www.rocknytt.net

Senaste nyheterna från rockvärlden

Intervju med Johanna Sadonis från Lucifer

[social_warfare]

Johanna Sadonis har med sitt band Lucifer rest sig som en fågel Fenix ur askan. Sedan dem släppte första albumet Lucifer I är det bara Johanna kvar från originaluppsättningen från de musiker som spelade in det albumet. Sedan dess har medlemmarnas platser fyllts ut med Nicke Andersson på trummor, Alexander Mayr på bas och Robin Tidebrink, Martin Nordin och Linus Björklund som alla spelar gitarr. Nu, 3 år efter första albumet släpptes, är Lucifer aktuella med Lucifer II som släpps nu på fredag 6/7.

Det är onsdag kväll bara några dagar innan andra plattans release som jag blir uppringd av Johanna Sadonis. Vi småpratar lite och jag frågar Johanna om det är mycket stress kring skivan just nu, vilket hon inte sticker under stol med att det är. Hon har haft fullt upp med bandmedlemmen och partnern Nickes spelningar, det stundande bröllopet och allt inför Lucifer II’s release. Men en intervju har hon i alla fall tid för, som tur är.

Jag tänkte att vi skulle börja med det grundläggande. Du är den sista originalmedlemmen och grundaren kvar från Lucifer?



– Det stämmer. Jag menar, vi har fortfarande Robin Tidebrink som kom med i Lucifer kort efter det första albumet släpptes, men det är i princip ett nytt kapitel.

Okej. Jo, det har jag som förstått. Hur växte idén till Lucifer fram?

– Den dök upp för att mitt förra band, The Oath, upplöstes.

Hon förklarar att hon inte tänkt sitta göralös efter att ha släppt ett album och kände att hon hade mer att ge, så hon tänkte direkt på att starta upp ett nytt band – och det var så Lucifer kom till.

Och det har ju fått genomslag.

– Jag antar det, men jag menar, vad kan man göra? Saker händer i livet och jag tror att när man spelar musik passionerat så kommer man inte att göra ingenting.

Ja, man måste fortsätta.

– Precis. Och det är inget nytt, du vet, nästan alla musiker har gått igenom en mångfald band eller liknande. Det är en del av livet.

Som du sa själv, det här är som ett nytt kapitel. Med den nya konstellationen och tiden som gått, vad skulle du säga separerar Lucifer I från det kommande albumet, musikaliskt sett?

– Musikaliskt sett är det rätt intressant för det blir som att cirkeln sluts för mig, för den egentliga idén för Lucifer var faktiskt mer hur det andra albumet låter och när The Oath upplöstes tänkte jag ”okay, jag vill ha ett nytt band som ska heta Lucifer och jag vill att det ska vara ett heavy rock-band som tar inspiration från 70-talet”. Men sedan kom Gaz Jennings in i bilden och vi gjorde det första albumet tillsammans och då blev det mycket mer doom metal än vad jag hade räknat med, vilket var toppen. Jag uppskattar det första albumet väldigt mycket. Men när Gaz lämnade bandet igen kunde jag omtänka hela Lucifers sound igen och det var en chans för mig att återvända till klassisk heavy rock från 70-talet. En vän till mig som är journalist, Nicke och jag frågade, ”Så vad tycker du om det andra albumet kontra det första?” Och han sa ”Mindre hocus pocus och mer hårdrock”. Så jag antar att där satt vi den. Det nya bandet som är Lucifer nu, vi har haft ett par gig nu och det känns mer energiskt live, så det är en helt annan atmosfär i bandet som känns roligare. Alla är riktigt motiverade och kanske beror det på att de andra är yngre än den senaste line-upen, jag vet inte. Men det känns riktigt bra och jag älskar de här nya medlemmarna. Förutom att vara riktiga kick-ass musiker är de alla riktigt bra personer och de snackar redan om nästa album, och dem kommer att vara en del av inspelningsprocessen likaså. Skrivandet kommer nog alltid vara mellan Nicke och mig, men vi är ju ett helt band.

Okej, det är vad som skiljer dem åt, men vad är det som binder dem (albumen) samman?

– Det som binder dem samman är… det är ett lite annat sound men jag tycker fortfarande att det inte drar iväg alltför mycket. Det är fortfarande doom i det, kanske på ett annat sätt. Det är fortfarande väldigt tungt tycker jag, men också på ett annat sätt om du förstår vad jag menar. Jag tror att det som är annorlunda såklart också är produktionen. Men när materialet spelas live som det gamla materialet från första albumet med dem senaste låtarna, så smälter allt samman därför att det är ett och samma band som spelar det. Så det är fortfarande sammankopplat. Det är fortfarande några riktigt tunga riff och så är de nya grejerna förstås lite mer catchy, men med Faux Pharaoh och många av de andra låtarna hittar man den här tunga typen av doom.

Jag måste säga att Faux Pharaoh är en av mina favoriter från det nya albumet. Riktigt bra låt.

– Tack så mycket. Jag tror det är där det går tillbaka lite till det första albumet.

Vilken studio spelade ni in Lucifer II i?

– Nickes studio. Han har en egen studio så vi har lyxen att inte ha någon tidspress, för vanligtvis köper man dyrbar tid och den här gången kunde vi bara gå närhelst vi ville. Så ja, Nicke och jag producerade albumet tillsammans och spelade in över helgerna. Nu bor jag i Stockholm, men när vi spelade in albumet förra sommaren bodde jag fortfarande i Berlin, så vi spelade in lite varje gång jag kom över, oftast på helgerna, och då gjorde vi så att vi spelade in en eller två låtar i källaren.

Det är väl så man måste göra när man bor en bit bort från varandra.

– Ja, precis. Innan var Lucifer ganska uppdelat mellan London, en annan kille bodde i Sverige och jag i Berlin. Så man fick flyga mycket fram och tillbaka för att repa och spela in, men nu bor alla i Sverige så det är riktigt lyxigt.

Har du några favoritlåtar från det kommande albumet?

– Det är svårt att säga. Grejen är den att Nicke och jag hade en hel del över från skrivsessionen från det första albumet, så vi plockade ut de låtar vi tyckte var bra. Det är lite som barn, man vill inte sätta den ena före den andra. Och de var alla olika på sitt sätt, väldigt nära hjärtat. Jag kan säga att min favoritlåt att sjunga live från albumet nog är Phoenix och jag antar att den är rätt långt från första albumet för att den är mer av en ”straight on, hard rocker”.

Läs även:  NY VIDEO: Lucifer - Dreamer

Jag såg också att ni nyligen gått ut med att ni signat med Century Media Records. Hur gick det till?

– Det var faktiskt superenkelt. Vi letade efter ett nytt skivbolag för att få upp Lucifer en nivå från vad det var innan och jag skickade två låtar till Jens Prueter, som är ansvarig för Century Media i Europa. Han är en superschysst kille, han är en av de här galna skivnördarna som går igenom alla skivbutiker han hittar när han är i en stad för att gräva igenom backarna, som Nicke och jag ungefär. Han är en genuin musikälskare, han framstår inte som musikbransch-typen. Så ja, jag skickade honom två låtar och han sa ”ah, det här är grymt, vi kör” så då gav vi bara honom albumet. Det var rätt simpelt, jag antar att det var en ömsesidig grej, och det är toppen, för det var rätt tydligt för mig att jag skulle föredra att ligga på Century Media över alla andra skivbolag där ute. Så jag är glad att det blev så.

Vilka är dina stora sångförebilder?

– Grejen är att det finns så mycket coola grejer där ute. Det finns förstås kvinnor jag ser upp till men det finns män också.

Johanna går in på olika sångerskor som inspirerat och är viktiga för henne, vilket är artister som Grace Slick från Jefferson Airplane, Old Covern, Patti Smith och särskilt Heart med Ann Wilson samt Stevie Nicks, som hon är ett stort fan av. Hon går även in på viktiga manliga sångare, och då särskilt Ozzy Osbourne.

– Självklart Ozzy. Jag menar, Ozzy har en så säregen röst och jag är ett stort Sabbath-fan, så det är svårt att slå för min del. Han har en speciell ton som går genom märg och ben, genom allt, så det är verkligen fantastiskt. Jag älskar David Bowie, Iggy Pop är fantastisk, Joey Ramone… Ja, det finns så många olika.

Om man ser in i framtiden, har du något på agendan utöver turnerande och inspelningar?

– Nej. Det är vårt schema. Vi har en Europaturné på gång och den här fredagen har vi faktiskt vår skivsläppsfest och kommer spela hela albumet på Geronimo’s i Stockholm. Efter det ska vi göra en turné i november och en liten bit in i december. Januari kommer vi åka till Japan och sen Amerika och så vidare, det är en hel del på rad. Och så har vi precis flyttat in i ett nytt hus så vi måste bygga en ny studio i juli/augusti och sen vill vi spela in. Så vi kommer i princip bara spela live och jobba på låtar för det nya albumet, för vi vill ha det albumet ute nästa år i september. Så det inte blir så långt mellan albumen – igen. Så ja, jag tror det är nog för min del.

Ser du andra band live?

– Ja, absolut! Jag var precis på Download Festival med Nicke, för han spelade med The Hellacopters och sen gick vi för att se Judas Priest och Ozzy, vilket var fantastiskt! Ozzy var lyckligtvis på topp. Han är inte alltid det nämligen. Helt ärligt, jag har sett ett fåtal Sabbathshower och några av dem är han lite off, lite efter. Men på andra shower var han toppen, helt fantastisk! Så det var jättekul. Och ja, vi har ju en massa vänner i band som såklart bjuder in oss till deras shower. Jag älskar att gå på spelningar.

Vad är bland det bästa du upplevt hittills?

– Jag åkte för att se King Crimson spela i London. Det var 2-3 år sedan och det var riktigt imponerande för det var så exakt och yrkesarbetet – musikarbetet – var så utmärkande. Jag antar att det är lite nördigt. Jag gillar den typen av grejer, men jag antar att jag mest uppskattar ren, rå rock n roll.

– Jag såg Patti Smith spela i en kyrka i Berlin och fick sitta på första raden precis framför henne, det var helt fantastiskt.

Det är ett udda ställe att spela på som rockmusiker.

– Ja absolut. Jag önskar Lucifer fick den chansen men jag är rätt säker på att varje kyrka skulle neka ett band med namnet Lucifer, säger hon med ett skratt.

Ja det låter lite riskabelt. Men ni har lyckats spela in en av era musikvideos på en kyrkogård?

– Ja, det har vi. Det som är bra med Sverige är att solen aldrig går ner på kvällen, så om vi säger så här, vi gjorde det utan att bli sedda. Men det var inte första gången! Jag har gjort det här tidigare för en annan Lucifervideo, Izrael, från första albumet. Vi gjorde en liknande grej, uppenbarligen med bultande hjärta, men än så länge har jag inte hamnat i fängelse!

Okej, det var alla frågor jag hade. Har du något du skulle vilja tillägga?

– Det där är alltid så svårt. Nicke och jag vet aldrig vad vi ska säga. Nu har vi bara pratat med journalister om albumet och vi hoppas att nu när albumet kommer ut på fredag så kommer folk att digga det. Jag är nyfiken på vad som kommer hända. Vi kan knappt bärga oss att spela live för dem som gillar det.

Är du en person som håller koll på sociala medier?

– Ja. Just nu håller jag i alla Facebook,Instagram och Twittergrejer. Det är inte jättekul men någon måste göra det. Men ja, jag läser vad folk skriver. Jag ser det bra och det dåliga. Av någon anledning verkar det som att det styrt upp en extrem respons. Men mest positiva grejer, men självklart har man lättare att komma ihåg de negativa grejerna. Men ja, skitsamma. Vi har kul med det vi gör.

Med det avrundar vi intervjun och tackar varandra för pratstunden.
Lucifers andra album kommer alltså ut den här fredagen. Glöm inte att infinna er på Geronimo’s och bli bland de första som får höra plattan i sin helhet live!


ÄMNEN

lucifer

Relaterade artiklar

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS

X