Intervju med The Cruel Intentions

The Cruel Intentions är aktuella med sitt debutalbum som släpps 21 september. Bandet har under åren lyckats bli ett av de mest uppskattade sleazebanden i modern tid. Trots att något album inte har släppts förrän nu betyder inte det att dem har legat på latsidan. Bandet har hunnit spela lite varstans runtom i världen och även släppt en samling låtar under de tre år The Cruel Intentions har funnits.

Det är en lördagseftermiddag när jag ringer upp Mats Wernerson och Lizzy DeVine från The Cruel Intentions. Egentligen var det tänkt att intervjun skulle hållas dagen innan, men då grabbarna blev fast i trafiken hanns inte någon intervju med den dagen.

Ni släpper ert debutalbum nu 21 september. Hur kommer det sig att debutalbumet kommer först nu när ni ändå har släppt en hel del singlar och varit ganska aktiva på spelningar?



Lizzy: Det är mitt fel då, för jag ville aldrig släppa en platta. Jag var helt emot det för jag har släppt plattor förut och det har dött ut, hela plattförsäljningen. Så då tänkte jag fan, nu har vi startat ett bra band, skulle vara kul att släppa singeln här och där och så ser vi hur det går. Och så gick det lite bättre, tänkte då släpper vi en singel till och sen så blev det ju några singlar. Så tänkte jag fan vad gött med det här sättet att jobba på, men sen så ville ju alla ha en jävla skiva på något konstigt sätt. Alla i bandet tjatade på mig också, att vi måste släppa en skiva.

Mats berättar att när det började bli bra respons och folk verkligen tjatade efter en skiva så började han känna att de ändå hade låtmaterial så det räckte, så nu var rätt tid att köra igång.

Lizzy: Eller rättare sagt då blev vi sugna på att skriva skivan. Sen var det ju så att bolag såg oss och ville släppa skivan och då sa vi till Mats att ”då måste vi skriva låtarna då” och så gjorde vi det. Men ibland måste man få en spark i röven för att komma igång med det. Nu är det ju skitkul att vi fick chansen för nu blev det ju jävligt bra låtar. Jag är jävligt nöjd. Men fastän man nu ska släppa en skiva så är det ju fortfarande folk som sitter och inte är glada.”Varför är inte den låten med och inte den låten med?” Nä men nu tänkte vi att nu skriver vi helt nya låtar. Vi har ju några gamla med så nu kommer det en skiva i alla fall. Förhoppningsvis blir väl folk glada och jag älskar den i alla fall så jag är stolt över den. Och gillar inte folk den så kan dem väl lyssna på något annat då.

Ja för ni har ju blandat lite gammalt, eller ja, tidigare utsläppt material med nytt material.

Lizzy: Ja det är tre gamla låtar på den men dem är helt nyinspelade. Vi var väl inte helt nöjda med hur dem lät från början för vi spelade in dem i början bara för skojs skull, bara för att få ut någonting.

Mats: Ja det var väldigt improviserat allting. Sen om man ska ha en hel platta så bör allt låta enhetligt.

Lizzy: Sen var det ju så att bolaget gillade dem här låtarna så dem ”tvingade” oss ha med dem – och jag har ingenting emot dem för jag gillar ju låtarna – så då tog vi med dem tre också.

Mats: Så det var ett krav från skivbolaget. De skulle ha med Sick Adrenaline, Borderline Crazy. Så var det han, Stamos heter han, som spelade in oss. Han sa att ”Genie’s Got A Problem, det är den bästa låten, den ska med”. Och den var inte vi alls.

Lizzy: Nej, den ville inte vi ha med överhuvudtaget.

Men det blev väldigt bra, erkänner dem båda instämmande, och nyinspelningen blev helt okej.

Lizzy: Det är alltid kul att spela in, men det är också så att man tröttnar på det man har gjort förr. Man vill ju alltid ha nytt nytt nytt. Men det blev skitbra. Helheten på plattan blev kanonbra.

Jag frågar hur det känns att snart få presentera första fullängdaren och på det svarar båda att det känns skönt. Lizzy inflikar att det var skönt att ha full kontroll under tiden de koncentrerade sig på att släppa singlar. Kände dem för att släppa en ny singel om en vecka så var det bara att spela in och göra just det. När de senare fick skivkontrakt och började spela in fick dem däremot ställa fram tiden till ett år, då allt tar mycket längre tid när man kommit in i själva affärerna av allting. Dem är själva väldigt otåliga inför att folk äntligen ska få möjlighet att lyssna på albumet, mer än dem som gillar bandet och har fått längta länge känns det som.

Om vi hoppar tillbaka lite, hur bildades The Cruel Intentions?

Lizzy: Ja jag kan ta den så försöker vi göra den jävligt kort då. Jag bodde i USA, jag har bott där i typ 10 år, träffade en svensk tjej, flyttade hem till Sverige igen för jag blev kär. Sen så hade hon vänner i Oslo, och en av dem här vännerna var Mats här. Jag kommer hit över en helg och vi skulle bara träffa er och så visade det sig att vi var tvungna att börja umgås för att min tjej skulle göra någonting, vi fick ringa i några timmar. Vi gillade exakt samma musik, vi hade samma band och allting. Så började vi tjöta lite och sen så…

Mats: Vart vi fulla tror jag.

Lizzy: Blev vi fulla, ja.

Mats: Väldigt fulla.

Lizzy: Redan då började vi prata.”Kanske vi ska starta band då kanske”, säger han med överdriven västkustdialekt.

Lizzy: Men så gjorde vi ju det. Jag åkte hem igen, satt mig där med en akustisk gitarr och skickade lite idéer till dig, som skickade tillbaka, och sen hade vi ju alla de första låtarna. Genie’s Got A Problem och allt. Då tänkte vi att då kör vi på, och så startades bandet. Mats hade spelat med Kristian i tidigare band, gitarristen Kristian, vi behövde ju en gitarrist och då tänkte jag ”känner du ingen” och då sa du att du kände Kristian.

Mats: Ja, Kristian är alltid redo.

Lizzy: Ja, han är ju skitgrym också så jag bara ”jajemän, han tar vi” och så har vi gått igenom lite trummisar då, men det kanske beror på att vi är jobbiga att ha med att göra, jag vet inte.

Mats: Tre trummisar på tre år.

Lizzy: Men nu har vi äntligen funnit en som är ung och hungrig så det är bra. Inte lika gammal som mig. Nej men så startade det, det var nog bara ren tur helt enkelt.

Mats: Tvång var det väl?

Lizzy: Det var ju tvång. Vi tvingades till det tillsammans.

Mats: Utav våra flickvänner, att vi skulle leka med varandra och underhålla varandra medan dem jobbade.

Så ni blev nästan lite matchmakeade?

Unisont: Ja!

Mats: Och sen var det nog den fyllan den kvällen som man alltid ”nu ska vi starta band” och så gjorde vi det.

Lizzy: Fast det var nära då att det inte blev något band för Mats blev jävligt full och började balansera tio stolar i höjd och sånt. Jag tänkte ”vilken idiot jag träffat”. Men det gick ju bra ändå. Det löste sig.

Hur går det att spela in och skriva grejer när ni bor lite på olika håll? Vissa bor väl i Norge och andra i Sverige som det är nu?

Lizzy: Ja, men nu har det blivit så att i alla fall tre av oss bor i Norge nu. Innan bodde jag i Falkenberg men så fick jag ju för mig att flytta hit. Trummisen, Robin, bor fortfarande i Sverige, men han kommer flytta närmare strax. Men jag och Mats skriver det mesta.

Mats: Det har alltid varit vi två som har skrivit grunder och låtar, både du och jag skriver alla texter.

Lizzy: Ja, vi samlas – eller vi samlas – du och jag möts upp och så sitter vi där och så dricker vi lite kaffe och så spelar vi in helt enkelt. Och eftersom vi inte har trummis så blir det inte det här traditionella att vi står i replokalen och skriver låtar.

Mats: Nä, vi har inte skrivit en enda låt tillsammans i replokalen utan vi har gjort demos och skickat till grabbarna online. Så har dem lärt sig låtarna och sen har man träffats och då kan alla sina grejer. Det är tidseffektivt.

Skapandeprocessen brukar oftast börja med en idé som tar många olika riktningar längs vägen, men med hjälp av massa koppar kaffe i systemet brukar slutresultatet bli bra.

Lizzy: Låtskriveri kan vara jävligt enformigt, bryter man inte upp det och gör någonting galet i det utan att det låter helt galet så blir det ju mycket mer intressant. Vi är ett ganska bra team på det sättet, för du (Mats) tänker helt annorlunda än jag gör. Tillsammans så möts det.

De brukar kombinera sina idéer för att få till en intressant mash. Detta har lett till låtar som Chaos In A Bombshell och Accidentally Intoxicated. Lizzy och Mats skriver alltså det mesta och sen lägger Robin trumkompet och Kristian skriver gitarrsolon till. Lite skämtsamt lägger Lizzy till att det är bra för honom och Mats att kunna ta in proffsiga människor, som inte är så proffsiga själva.

Då fixar ni grunden och sedan sammanstrålar ni och kör ihop helt enkelt?

Mats: Använder internet, alltså att man skickar runt. Det är lämpligt att göra så när man inte är i samma stad. ”Här är en låt, lär er den”, sen så möts vi och så blir allting bra.

Lizzy: Och det mycket lättare om man är två som bråkar än fyra som bråkar.

Mats: Ja, komma bort ur replokalen där alla ska stå och skrika ” så här gör vi, så här gör vi”. Det är så skönt att slippa det alltså.

Lizzy: Det har varit kul men det har varit jävligt jobbigt också. Det är bara rock n roll, men det gillar vi.

Vad var det som gjorde att ni fastnade för just sleazerock, eller kan man kalla det sleazerock?

Lizzy: Ja det får man väl göra! Sleaze är väl bättre än att kalla det glam, glam är det väl inte. Det är ju hårdare rock n roll så sleaze är väl ett lämpligt ord för det. Nä jag har varit fast för det sen jag var 12. Det är bara det att det är så svårt att hitta rätt människor att spela med, för att när jag växte upp var det ingen som lyssnade på den musiken jag lyssnade på. Alltså det tog ju tid, när jag flyttade till USA blev ju Crashdïet populärt i Sverige men då var jag där borta och då var det ju inte så populärt där. När jag väl kom hem igen så var det inte populärt här heller, men då fanns det ju sådana som Mats som gillade sånt och då blev det ju skitkul.

Mats: Och Kristian också, och Robin. Även om Robin är, vad är han, 10-15 år yngre än dig?

Lizzy: Nä så ung kan han inte vara.

Mats: Robin är 22 i alla fall och han lyssnar ju typ exakt på samma musik som vad jag gör och väldigt mycket sånt 80-talssleaze, 90-talssleaze och sånt som Shotgun Messiah och så vidare. Sleaze är nice!

Instämmande skratt.

Läs även:  Juanjo Castellano - Nobody knows this field like the real fans...

Lizzy: Jag börjar bli gammal, det är svårt att lära en gammal hund att sitta, det ligger kvar i mig vad jag har lyssnat på i hela mitt liv.

Mats: Det har väl alltid varit så, det är väl det vi försöker säga.

Ja då går det ju inte att göra så mycket åt, om det är inrotat i en. Det är bara att hänge sig.

Mats: Nä, det är över.

Lizzy: Nä, det är inte det att jag börjar med rap helt plötsligt, det tror jag inte. Nä, jag älskar sleaze jag.

Vad är roligast att spela då om vi går in lite på spelningar – pubgig eller festivalgig?

Mats: Festival. Helt klart.

Lizzy: Jaha, ja då kan jag väl säga att jag vette fan. Jag gillar ju sketna småklubbar jag. Jag gillar hellre när det är en tight liten klubb som tar in sådär 75 pers. än vad som ser ut att vara 150 000. Är det svettigt och jävligt och det är folk som verkligen vill se en där så kan det vara mycket roligare än att stå på en scen för 1500 pers. när dem kanske bara står där för att stå där. Men känslan på en större scen är ju alltid nice.

Mats: Jag tycker vi är bättre på en större scen, när vi har plats. Det är därför jag gillar det tror jag.

Lizzy: Ja, det är väl det enda som gör skillnaden då. Finns det bara rum på scen att röra sig så skiter jag i om det är en liten klubb eller om det är på en större festivalspelning. Det finns inget värre än när man har en 4-5 decimeter från scenkant till baskaggen bakom sig när man står i mitten och ska sjunga och spela gitarr och försöker röra sig. Det är vidrigt. Nä men bara det är folk som är på spelningen så gillar jag den.

Mats: Eller får feeling. Känslan i lokalen.

Lizzy: Alla spelningar är ju kul som fan.

Mats: Ja. Vi uppskattar allt, tror jag.

Lizzy: Ja, det tror jag nog. Än så länge i alla fall. Men man kanske blir kräsnare sen, framåt i tiden.

Vad är det märkligaste som har hänt under någon av era konserter?

Mats: Moshpit i Stockholm sist.

Lizzy: Ja det var konstigt, ja helst till våran musik. Nej men det kommer ju ibland när man spelar varsomhelst egentligen i Europa lite galna ryska fans som hoppar upp på scen. De ska ta över mikrofonen och börja sjunga och sånt. Det är lite konstigt, men det är något man vill göra.

Mats: När vi spelade i Belgien så var det en ryss som tog leadsången på sista refrängen. Han kunde den så han ville egentligen köra den.

Lizzy: Annars händer det ju inte så mycket konstiga saker.

Mats: Det är konstigt att folk kommer tycker jag.

Lizzy: Ibland är det fan det! Nä men vi får väl se vad framtiden har att bära, det finns ju galna människor överallt men än så länge brukar folk hålla sig lugna och fina. Det är inte så att folk kastar upp konstiga saker på scen och så. I gamla band jag varit med i då har jag fått glasflaskor och sånt kastat på mig bara för att det var helt fel band vi turnerade med.

Mats: Nu slipper vi det.

Lizzy: Ja det har vi sluppit än så länge så det är ju skönt.

Vad gör ni när ni inte spelar in musik?

Lizzy: Då dricker vi kaffe. Näe, men vad gör vi? Vi jobbar, vi lever ju vanliga liv, det är ju så.

Mats: Jobbar och tränar, försöker resa lite, man väntar väl ganska mycket.

Lizzy: Jag har ju min lilla katt som jag älskar väldigt mycket, som jag brukar klappa på. Men alltså, vanligt liv helt enkelt. Just nu är mitt liv så jävla skönt. Man kan ha ett liv som skiljer sig helt ifrån det rocklivet man lever när man är ute, för det är nästan hela när jag var 20 till 30, då var jag ute och bara levde rocklivet, det blir ju lite mycket och man tröttnar på det jävligt fort. Nu har man kunnat göra det som är skitkul och kunnat ha ett vanligt liv som också är skitkul liksom. Men jag hoppas vi kan fortsätta balansera det. För mycket av det goda blir tråkigt i slutändan, och det är tråkigt om man ska börja tycka det är tråkigt att spela rock.

Mats: Jaja, och tråkigt att vara hemma också. Man måste ju ha en balans där också. Jag tycker om kontrasterna mellan att du drar en helg på en festival och så är du borta i två nätter och bara super och spelar och har skitkul, sen kommer du hem och så ligger du hemma och kollar på Walking Dead och chillar dagen efter. Då känns det ganska nice och så vet man att om två helger sticker vi till Tyskland, för då ska vi lira där, och då har man att se fram emot där. En kontrast.

Lizzy: Det har ju vart mycket det senaste året i alla fall, när vi inte är ute och spelar och när vi inte jobbar så har vi ju setts varje dag och skrivit låtar och sånt. Så det har blivit mycket med det så det har ju tagit upp mycket av fritiden, vilket har känts jävligt kul. Det har inte känts som ett måste och det är därför det är så gött att vi väntade med att släppa plattan tills nu, för då har vi skrivit en platta under omständigheter som var kul att göra. Det kändes inte som ett tvång eller ”nu måste vi göra det” utan det kändes bara kul.

Mats: Och så repar vi aldrig.

Lizzy: Vi repar ju typ aldrig!

Mats: Det är det som är hemligheten tror jag. Vi har repat 10 gånger kanske så att det är skönt också, att slippa repa.

Lizzy: Det är framför allt skönt när man spelar med andra musiker som kan spela, att man behöver inte repa så mycket.

Hur har det gått när ni har bytt trummis och så när ni inte har repat så ofta?

Mats: Som vi har det nu med Robin så är han otroligt duktig. Han sitter hemma och övar på låtar och vi har väl träffats ett par gånger, jag och Kristian och Jimmy då, så att vi repar lite grann. Sen, säg att vi ska iväg en helg, då kan vi köra igenom setlisten. Vi repar en timme och sedan så är vi klara att spela, och då har vi inte setts på ett halvår.

Lizzy: Och ifall vi känner att vi måste repa så har vi ju alltid Robins trumspår som vi kan slänga in i ett PA och bara köra till. Men vi har mycket självdisciplin så det funkar ju, bara vi alla kan låtarna själva så brukar det blir bra. Alltså jag har fått höra från många att det är jättekul att repa med stor replokal fem dar i veckan.

Unisont: Nej!

Mats: Det går inte. Då blir det tvång och då blir det tråkigt.

Vilka är era favoritband?

Lizzy: Jag kan väl svara direkt, jag har väl några stycken. Men Hardcore Superstar har alltid vart ett av mina största favoriter någonsin. Och sen så skulle jag väl säga… vad är det enklaste att säga rakt ut? Det som har byggt mig är ju egentligen Guns n Roses och sånt, men jag lyssnar inte så mycket på det nuförtiden. Inte så jävla mycket Hardcore Superstar heller men jag tycker fortfarande de håller måttet och jag älskar Hardcore Superstar. Tidiga Buckcherry gillar jag också som fan. Jag gillar den här sketna rocken helt enkelt. Danko Jones gillar jag också.

Mats: Ja. Jag håller nästan med där. Jag lyssnar inte på musik längre. Förr, när jag var yngre, då lyssnade jag på musik hela tiden. Köpte skivor och lyssnade liksom bara på musik. Men nu är det såhär, nu kommer jag från jobbet och så kör jag podcast och så kör jag någon sån här lista från Spotify med nya band och nya släpp för att bara höra. Jag sitter inte ner och såhär ”nu ska jag lyssna på hela Appetite For Destruction”som jag gjorde typ varje vecka förr. Då tror jag att man ändrat sätt. Just nu när vi har varit i skrivprocessen till vårt album då lyssnade jag inte på någonting annat än oss själva, vilket är fucked up.

Lizzy: Det enda som betyder någonting för mig är att Hardcore Superstar är mitt favoritband. Det har jag alltid gillat, sedan dem började.

Mats: Ja, men Hardcore Superstar är bra. Och så har du Shiraz Lane som gör rock.

Lizzy: Det har jag inte lyssnat på så mycket.

Mats: Dem är från Finland och gör det jävligt bra just nu. Det är inget favoritband men jag tycker dem har ett bra sound för att vara såpass unga och nya.

Lizzy: Men om skulle du ha frågat dem andra i bandet vilka deras favoritband är så skulle förmodligen Kristian på gitarr säga Guns n Roses utan tvekan, tror jag.

Mats: Robin skulle säga-..

Lizzy: Något black metal-band va? Nä! Hardcore Superstar hade han också sagt!

Mats: Ja men han har ju Hardcore OCH King Diamond.

Lizzy: Ja, King Diamond ja.

Mats: Behemoth kanske. Robin är väldigt mörk.

Lizzy: Jag gillar lite glada om jag säger så. Men när jag var liten var det ju Poison, Ratt och Guns n Roses och alla dem banden. Det var det som skapade mig, men så är det bara.

Mats: Och jag tror att jag gillar oss själva mest, säger han med ett skratt.

Mats: Det är en sjukt bra skiva, jag har lyssnat sönder vår debutplatta, men nu har jag slutat för nu har vi nyss släppt första låtarna.

Det blir startskottet för en hetsig men passionerad diskussion om kärleken till debutplattan och hur bra den blev.

Lizzy: Vi får hoppas att resten av världen tycker det också.

Är det något ni vill tillägga?

Båda omlott: Köp skivan, eller lyssna, streama den, sno den. Bara lyssna på den.

Skribent
evelinda.gustavsson(a)rocknytt.net

Relaterade artiklar

VIDEOPREMIÄR

[social_warfare]

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS

NYHETER