Christofer-Johnsson Therion-c-Offical-Band-Photo_New-Album-Les-Fleurs-Du-Mal-2012_v3

Christofer Johnsson om THERIONS nya era

37 Shares

Christofer-Johnsson Therion-c-Offical-Band-Photo_New-Album-Les-Fleurs-Du-Mal-2012_v3

Christofer Johnsson och hans THERION har under sin 25 år långa karriär sålt över en miljon plattor! I Sydamerika och Tyskland anses han vara ett geni lika som nämnda band anses vara ett fenomen, men man kan samtidigt konstatera att hemma i Sverige så är han mer eller mindre en doldis för den stora massan.

När Rocknytts Sven Mörén träffade Christofer för en intervju så togs givetvis nämnda fråga upp. Vad är det som krävs för att vinna sitt hemlands gunst? Hur högt pris är man beredd att betala för att uppnå sina konstnärliga visioner? Men framför allt! Vad finns bakom de lykta dörrar som idag öppnas för allmänheten. I över ett år har Christofer Johnsson hemlighållit sina nya visioner, visioner som inhyser en helt ny era i Therions karriär men som han idag för allmänheten öppnar portarna till. En era som den så konservativa hårdrock-scenen aldrig tidigare skådat.



 

Vad kul, Christofer att du ville ställa upp på en intervju!

-Nöjet är helt på min sida!

Hur mycket känner du till Rocknytt, är det något du hunnit med att ta del utav?

– Jag har läst några grejer. Jag är inte så mycket för internet, men jag har botaniserat bland dina intervjuer och jag finner dem som intressant läsning då det är lite annorlunda frågor som tas upp, så jag anser det mycket läsvärt. Jag gillade SWEDEN ROCK MAGAZINE men de tycker jag har blivit sämre med tiden. Men det är ni och nämnda Sweden Rock Magazine som är relevanta för oss då de vanliga tidningarna har ignorerat oss sedan 1992 typ. Vi får inte ens recensioner i mainstreammedia. Bella Stenberg på AFTONBLADET har recenserat oss någon gång, men annars så har det varit snålt på den biten. Det är ganska komiskt då vi sålt över en miljon plattor att vi inte ens recenseras i vårt hemland.

Du måste väl hålla med om att det är ett mysterium?

-Vi är så fel för Sverige då vi spelar en pretentiös musik, vilket inte passar in i vårt avlånga land. Svenskarna är väldigt amerikaniserade, där vi nästan slaviskt följer trenderna och att man inte ska sticka ut för mycket och pretentiös musik får man inte pyssla med i Sverige då det finns en jantelag även inom konstutövning i det här landet. Man kan göra jätteknäppa konstverk där man ställer ut likdelar och sådana obskyra saker, vilket är någonting som tydligen är aktuellt nu. En massa sjuka saker som man anser är konst. Men gör man någonting mer storslaget, något mer traditionellt, då är det bara konstigt, något sådant vill vi inte ha och jag tror att huvudsakligen så handlar det om lynnet inom media.

Men om vi tar band som SABATON! De skördar framgångar här hemma!

-Men det finner jag inget konstigt i om man förstår hur det fungerar. SABATON gör jättemelodiös hårdrock, det är rena rama AOR egentligen. Men Jocke (Brodén) han sjunger ganska brutalt, väldigt bröligt, vilket gör att det hela får en lite mer hårdrocksbetonad twist och mindre melodiös hårdrock, samtidigt som han klär in det hela i texter om stora slag och om krig rent generellt. Hårdrockare är väldigt måna om att saker och ting ska vara godkända och sjunger man då lite bröligt och har en sådan image, då blir det godkänt fast det egentligen är ganska melodiöst. När vi växte upp, då ville man inte lyssna på EUROPE för att de var töntiga. Men egentligen så hade de en massa bra låtar, men problemet var att man inte ville erkänna detta för man kunde ju inte lyssna på EUROPE, det var ju töntigt helt enkelt. Men om man satte på MANOWAR-plattan FIGHTING THE WORLD där låten CARRY ON fanns med så var det inget konstigt med detta, men det komiska är att nämnda låt är ljusår mer smörig än vad EUROPE någonsin varit.

Hela den plattan är oerhört smörig!

-Javisst! Och detta bekom en inte. Men där har vi ett praktexempel på hur hårdrocken ska klä in sig så att det ska bli godkänt och där ligger det genialiska i SABATON då det är superkommersiell melodiös hårdrock klätt på rätt sätt så att folk godkänner detta. Det är intressant att vi pratar om just det här då jag har tagit mycket beslut under THERIONS karriär som har varit rent ut sagt dåliga affärsmässigt, men jag har tagit dessa med flit för att de har varit konstnärligt rätt. Nu när jag gör konstprojektet så är en utav delarna i projektet att använda mig utav det jag har lärt mig genom åren. Man kan säga att jag testar idéerna som att jag nu analyserade SABATON – varför det går så bra för dem just för att det är på ett visst sätt. Många förstår inte mekanikerna som styr saker och ting, men det är väldigt likartat med om du ska sälja kläder, musik eller andra idéer så är det väldigt likartat med hur människor tänker och resonerar, framförallt hur de reagerar undermedvetet på saker. Det är inte så att i SABATON-fallet att folk sitter ner och har en inre dialog typ, ”Egentligen så gillar jag inte melodiös hårdrock, men de har ju så tuffa texter så jag lyssnar ändå”, utan det där är ett val som styrs utav det undermedvetna, folk förstår inte varför då de egentligen inte tänker på att de i grund och botten gör melodiös hårdrock för att de omfamnat attributet på samma sätt som jag inte funderade på MANOWAR som var så jävla hårda och tuffa, att dom gjorde värsta AOR-rocken ämnat för radio. Man kopplade aldrig detta. Men sådant tänker man mer på om man håller på med marketing och sådana saker, vilket kan vara vad som helst. Det kan vara politik, media, det kan vara grundplåten på hur folk reagerar på information vilket är väldigt likartat.

Jag tänkte gå tillbaks till början utav er karriär! Ni var ju ett renodlat death metal-band i början, även om det bara var under en kort tid. Var ni delaktiga i den så kallade ”tape-trading-hysterin” som blev i slutet på åttiotalet och början på nittiotalet?

-Absolut! Man sålde demo-kassetter runt över hela världen. Vi hade inte flyers utav någon anledning. Men det funkade så att man köpte en demo utav någon och då fick man även ett gäng flyers från en rad andra band. När man sedan själv skickade iväg en demo så lade man alltid med ett gäng flyers från andra akter för att hjälpa till och sprida deras namn vidare. Det var så man jobbade! Man hjälpte varandra att marknadsföra sig så gott det gick så att det skulle rulla på så effektivt och bra som möjligt. Men som sagt så kom vi aldrig för oss att börja med att använda oss utav flyers i och med att vi var så sega, men vi sålde ändå trots uteblivna flyers elva hundra demos. Men sedan så ville HOUSE OF KICKS släppa vår tredje demo på vinyl och då blev det aldrig något tal om att använda sig utav dessa. Men nu när jag tänker efter så hade vi faktiskt en flyer, men den var så jävla dålig så vi tryckte endast upp 50 ex utav dessa. Men själva tape–tradingen, att man spelade in och skickade runt till varandra var vi absolut delaktiga i. Dock skickade jag inte runt i någon större skala, men vi skickade listor till varandra där man pekade ut allt man ville ha, för det var alltid några intressanta band som man upptäckte på detta sätt. Men den intensiva tradingen var mer ett amerikanskt fenomen då vi här i Europa mer skickade runt flyers och köpte en massa demos. Men samtidigt som vi i början på alla sätt och vis var ett renodlat dödsmetallband så blev vi ganska omgående inte främmande för att blanda in nya idéer i vår musik. Dödsmetallen blev på något sätt en vidareutveckling utav punken där thrashen blev startskottet. Thrashen blev som en slags reaktion, en revolt mot renodlad heavy metal, glam rock, AOR, allt som hade att göra med storsvulstiga scenproduktioner och dylika saker som man då var emot för att istället stå på en mindre scen endast i vanliga jeans och t-shirts, med ett behov utav att få uttrycka sina åsikter. Men det roliga var att thrash grundade sig på att man tyckte att den så kallade ”vanliga” metal-scenen var för mjäkig. Men efter några år så ansågs utav många även thrashen som något mjäkigt och det var där dödsmetallen växte fram som en mer renodlad form utav nämnda genre, där man bröt mot alla normer då man tyckte att harmonilära och ackordsföljder bara var rena rama tramset, för att istället stämma ner instrumenten så att det skulle låta ännu mer brutalare. Samtidigt var inte så många i genren några direkt duktiga musiker, så det blev i alla fall stundtals mer som någon form utav fattigmans-jazz. Men då tyckte man att heavy metal och till viss mån thrash metal var ganska trångsynt, att man liksom inte kunde spela vissa ackord, vissa takter som blastbeats och dylika saker medan inom dödsmetall-scenen ansåg man att det gick att spela allt som föll en in. Men ganska snabbt så blev även den nya rörelsen väldigt konservativ. På samma sätt som punken som i början var typ; ”Fuck off! Vi gör som vi vill. Vi sniffar lim och spelar ostämt”. Men även där så blev det ganska snabbt till att man skulle förhålla sig till vissa regler. Så från att vara en fritänkande genre så blev det ganska snabbt förvandlat och åtstramat vilket skapade ett läger där vissa sade, ”Men vad fan! Det där inte punk, ”och så blev det också med dödsmetallen, att man inte ska blanda in en massa saker som inte hör till vilket vi sket fullständigt i då vi redan på första plattan ”In Darkness” hade en JIMI HENDRIX-inspirerad låt och vi körde dur-ackord vilket var totalt förbjudet inom genren. Vi körde trumtakter som var helt annorlunda än vad man var van vid inom genren. Vår dåvarande trummis lyssnade inte alls på dödsmetall, så han visste inte riktigt hur han skulle spela, så ibland fick vi säga till honom hur han skulle spela, men oftast så fick han tolka själv hur han skulle spela så det kunde bli jätteknäppa saker för att det var dödsmetall. Men som sagt, han lyssnade inte på sådan musik överhuvudtaget, men han tyckte att det var kul att spela. Vi var gamla klasskamrater och jag fick verkligen övertala honom för att hoppa med i bandet för att han var den enda trummisen som bodde i närheten och som överhuvudtaget kunde lira. Men att han inte begrep sig på den musik som vi körde blev mer till en fördel för oss då vi tyckte att det lät mycket mer intressant än alla andra band i genren. Vi hade till och med keyboard på två låtar, i och för sig väldigt sparsamt, men principen att använda keyboard det var som att svära i kyrkan, och det var bara ett band som använde sig utav detta innan vi, och det var väl NOCTURNUS vilka alla hatade för att de hade en keyboardist. I och för sig var dessa inte så bra men jag tyckte att de fick lite väl mycket oförtjänt skäll.

EDGE OF SANITY måste även de varit bland de första att använda sig utav keyboard?

– Njae! Kom inte de efter oss?

Deras första platta kom väl runt 1990 tror jag om jag inte minns helt fel!

-Fast vi spelade in demon som inhyste keyboard 1989 för att sedan spela in den första plattan 1990, men sedan så dröjde det nästan ett helt år innan plattan kom ut då vi hade det lite struligt med skivbolaget då de var mer intresserade utav att röka hasch än att jobba, men vi skrev bara på för en platta med dessa, sedan var det tack och adjö. Men redan på den andra plattan (Beyond Sanctorum), de låtarna var redan skrivna under perioden -90 till -91 och där hade vi mycket mer keyboard än vad vi hade på första plattan, så vi använde oss aldrig utav skygglappar utan vi markerade klart och tydligt vad vi vill hålla på med rent musikaliskt. Mina husgudar på den tiden var CELTIC FROST och deras alster ”Into The Pandemonium” ansågs ju då vara en jätteknäpp platta ur den tidens mått mätt. Så att i vår samtid så var vi nog betraktade som ett lite udda band. Men idag så har man en helt annan toleransnivå då vi idag är så vana med att man blandar hej vilt och kopplar ihop vilka sladdar som helst och ketchup på bananen = inget problem om vi snackar rent musikaliskt. Idag är det många som säger, ”Vadå! Ni spelade väl gammal hederlig dödsmetall!” Jovisst! Med dagens mått mätt, men då ansågs det vara knäppt och då talar jag i synnerhet om den andra plattan som var än mer flippad än den första, och för att inte tala om den tredje (Symphony Masses) då det kom fram folk som seriöst frågade om vi inte skulle byta bandnamn då de inte tyckte att det var samma band längre.

Det var väl på tredje plattan ni började använda er utav orientaliska inslag?

-Vi började faktiskt redan på andra plattan med detta. Låten ”The Way” hade som vi sa på den tiden lite arabiska inslag, men idag så anser jag att det är mera åt det persiska hållet i och med att det inte finns med några kvartstoner.

Även i texterna så skiljde ni er från de övriga i genren då ni hade en mer politisk framtoning medan de övriga rent generellt hade texter som inhyste mer splatter-teman!

-På första platan var texterna rakt igenom politiska. Men det fanns faktiskt två olika läger inom dödsmetallen där det ena lägret inhyste den mer politiska sidan som mer härstammade från thrash-scenen där band som METALLICA, TESTAMENT men framförallt NUCLEAR ASSULT som var rakt igenom politiska, vilka jag för övrigt var ett oerhört stort fan utav blev till de största influenserna. Sedan vill jag påpeka att jag än idag sympatiserar för nittio procent utav innehållet i texterna. Men problemet var att min engelska var riktigt dålig på den tiden vilket gjorde att man använde sig utav ordboks-engelska vilket gjorde att man använde sig utav en del knepiga ord som man idag ställer sig frågande till hur de hamnade där. Men sedan så tycker jag att man inte ska skriva folk på näsan, utan musik är konst och därför ska man inte blanda ihop detta, förutom i punken där hela poängen var att man skulle gå emot hela etablissemanget. Man kan säga att punken var en politisk antimanifestation där det var viktigare att man spelade punk hellre än bra. Men sedan blev punken allt mer en musikstil med duktiga musiker, men ser man till ursprunget så var det mer typ, ”Jag pissar i min öl, jag är så jävla full så jag spyr på scenen och drottningen kan dra åt helvete och sedan håller jag på med musik också” (Skrattar).
Therion-c-Offical-Band-Photo722 New-Album-Les-Fleurs-Du-Mal-2012_4MB 

I början på THERIONs karriär så skrev du i stort sett all text och musik på egen hand. Var din vision redan från första plattan att bandet skulle komma allt längre ifrån dödsmetallen för varje släpp?

– Jag har aldrig funderat på detta sätt, utan jag är nog väldigt spontan när det gäller den biten då jag väldigt sällan har varit den långt planerande och tänkande personen när det gäller mitt skapande. Det bara blir som det blir helt enkelt. Om jag skulle få en miljon utav skivbolaget för att skriva en jättebra ballad som skall vara klar till nästa helg så skulle det bli den hemskaste balladen du skulle fått höra under hela ditt långa liv. Det är som om man skulle säga så här! ”Skulle du kunna gå in på muggen och skita inom en timme så får du en miljon kronor?” (skrattar). Du förstår vad jag menar. Det blir som det blir helt enkelt då jag inte kan kontrollera sådana situationer. Många andra låtskrivare kan vara så mycket mer flexibla då de utan några som helst problem kan skriva en låt på tidsbeställning. Men jag kan inte sådant, jag funkar inte så. Jag skulle inte ens kunna skriva en låt på beställning om så mitt liv stod på spel, utan det blir som det blir, som vad jag lyssnar på för tillfället eller vad som bara känns kul att göra, men jag har noll aning om varför det blir som det blir. Men samtidigt kan jag säga att detta har varit en stor tillgång för THERION. Kanske i början utav vår karriär så hade det kanske varit frestande att kopiera typ ENTOMBED eller någon annan dåvarande känd akt, för man ville ju trots allt komma någonstans. Drömmen var alltid att kunna få leva på musiken, men i och med att jag lyssnar på så mycket udda musik så har givetvis influenserna blivit därefter och därav att det fått sin originella touch, vilket i och för sig var ett ont om halsen då folk tyckte att vi lät knäppa i början. Men vi fick jättebra recensioner, många musikerkollegor gillade vad vi gjorde, musikjournalister älskade det vi gjorde men problemet var att vi aldrig nådde ut till folk. Men när ”Theli” kom 1996 så small det bara till då vi helt plötslig började sälja plattor. Men det handlar så oerhört mycket om att ligga rätt i tiden, för om man jämför med ett annat band som HAMMERFALL, hade dessa kommit med sin första platta tre år tidigare än vad de gjorde så hade folk rynkat på näsan och sagt” Vad fan är det här för någonting. Gammal urvattnad heavy metal”. Men när de kom med sin första platta så var folk så oerhört trötta på allt vad grunge hette om vi ser till den mer kommersiella scenen och kollar vi på den mer undergroundbaserade scenen som dödsmetallen inhyste, så började även den bli lite tjatig och hade inte så mycket mer att ge. Visserligen fick black metal-scenen en mer kommersiell framtoning med band som DIMMU BORGIR, men samtidigt så var det inte alla som köpte deras koncept med den typen utav sång som nämnda scen gjort sig känd för. Thrashen var vid den tiden som ett urtuggat gammalt tuggummi och hela den biten. Så folk började bli mer nostalgiska när det gällde gamla heavy metal-prylar då de gamla banden i genren på den tiden rent generellt gjorde jävligt mediokra prylar då band som IRON MAIDEN inte var så roliga, SAXON var helt bedrövligt tråkiga, MOTÖRHEAD var inte heller inne i sin bästa period och JUDAS PRIEST är jag lite osäker på om de hade hunnit släppa JUGULATOR då?

Den kom väl 1997 om jag inte minns helt fel!

– Exakt. Den plattan var inte heller så mycket att hänga i julgranen, så man kände verkligen att de gamla goda dagarna då den hederliga metalmusiken stod sig som bäst var förbi, så HAMMERFALL låg helt rätt i tiden. Men även vi låg oerhört rätt i tiden. HAMMERFALL med sin nostalgimetall och vi med vår nyskapande metal. Men hade även THERION kommit tre år tidigare så hade även ”Theli” varit ännu en obegriplig THERION-platta. När vi spelade in den plattan så var i stort sett hela bandet emot mig när det gällde det musikaliska. ”Vad fan är detta för operatrams” fick man höra. Gitarristen köpte bitvis idén men tyckte att det räckte att använda det mer som en krydda. Men att bara köra operagrejen det tyckte han var sämre än skit och trummisen köpte det även han till viss del, men samtidigt så tyckte han att hela plattan mer blev till något konstigt och förvirrande och trodde att den skulle vrålfloppa, så det handlar mycket om tur och tajming. Men efter att vi slog igenom så har vi haft tur att jag är så pass oberäknelig låtskrivare som jag är för det har hållit bandet fräscht under alla år. Hade vi försökt att kopierat ”Theli-plattan” så hade det säkert gått bättre ett par plattor, men sedan så hade man blivit urkärnad till slut. Trenderna är oftast så att de har max en tioårs cirkel, absolut max tio år, och vi har legat på ungefär samma nivå i femton år förmodligen för att vi har förändrat oss mycket. Men sedan så måste jag medge att vi har NIGHTWISH att tacka oerhört mycket för att de i början i alla fall var enormt inspirerad utav just ”Theli” vilket hörs speciellt på ”Oceanborn” (1998). Men de blev så brutalt stora sedan då de började spela i stora ishallar inför en publik på 10 000 och sålde guld och platina i hur många länder som helst, så att det tvångstartade en helt ny trend för oss likt en elchock. Vår föregående trend var på väg att dana ut, och då kom NIGHTWISH och slog igenom något så brutalt så att det automatiskt skapades en ny trend för THERION, vilket förmodligen inte hade hänt om inte nämnda band hade expanderat så stort som de gjorde, så där är vi jävligt tacksamma.

Men ni var väl ändå först med att införa operaröster i hårdrocken?

-Absolut! De var som sagt inspirerade utav oss i början.

Men den stora skillnaden mellan er är väl ändå att NIGHTWISH mer är ett renodlat hårdrockband med en operaröst medan THERION mer har arbetat med operans urkraft?

– Jag tror att om man mer använder sig utav de klassiska elementen utifrån vad många band gör så skriver de först en färdig låt för att sedan orkestrera det hela vilket blir mer som en macka som du brer ut med smör eller lägger ost på. Men jag skriver inte musik på detta sätt, utan allting kommer på en gång. Ett klockrent exempel är ”The Rise Of Sodom And Gomorrah” på plattan ”Vovin” (1998). Om du skulle ta bort alla klassiska element från nämnda låt så hade det inte varit en riktig hårdrocklåt då det bara hade varit kvar en gitarr som ligger och tuggar och då blir det ju ingen riktig låt. Samtidigt om du tar bort rockelementen så har du inte något riktigt klassiskt heller för då är det bara kvar saker som hänger i luften. Men vi blir en del utav ensemblen. Man kan säga att vi bjuder in orkestern att spela på lika villkor och det tror jag skiljer oss väsentligt ifrån de andra banden då dessa lika gärna hade kunnat köra sina låtar utan de klassiska elementen och det skulle fortfarande vara sjysta låtar.

Låt oss nu lämna det förflutna för att gå in på det som har varit så topphemligt det senaste året, d.v.s THERIONs nya era. Vad inhyser den nya plattan och hur kommer bandets nya era att se ut?

– Det är ett konstprojekt som även inhyser den nya skivan. Man kan säga att den nya skivan är en huvudsaklig del i detta konstprojekt, men den innehåller även videokonst vilket kan låta lite krystat då alla videoklipp betraktas som videokonst. Men så kallade vanliga videoklipps syfte är att man ska spela till sin låt där antingen videon innehåller en hjälte utav något slag, eller att bandet bara står och spelar och dylika saker. Men den videokonst som jag kommer att presentera har ett djupare syfte än den vanliga videokonsten som vi är vana vid. Men jag går inte in mer på detta nu, utan det kan vi ta när det närmar sig ett datum för släpp. Sedan är det en del ”Performance art”-delar som jag inte kan avslöja nu för då förstör jag det hela. Men huvuddelen är som sagt den kommande plattan som heter ”Les Fleurs du Mal” som betyder ”Ondskans Blommor”, och det är Baudelaire, så klart. Jag antar att du är bekant med Baudelaire?
Therion-c-New-Album Les-Fleurs-Du-Mal_CD-final-Sept-2012_web 

Absolut!

– Det var sex utav hans dikter i Les Fleurs du Mal-samlingen som förbjöds. Han blev till och med dömd i domstol till böter för att ha förolämpat allmänheten med dessa dikter. Nämnda dikter var förbjudna ända till 1949, så att 1948 var dessa dikter alltså förbjudna. Hälften utav dessa dikter var lesbiskt erotiska vilket var detta som de ansåg var skymfande mot allmänheten. Så vi har lånat lite utav detta tema, så nästan alla bilder till bokletten har en erotisk touch utan att vara pornografiskt. Men det är oerhört visuella bilder och alla som har fått tagit del utav dessa bilder säger att det är det vackraste de någonsin sett. Det är inte många som har fått tagit del utav dessa ännu, men de som har sett bilderna är människor från vitt skilda kategorier. Och om vi går in på det musikaliska så var min tanke att ta någonting som de flesta skulle anse inte vara lyssningsbart och göra en sjyst THERION-platta utav det hela. Förut så tog vi ”Summer Night City” med ABBA och gjorde en cover på denna, och då var det många fans som i stort sett hatade ABBA som kom fram till oss full utav förundran hur vi kunde få det att låta så otroligt bra, Nu kan inte jag förstå hur man kan hata ABBA då jag själv är ett hängivet fan utav nämnda grupp. Jag gillar till och med de riktigt tidiga låtarna innan de slog igenom. Deras låtar är helt klart i samma klass som BEATLES.

{youtube}W_6zI8gmv10{/youtube}

Det är intressant att du även nämner BEATLES i frågan då självaste Ritchie Blackmore personligen utnämnde John Lennon och Paul McCartney samt Björn Ulvaeus och Benny Andersson som de tveklöst två bästa låtskrivarparen genom tiderna?

– Håller med fullständigt. Inget snack om saken. Och min tanke blev utifrån nämnda cover, att om man kan få en discolåt från sjuttiotalet att svänga och köra den som extranummer, så varför inte göra en hel platta med sådant material, men istället för att ta kända låtar så tar man lite mer obskyra saker. Så det slutade med att vi tog fransk barockpop ifrån sextiotalet vilket är rätt smalt. Några utav låtarna är hittade i Frankrike som ”Poupée de cire, Poupéep de son” Med ”France Gall” som är lite känd utan för Frankrike. Sedan har vi gjort ”Serge Gainsbourg”! Han skrev väldigt många utav alla så kallade ye-ye hittar som skrevs. Men framförallt så var han i Baudelaires anda, han var till och med för mycket måste jag få säga då han var makabert snuskig och gick över gränsen ett antal gånger, men hans dotter i och för sig var hon som spelade en utav huvudrollerna i Lars von Triers ANTICHRIST, så det makabra kan man väl säga ligger inom den familjen. Och hans fru var Jane Birkin och hon är ju rätt dekadent, fast idag är hon väl mer sönderpundad än vad hon är dekadent, så man kan säga att det hela även är en liten tribut till honom också. Men det hela handlar även om själva paketeringen, om hur folk reagerar på saker och ting. Ska vi vara brutalt uppriktiga? Nämn någon abstrakt och kontroversiell artist!

Marilyn Manson!

– Han är ett klockrent exempel! Om han var tjock, hade runda flaskbottenglasögon och kom från Polen, tror du att han skulle vara en stor känd artist då?

Absolut inte!

– Exakt!

Blickfånget gör oerhört mycket i fråga!

– Absolut! Här handlar det alltså om att ta någonting som är ganska kommersiellt gångbart men paketera det hela så att det blir godkänt för att bevisa den teorin. Sedan har fransk barockpop faktiskt varit en stor inspiration för mig vilket är den huvudsakliga orsaken till att jag har koll på alla dessa artister i nämnda genre och då har många utav dessa inte ens blivit upptryckta på cd.

Är detta musik som du har lyssnat på sedan barndomen?

– Nej, jag upptäckte detta ganska sent! Första gången jag kom i kontakt med nämnda genre var i mitten på 2000-talet. Jag har alltid gillat knäppa franska saker samtidigt som jag har varit lite tudelad gentemot Frankrike där den ena sidan inhyser en massa hetsiga fransmän som åker omkring i sina små ettriga bilar och tutar för glatta livet (Skrattar). Sedan har jag verkligen hatat det franska språket då jag tycker att de haft en alltför hysterisk framtoning. Men sedan upptäckte jag att när unga söta tjejer sjunger på franska, då låter det helt plötsligt fantastiskt (skrattar). Då vet du varför jag började gilla det franska språket. Sedan har jag alltid gillat franska filmer. Om du tänker dig Frankrike som en maskin där man stoppar in någonting normalt i den ena änden så kommer det ut någonting knäppt ur den andra änden. När detta växte fram (ye-ye och fransk barockpopp) så var det egentligen amerikansk tjejbaserad tuggummi-pop. Men om man då kör igenom den i maskinen Frankrike så blir det till någonting knäppt och konstigt när det kommer ut på den andra sidan. Det var lite utav det där gulliga som fanns i tuggummi-popen som jag föll för samtidigt som det fanns någonting ganska skumt och mörkt över det hela. Franska filmer kan inte vara normala utan de måste vara väldigt tragiska eller om det handlar om komedier oerhört knäppa. Så om fransoserna ska göra tjej-pop så måste det till något besynnerligt, och jag har alltid varit svag för sådana saker. Men i början på nämnda era så var det mer covers som gällde på amerikanska artister, men sedan så började dom att skriva egna låtar, och då blev det omgående ganska knäppt och mycket förgrenades in i barock-popen istället eftersom det ibland var lite åt det psykedeliska och ibland jävligt skumt på ett franskt sätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det hela. Man kan säga att det var Jean chanson-traditionen som lade sitt vemod i det hela. Om vi återgår till ABBA så hittar man väldigt mycket utav den klassiska musiken i deras låtar, men man hör även oerhört mycket folkmusik i deras kompositioner, mycket mer än vad folk tror. Utan det melankoliska som finns i folkmusiken så hade ABBA inte fått samma känslosträng. Ta en ganska glättig låt som ”Dum dum diddle”. När den börjar så är det verkligen folkmusik som är lite skotskt influerad fast med lite värmländsk klang, men även en stor portion moll i det hela. Fransmännen tycks ha detta i blodet vilket har inspirerat mig personligen väldigt mycket, så det kändes oerhört kul att få göra en sådan här platta för min egen skull rent konstnärligt. Men så kände man att desto mer man tänkte på det hela så kändes idén ganska knäpp, och det var då som idén till det här konstprojektet kom upp, att detta skulle passa in perfekt till nämnda album-projekt. Då tänkte jag att nu ska vi fira 25-årsjubileum och vad ska vi göra då? Det absolut tråkigaste vi skulle kunna göra är en best of-platta, då det är som att smälla till ens eget huvud med en hammare, så tråkigt tycker jag i alla fall att det är. Så jag tänkte att varför inte köra någonting helt annorlunda som majoriteten skulle uppfatta som något oerhört knäppt då jag anser att detta är äkta THERION-anda. Nu blev det däremot så knäppt så att skivbolaget tyckte typ ”Hallå! Vänta lite här nu ”. För saken är den att jag inför skapandet utav den nya plattan knappt berättade vad jag höll på med utan jag tog mitt förskott som jag brukar få inför varje skivinspelning och började arbeta i det tysta tills den dagen kom då jag var tvungen att gå upp till skivbolaget för att berätta att detta egentligen inte är någon platta som inhyser något nytt material. Jag spelade upp skivan och de tyckte att det fanns en hel del musikaliskt som var riktigt bra, men att det var en på tok för knäpp idé att göra som en helt ny platta då de trodde att det inte skulle bli någon direkt försäljningsframgång. Men det handlade mycket om business på deras villkor då de ville att man skulle göra på ett visst sätt. I Frankrike så är det en massa skumma bestämmelser när det gäller copyright, till skillnad från USA där så fort någon har spelat in en låt så kan en annan göra en cover på nämnda låt utan att söka tillstånd. I Europa så måste du söka tillstånd om du ska ändra någonting i en cover, medan du i Frankrike måste söka tillstånd för att överhuvudtaget få göra en cover, och det är franska artister och sexton låtar det handlar om för vår del där vissa kompositörer bara släppte en enda singel och sålde endast 1.000 ex 1968. Det kan ha varit sådana som har dött där kanske deras barn inte riktigt fattar hur det fungerar vilket gör att de får panik då det undrar om det finns mycket pengar att hämta så de kopplar in advokater och hela den biten, så skivbolaget tyckte att det var på tok för mycket jobb kring det hela. Sedan om vi överhuvudtaget skulle göra någonting utav det hela så tyckte de att det var bättre att släppa det som en bonus-cd på en samlingsplatta, vilket gjorde att jag hamnade i en situation där jag inte riktigt visste hur jag skulle agera rent diplomatiskt. Det är precis som att man skulle ha sex med en tjej för att mitt under akten få reda på att vederbörande är en kille som opererat om sig. Det var exakt så det kändes när de kom på förslaget att vi skulle släppa det hela som bonus-cd på en samlingsplatta. Så det hela slutade med att jag sade nej vilket resulterade i att vi försökte oss på olika kompromisser där deras bästa förslag var nämnda samlingsplatta där allt det nyinspelade skulle släppas som en bonus-cd för att rädda det hela. Men jag bara kände att det här kan jag bara inte gå med på och allting kändes bara olustigt då vi under alla år har haft en sådan bra relation gentemot varandra. Det hela slutade med att jag erbjöd mig att betala tillbaka hela förskottet för att kunna släppa plattan på egen hand då de inte ville att jag skulle släppa skivan på ett konkurrerande bolag viket jag till fullo kan förstå i och med att vi är ett Nuclear Blast-band. Så vi kom överens om att jag skulle löpa hela linan ut på egen hand denna gång så att båda parterna skulle bli nöjda, vilket betyder att jag kan göra exakt vad jag vill med nämnda projekt, så nu finns det utrymme till att göra det hela till något än mer knäppare än vad det redan är och att de slipper oroa sig för en ekonomisk flopp. Visst! Skulle det hela bli en ekonomisk framgång så skulle de självklart kännas lite surt för deras del, men detta är de såklart fullt medvetna om då detta har en oerhört stor potential att lyckas. Vår manager sade att det finns en liten risk att ni kommer att sälja platina i Frankrike och spela på ishallar där i resten utav livet, medan det i övriga länder kommer att kamma hem noll. Nu tror jag personligen att det inte kommer att bli så drastiskt, och jag tror för övrigt att den inte kommer att sälja platina heller. Men fan! BLACK INGVARS kunde sälja guld med sin humoristiska rallarmusik, och vårt koncept inhyser ingen tillstymmelse utav humor då fransmännen tillhör det mer patriotiska släktet, och kollar man i Frankrike så finns det inte ett enda band som lyckats slå utanför landets gränser, och då bor det ändå 60 miljoner människor i nämnda land.
Therion-c-Offical-Band-Photo723 New-Album-Les-Fleurs-Du-Mal-2012_4MB 

Men beror detta inte mycket på språket. Att de inte talar engelska?

– Det engelska språket har de inga problem med. De får inte riktigt till det bara. Det är bara att kolla hur det såg ut i Finland på åttiotalet.

Det skall väl vara HANOI ROCKS i så fall! Fast det var ju mer rock and roll än hårdrock!

– De hade ett band som hette TAROT som provade lyckan utanför den finska gränsen, men utan några större resultat. Sedan kom det en våg med band som STONE som spelade thrash, PER GYNT som körde lite mera åt AC/DC-hållet, men dessa band var egentligen bara stora i Finland. Men sedan när NIGHTWISH kom och slog igenom med dunder och brak så bara ploppade det upp band från Finland som helt plötsligt slog utomlands. Även Sverige var ganska spartanskt förunnade när det gällde den biten. Vi hade EUROPE och CANDLEMASS som i och för sig var lite mer underground, men de slog dock utomlands. Men sedan hade vi inte så mycket mer att komma med. Band som TREAT och TRASH lyckades ju aldrig hitta bortom Sveriges gränser.

TRASH var väl lite väl mycket AC/DC-kopia för att de skulle ha lyckats!

– Förvisso! Men deras första platta var och är fortfarande riktigt bra. Men om vi återgår till ämnet så är det komiskt att det finns en hel drös med mediokra band som säljer som smör (i Frankrike) bara för att de kommer från Frankrike. Samma sak var det i Tyskland som var de ledande inom den europeiska thrash-scenen med band som DESTRUCTION, SODOM och en massa andra band, men sedan när den renodlade dödsmetall-scenen utvecklade sig så var de helt plötsligt på efterkälken. Så band som MORGOTH skulle inte ha varit i närheten utav att få skivkontrakt om de inte hade varit från Tyskland då vi redan var överösta med dödsmetall-band runtom i världen, så varför ytterligare ett band som de flesta såg som mediokra. Så det kom ett gäng band därifrån som startade sin egna lilla scen som de kallade tysk death metal, så det blev lite ”Eating your own dog-food” (ett uttryck som används om bolag som använder sina egna teknologier och resurser istället för att ta in bättre utifrån. Reds anm.). Men Frankrike har egentligen aldrig haft någon fokus på sig. Men nu kommer det ett utomstående band som släpper en hel platta på franska, använder sig utav franska nationalklenoder och verkligen svullar i en massa franska saker, så det är givet att vi kommer att få en massa uppmärksamhet. Ta ett band som MOONSPELL. Christofer-Johnsson Therion-c-Offical-Band-Photo_New-Album-Les-Fleurs-Du-Mal-2012_v2Tänk dig nämnda band göra en svenskspråkig platta med LILL LINDFORS, TORE SKOGMAN och SIGGE FÜRST. Nu är i och för sig deras musik lite mer humoristisk, men bara som ett exempel så skulle alla bli jätte intresserade, men alla kanske inte skulle gilla det hela.. Men om de gjorde om dessa låtar så att det lät som MOONSPELL så skulle det bli tv-soffan på direkten. Nu är vi svenskar mer vana att figurera i någon internationell musikalisk elit. Men tänk dig i Frankrike vars musik knappt lämnat landets gränser, och där kommer vi med en franskspråkig platta. Reaktionen talar för sig själv typ ”Va! Finns vi på världskartan! Hur känner du till alla dessa obskyra artister när vi knappt känner till dom själva?”. Som du förstår så är vissa utav dessa artister nationalklenoder medan andra är mer obskyra nationalklenoder för fransmän, så det ska bli oerhört kul att få överraska dem med detta. Framför allt när det verkligen är till hundra procent ärligt menat då det verkligen är skapat ur ett konstnärligt syfte. Vill man bara hitta på någonting för att få uppmärksamhet så kan man sitta och äta hundskit på scenen och alla i publiken sitter och ropar” Åh titta, de är knäppa.” Men det som vi kommer att leverera är ändå någonting som jag känner mig till freds med, någonting som jag verkligen känner för att göra, så att bitarna har ramlat på plats. Men i bandet har reaktionerna varit olika. En del tycker ”Vad fan är detta för någonting”. Men så var det även när vi gjorde ”Theli”, så jag får lite nostalgivibbar utav det hela då alla inte riktigt fattar poängen med konceptet och därav att jag ligger på ett triumfkort under armen.

Har detta skapat spänningar inom bandet? Vad jag har förstått så beror Snowy Shaws avhopp huvudsakligen på nämnda skivas innehåll?

– Men Snowy har aldrig varit fast medlem i bandet, och då blir det att om man inte gillar någonting i bandet så behöver man inte vara med, likaså om jag inte har någon nytta utav en person inför en skivinspelning eller dylikt så har jag ingen skyldighet att ha kvar vederbörande i bandet. Det har varit samma sak med Mats Levén och många andra genom åren. Detta var under många år lite utav THERIONS signum att inte ha en fast sångare i bandet. Du kunde fråga vem som helst, ”Vem är sångare i IRON MAIDEN? Bruce Dickinson!. Vem är sångare i THERION? Då blev det tyst.” Som sagt! Vi hade ingen frontman under många år utan jag använde sång på samma sätt som man kan ändra gitarrljud eller ljudbilden rent generellt, mer som ett instrument än renodlad sång. Men om vi går in på de senare åren då Tomas Vikström kom in i bilden så förändrades saker och ting radikalt i fråga, då han är utbildad operasångare, han behärskar rockmusikens samtliga kriterier, han är en duktig låtskrivare och har en positiv och kreativ inställning gentemot bandet, han är helt enkelt komplett vilket betyder att jag kommer alltid att ha nytta utav Tomas vad jag än har för framtida visioner. Men går man in på Mats och Snowys fall så har de sina uppsättningar med röster. Men skulle jag till exempel göra en platta som ”Secret Of The” Runes igen som bara inhyste operasång, då skulle det inte finnas någonting för dom att sjunga. Det skulle se lite roligt ut om man hade fasta medlemmar i bandet som inte hade någonting att göra. Sedan är Tomas en grym scenpersonlighet då han är en riktig teaterapa. Och går vi in på Lori Lewis så kommer hon alltid att ha en plats i THERION. Att hitta en annan sopran med den kalibern, som vill åka runt och turnera med ett rockband, det finns inte någon annanstans. Hon är helt enkelt oersättlig. Hon är ingen typisk operadiva utan hon vill snarare vara lite mer åt DOLLY PARTON när hon sjunger opera (Skrattar), så hon får verkligen kämpa med sin roll på scen. Jag brukar säga till henne att ”Din roll är att vara operadiva, inte Dolly Parton” (Skrattar). Så hon har verkligen fått tagit på sig en roll i bandet rent sceniskt och hon tycker att det är oerhört kul att ta sig an denna uppgift samtidigt som det är så otroligt häftigt att hon vill åka ut och turnera med ett rockband. Andra sopraner man har jobbat med har alltid ställt kravet att max tre spelningar och sedan en vilodag

Exakt som det är på operascenen!

– Precis! Samma problem hade NIGHTWISH med Tarja.

therion-logo

Men om man jämför Tarja och Lori så har inte Tarja alls den röst som krävs för en operascen, vilket Lori har!

– Exakt! Men nu är Lori ganska mycket äldre än Tarja, vilket kan vara en orsak. Men i hårdrockskretsar så blir man samtidigt oerhört lätt imponerad bara för att det är en operaröst och att man inte riktigt begriper sig på vad som egentligen betraktas som en fulländad operaröst. Det räcker oftast att det står en dussingitarrist som kör skalor upp och ner och färgar det hela med en oskuldsfull sopransångerska. Men grejen med Lori är att hennes krav inför denna turné är att inte mer än tio spelningar i följd, sedan pallar inte rösten mer. Normalt så skulle en operasopran inte ens gå med på fem spelningar i följd. Så hon har verkligen en stålröst, hon har rätt mentalitet, man behöver aldrig tänka på vad man säger inför henne, hon är en i gänget helt enkelt.

Men kollar man på många band så är det upp till fyra eller fem gig i följd, sedan är det vilodag.

– Vi brukar ha uppåt tjugo gig på raken. 1998 på Vovin-turnén så hade vi 48 gig och en vilodag. Det komiska i det hela är att det var vilodagen som blev till den jobbigaste utav alla dagar då det var en lång resdag där man fick äta på en bensinmack. Rent generellt så gillar jag inte vilodagar då de bara blir till att man sitter och blänger in i en vägg. Är man ute på vägarna så vill man lira och ingenting annat.

Om vi går in lite mer på THERION som band så pratade vi om att en del roller är mer permanenta än vissa. Kan man säga att THERION inte är ett vanligt band utan mer som ett musiksällskap?

– Absolut! Man kan säga att det är mer som en organism än vad det är ett band. Vi försöker att det ska vara så visuellt som möjligt, lite som ett allkonstverk som ska täcka många saker.

Nu kommer ni att göra er Europaturné som startar den 28:e september. Vad kommer att hända där efter?

– Vi kommer att en paus från att göra vanliga skivor ett tag då tanken är att vi ska göra en rockopera efter det som vi gör nu, och då menar jag rockopera i dess rätta bemärkelse då det som man idag anser är rockopera inte har någonting att göra med opera överhuvudtaget utan det är mer som renodlade musikaler. Vi skulle vilja göra en blandning utav riktig opera och pompös heavy metal vilket kommer att bli oerhört krävande. Vi har idag till viss del koreografi på scenen när vi spelar, men pratar vi min koreografi så handlar den mest om att stå stilla så att jag inte krockar med de andra på scenen, medan de andra i bandet har en mer synkroniserad koreografi så att det ska se snyggt ut och att det inte ska springa in i varandra. Speciellt om man står på en lite mindre scen så är det än viktigare att veta vart man har varandra så att det inte blir en enda cirkus utav det hela. Men det är inte säkert att vi lyckas med detta när det gäller koreografin till den kommande operan utan vi kanske måste förbereda oss på att få anlita en utomstående koreograf för att ro det hela i land. I vanliga fall så skriver jag bara musik för att sedan skriva texter i efterhand. Men när vi snackar opera så ska texten vara ihop med handlingen. Det är inte som att sjunga poesi eller sjunga en vanlig låt utan här ska texten synkronisera med karaktärernas ageranden vilket i sin tur betyder att man i vissa lägen måste förlänga ett instrumentalt stycke för att det ska synkronisera ihop med texten. Men där har jag fördelen att ha Vidal, Tomas och Lori med i bandet då samtliga är klassiskt skolade. Nalle (Påhlsson) är även han en duktig låtskrivare men detta är kanske inte hans bag riktigt. Men man vet aldrig då även han kan överraska. Så vi kanske måste skriva musik för vissa scener för att knyta ihop det hela. Sedan ska det skrivas dialoger till musiken vilket ligger på en helt annan nivå än vad som krävs för att skriva en vanlig text. Visst! Vi kanske är stjärnor på att skriva musik och text inom metal-genren, men när det gäller den här biten så är vi ingenting, så vi börjar verkligen om från noll. Christofer-Johnsson Therion-c-Offical-Band-Photo_New-Album-Les-Fleurs-Du-Mal-2012_v1Sedan har vi vissa grundplåtar då vi har många fans som kommer att vilja ta del utav det hela. Det vore en annan femma om man var ett vanligt lokalt band från Rågsved som säger” Hej! Vi vill göra en rockopera” och motparten ställer sig frågande och säger ”Vem är du?” Men vi har i alla fall fördelen att vi har ett namn så att man kan få in en fot. Men när vi väl är där så kommer vi att bli bedömda under samma premisser som vem som helst, så det kan ta flera år till att få det bra. Bakgrunden till konceptet är att jag har skrivit på en opera under tio års tid, men det blir aldrig färdigt vilket suger rejält. Jag har skrivit highlights d.v.s hittarna, men jag kan inte ta det vidare över den där bryggan från A till B som är så nödvändigt i opera men som kanske inte är så intressant men den är så pass nyttig för att det rent musikaliskt ska bli så bra som möjligt och även för handlingen. Men jag kan inte skriva sådant då jag är skadad i huvudet utav all hårdrock genom åren. Jag kan själv älska släpiga partier skrivna utav andra kompositörer, men när det gäller mig själv och mitt skrivande så måste det hända saker hela tiden i och med att jag härstammar från hårdrocken, och faktum är att jag inte skrivit en ton på tre år när det gäller operan då jag inte tycker att det blir tillräckligt bra. Så jag kom till en punkt där jag sa till mig själv att ”du kanske inte ska vara någon som du egentligen inte är”, typ att man måste skriva en opera för att bevisa någonting. Så jag kom till den slutsatsen att varför göra sådant du inte klarar utav istället för att pyssla med sådant du vet att du verkligen klarar utav. Men det kan vara ganska tungt att erkänna en sådan sak för sig själv. Men jag har redan börjat nalla från nämnda opera då början och slutet på ”Blood Of Kingu” inhyser delar från operan, så allt går att arrangera om utan tvekan. Sedan kan det ju bara vara klassiskt ibland och ibland bara rockmusik för att ibland vara blandat klassiskt och rock. Men jag har cirka 40 minuter färdigskriven musik, men i slutändan så behöver det i alla fall komma upp i två timmars speltid, så det är en hel del kvar att skriva.

Slutligen! När vi ändå är inne på opera så har du ett genuint intresse för RICKARD WAGNER. Hur stort inflytande anser du att han har i hårdrocken?

– Han har ett enormt inflytande och då inte bara inom hårdrocken utan även filmmusiken är något som han lade grunden till. Lyssna på förspelet till ”Valkyrian” så hittar du båda nämnda musikgenrer i detta stycke. Dessa genrer hade överhuvudtaget inte existerat utan Wagner. Hela ”Nibelungen Ring” är ett felfritt mästerverk som från A till Ö är det mest fulländade som någonsin skrivits.

Tack som fan Christopher för att du tog dig tid att ställa upp på en intervju!

Christopher: Det är jag som ska tacka.

 

{youtube}23ns97Y3xBI{/youtube} 

 

37 Shares
Magnus Byström

Magnus Byström

Webbansvarig

Relaterade artiklar

RELATERADE ARTIKLAR

VIDEOPREMIÄR

VIDEOPREMIÄR
VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!