Inför Sweden Rock 2018: Intervju med Spike i Quireboys

Tidlös, brittisk (hård)rock’n’roll är och förblir receptet för Quireboys, som slog igenom med dunder och brak redan med debutalbumet “A bit of what you fancy” (1990). 1993 lades bandet ned för att permanent återuppstå 2001. Sedan dess har Quireboys varit mer aktiva och produktiva än någonsin – 2017 års coveralbum “White trash blues” är deras tionde studiosläpp – och med en lojal och entusiastisk fanskara. Inte minst i Sverige, som bandet besöker flitigt och där de alltid gör stor lycka, såväl på små klubbar som stora festivalscener modell SRF.

Jag träffar Quireboys frontman Spike någon timme innan deras spelning på rockklubben Backstage i Varberg. Vi sitter i baren en våning upp, och jag ser att han har hela benet i ett stort paket. Jag frågar på skämt ifall han åkt skidor eller snowboard:

Kan du föreställa dig mig åka skidor?, utropar han och fyrar av sitt karaktäristiska hesa gapskratt. Nej, men sanningen är att det hände på Monsters of Rock-kryssningen. Det stod några skalliga dvärgar på rad med kokain på sina huvuden, och när jag skulle snorta så halkade jag och så ramlade jag över en flaska Jack Daniels och slog mig utav bara helvete. John Corabi (Mötley Crüe, The Dead Daisies m.fl.) var med, så han kan intyga att det är sant! Hahaha!



Då trycker vi den varianten?

Ja, för fan! Det blir bara tråkigt annars, säger Spike och fyrar av ännu ett gapflabb.

Nu är det alltså dags för Sweden Rock igen. Ni är ju ett flitigt återkommande band. Senast var 2015.

Japp. Sist vi var där gjorde jag faktiskt två spelningar. Det var Quireboys, och så var det Spike’s Free House, som var en hyllning till legenden Frankie Miller. Från början så var det tänkt att Simon Kirke och Andy Fraser från Free skulle vara med. Men tyvärr så gick Andy bort. Vi hade en treveckors turné inbokad, inklusive Sweden Rock, så vi ställde in allt utom Sweden Rock och en liten spelning i London. Det var riktigt tråkigt, och tyvärr är det sånt som händer…men det blev bra spelningar trots allt.

Det blev några fina minnen trots allt elände?

Ja, det får jag faktiskt säga. Simon hade sett fram mot att spela med honom, det var många, många år sedan sist. Det var trist…

Och det blev några trevliga minnen från Sweden Rock över lag kan jag tänka mig?

Det är den i särklass bästa festival som finns. Det är den bäst skötta. Och vet du varför? – För att överallt backstage så är det kvinnor i ledande positioner. Ingen våga tjafsa emot! Om en vacker svensk kvinna säger till mig “Spike, det är dags att gå på scen nu”, så kan man ju inte säga “Fuck off”, utan man säger “Okej”. (Asgarv). Snubben (Ingolf Persson) som grundade festivalen, berättade för mig att innan han startade alltihop så åkte han runt till en massa festivaler i värlen, bara för att se vad som var fel. Så han undvek felen och behöll de bra bitarna.

När vi spelade på Donington 1990 så var det bara fem band som spelade och det var ett briljant koncept. Nu när man spelar där så tar det för evigt att ta sig till scenerna, och det är mängder av band överallt. Men det är också en suverän festival det också. Jag minns när vi spelade ett akustiskt sett innan Rush, det var lite knäppt… Det är för jävligt att Joe Lynn Turner inte kunde komma till Sweden Rock i år. Jag spelade med honom också runt 86-87 när vi supportade Yngwie Malmsteen.

Jag minns när ni gjorde ert första album 1990. 7’O Clock var ett anthem som kördes på varenda förfest. Hur är ditt förhållande till den låten nu efter alla år?

Det är bara kul. När den släpptes så spelades den på varenda strippklubb i hela USA, ja överallt vi kom, Kanada, Tyskland, överallt. Och den spelas fortfarande.

Det kommer ju mängder av kul band till årets festival. Hinner ni stanna och se några, eller ska ni iväg till Kopervik Festival i Norge direkt?

Vi ska tyvärr åka direkt. På lördag spelar ju Ozzy, och Sharon skulle nog inte vilja ha oss i närheten av honom, hahaha! Kolla knogen här. Jag nitade Ozzy på min födelsedag nån gång för länge sedan. Vi var asfulla och han sopade till mig. Jag nitade honom så han däckade. Sharon älskade det, haha! Vi är gamla polare Ozzy och jag. Jag tror han förlåtit mig nu, hahaha!

Ja, just det. Hon var ju din manager ett tag… du sa nyss att du lyssnar på kvinnor. Lyssnade du på Sharon?

Ja. Man var tvungen. Annars hade man fan blivit MÖRDAD!! (Gapskratt!)

På något sätt kan jag se det framför mig… På tal om något helt annat skulle jag vilja fråga dig om er senaste platta White Trash Blues. Hur kom det sig att ni bestämde er för att göra ett coveralbum?

Vi tyckte det var en mycket bra idé efter fem flaskor vin – nej ärligt talat runt femtio flaskor vin. Då är alla idéer briljanta och man vaknar upp nästa morgon och tänker “Vad i helvete tyckte jag det var en bra idé för!?” Skillnaden är att den här gången så var idén bra dagen efter också. Vi tänkte att det var lika bra att spela in några låtar, så vi gick in i studion i Bedford och jammade. Stones hade just släppt en platta med lite mer obskyra grejer, men vi ville göra en platta med mer kända låtar. Vi har ju kopierat Stones hela våra liv så varför inte nu också haha! Jag älskar de covers som The Animals gjort. Det är ju inte så att vi gör något experimentellt direkt, utan vi kör bara vidare i traditionen.

Ja det finns ju väldigt många bra engelska band som gjort bluescovers. The Animals, John Mayall, Rod Stewart and The Faces för att nämna några i mängden. Jag växte själv upp med att lyssna på sånt, men också lite halvobskyr blues som Sonny Terry och Brownie McGee samtidigt som jag lyssnade på metal. Jag tycker att det finns samma slags grundläggande energi i båda stilarna. Håller du inte med?

Jo, absolut, det gör jag. Det lustiga är att när jag växte upp så lyssnade min ena syster på Rod Stewart & The Faces och Stones och min andra syster gillade Bowie. Jag älskade AC/DC och Stones, men hade aldrig fattat att så många av Stones låtar var bluescovers. Så då letade jag mig bakåt i tiden och upptäckte Muddy Waters och allt det där andra. Men man lyssnar så intensivt och ivrigt i den åldern och när man närmar sig nitton-tjugo så upptäcker man egentligen inga nya band. Det är ungefär samma saker om och om igen. Man håller fast vid det man känner till. Det man älskar. Men det var kul att göra plattan, och vi spelade in låtarna hur fort som helst.

Men vilka är de artister som influerat dig allra mest. Stones är ju självklart, men något annat?

Ja Stones är självklart nummer ett. Men folk frågar alltid om Rod och Faces, men ärligt talat har jag aldrig ägt ett Facesalbum, men naturligtvis kände jag till alla hits. Efter det lyssnade jag mycket på Ronnie Lanes folkmusikgrejer – jag älskade det. Lyssnar man på vår platta Halfpenny Dancer med alla fioler och grejer så kan man höra det. Jag hade turen att se AC/DC med Bon Scott när jag var barn. Jag var bara elva när jag såg The Who i London, och det var något alldeles oerhört. Kommer man från Newcastle och åker till London vid elva års ålder så kan du tänka dig! Det var The Who, The Stranglers, Nils Lofgren, AC/DC och jag rökte min första joint och missade The Stranglers för att jag blev så jävla sjuk. Så det var både första och sista gången jag rökte på. Haha! Jag har aldrig mått så jävligt i hela mitt liv. Så om några föräldrar läser det här, ge era barn en joint att röka när de är elva så kommer det fan aldrig att röka igen! Hahaha!

Har ni några nya låtar på gång?

Vi har ALLTID något på gång. Just nu är vi fullbokade ända till februari nästa år. Jag skulle vilja göra ett album som Halfpenny Dancer igen. Vore också kul att fördjupa sig i country och reggae.

FOTO: Tom Gold

Kan du nämna några av era egna låtar som människor som inte hört er måste höra, låtar som du tycker representerar Quireboys?

Oj… Jag har skrivit  över fyrahundra låtar. Jag minns knappt texterna, inte ens till de låtar vi ska köra kväll. I Don’t Love You Anymore… Six Degrees… Det finns många bra grejer vi aldrig spelar. Blackwater från Homewreckers-plattan. Den handlar om min resa genom Amerika och när jag hamnade i Lynchburg, Tennessee där de gör Jack Daniels. Jack Daniels har varit hela mitt liv. När man kommer till slutet av låten så är ändhållplatsen Lynchburg och och det är en torr stat. Man får inte dricka JD där. Men man kan köpa land och ja, det ska jag göra en dag… Searching är en låt jag skrev när min pappa dog. En del av texten går så här: “To the world you were just one, but to me you were the World.” Min familj blev väldigt upprörd när jag skrev den, men jag var tvungen. Min familj är katoliker och det är ofta så; Det där kan du inte skriva. Mother Mary är ett annat exempel på samma sak. Jag är ingen god quireboy … vi klädde oss på det här viset när vi var unga också. Folk kallade oss queerboys. Vi jobbade på byggplatser med sminket rinnande. Det är därför vi inte har några knogar kvar. Folk protesterade på universiteten när vi spelade där. White Thrash Blues fick vi skit för. Folk kallade det rasistiskt. Så jävla dumt. Folk tål ingenting. Sociala medier är för mycket, så mycket hat och mobbing. Jag orkar inte se det ens. Jag hade Facebook i två veckor. Det fick räcka.

Var är roligast att lira, stora festivaler som Sweden Rock och Donington eller små ställen som det här?

Jag trivs alltid bäst med att spela på en liten klubb, det var det jag växte upp med och det var varit mitt liv sedan jag var sjutton år gammal. Men å andra sidan, på Sweden Rock  blir man så härligt bortskämd. Jag är ju helt nöjd bara jag får en macka och en öl, haha!

Avslutningsvis, har du något meddelande till era svenska fans?

Kom tidigt, för vi spelar tidigt på onsdagen. Ni kommer att få uppleva den bästa konserten på hela festivalen!

QUIREBOYS SPELAR PÅ SWEDEN STAGE, ONSDAG 6 JUNI, 21:00

Sweden Rock Festival äger rum i Sölvesborg den 6-9 juni. Klara band för i år är bl.a Iron Maiden, Ozzy Osbourne, Judas Priest, Steelheart, Inglorious, Pretty Maids, The Darkness, Helloween, Rotting Christ, Buckcherry, Hardcore Superstar, Bullet, Slade, Dark Funeral, Heavy Load och många många fler.

Relaterade artiklar

VIDEOPREMIÄR

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS

skogsröjet 2019

ALLA NYHETER

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!

Rocknytt Topp 20 Pirate Rock

GÅ TILL OMRÖSTNINGEN