Skogsröjet, dag två. Kvällens självklara huvudattraktion för mig och många andra är Unisonic på stora scenen.
Jag har blivit lovad en intervju efter kvällens gig men jag vet ännu inte helt säkert med vem det ska bli. Ett par timmar innan giget springer jag ihop med Kosta Zafirou (trummis och turnémanager) backstage. Intervjun kommer på tal och Kosta frågar mig vem i Unisonic jag vill intervjua, för mig finns det bara ett enda svar; “Rather not Kai Hansen, what about Dennis Ward or Mandy Mayer?”.
Kosta tittade lite frågande på mig men säger sedan “det är bra, de har båda mycket att säga men får sällan komma till tals.” Vi skakar hand på det och båda är nöjda. Lite drygt en halvtimme efter Unisonics makalösa uppvisning tassar jag in i bandets loge för att leta reda på Dennis och Mandy. Det jag möts av är ett öronbedövande oväsen då Unisonic av misstag placerats ihop med de värsta och mest högljudda banden från den minsta scenen. Inte ett optimalt ställe för en intervju med andra ord. Efter lite letande hamnar vi tillslut i ett av omklädningsrummen och jag tänker för mig själv att “det här kommer aldrig att gå, akustiken är hemsk” men vi kör på ändå.
Efter en drygt halvtimmeslång pratstund förstår jag varför Dennis och Mandy så sällan får ta hand om intervjuerna. Det är svårt att få fram raka svar från två killar som genast känns som dina bästa vänner du träffar över ett glas på krogen. Mellan skrattsalvorna fick jag i alla fall ut ett par intressanta svar, så håll till godo när vi på Rocknytt ger er Dennis och Mandy från Unisonic.
Dennis: Hur är det med panten här i Sverige?
Rocknytt: Med panten!? Vad menar du?
D: Ja, med panten. Får man mycket när man pantar här i Sverige eller?
R: Ja, du får enkelt räknat kanske 10 – 20 cent beroende på vad du pantar.
D: Så är det inte i Tyskland, det är helt sjukt. Vet du, jag var hem till Kosta för ett tag sedan. Vi skulle käka lite, snacka lite och ja, inte göra något speciellt utan bara umgås. När jag kommer dit var han på väg till affären för att köpa dricka och panta så vi hade något till kvällen så jag hängde med honom, tänkte att jag behöver säkert köpa något jag med. Sedan när vi kommer till affären och han börjar pula pantautomaten full slår det mig som en blixt från en klar himmel “fan vad mycket pengar det där blir alltså!” Panten i Tyskland är verkligen enorm!
R: Jo jag vet att den är ganska hög, i varje fall till skillnad mot här.
Mandy: Jag tror Dennis blev så chockad för att han alltid överlåtit all pant åt sina ungar.
D: Javisst, så har jag gjort. Jag har aldrig tänkt på det utan bara låtit dem ta hand om panten hela tiden men nu vetta fasen alltså.
R: Du får börja gå på gatan och samla då, bli en “bag lady” och ta igen allt du förlorat under årens lopp.
D: Där har vi det, stoppa pressarna! Jag ska ut och samla burkar nu, panten – eller jag menar miljön – är viktig för mig, hahaha!
Haha, om vi ska vara lite seriösare nu då, nog för att pengar och miljön också är seriös, men hur tycker du att det gått för Unisonic än så länge, hur har skivan blivit mottagen?
D: Oj, ja du, över förväntan måste jag självklart säga eller vad tycker du Mandy?
M: Absolut, vi visste att det var en bra skiva och vi visste att intresset fanns men det här är absolut över våra förväntningar!
D: Vi läser alla recensioner och vi ser över vad folk tycker och tänker och för att vara vår första skiva går det verkligen inte att klaga!
Det finns de som hade hoppats på en ‘Keeper of the Seven Keys’ Part III som inte är så nöjda.
D: Ja, men det får stå för dem, vår tanke var aldrig att skapa ett nytt Helloweenalbum. Jag förstår att det finns folk som hade trott det, absolut med tanke på att vi har Michael Kiske och Kai Hansen i bandet, men tanken var aldrig att göra en ny Keeper. Det här är ett nytt band och det är såhär vi låter.
Jag förstår fansen och samtidigt förstår jag er också. Det är inte helt lätt att skapa något nytt med så pass mycket historia som ni ändå har i bagaget. Hur tycker ni att reaktionerna har varit när ni spelat live, känner ni att det är bandet som får uppskattningen eller är det mest Kai och Kiske som publiken jublar åt?
D: Givetvis har det varit mycket sådana reaktioner med det visste vi om redan innan vi gav oss ut på vägarna. Jag som basist bryr mig egentligen inte, jag är van med att inte stå i rampljuset ändå utan står hellre där på sidan och sköter mitt eget jobb och ser till att publiken verkligen känner trycket i konserten!
M: Jo jag håller med, även om de får uppmärksamheten är det vi som band, som helhet som gör det bra. Sedan är det nästan bara skönt om det finns två andra för publiken att fokusera på så jag kan showa mindre och spela mer, haha!
Något som jag tycker är lite konstigt är att du sjunger ju också Dennis, riktigt bra med för den delen.
M: Sluta, sluta, det behöver han inte höra, haha!
D: Jo, jo, berätta mer nu. Berätta mer om hur bra jag sjunger, haha!
Haha! Äh. sluta nu, jag är inte här för att fjäska för dig heller. Frågan var egentligen att du som också sjunger, bra, varför hörs inte du mer på skivan? Att kunna kombinera din, Kai och Kiskes röst mer, jobbat mer med det och kanske haft mer stämsång och så vidare hade kunnat lyfta den ännu mer, eller vad tror du om det?
D: Det är lustigt att du tar upp just den frågan, för vet du vad, jag sjunger egentligen en väldig massa på skiva. Ta bara till ‘Star Rider’ där jag sjunger mest hela tiden!
Va, gör du!?
D: Jajamen, nästan rakt igenom hela refrängen är det jag.
M: Men din röst kanske inte är lika karismatisk, det kanske inte är lika lätt för lyssnarna att särskilja på när det är du eller Kiske, eller Kai med för den delen som
sjunger?
D: Nej så kan det absolut vara, för man hör verkligen direkt när det är Kiske eller Kai, men min röst kanske passar mer som stämsång eller körsång då. Men tro mig, jag sjunger och jag sjunger mycket på skivan!
Oj då, ja du ser, men då kanske jag lär fråga om du aldrig blir avundsjuk på Kiske eller Kai då som får all beröm medan folk knappt märker att du sjunger, eller så är det bara jag som inte gjort det?
D: Nej absolut inte, varför skulle jag bli det? Kan jag bidra till att få skivan att låta bra så gör jag ju det såklart, sedan gör det inte mig ett smack om jag får äran för det eller inte.
M: Säger han nu ja, haha!
D: Ja, haha, men när vi är klara här kommer jag vara så deppig över det hela att ingen vill ha med mig att göra, haha! Nej skämt åsido, det gör inget. Jag vill hålla på med bra saker och göra bra saker, det är precis det vi gör i Unisonic.
M: Men jag måste få inflika här att om Dennis hade varit rätt man på rätt plats, låt oss säga att han varit i Los Angeles under mitten av åttiotalet och jobbat eller sjungit där, så tror jag att han hade varit enormt stor nu. Han har den där melodiösa rösten som passade så bra på åttiotalet och jag tror att hade han bara varit lite äldre och varit där så hade han varit en världsstjärna nu!
D: Oj, tack!
På tal om världsstjärnor, har ni haft några problem med att få Kiske att sjunga metal igen? Han var ju som bekant ganska anti det ett tag, men senaste åren verkar spärrarna ha släppt helt.
D: Vi har inga problem alls med det, för vi är inget metal band.
M: Va, haha!?
D: Ja, vi spelar ju hårdrock, men inte metal. Det var ju metalbanden han hade svårt med. Eller ja, inte banden utan mer deras tycke och tänk. Vi klarar oss således på alla dess punkter och han har inga problem att sjunga med oss alls, haha!
M: Okej att vi slänger in ett par Helloweenlåtar i setet, men det vill han också göra, han tycker ju att Keeperskivorna är bra så givetvis spelar vi också låtar därifrån. Vi kände oss aldrig tvingade att göra det, men samtidigt kändes det som en skyldighet till fansen att spela ett par och du ser ju själv reaktionerna när vi spelar exempelvis ‘I Want Out’
Jo, det var milt sagt lysande!
M: Jag håller med och då är det också extra kul att spela, när man kan glädja allt folk genom att bara spela en låt sådär ändå.
D: Nu när jag tänker på det, på tal om metalscenen igen, det är nästan så att musikscenen har mer problem med det hela än vad vi har då vi är för melodiska för metalfansen och för hårda för de melodiska fansen. Haha, vad ska vi egentligen göra?
Köra på bara, det är väl ni som ska vara nöjda i första hand?
D: Exakt!
Vad har ni tänkt inför framtiden för att fortsätta hålla er själva och fansen nöjda?
M: Oj, frågor om framtiden redan nu.
D: Jag håller med, oj, det är lite tidigt att säga än så länge. Vi är ju ett nytt och ungt band, hahaha! Ja, nytt i alla fall och jag antar att vi kommer fortsätta som vi gjort i framtiden. Jag ser ingen anledning att ändra på något utan jag tror att vi kan ha hittat vårt sound redan. Sedan ska man ju aldrig säga aldrig, för vi kan ju komma att utveckla oss, men vi kommer absolut alltid att vara ett melodiskt hårdrocksband, det törs jag svära på.
M: Japp, precis så. Jag behöver inte tillägga något, Dennis är så duktig så, haha!
Men ni tänker redan i termer som “nästa album” och så vidare?
D: Ja, absolut! Medan Kai kommer ha fullt upp med Gamma Ray under 2013 kommer vi sikta på att skriva och spela in ny musik.
M: Givetvis kommer Kai vara med i den fasen, vi säger inte att vi ska göra det utan honom. Men vi kommer ju inte kunna spela så mycket live, så 2013 kommer i första hand att handla om att skapa en uppföljare.
Finns det redan nu låtar eller färdiga idéer klara?
D: Absolut, det finns väl närmare tre, fyra färdiga låtar redan så som jag sa, nästa år är ett skapande år.
M: Japp, material finns det, oroa dig inte.
Nej då, ni har mitt fulla förtroende. Men på tal om något helt annat, vad tycker ni är den största skillnaden mellan Unisonic nu och Unisonic från 2010, förutom att Kai är med då?
D: Oj, svår fråga. Vi är som sagt fortfarande i utvecklingsfasen då vi är ett nytt band, men jag tror att som helhet är vi som band mer bekväma med varandra nu kanske?
M: Sedan tror jag att vi har mer självförtroende som band nu också. Att vi är mer säkra på scenen och tar för oss mer också, nu när vi har vår egen musik att visa upp. Jag vet inte, men det känns alltid lite tryggare att spela sin egen musik.
Ja, jag tycker absolut att det märks på Kiske, han har ju till och med tagit av sig mössan nu, haha!
D: Absolut, han märker ju att folk har saknat honom och att de fortfarande vill se honom. Jag tror inte att han förstod det under det första året. Då var han kanske lite mindre säker på sig själv, men nu…
M: Ja nu, kolla bara vad han tar för sig på scenen. Att han var med på Avantasiaturnén var nog det bästa som kunde hända honom. Man kan verkligen se hur självförtroendet är i topp på honom och hur han nu jobbar och sliter på varje spelning för att verkligen underhålla all publik.
Fullt medhåll, det är lite som natt och dag mot 2010. Han är verkligen tillbaka i gamla fotspår från alla de härliga gamla Helloweenbootlegsen jag har från åttiotalet!
D: Ja, visst är det så. Han jobbar mer som frontman nu än då och jag tror också att han trivs mycket mer nu än 2010, nu när han vet att fansen fortfarande finns där ute.
Men hur funkar det egentligen för er att vara ute på vägarna tillsammans? Alla har ju lång erfarenhet som musiker, men inte tillsammans som band. Blir det lätt grupperingar och slitningar?
D: Nej, tvärtom skulle jag vilja säga.
M: Japp, tvärtom.
D: Nu är vi så pass gamla, eller rutinerade kanske låter ännu bättre, haha!
M: Rutinerade!
D: Okej, nu är vi så rutinerade att vi vet hur man beter sig på en turné och vi ger varandra allt det utrymmet som behövs, så det har inte varit några problem alls – ännu – kanske är bäst att tillägga. Vi dyker upp i tid, vi gör det vi ska och vi åker när vi ska, det är inget strul.
M: Det var mer när man var yngre det skulle festas och hållas på, men sådant orkar jag inte med nu. Jag tycker att vi har hittat våra roller i bandet bra och det funkar.
{youtube}jDgFH3-4um8{/youtube}
