Vinylnörderi med Thomas i Kamchatka

228 Shares

Rocknytt har varit hemma hos Kamchatkas sångare och gitarrist Thomas “Juneor” Andersson för att göra en lite annorlunda intervju där utgångspunkten varit en kasse med tio utvalda vinylskivor. Det blev ett långt samtal om blues, rock och en hundraprocentig dedikation till musiken. (Missa inte spellistan i slutet av texten.) Men innan vinylkassen kommer fram berättar Thomas om den fruktansvärda olyckan i Varbergs hamn som höll på att kosta honom livet för ett och ett halvt år sedan.

– Vi lastade containrar på en båt mitt i natten och jag stod som signalman, berättar Thomas medan vi dricker kaffe och äter kanelbullar i hans vardagsrum i familjen Anderssons radhusvilla inne i Varberg. Trots de makabra detaljer som följer verkar Thomas inte speciellt illa till mods. Kanske har han gått igenom scenariot så många gånger mentalt att han därför kan berätta om händelsen så ledigt som han gör. Men visst syns det att han är berörd. Thomas tar ett bett på bullen, skrapar ihop smulorna prydligt och fortsätter;
– Signalman innebär att man har kontakt med kranföraren. Vi staplade containrar ovanpå varann, och då förmonterar man med så kallade twistlocks, de är halvautomatiska och ska låsa när de hamnar ovanpå en annan container. Men det var en sådan som lossnade sju-åtta meter ovanför mitt huvud. Det var jävligt dimmigt så jag stod närmare än jag brukar för att kunna se ordentligt, det här var ju klockan fyra på morgonen i februari. Ja, så en sådan där jävla twistlock lossnade och jag fick den på hjälmen och skallen sprack ända in till hjärnan.

Thomas visar med fingret från näsroten ungefär, och bakåt runt hela huvudet. Hans beskrivning får mig tänka sig en melon som kastats i asfalten. Efter en googling på “twistlock” inser jag också att han hade tur som överlevde en stor metallklump från sju meters höjd rakt i skallen.’



– Resultatet: Sex benbrott inne skallen. Runt ögat rasade benen ihop helt.

Men du måste väl förlorat medvetandet?

Nej. Jag gjorde inte det. Men hade det inte tagit på hjälmen, och det rörde sig om millimetrar, så hade jag inte överlevt. Som tur var tog hjälmen den där “äggaknocken”. Nej, jag förlorade inte medvetanadet. Men jag fattade att det rörde sig om sekunder ifall jag skulle överleva eller dö. Jag tänkte att jag kryper fram till strålkastarljuset från kranen. Så jag kröp dit och vinkade. Jag fick hjälp av en besättningsman och en av våra gubbar. Men sedan kom ju chocken. Det var kaotiskt… Ambulans och alltihopa.

Smärtan måste ha varit fruktansvärd, eller kände du ingenting alls?

Nej, jag var full av adrenalin. Jag kände bara att det var varmt. Och så var det rött överallt. Men sedan kom chocken och smärtan. Den jäkla smärtan lever jag med än. Vi är i mitten av september nu, så det var väl i maj någon gång som jag började att känna igen mig själv igen. Till exempel när det gäller att kunna jobba på med allt ungefär som jag gjort innan.

Du har inte tappat minnet, eller andra funktioner? Hur gick det med gitarrspelet?

Nej. Hjärnan klarade av det, och sinnena funkar som de ska. Men nacken blev sned så då trycktes nerverna ut till vänster arm sönder, och jag hade panik över det ganska länge. Så jag tänkte bara en sak: Det ska spelas gitarr! Och det ska fanimej spelas väldigt mycket gitarr! Det var det jag hade framför mig hela tiden under läkningen. Det tog ett tag innan jag övade upp känseln i fingrarna. Men smärtan kommer jag att få leva med. Bihålorna ser inte ut som innan om man säger så. Vissa dagar är huvudvärken så jävlig att jag knappt orkar med det. Men… jag har kommit tillbaka. Och det är så jävla gott. Och vi har börjat spela med Kamchatka igen. Vi har börjat så smått. Någon konsert då och då.

Så spelningen vi såg på Nöjeshallen var alltså din premiärspelning efter olyckan?

Ja. det var första spelningen efter olyckan och allt annat. Ett och ett halvt år efter…

Det måste väl ha känts speciellt att göra första spelningen efter olyckan i din egen hemstad?

Ja, det var för jävla fint. Och de hade ju lyckats få ihop en så jävla bra lineup också. (Övriga band var Abramis Brama, Nekromant och Honeyburst.)

Jag har ju intervjuat Honeyburst tidigare, och de är ju precis som Kamchatka en power trio. Jag frågade dem vad det är som gör att power trios tenderar att vara så jävla tunga. De tyckte att det handlade om att man inte kunde “fuska sig fram”. Det är klart att det finns band som har två gitarrer som ändå är tunga, men power trios är egentligen något helt annat. Eller hur?

Jag vet precis vad det beror på, slår Thomas fast och häller i mer kaffe till oss. – Man är ju bara tre, och då skapas det direkt en större dynamik. Det känns som om det är tyngre när alla spelar på för fullt. När det är tommare, så att säga, då blir det tystare än normalt, alltså tystare än om det är fler medlemmar. Är man bara tre så blir det väldigt naket, och det blir jävligt mycket när det är jävligt mycket. Jag tror att det är det som gör att det blir en sådan dynamik mellan det tysta och det starka.

Ja, Motörhead har ju inte alltid varit en trio, men jag kan tycka att det var bättre när de bara var tre. Och så Lemmy som nästan spelade gitarr på basen.

Jajjamen! Lemmy spelade lead för fan. Han var ju lead hela han. Men som sagt när det gäller det där med dynamiken, så lyssna på Cream, där finns mer luft för bas, trummor och gitarr.

Vilket band var den första riktiga power trion enligt dig?

Alltså, The Jimi Hendrix Experience måste ju nämnas, och det var runt 1967. Och Clapton spelade ju i band innan Cream fanns, men inte i någon trio. Men herre jävlar vilka skivor han spelat in med John Mayall och The Yardbirds.

Ganska bra gitarrspel på första Bluesbreakers-plattan med Eric Clapton, eller hur?

Ja den är ju helt makalös, och Clapton kan ju inte ha varit mer än tonåring, och ett sånt vuxet spel! Så jävla gött det låter. Blind Faith var också bra. Delaine & Bonnie ska man också kolla upp.

Thomas har ännu inte noterat min vinylkasse, och efter uppvärmningssnacket om Clapton, Mayall och Hendrix känns det som att några av mina vinylval har varit rätt. Jag försöker leda samtalet vidare mot vad jag är här för: Att nörda ner mig i vinylträsket tillsammans med en blueskonnässör av rang. Så jag ställer frågan: Samlar du på vinyl?

Nej, men jag har just börjat!, utbrister Thomas glatt. Mannen är knökfull av energi och entusiasm, sviterna efter olyckan till trots, och går upp för att leta fram några nyligen inköpta skivor ur ett skåp, medan han fortsätter att prata.
– Just nu har jag ingen vinylspelare. Alla skivorna ligger nerpackade hemma hos morsan i Läjet. Men jag har som sagt precis börjat samla. Jag har köpt en del skivor som väntar på att få spelas! Lite udda blues från Mali. Sånt som jag gillar. (Thomas visar upp några vinyler.) Ali Farka Touré är grym! Det var ju så det lät från början, det var själva ursprunget, innan det blev amerikanskt. Jag är intresserad av vad som hände innan amerikaniseringen. Så nu letar jag blues från olika afrikanska länder.

När började du lyssna på musik egentligen? Jag vet att du pratade om blues redan du var typ tretton-fjorton, och ingen fattade vad du pratade om.

Ja, jag var ganska tidig. Jag började spela gitarr när jag var sju år. Det var också då jag fick ett kassettband med Fats Domino av farsan, men Fats spelade ju piano. Något senare, jag måste ha varit nio, så fick jag ett kassettband av Göran Dahlgren som var min gitarrlärare på den tiden, det var ett sånt där Tracks-band med inspelade låtar. Där fanns John Mayall and the Bluesbreakers med Eric Clapton och låten Hideaway! Och så var det Jimi Hendrix sanslösa version av Johnny B. Goode. Herrejävlar! Och då var det som om allting stannade. Det är detta jag ska göra, tänkte jag. Och det har varit så sedan dess, hahaha…

Men det passar ju bra att nörda ner sig riktigt ordentligt nu då. (Jag plockar fram en vinyl ur vinylkassen som står gömd från Thomas blickar under bordet.)

Haha, du kommer bli förvånad över min okunskap!

Det tror jag faktiskt inte. Jag tror att du känner till alla skivorna, och kan ge läsarna lite intressanta vinklar. Vad säger du om den här? Den känner du till, eller hur?

THE JIMI HENDRIX EXPERIENCE: AXIS: BOLD AS LOVE

Ja, ja! Givetvis! Den här köpte jag och Tobbe Strandvik på Bengans i Göteborg. Fast han hade den innan mig vill jag minnas. Men nu snackar vi alltså om åttiotalet någon gång… Ja, det här är stort. När man är liten och blir exponerad för något sådant här! Jag hade ju inga som helst referensramar, det fanns ju inget internet heller… man är oskuld och så kommer detta! Jimi Hendrix! Första gången man hörde den här vildheten, du vet. Det var extremt. När jag hörde Hendrix spela Johnny B. Goode så hade jag inte ens någon aning om hur han såg ut. Det första kidsen gör idag när de hör något är att kolla hur det ser ut. Det var ju ändå inte så länge sedan det var så här, innan internet. Det fanns ju givetvis böcker och annat, men för en nioåring… Ja, det är läckert. Underbart. Hendrix var helt banbrytande. Han var absolut den störste. Det går aldrig att ta ifrån honom det. Och Band of Gypsys med… Vilket gäng, vilket lir. Hendrix kom ju från bluesen och så satte han in det i en stor jävla stärkare och så blev det hårdrock. Muddy Waters och alla de där spelade givetvis elektriskt, ja alla borta i Chicago gjorde ju det, men det var inte samma sak som Hendrix.

Då kör vi en trio till… Känner du igen den här?

ZZ TOP: TRES HOMBRES

Hahaha! Ja, man får ju nervösa sammanbrott bara man tar i de här dyrgriparna. Det här är så stort att det inte är klokt. Billy Gibbons är ju världens bästa, så är det ju bara. Hehehe, det blir mycket “världens bästa” nu märker jag… Gibbons ton alltså, han är mister cool himself. Just den här skivan har jag ju lyssnat otaliga gånger på. ZZ Top kom ju in i mitt liv något senare, när jag var tretton-fjorton år, men herregud vad bra det är. Det torra ljudet! Det knastriga, knapriga ökentora! Det är för jävla gött!

Några speciella låtar du vill lyfta fram?

Nej, jag måste säga alltihop. Det är en helhet för mig.

Så då gillar du även när de bytte stil och började med synthar på Eliminator och framåt?

Ja, jag gillar allt. Även ZZ Top måste ju få utvecklas. Det hade varit tråkigt om de bara gjorde First Album eller Tres Hombres hela tiden. Det är klart att de sökte sina egna vägar, och när syntharna kom så var ju det en del av den tidens grej. Det var väl experimentlusta. Men jag föredrar ju givetvis att lyssna på de äldre plattorna.

FOTO: Niklas Webjörn

Och så har vi den här… Vad har du för relation till KISS?

KISS: ALIVE!

Thomas tänker en lång stund innan han till slut svarar. – Jag tyckte sminket var häftigt. Men när jag var inne i min period av att suga i mig all blues och liknande så var nackdelen den att jag missade så jävla mycket annat. Jag var ganska enkelspårig. Det blev Hendrix, ZZ Top och de stora bluesgitarristerna länge, länge, länge… Det var inte förrän vi startade Kamchatka och Roger var med, och han och Tobbe introducerade mig för saker som grunge, som jag helt hade missat. Jag var ju inne på att lära mig det jag var tvungen att lära mig så jag missade mycket. KISS är ett av banden jag missade.

Jag hade nästan det på känn faktiskt…

Men! Jag lyssnar på det med glädje nu. För det är skitbra! Det är så jävla mycket rock, helt underbart. Men det här (Thomas pekar på ZZ Top och Hendrix-skivorna) var ju det som var hela mitt liv. KISS har kommit i vuxen ålder, liksom band som Status Quo. Men den som inte fattade vad blues var när jag var mellan tio och tjugofem var inte väd att snacka musik med… men för att bli riktigt bra på någonting så måste man ha ett tunnelseende och fokusera. På gott och ont har det funkar så. Men KISS, herregud, det är ju underbart. Först nu upptäcker jag sånt som andra upptäckte när de var mycket yngre.

CREAM: DISRAELI GEARS

Ja, vad ska man säga. Jag menar – vad fan… Eric Clapton… Han är ju där uppe bland de största. Jack Bruce och Ginger Baker… Baker är en av de instrumentalister jag håller högst. Jack Bruce, vilken kompositör, vilket band, och vilken era! Farewell Concert i Royal Albert Hall, ja herre gud alltihop. Det är så stort… Det hade fan varit nåt att uppleva live. Tyvärr får vi aldrig uppleva det…

FOTO: Niklas Webjörn

KAMCHATKA: THE SEARCH GOES ON

Haha! Ja, här har vi ju Kamchatka. Det är en väldigt härlig skiva tycker jag. Jag är väldigt glad att vi gjorde denna. Det var i skedet när Roger hade slutat 2012 och en kille som heter Linus hoppade in ett år. Vi skrev nytt material, men vi saknade basist, och vi hade vikarie på någon spelning… men Tobbe och jag tyckte vi skulle spela in musiken ändå. Jag hade en önskan om att Per Wiberg (Opeth och Spiritual Beggars) skulle vara producent. För min del ville jag sluta en cirkel. Jag spelade med ett band som hette något så fantasifullt som Rockin’ Boogie Band. Jag började spela med dem 1993 efter plugget, sedan flyttade jag upp till Borlänge för att kunna spela med dem mer frekvent, och då träffade jag på Per för första gången. Nej. Första gången vi träffades var på Chuck Berrys spelning på Orsa flygfält 1990, och då var Per med i Sky High som var förband, och de spelade så in i helsicke bra. Jag reagerade starkt på hans attityd och hur han förde sig på scen tillsammans med Clas Yngström. Så jag ville sluta cirkeln genom att ha Per som producent på skivan.
Eftersom vi inte hade någon basist, och jag hade spelat med Per i King Hobo tillsammans med Jean-Paul Gaster från Clutch så vi bad vi Per att spela på skivan också. Efter det frågade vi honom om han ville bli medlem i bandet. Han behövde några dagars betänketid, för det är skillnad på att vara frilans och att vara fullvärdig medlem. Är du frilans så gör du ditt jobb och skickar fakturan, men är du medlem så är det en helt annan nivå av dedikation. Det är en investering och du får göra vissa uppoffringar. Per var inte riktigt säker på att han var beredd att gå med, men så gjorde han det och det är jag så fruktansvärd glad över, för han är världens bästa storebrorsa. En stor förebild både som musiker och människa. Han gör ju också all artwork. Han gör ju allting den mannen.
Jag var väldigt ängslig vid tiden innan skivan släpptes eftersom Roger och jag hade delat på låtskrivandet, och jag ser fortfarande väldigt mycket upp till Roger som låtskrivare och gitarrist. Så detta var första gången som materialet till största delen skrevs av mig. Det var en stor lättnad när den släpptes, för då visste jag att jag kan

Men är det inte dags att göra en liveplatta? En livedubbel. Jag tänker på hur era låtar ofta förlängs och får mer utrymme för improvisation. Cross the Distance och titellåten är ju bra exempel. Det är ju en helt annorlunda och mer intensiv uppelevelse live.

Ja, live målar man ju upp landskapen på ett helt annat sätt, man jammar och håller på. The Search Goes On uppmanar till att sträckas ut. Jo, liveplatta har vi pratat om, men så kom olyckan… Men en liveplatta kan ju vara intressant – absolut! Det är ju bara roligare och roligare att spela live nu när vi har så mycket material att välja på. Är vi ute på turné så kan man ju stryka någon darling från setlisten ena dagen för man vet att man kan spela den nästa dag.
Tidigare körde vi alltid med fasta låtlistor, men när Per kom med så sa han något jävligt smart; om man skriver en ny låtlista varje dag så lär man sig låtarna på ett helt annat sätt. Har du en fast setlist så blir det väldigt rutinmässigt. Du kan sluta ögonen men vet ändå exakt vad du ska göra härnäst, men spelar du en ny setlist varje dag så måste du vara alert, för man börjar tänka snabbare än om man lutar sig tillbaka. Det blir en mycket bättre livekonsert om den är spontan, och det är mycket roligare för oss också. Klart det kan bli små fel, men det blir också mycket mer energi och nerv i det hela.

Men livet är väl egentligen så hela tiden? Bryter du mönster så måste hjärnan tänka i nya banor. Vilket vi stimuleras av.

Exakt så är det. Just därför turas vi också om att skriva setlistorna.

FOTO: Niklas Webjörn

YNGWIE J. MALMSTEEN: RISING FORCE

Yngwie! Jag minns när jag var liten och hörde honom första gången. Han var ju så flink så det var i en helt annan dimension. Hendrix, Clapton och allihopa var en sak – men så kommer det här! Hur i helvete är det möjligt!?

Kommer du ihåg att det gick rykten om att det var fejk? Att de hade speedat upp bandet?

Haha… Ja det var en massa konspirationsteorier. Yngwie var skitfräck. Jag såg det inte som någonting jag sysslade med, för jag hade fullt upp med att gräva i bluesen. Jag siktade aldrig mot det som Yngwie höll på med, för det kom ju från ett helt annat håll, vilket var den klassiska foran. Men visst fan lyssnade jag på Yngwie när jag var yngre. Herregud, han var ju helt fantastisk. Jag tycker fortfarande att det är underbart. Hur snabbt han än spelar så har han ändå en exakthet och ton i sin strata. Han tog ju allt från Richie Blackmore och klassisk musik men gjorde sin grej i ett helt annat tempo.

Okej, då ska vi se vad du har att säga om nästa platta. Kanske en gitarrist som ligger dig lite varmare om hjärtat?

ROBIN TROWER: BRIDGE OF SIGHS

Ja, absolut. Det är är riktigt tungt…. och vilken låt Bridge of Sighs är! Magi på högsta nivå. Men jag lyssnade inte på honom i början, han gick mig förbi när det var så mycket Hendrix och Clapton.

Jag tycker ditt gitarrspel påminner om Trowers.

Ja. Jag kan nog ha tagit en del från honom. Jag har aldrig försökt att kopiera honom, men jag kan tänka mig att det blivit likt ändå i vissa avseenden.

Det har kanske blivit så för att du befunnit dig i något av samma musikaliska universum?

Ja… jo, men det kan nog vara så.

Det finns ju en viss feeling som är lik. “Feeling” är ju det favoritord som alla vi som inte kan spela gitarr använder när vi försöker beskriva något som känns.

Jo, men jag fattar precis vad du menar. Vibb.

Lite som Neil Young. Han är ingen tekniskt skicklig gitarrist men han kan hålla en ton exakt så länge som det behövs för att det ska gå rakt in i en.

Yes. Är det mycket vibb och feeling så kan det få vara lite halvfalskt och surt, som hos Neil Young till exempel. Men det är okej. Men det blir inte samma sak om en “exaktspelare” spelar surt, för då blir det liksom fel.

Så om Yngwie skulle köra en Robin Trower-låt, hur skulle det låta? Hade han fixat det?

Nej. Det finns en risk att det hade blivit lite för stressigt. Och inte tvärtom heller. Tekniskt sett skulle Yngwie klara det, men han kan nog inte hålla på sig.

Vad gillar du de Hendrix-covers som Yngwie gjort då?

Det är ju bra. Men jag vet inte riktigt… jag föredrar Yngwie när han kör Rising Force. Klart han vill hylla sina hjältar, men han kan liksom inte låta bli att gasa på. Och det är inte alltid det behövs.

Okej, då kommer en chansning ur skivhögen. Jag har ingen aning vad du tycker om detta…Lite old school dödsmetall.

AUTOPSY: MENTAL FUNERAL

Ja, det här är ju ett område som jag blivit bekant med på senare år, speciellt efter att Per började i bandet. Det är mycket sånt här jag fått lära mig i vuxen ålder. Jag uppskattar det för det vilda uttrycket. Men jag har ingen relation till den här plattan.

Just den här skivan och föregångaren Severed Survival är ju annars skivor som man kan anta att dödsmetall-musiker uppe i Stockholm älskar och dyrkar. Jag tänkte se ifall du hade någon som helst koppling till den här musiken, eller om du någon gång i din ungdom spelat nån kort period i ett dödsmetallband.

Nej, det har jag aldrig gjort. Det var inte aktuellt. Fast jag lyssnade på Venom!

Ja, det är kanske svårt att gå förbi dem på nåt sätt? De var ju jämt med i OKEJ, och folk skrev om hur äckliga och dåliga de var, så då blev man ju nyfiken. Jag såg förresten att Per hade en Venom t-shirt på sig när ni spelade.

Ja, Per älskar ju dödsmetall. Samtidigt är han så inne på alla möjliga grejer så att det är svårt att säga att han är det ena eller det andra… men han har alltid jobbat med metal och punk.

FOTO: Niklas Webjörn

Nu ska vi vidga vyerna lite till, så här kommer något helt annat…

JOHN COLTRANE: BLUE TRAIN

Det här är ju fan jättestort! När jag lyssnar på det här idag så är det lika stort som när jag var liten och hörde Hendrix och Clapton första gången. Miles Davis, John Coltrane och de andra jazz-giganterna har jag fått glädjen att upptäcka i vuxen ålder. Det är givetvis fantastiskt… Ja, det är magiskt. Jag har en hel trave med jazzplattor som bara väntar på min kommande vinylspelare.

Några speciella jazzfavoriter?

Chet Baker tycker jag mycket om. Och Miles. Han är så bred så det handlar ju om vilken era man föredrar. Dizzy Gillespie. Men Chet Baker med sin sammetsröst är nog favoriten.

Har du sett dokumentären Let’s Get Lost?

Nej, jag har inte gjort det än. Den ligger på “ska se-listan”.

Då tar vi den sista tionde plattan… De här gossarna vet jag att du känner till väl.

CLUTCH: EARTH ROCKER

Jaja, det här är ju mina bröder eller vad man ska kalla det. Storebröderna på andra sidan Atlanten. Den här plattan är svinbra.

Det är ju lite kul att bonusskivan är hela studioalbumet – fast live! Det är ganska modigt att göra så.

Ja, det är generöst. Och väldigt modigt som du säger, men Clutch är jävligt tuffa. Detta är ju riktiga spelmän rakt igenom, och de vågar ta risker. De har sitt eget bolag och kan göra precis vad fan de vill. Det leder ju till att det blir häftiga releaser.

Jag intervjuade deras basist Dan Maines förra året och han nämnde just hur viktigt bildandet av Weatermaker Music varit för deras frihet som musiker.

Ja, så är det. De har varit med så länge och har sådan fingertoppskänsla för vad de gör.

Berätta gärna om era turnéer med Clutch. När var första gången ni supportade dem?

Första rundan var 2007, sedan spelade vi med dem 2008 i USA. Sedan var det 2009, 2010 och 2011. Vi turnerade alltså med dem varje år ett tag. Första gången var i Malmö, Göteborg och Stockholm. Då lärde vi känna dem. 2008 var det i Amerika, 2009 kom en Europaturné, 2010 var det en turné i Skandinavien som vi hoppade på, ja jag blandar säkert ihop hur turerna har varit. Det har givetvis varit jättekul, och de är goda vänner. Det blev så mycket mer än att vi bara var ett förband i mängden, vi blev väldigt goda vänner, och så spelade vi ju in en platta tillsammans som King Hobo 2008. Vi hörs av titt som tätt, sist Tobbe pratade med dem så sa vi att det är läge för nya konserter 2019. För ett par dagar sedan så kom ju den nya plattan, men jag har inte hunnit lyssna så mycket på den än. Det jag hörde lät i alla fall väldigt bra. Nu har de ju blås och grejer på plattan.
Att spela med Clutch blev en rejäl värdemätare. Där står man på House of Blues i Dallas och får recensioner där det står att ett svenskt band spelar skiten ur nittionio procent av amerikanska bluesband. Vi sålde sjuhundra CD-skivor som helt okända. Folk som går på en Clutchkonsert vill ju se Clutch, så man kan liksom inte räkna med att man ska bli ihågkommen som förband. Det ska man inte ta för givet. Men vi lyckades hur som helst göra intryck, och då fick vi också en bekräftelse på att vi var rätt ute, och att vi är jävligt bra på det vi gör. Där och då fick vi kraft och förstod att det vi gjorde var på riktigt. Det var väldigt viktigt. Det är inte säkert att vi hade överlevt rent mentalt om det inte varit för Clutch.

Men att ni har blivit så bra och tajta måste ju också bero på att ni jobbat som satan och haft ett mål i sikte…

Ja, och innan vi började spela med Clutch 2007 så hade vi ingenstans att spela. Det var mest ströspelningar här och där. Och så låtsades vi att det var spelningar när vi i själva verket harvade på i en lokal fem-sex dagar i veckan. Vi satte upp egna små arrangemang på musikteatern, bjöd in folk på öl och så spelade vi. Vill man någonting så gör man det hela tiden. Vi spelade, spelade och spelade hela tiden. När vi stod på scen i USA fattade vi att vi kunde göra det här. Det var en värdemätare, och Clutch var imponerade av oss och då blir det ju helt plötsligt så att man har en referens att förhålla sig till.

Hur kom det sig att ni ens började spela med Clutch?

Genom Per Wiberg givetvis. När han turnerade med Opeth så lirade de på Sounds of the Underground i Amerika. Redan då såddes fröet till King Hobo, för Per och J.P. (Jean-Paul) pratade om att göra något tillsammans, fast mer på jamnivå. Jag tror att han hade lämnat en av våra plattor till J.P. Jag vet inte riktigt. Men musikervärlden är rätt liten, så när det är något som sticker ut litegrann så brukar det sprida sig rätt fort. Per har varit en nyckelfigur i spelet hela tiden. Han skickade vår första demo till skivbolagen 2005. Han har många kontakter, och att han nu är medlem i bandet är ju helt fantastiskt. Det har varit en lång resa sedan vi bildades 2001, då vi gjorde en Hendrixspelning på Corner i Varberg för att högtidlighålla att det var trettio år sedan Hendrix dog. Det blev ett gäng Hendrixgig till. Men namnet Kamchatka etablerades egentligen 2005 då Roger kom med egna låtar. Fan, tänkte vi, kan vi spela med ett sådant ställ och ha egna låtar så är det inte dåligt. Jag tycker fortfarande att vi gjorde Hendrixlåtarna rättvisa.

Hur gör ni när ni skriver låtar? Berätta om processen.

Jag håller på hela tiden. Oavsett om jag jobbar i hamnen eller är hemma. Jag visslar och gnolar på en massa grejer. Så spelar jag in och skickar till Tobbe och Per, så får de avgöra vad som är keepers. Per skriver när han är i vissa faser. Just nu håller han på med något annat inspelningsprojekt med Opeths trummis. Per är en fantastisk låtskrivare. För min del brukar musiken komma innan texten. Låtidén sätter ett visst temperament. Jag vet ju vad jag tycker om att skriva om. Jag skriver texter om sådant som är viktigt för mig livet. Jag har svårt för att bara skriva “yeah yeah wow wow-texter”. Jag kan fatta att man gör det för att det ska passa in med vissa ord, eller att en viss genre kräver det. Men jag skräddarsyr inte på det viset. Jag går på temperament, om det är ledsamt eller fullt med energi. Jag kan tänka mig att det är lite som skådespelare jobbar. Man går in i roller nästan.

Skådespelare brukar ha någon dé om vad som är deras livs rolltolkning. Har du någon speciell skiva eller låt som du känner att du briljerar speciellt mycket i och är stolt över att lämna till eftervärlden?

Ja. Det är den här skivan. (Thomas pekar på The Search Goes On-vinylen). Jag tycker att vi har gjort bra skivor rakt igenom, men den här var för min egen del ett bevis på att jag kan. Man är född med olika självförtroenden, och mitt har väl inte alltid varit det bästa, men här fick jag bevis för att jag kan detta. Jag vågar tro på mig själv nu. Så det här albumet håller jag väldigt högt. Den dag jag kliver av så är det detta som är mitt verk. Men å andra sidan så vet man ju inte vad man gör härnäst. Det kan ju bli en ännu bättre skiva. Fast bättre och bättre, jag vet inte… Det är en låg resa och allt man gör hänger ihop. Det kan ju komma fler låtar där man känner att jävlar, där fick jag till det. Jag hoppas att jag inte skrivit min bästa låt än.
Den skiva vi gjorde sist – Long Road Made of Gold från 2015- är också förbannat bra, det finns nåra kanoner på den. Banjoöppningen tycker jag var jävligt roligt att göra. Vi planerar aldrig så noga. Det är mer; titta där är en banjo, vad kan vi göra med den? Passar det in? Ja, vafan, då kör vi på det. Det behöver inte vara konstigare än så. Man kör på gut feeling. Det är en bra egenskap om man lirar bluesrock.
Om om man nödvändigtvis måste sätta en genreetikett på Kamchatka så är det väl bluesrock. Genrer är rörigt. När Per kom med i bandet så blev det mer rockigt, och när vi spelade med Roger var det mer psykedeliskt och progressivt, det var liksom mer jamvibbar för Roger skrev helt andra typer av låtar. Han var en helt otrolig kompositör när det gällde att få ihop olika delar. Han kom från ett annat håll än Per.

Men det är väl det som gör det hela spännande? Att det finns olika influenser så att inte allt låter likadant?

Ja, det är ju det som är så kanon! Om jag med min bluesbakgrund skulle leta upp en bluestrummis och en bluesbasist så hade det bara blivit ett bluesband till i mängden. Men i Kamchatka så kommer Tobbe in med sina Iron Maiden-influenser och annan hårdrock.

Och Frank Zappa gissar jag?

Ja, Zappa inte minst! Och så Per med sin dödsmetall. För mig är det just det som är Kamchatka! Det blir en spänning i bandet på grund av genreolikheterna.

Hur avslutar man en låt eller skiva? Har du svårt för det och måste pilla i saker, eller släpper du allt?

Jag släpper det direkt. Det har jag inga problem med. Är jag nöjd med låten så orkar jag inte mixa och pilla i det. Jag litar så mycket på Tobbe och Per. Är det en bra låt så är det en bra låt. Vi mixade själva först, mest Tobbe. Men sedan har vi lämnat bort jobbet. Skulle själva grundessensen försvinna så skulle vi naturligtvis säga till. Man måste ha tillit, det finns ju tusen olika sätt att förhålla sig till materialet, och det är ju bara roligt.

Nu håller du på och skriver nya låtar. Hur går arbetet med nästa platta?

Vi släppte nyligen singeln Stone Cold Shaky Bones, men det finns ingen streaming på den, bara vinyl. Exklusive limited stuff. Det var perfekt att släppa den nu så att det fanns någonting tillgängligt. Det var Pers idé. Han är ju så driftig och rutinerad. Skivbolaget H42 Records gjorde en liknande grej med Spiritual Beggars och de frågade Per om det fanns några låtar med Kamchatka, lite livegrejer eller leftovers. Jag hade en mängd demos innan olyckan som aldrig hann spelas in, så gjorde vi det nu. Det känns också jävligt skönt att släppa något nu så att folk ser att vi är på gång innan höstspelningarna. Det kommer att spelas in en ny Kamchatka-skiva. Material finns, men det tar tid att göra. Det ska till ett nytt skivbolag. Jag vet inte i nuläget hur det ska ges ut, eller hur vi ska ha det. En en sak vet jag, och det är att det inte får finnas stress och press. Man ska inte jaga på. En skiva 2019 skulle jag önska. Men innan dess har vi de nya låtarna och spelningar i Europa; Tyskland, Holland, Österrike bland annat. Vi har ju ingen större bas i Sverige. Tyskland är vårt fäste.

Men ni har många patriotiska fans här i Varberg.

Ja, och jag är skitglad för att det kommer fullt med folk när vi spelar på hemmaplan. Det är alltid lite extra gött när det går bra här i Varberg!

Innan jag beger mig hemåt spelar Thomas upp några demos han jobbat på. Det låter varierat och dynamiskt på ett nytt sätt, men ändå precis som det bluestunga Kamchatka vi är vana vid. För att använda Thomas återkommande uttryck, så låter det för jävla gött.

228 Shares

Relaterade artiklar

RELATERADE ARTIKLAR
Hittade inga inlägg.

VIDEOPREMIÄR

VIDEOPREMIÄR
VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!