POPULÄRT JUST NU

MEST DELAT I VECKAN

Intervju med bröderna Wahlquist i Heavy Load – Är man sann så hamnar man i Valhall

Heavy Load har sin självklara plats inskriven i historieböckerna. De var sveriges första riktiga heavy metalband, ett faktum ingen kan ta ifrån dem, och dessutom hade de tio år innan Bathory börjat sjunga om vikingar, blod och ärofylld död. Efter många års uppehåll – 33 närmare bestämt – och en katastrofal studioöversvämning som höll på att ta knäcken på dem är bandet äntligen tillbaka. Två festivalspelningar (Keep it True i Tyskland och Up the Hammers i Grekland) har fungerat som uppvärmare för den stora comebacken på Rock Stage som är en av Sweden Rock Festivals huvudscener.

Jag fick chansen att sammanstråla med bröderna Ragne och Styrbjörn Wahlquist på Sweden Rock Festival för att prata om att växa upp i en musikalisk familj, om uppenbarelsen av att höra Deep Purples Highway Star, om vikingatidens filosofi och mycket annat. Vi pratar också om den energiska allsångsstämningen på deras comebackspelningar:

– Ja, det var roligt, säger Ragne och ler stort. Det var magiskt och det var det igår också. Det var verkligen fantastiskt.



Blir det mer spelningar framöver nu när ni börjar bli varma i kläderna igen?

Ragne: Jag tror inte att det blir mer i år. Vi ska nog fokusera på att ge ut de gamla plattorna, och det kommer ju att bli återutgivningar med bonusspår. Men det kräver litegrann jobb, för dels ska vi bearbeta materialet ljudmässigt. Bonuslåtarna spelades in i den gamla studion, och de blev ju mer eller mindre skadade i och med översvämningen vi hade där. Så vi måste restaurera dem. Vi skriver ju dessutom berättelser om låtarna tillsammans med Eddy. Det blir lite tankar kring omständigheterna när de kom till, men också lite roliga grejer som har hänt. Så varje låt får en inline, som det heter.

Blir det dubbelvinyler då?

R: Nej, vinylversionerna kommer att bli som originalen, men det blir en CD som följer med som bonusmaterial. Om man inte köper CD-versionen för då får man ju allt i samma.

Jag är givetvis nyfiken på nya låtar…

R: Ja, vi körde ju en ny låt igår som heter Walhalla Warriors, och den finns också på YouTube som ett litet smakprov inför kommande plattan.

Jag tänkte att vi kunde prata lite om när ni upptäckte att ni ville spela musik. För ni växte upp i ett hem där det spelades mycket.

Styrbjörn: Ja, pappa var sångare. Han kom in på operahögskolan, men blev avrådd av bröderna Björling – Rolf och Jussi – som sa att om man inte är nummer ett inom operavärlden så är man ingenting. Pappa hade pluggat juridik så han hade det att falla tillbaka på. Men han hade alltid sången som en hobby. Han sjöng och spelade piano hemma varje dag, så vi växte verkligen upp med musik. Mamma var väldigt intresserad av poesi och konst i största allmänhet så ja, vi växte upp i ett konstnärligt intresserat hem i allmänhet.

R: Pappa målade också. Akvarell. Han var väldigt duktig på att måla. Och varje dag spelade han på sin flygel och sjöng. Jag saknar det. Mina egna barn dansar. Det är också jättehärligt.

Jag har alltid varit nyfiken på en sak, och äntligen får jag chansen att ställa frågan. Ni bildade ju bandet 74, och var långt före er tid när det gäller vikingtematiken, men också soundet som till viss del skulle kunna beskrivas som NWoBHM redan innan det blev ett efterhandkonstuerat begrepp. Så frågan är: Vad var det ni lyssnade på som fick er att vilja skapa heavy metal, som vid den här tiden var helt nytt i Sverige?

S: Det där med NWoBHM var ju något som kom senare. Vi gjorde ju Full Speed at High Level 1978 och hade alltså redan spelat heavy metal i måga år när Iron Maiden och allt det där kom. Fast vi kallade det ju inte heavy metal då, för begreppet fanns inte ens. Fast det vi växte upp med det var ju Beatles och likartade band under 60-talet. Så kom Jimi Hendrix. Men den stora grejen var ju när vi hörde Deep Purples Machine Head. Highway Star var ju som en uppenbarelse både för Ragne och mig. Vi tänkte ”kan man spela så här?” Det är ju det här vi ska syssla med. (Skratt) Det är ju det här livet ska handla om!

R: Jag minns det där ögonblicket väldigt väl. Vi var i Norge och skulle ha fest, och skulle köpa en skiva, så vi gick in på en skivaffär i Kongsvinger. Vi kände ju inte till Purple alls. Så vi frågade om de hade några bra rockplattor. Man stod ju och lyssnade i lurar på den tiden. Vi hörde ju Hendrix…

Styrbjörn bryter in: Och Uriah Heep minns jag att det var!

R: Ja, Uriah Heep lät ju bra tyckte vi. Men så satte de på Highway Star… Jag bara lyfte! Wow! Vilken uppenbarelse. Jag började garva. En annan grej som betydde mycket för mig var när jag var hemma hos en kompis och han satte på Led Zeppelins Since I’ve Been Loving You. Då fick jag en helt ny känsla för gitarrspel.
Något jag tycker är häftigt när man lirar metal och hårdrock är att man kan få det att låta både lika mäktigt och sprött som en symfoniorkester. Det är ju inte klassisk musik, men det är samma slags energi, eller icke-energi i det, sparsamheten. Man kan skapa hela dynamikomfånget, fast man bara är fyra, fem personer. Bara elgitarr och trummor kan bli hur stort som helst. Kan man då bara lägga på lite bas och keyboards så kan det bli ännu mäktigare. Och där har vi kopplingen till den klassiska musik vi växte upp med. Det var ju också det jag började spela. Redan när jag var sju år spelade jag Mozart, Beethoven och allt det där. Det ligger i botten av mycket vi gör.

Håller ni fortfarande den klassiska musiken vid liv genom att spela själva?

R: Jag har gjort ett stycke för akustisk gitarr som kanske kommer på nya plattan. Vi får se. Lite som den brasilianske kompositören Heitor Villa-Lobos ungefär. Inte som Bach.

Hur mycket nytt låtmaterial har ni?

S: Vi har ganska mycket låtar halvklara kan man iallafall säga.

R: De två bonusspåren Day of Dream och Lionheart från Stronger Than Evil hade ju inte gitarrsolon, så det har vi spelat in. Det var det första jag gjorde när jag började spela på riktigt igen. Så mixade vi låtarna också, för de var ju inte ordentligt mixade heller.

Så du fick mersmak när du började med det och ville bara fortsätta och fortsätta?

R: Det hade jag fått redan innan. Det räckte att jag öppnade gitarrcaset. Emotionellt sett har jag inte orkat spela fullt ut, så då var jag tvungen att låta bli… för det är så smärtsamt att inte få göra det. Nu tillåter vi oss själva att göra det, och då blir det hela vägen.

S: Det är ju så att musiken är en så stor del av oss. Vi är så passionerade i förhållande till musik så att vi inte bara kan spela litegrann. Så när man väl börjar, när man verkligen tar tag i det, så kan man inte sluta. Då blir musiken hela ens liv. Så därför har vi hållit oss borta i så många år. Vi har inte knarkat musik på länge, haha! Vi har varit rena, men nu har vi fastnat i träsket igen! (Gapskratt) Nu sitter vi där…

Funkar ni så att det kommer idéer mitt i natten och ni måste sätta er med blocket och anteckna?

R: Ja. Speciellt inatt efter giget. Jag hade en massa drömmar. Olika grejer, sceniska, musikaliska…

S: Börjar man gnola på melodier eller texter runt tio på kvällen då blir det svårt att somna sedan. Hjärnan fortsätter att jobba liksom.

Lyssnar ni mycket på nyare, moderna band?

R: Jag är imponerad av Nightwish liveframträdanden, både musikaliskt och sceniskt tycker jag att det är jätteäftigt. Det är ju inte alls den grejen vi gör, men jag gillar det. Jag har ju egentligen inte lyssnat på ny musik mer än de senaste två åren, innan dess så var det en period på femton år då jag inte lyssnade på ny musik alls. Jag orkade helt enkelt inte med det. Men det har ju hänt massor av grejer. Det finns ju jättemycket bra band som jag inte kände till innan.

Det är ju många band som dyrkar Heavy Load. En del av de hårdare banden också. Har ni fått någon respons från andra musiker?

Läs även:  Jocke Berg: Nya Hardcore Superstar-plattan är lite mer party igen

S: Vi träffar inte den typen av band så ofta. Vi har inte varit ute i svängen så mycket.

R: När vi var på Keep it True-festivalen så kom det ju fram musiker från utländska band och tackade oss för vad vi hade gjort. Det känns overkligt och hedrande.

Och så har vi ju det grekiska bandet Heathens of the North som lirar Heavy Load låtar. Har man ett tributeband så har man ju gjort något rätt, eller hur?

Styrbjörn och Ragne brister ut i skratt.

S: Allt det här är ju väldigt kul. Det kom en tributeplatta för några år sedan som hette Tales of the Nothern Swords där tjugo italienska band och ett svenskt spelat in en dubbel-CD med Heavy Load-covers. Det är en del väldigt anorlunda tappningar.

Kommer era skivor att komma ut på Spotify nån gång?

R: Vi brukar ju få förfrågningar om det. Vi vet inte hur vi ska göra, vi har inte tagit ställning ännu.

S: Om en kompositör får en miljon spelningar av sin låt på Spotify, vet du vad han tjänar då? Den sifran jag har hört från branschen är tio tusen kronor.

R: Det är ju fan inte ens tio öre per spelning!

S: (Gapskratt)

R: Men nu spelar ju inte jag för pengarna. Vi har ju varit med om att man gjort bootlegs av våra plattor, och det var nån låt där de klippt sönder och gjort så att samma solo kom två gånger. Såna grejer. Det känns inte okej att de våldför sig på ens verk, om man kan få kalla det så även om det låter högtravande. Men ändå, det känns inte okej.

Kan ni inte stämma dom då?

R: Det kan man väl. Men vad leder det till? Det leder väl antagligen bara till en massa kostnader för oss.

Vi kommer in på hur klimatet var när bandet startade. Styrbjörn börjar berätta om hur de bemöttes av branschen:

– När vi skulle göra Full Speed at High Level så förde vi samtal med olika skivbolag och samtliga sa ”Ni kan glömma det här killar. För hårdrocken är död! Och den kommer aldrig att komma tillbaka. Det som kommer att gälla i framtiden är punk och disco.” Alla sa i princip samma sak. Och tidningarna skrev aldrig om hårdrock. Jag läste två recensioner som fastnat i minnet, den ena var om Led Zeppelin på Madison Square Garden 74 eller nåt sånt där, och det man fokuserade på i recensionen var att det var kommersiellt och att Robert Plant hade en strumpa i byxorna för att hans penis skulle se stor ut, men ingenting skrevs om musiken. Sedan var det när Black Sabbath spelade på Scandinavium. Skribenten skrev nåt i stil med att en gitarr inte låter bättre för att den är distad. Tänk dig Black Sabbaths riff utan dist! (Styrbjörn nynnar på Iron Man med besynnerliga pling- och plongljud medan han skrattar). Helt fantastiskt! Skivbolagsfolk hade inte koll på nånting heller, som till exempel när Rainbow kom till Stockholm för att spela och biljetterna tog slut på en timma. Kan man verkligen säga att en musikstil är död när biljetterna säljer slut? Bara för att etablissemanget inte förstår grejen så betyder det ju inte att de har rätt!

Men ni fick en chans att vara med i TV under det tidiga åttiotalet…

S: Ja, en det var ju 82-83 när vi var med i programmet Norrsken. Då hade det kommit igång något. NWoBHM hade slagit igenom, och så höll band som Iron Maiden och Bon Jovi på att bli stora. Hårdrocken blev mer allmänt känd. Det var ju en helt fantasisk tid på sjuttiotalet när vi släppte Full Speed och bara konnässörerna kom. Det fanns inga tygmärken på jackorna eller nåt sånt där, och det var ovanligt med killar som hade långt hår, men bara ett par år senare så var det fullt med folk som hade patches, hårdrockstöjor, nitbälten och långt hår.

R: Det roliga med det är ju att hela kulturen kom underifrån. Det var ju ingen som skapade ett koncept. Allt skapade sig självt av människor som brann för det här. Hårdrock och metal lever verkligen sitt eget liv, till skillnad från så mycket som styrs.

S: Kultur kommer ju från det latinska ordet cultura, som betyder odling. Mäniskorna odlar fram ett sätt att vara, ett förhållande, tillsammans.

Anders Tengner jobbade ju med er. Jag läste i hans bok Access All Areas om att det gick lite snett när han skulle aptera en bomb på scen. Vad var det som hände egentligen?

S: Bra fråga! (gapskratt)

R: Vi har fortfarande inte fått det klart för oss!

S: Det var ju inte bara en gång det hände. Det kunde blir riktigt rejäla smällar där det flög iväg brinnande projektiler upp på balkongerna och det rasade ner färg ifrån taket. På ljusriggen bakom var det en tross med strålkastare där färgfiltrena lossnade och singlade ner som snö. Det small ganska ordentligt kan man säga.

R: Första smällen skulle alltid ske redan innan det första ackordet, det skulle ju vara lite mäktigt och effektfullt. Men smällen kunde vara så kraftig att sladden lossnade ur stärkaren, och så skulle man slå an första ackordet, men då vart det helt tyst! Då står man där, hahaha… Nu tycker man ju att det är jättekul, men då var det bara pinsamt.

S: Det värsta var att efter första bomben gått av visste jag att det skulle smälla igen, för den andra smällen skulle komma från side-fillsen, bredvid mig – ungefär i huvudhöjd. Jag tänkte ”Nä fan, nu stannar vi den här konserten”, hahaha!

R: Numera är ju sånt reglerat.

S: Nu vill man ju inte ha pyro på själva scenen – bara i framkanten. Men vi hade det överallt. Det ser ju mycket snyggare ut.


FOTO: Heavy Loads privata bild.

Jag är väldigt nyfiken på att höra hur ni kom in på konceptet med vikingar, och att allt skulle vara larger than life.

R: Vi tänkte nog aldrig att vi skulle starta något nytt, snarare att det var så här det skulle vara. Det är som när man ska måla en tavla. Man tänker inte att man bara ska ha två eller tre färger, istället tänker man på hur man kan blanda de olika färgerna och uttrycka det man vill uttrycka. Då ingick ju allt; musik, ljussättning, kläder. Det är möjligt att allt vi gjorde inte var skitbra, men vi tänkte så. Vi ville göra något som kändes rätt.

S: Vi kommer ju från Skandinavien. Afromusiken, som det kallas i akademiska kretsar, där man gör skillnad på klassisk musik och afro som då är jazz, blues och rock har ju sina rötter i Amerika, där man har hela den här historien med svarta och vita, och så vidare… och det där kändes inte så jätterelevant för oss. Genom att vi förde in våra egna traditioner och bakgrund så gjorde vi en Skandinavisk variant av det hela, något som kändes äkta och som berörde oss.

Är ni väldigt intresserade av fornnordisk mytologi privat också?

S: Absolut. För min del är det inte främst mytologi, det handlar mer om existentiella frågor, det handlar om att vara människa. Hur man förhåller sig till att livet har ett slut. Att man kan styra sitt eget liv, att man gör sina egna val.

R: Att vara sann mot sig själv.

S: Som Sartre sa, människan skapar sig själv genom sina val. Det där tankesättet var förmodligen väldigt närvarande under vikingatiden, för människor var ju likadana då som de är nu. Det är sant för varje människa som lever. Jag känner den kopplingen tydligt. Låten Roar of the North beskriver just den här kopplingen till dem som har levat här förut. Att man känner en väldigt stark gemenskap. Mycket av det man genomlider och all den erfarenhet man får genom åren har ju även de upplevt innan oss.

R: Samtidigt utgör vi en linje, det finns ju inte bara släktingar bakåt, utan även framåt. Det är ett naturligt förlopp. Det är ett arv av det forna, samtidigt som vi bär framtiden med oss. För mig är det centralt att vara sann mot sig själv. I sitt skapande, och i sitt leverne. Är man sann så hamnar man i Valhall.

bty

Rocknytts skribent kunde givetvis inte motstå frestelsen att ta en selfie med de legendariska bröderna Wahlquist.

Relaterade artiklar

VIDEOPREMIÄR

[social_warfare]

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS

NYHETER