POPULÄRT JUST NU

MEST DELAT I VECKAN

Electric Boys – fortfarande i full bloom!

Rocknytt hade den stora förmånen att få träffa legendariska Conny Bloom i albumaktuella Electric Boys för en trevlig pratstund om allt från nya skivan ”The ghost ward diaries” till samarbeten av olika slag och sjuka turnéminnen!

Nya skivan ”The ghost ward diaries” är ju inspelad via Pledge music, vems idé var det?

– Jag gjorde en soloplatta på svenska 2016 (”Fullt upp”) via Pledge music så därför kändes det naturligt att även Electric Boys skulle spela in nya plattan på detta sätt. Såvida man inte är en megaartist uppbackad av ett stort bolag så kan man lika gärna vända sig till fansen direkt. Då kan man erbjuda dem lite specialare, t ex att de får möjligheten att ha med sitt namn på plattan och liknande.



Berätta om hur ni tänkt kring låtarna på nya skivan.

– Jag varken kan eller vill göra ”All lips and hips” igen, samtidigt var jag mån om att folk skulle känna igen sig i vårt sound när vi återförenades 2009. ”Father popcorns magic oysters” är ett exempel på en gammal låtidé vi använde. Där skrev jag refrängen redan som tonåring. Inför den här plattan ställde vi oss istället frågan: ”Vad vinner vi på att försöka återupprepa oss?”. Vi ville gå vidare och skapa ett nytt Electric Boys av idag. Både jag, Franco och Ankan hade idéer som vi kände kanske inte passade in i, så som vi tidigare tänkte oss, Electric Boys sound. Då tvingade vi varandra att strunta i att de nya idéerna skulle låta som Electric Boys. Det blir ju ändå ett Electric Boys sound på låtarna i slutändan ändå när vi spelar tillsammans. Det var skönt att tänka så. Vi är ju egentligen inte nostalgiska av oss. Det kan bli ett problem om man som låtskrivare sätter krokben för sig själv och bara bryr sig om vad folk gillade med bandet från första början. Det är ju alltid en chanstagning. På första plattan hade vi ju inget facit utan kunde bara utgå ifrån vad vi själva tyckte. Om vi kände att det vi gjorde var skitbra så måste det ju finnas några till som tycker det också, resonerade vi.

Hela planen var att dra till Amerika eftersom dåtidens svenska musikklimat handlade väldigt mycket om att göra pop på svenska. Vi har ju inget facit idag heller, och det här är kanske ingen typisk Electric Boys platta, men vi tycker att detta är det bästa Electric Boys kan göra idag. När jag hade skrivit ”Mary in the mystery world” och presenterade den för Niclas så tyckte han att den var för poppig. Jag sade till honom att testa att spela den på sitt sätt och mata på och då blir det ju hans sound och stil på låten. I slutändan tror jag det handlar om att man vill göra något som känns ”nu” och inte gammalt och mossigt.

Ni känner ju varandra väldigt väl vid det här laget. Vem är vem i Electric Boys? Berätta lite grand om era olika karaktärsdrag.

– Niclas (trummor) är den enklaste. Han vill dricka bärs och lira hårdrock. Svårare än så är det inte och borde inte vara det heller. Han är skön att ha med.
Niclas bor ju i LA och eftersom det kostar för mycket att flyga över för enstaka gig är också Jolle med i Electric Boys. Han och jag är väldigt lika gällande uppväxt, relationer och image. Vi är nästan som bröder!
Ankan är som den bror jag aldrig har haft. Vi har känt varandra sedan fjorton års ålder, är varandras motsatser, och går därför varandra på nerverna ibland. Om jag är konstnären med ADHD, så är han den mer eftertänksamma. Han fungerar som ett bra bollplank och hjälper mig att sålla bland alla idéer. När vi delar hotellrum ser alltid min sida av rummet ut som ett bombnedslag medan han har full koll på var allt ligger. Vi kompletterar varandra.
Franco kändes från början som en hippie som bara garvade åt allt. Nu är han mer organiserad och tänker på ekonomin och det administrativa, vilket jag är glad för. Han har även börjat skriva låtar, precis som Andy. Vår manager Sven är också en viktig del i det organisatoriska. Pledge music kampanjen hade aldrig skett utan Sven. Jag är den som sitter hemma och gör demos och är ”all in” gällande det musikaliska, tänker på omslag etc.

Vilka mål finns kvar att uppnå?

– Man vill göra mer och bättre och imponera på sig själv. Jag började lira gitarr för att palla med skolåren. Det var en flykt. Det är dels det jag tycker är roligast och samtidigt en sorts meditation som fyller en stor funktion i mitt liv. Att folk kommer och dunkar en i ryggen och berömmer efter en spelning är skitkul och betyder jättemycket, förutsatt att man själv känner att man faktiskt gjorde en grym spelning. Om man däremot av någon anledning känner att spelningen gick dåligt betyder det tyvärr ingenting.

Läs även:  NY VIDEO: Electric Boys - You Spark My Heart

Finns det någon, eller några, du skulle vilja samarbeta med när det gäller låtskrivare, producenter eller andra artister?

– Om man struntar i pengarna skulle det vara riktigt kul att få samarbeta med Bob Rock igen. Jag var mycket yngre och mer beskyddande över låtarna när vi spelade in med honom. Nu tror jag att ett samarbete förmodligen skulle fungera bättre och vi skulle kunna spåna vidare på vissa idéer. Vi gillade Bob mycket allihop! Jag har just nu ett projekt ihop med Meja som heter ”The Peace Conspiracy”. Vi var i Köpenhamn nyligen och skrev låtar tillsammans med Sören Andersen, som spelar gitarr ihop med Glenn Hughes, i Jesper Binzers (D-A-D) studio. Jag tycker det är kul med samarbeten, helt plötsligt har man gjort en låt med någon som låter helt annorlunda än om man skulle gjort den helt själv. Vi hade också ett bra samarbete med David Castillo som har producerat och mixat nya skivan. Han gör vanligtvis betydligt hårdare och tyngre musik än Electric Boys.

Vilken känd person, död eller levande, skulle du vilja träffa och prata med över en öl?

– John Lennon. Vi skulle kunna prata om väldigt tunga saker och skriva en riktigt bra låt tillsammans. Han hade också en jävligt torr engelsk humor som jag gillar. Det skulle kunna bli en bra pubrunda!

Har du några nya favoriter på musikhimlen?

– ”Turbowolf” såg jag en jävligt cool och psykedelisk video med nyligen. Jag får tips ibland av saker folk lägger upp på facebook, men jag söker inte aktivt efter ny musik.

Hur ser du på dagens musikklimat gällande streaming och nedladdning av filer?

– Jag lyssnar ofta på Spotify på tunnelbanan eftersom jag flänger runt så pass mycket. Det är ju i grunden något bra och man upptäcker mycket musik man annars inte hade upptäckt. Det som är dåligt är ju fördelningen av pengar till artisterna.

Har du några råd att dela med dig av till nya band?

– Man måste ha något eget. Om man bara lyssnar på AC/DC så kommer det låta som AC/DC, fast sämre. Därför är det bra att lyssna på olika slags musik och utifrån det skapa en identitet.
Det är svårt att tränga igenom mediabruset idag. Det är viktigt att synas. När vi började fanns det en mystik. Man följde inte med sin favoritartist in i köket för att laga ägg och bacon. Numera måste du vara tillgänglig hela tiden, annars springer andra band om och tar din plats.

Vad säger ni nej till?

– Man får utgå från varje tillfälle och ställa sig själv frågan ”är det här rätt för bandet eller inte”. Mello är ett bra exempel på något som kan vara jättebra, eller jättedåligt för en artist, men skriver man en låt man tror på till 110% så borde det inte vara pinsamt att framföra den i något forum.

Vad är det sjukaste turnéminnet?

– Oj, det finns många! Vi gjorde lite gig med Micke Dubois när ”För fet för ett fuck” låg etta på Tracks och svensktoppen. Dessförinnan körde han sin ”Captain Freak” show på Alexandra här i Stockholm. Ett stående inslag var att käka kattmat. Vid ett tillfälle hade kattmatsburken legat framme i rutan på turnébussen länge i gassande sol. Han springer in på scen och börjar sleva i sig och springer lika snabbt tillbaka och spyr så det stänker över våra fötter. Efter detta springer han tillbaka in på scen som om inget har hänt. The show must go on. Jag och Andy spelade i Hanoi Rocks under några år och öppnade bl a för Alice Cooper, vilket var riktigt stort! Han blev min första egna hjälte när jag vid nio års ålder köpte ”Killer”. Under soundcheck står vi och rattar in ljudet på min stärkare och bredvid står något dolt bakom ett skynke. Vi lyfter på skynket och därunder står Alice giljotin! Det hade man inte kunnat tro som nioåring när man satt och kollade bilder när han choppade huvudet av sig själv!

Nämn en platta du inte kan vara utan!

– Det finns många, men jag har förut sagt att om jag skulle hamna på en öde ö så skulle det vara Bob Marley´s livealbum som jag tror bara heter ”Live”.

Nämn en låt som är så dålig att den blir bra!

– ”Get nasty” (Electric Boys). Jag tycker inte den är bra alls, men folk vill höra den hela tiden så då måste den ju ”ha något”!

Electric Boys är:
Conny Bloom – Sång, gitarr
Andy Christell – Bas
Franco Santunione – Gitarr
Niclas Sigevall – Trummor
Jolle Atlagic – Trummor

Skribent
peter.johansson(a)rocknytt.net

Relaterade artiklar

VIDEOPREMIÄR

[social_warfare]

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS

NYHETER