svart har haft en lång jäsningstid. Jag visste att jag ville använda det namnet för ett musikprojekt med svenska texter redan 2007-2008 innan jag började spela med The Poodles. Ibland får man en idé till något utan att veta exakt vad den ska användas till och i sådana lägen får man bara vänta och hallå utkik efter en passande öppning, helt enkelt, berättar gitarristen och initiativtagaren Henrik Bergqvist för Rocknytt.
– Namnet Prins Svart står för ”den arma människan” och symboliserar olika aspekter av det mänskliga tillståndet där längtan, saknad, hopp, sorg och kärlek spelar centrala roller. Vi är alla Prins Svart, tillägger han.
De fyra medlemmarna har en gedigen bakgrund och har lirat med många stora band och artister sedan men spelade covers på Led Zeppelin på 90-talet. Utöver The Poodles har bandmedlemmarna också kört med Uriah Heep, Michael Schenker, Bernie Marsden, Don Airey och Grand Magus.
Prins Svart hade en releasefest på Kraken i Slakthusområdet i Stockholm nyligen. Det som slog undertecknad vid spelningen, och även vid första lyssningarna på Spotify, var att vi har att göra med jäkligt duktiga musiker.
– Vi är definitivt en supergrupp! Vi har finslipat vår musikaliska och artistiska förmåga i ganska vitt skilda sammanhang och när vi nu får möjligheten att sätta ihop dessa erfarenheter, så kan man verkligen se oss som en super-konstellation. ”Sebba” har spelat med Grand Magus, både på platta och live. Han har även spelat live med Glenn Hughes ett kort tag. ”Pomma” har turnerat med Michael Schenker och har skrivit och spelat in med John Norum. Stefan har gjort plattor och turnerat med medlemmar från det ursprungliga Whitesnake och han har turnerat med Don Airey Band och Uriah Heep. Själv har jag spelat med The Poodles in nästan tio år och innan dess varit ute med Tiamat och turnerat. Vi har alla levt ett liv i musik. Om vi sedan är en superbra grupp, eller inte, låter vi lyssnaren avgöra.
Vilka band skulle du vilja jämföra er med?
– När jag lyssnar på det vi spelat in så hör jag lika delar Led Zeppelin, Dio, Rainbow, Deep Purple, Micke Rickfors, Thåström, och Free. Men jag tror inte de andra i bandet skulle nämna exakt samma referenser.
Musiken vill jag beskriva som ärlig och infallsrik. Vi står med båda benen i hårdrocken, men vi har formats av andra musikaliska intryck också. Jag kan komma till replokalen med ett riff som jag tycker känns ”Dokken”, men som blir något helt annat när ”Pomma” och ”Sebba” vridit på det musikaliska kalejdoskopet. Vi har alltid haft en unik kommunikation inom bandet som jag vet att folk märker av när vi spelar live. Vi använder oss av den när vi skriver också.
Att valet nu fallit på att sjunga på sitt modersmål har, enligt Henrik, att göra med att man då minimerar avståndet mellan orden och vad de betyder i det musikaliska sammanhanget. Musiken blir mer direkt då tanken har varit att ”spela och sjunga från hjärtat utan omvägar”. Och att ta tag i lyssnaren på ett annat sätt genom att sjunga på svenska.
Samtidigt har band som Kent och Sabaton har släppt engelska versioner av sina plattor för den internationella marknaden. Det är inte helt otänkbart att även Prins Svart går den vägen någon gång i framtiden.
– Det får vi se framöver. Prins Svart kommer alltid vara hårdrock med svenska texter, men om vi gör en tvåspråkig platta eller en helt engelsk variant för att nå ut bättre till den internationella publiken, får vi se. När man spelar ”genremusik”, som det heter, så är det väldigt svårt att bara rikta sig mot en enda marknad. Man behöver en global publik för att få det att funka, men jag tror det kan vara möjligt att rock på svenska är gångbart även internationellt. Sverige har hög status i musikvärlden och toleransen för musik på mindre kända språk är ganska stor inom vissa lyssnargrupper. Att försöka slå sig in på den internationella marknaden innebär inte att vi tror att vi kan bli nästa Black Sabbath. Det är troligtvis på en lite mer småskalig nivå, men vem vet?, funderar han.
Enligt Henrik befann sig medlemmarna vid ”en vägkorsning” innan han tog initiativet till att starta upp bandet med målet att spela musik de vuxit upp med – men på svenska.
– Att sjunga på svenska var inte helt självklart för alla i bandet, det fanns ett visst mått av skepsis inledningsvis. När vi hörde slutmixen på första plattan så tror jag dock att alla var med på båten. Att vi överhuvudtaget började spela ihop igen var dock bara en tidsfråga.
Inom hårdrocken ser man ofta teman. Antingen för en platta, eller så har vi band som fokuserar på historiska händelser, drakar och demoner eller glitter, snabba bilar och snygga brudar. Prins Svart låter lite djupare än så.
– Ambitionen är att våra låtar ska handla om personliga saker som har allmän giltighet. Det kan låta som en motsättning, men det behöver det inte vara. Om man är ärlig i hur man berättar om något, till exempel en längtan att ge sig av, att bli någon annan än den man är, att vara älskad och sedd, så kommer dessa teman resonera i lyssnaren, för hen känner samma sak även om omständigheterna är lite annorlunda. Folk som lyssnar på oss berättar ibland om vad de hör i våra texter och det de hör kan vara överraskande för mig som skrev texten, men det är samtidigt ett kvitto på att texten har giltighet och ett värde bortom det jag själv tänkte på när jag skrev den.
– Vi har en konstnärlig ambition med Prins Svart där vi hoppas att lyssnaren ska bli berörd och inspirerad av vår musik. ”Ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament”, helt enkelt.
Det var ett år sedan er debutplatta kom. Hur skiljer sig ert senaste alster från den?
– Den nya plattan är förhoppningsvis en utveckling av den förra. Jag skulle bli lite besviken om folk tyckte att den lät exakt som den första. Jag tycker personligen att det hörs att vi har spelat ihop mer nu och att arrangemang och framförande har utvecklats. Myllan som den vuxit fram ur är densamma, men det är inte samma blomma.
Er musik andas 70-tal. Är det ett medvetet val, eller varför blev det så?
– 1960- och 1970-talen är årtionden då mycket hände musikaliskt. Vi är födda under den tiden och den musik vi exponerades för tidigt kom till under den epoken. Därmed inte sagt att vi var medvetna om allt som pågick då, mycket har till exempel jag blivit medveten om långt senare. Vi blev dessutom själva musikaliskt aktiva under 1980-talet så vi har formats av det årtiondet i lika hög grad. Jag tror att intrycket av att vi spelar 70-talsmusik utgår ifrån instrumenteringen, nämligen trummor, bas, gitarr och hammondorgel, och ett dynamiskt förhållningssätt till låtstruktur och framförande. Vi undviker slentrianmässig statiskhet och siktar på att överraska lyssnaren på olika sätt, inte för överraskningens egen skull, men för att göra musiken levande och intressant.
Vad drömmer man om att göra tillsammans som band? Är det att få en klassiker som ”Stairway to heaven” eller ”Rock will never die”?
– Alla band måste börja med känslan av att de är världens bästa band! Utan den övertygelsen så funkar det inte. Det är så många hinder och så mycket motvind när man försöker få ett band att funka ihop att man måste ha känslan av att vara unik i botten av alltsammans för att ha en chans. Det viktigaste för oss i nuläget, 20 år senare, är att värna vår integritet och använda vår egen kompass för vilken musik vi vill spela tillsammans.
– Dagens IT-samhälle gör det möjligt att dra lasset själv, utan kompromisser och ändå nå ut till en publik. Vi tar vara på den möjligheten och ser var vi hamnar. Vad gäller klassiker som Stairway to Heaven, så har vi redan en sån låt på nya plattan. Den heter ”Stridens Larm” och ligger sist på B-sidan.
I samband med intervjun ber jag Henrik lista fem album han önskar att hans band hade skrivit. Han valde fem uppenbart klassiska album från några olika epoker: ”A Night at the Opera”, ”Led Zeppelin IV”, ”Made in Japan”, ”Holy Diver” och ”Superunknown”.
Medlemmarna släppte tidigare en platta under namnet ”Four Sticks” som nog inte fick det genombrott man hade hoppats på. Det var mer svängig musik men liksom nu med rötterna i den klassiska hårdrocken. Lite åt The Black Crowes-hållet. Och på engelska.
Var fantiserar du om att ni är om fem, tio år?
– Tio år är alldeles för långt tidsperspektiv, men om fem år så har vi gjort fem till album av stegrande kvalitet och vi är ute och turnerar så mycket som vi vill och kan. Vi har en publik som följer oss och som vi har kontakt med. Vi är friska och energiska och har fått möjligheten att inleda en massa spännande samarbeten både i inspelningsstudion och i live-sammanhang.
– När vi till sist är för gamla och trötta för att spela mer så har vi befäst vårt eftermäle som ett unikt band som lyckades kombinera ärlighet med musikalisk fingertoppskänsla och kraft. Vi gjorde musik som betydde något för andra, avslutar Henrik.
Fotnot: Idén med och initiativet till Prins Svart tillskrivs alltså Henrik. Han skriver alla texter men musiken skapar medlemmarna tillsammans. Man satsar fullt ut på bandet och jobbar på att få spelningar den närmsta tiden och hoppas också att det ska trilla in en och annan festival vad det lider”, som Henrik beskriver det. Dino Medanhodzic har producerat och på Hammondorgel och keyboard hittar vi Avatariums Rickard Nilsson.
