Intervju med King Diamond-gitarristen Andy LaRocque – Jag tror och hoppas att det blir en platta inspelad 2018

[social_warfare]

Rocknytts Niklas Webjörn har vid flera tillfällen sedan hösten 2017 besökt Sonic Train Studios som ägs av King Diamond-gitarristen Andy LaRocque. Andy har generöst delat med sig av minnen och erfarenheter från en framgångsrik karriär som sträcker sig mer än trettio år tillbaka i tiden. Resultatet kan läsas nedan i den förmodligen längsta intervju som gjorts för Rocknytt. 

Studiobilderna är tagna av Rocknytts fotograf Robert Hellström, övriga bilder är från Andy LaRocques privata samling.

I den lilla kuststaden Varberg ligger en motorcykelklubb i utkanten av ett oansenligt litet industriområde i Håsten. Strax till höger ett par byggnader innan klubben ligger en lokal som du antagligen missar om du inte vet vart du ska. Lokalen ligger på adressen Susvindsvägen 4-6 i en vit byggnad med träpanel och plåttak som inhyser kontor för bland annat en snickerifirma. Går du in till höger kommer du till en dörr med en liten skylt, och på den skylten står det SONIC TRAIN STUDIOS. Studion ägs av den legendariske producenten, låtskrivaren och gitarristen Andy LaRocque, mest känd som King Diamonds närmaste samarbetspartner och den enda originalmedlem som förutom King Diamond själv varit med i bandet sedan begynnelsen. Skivor som Abigail och Them tillhör hårdrockens ABC.
Andy har även gästat på mängder av plattor med bland andra At The Gates, Shining, Dimmu Borgir och Melechesh och gjorde ett outplånligt avtryck som gitarrist på Deaths klassiker Individual Thought Patterns. Andy – eller Anders som han egentligen heter – verkar inte få hybris över sin status som världsberömd rockstjärna och inspiratör till mängder av extrem-metalband. Han är vad man brukar kalla en jordnära och hygglig snubbe. Och en mycket disciplinerad och motiverad sådan. Han visar runt i studion, spelar upp musik som är under arbete, bjussar på gott kaffe och småpratar om allt möjligt innan vi går närmare in på musiken. Vi börjar med att diskutera hur allt började, hur hårdrocken kom in i Andys liv från allra första början…



– När jag började med musik från absolut första början?, säger Andy och tänker en stund medan han snurrar lätt på sin stol i kontrollrummt. Jadu… jag var väl tolv bast ungefär när jag började få upp ögonen för rock och popmusik. Men då var det ju band som var populära och lite mer kommersiella, som Sweet och Slade och sånt där. Men även Uriah Heep och Sparks, och jag lyssnade mycket på Queen också. Den första låt jag hörde med dem var Killer Queen, och det var verkligen en äkta ”wow-upplevelse”. Men egentligen började det tidigare än så, och det var när Abba vann Schlagerfestivalen med Waterloo. Det var poppigt, men det var samtidigt en stor grej. Artisteriet var riktigt coolt.

Sedan var det Status Quo och lite tyngre grejer som Black Sabbath. Så då var jag runt tolv och hade just börjat spela akustiskt, och precis i den vevan skaffade jag också min första elgura. Det var nån billig skit, jag kommer inte ens ihåg märket. Men jag hörde folk omkring mig, som var lite äldre och spelade själva, och jag blev jävligt imponerad av att de kunde en hel del riff från kända plattor som jag gillade. Man försökte ju efterhärma riff från plattor. Jag var tretton när jag var med i mitt första band, tre snubbar som rockade på och hade stora visioner. Redan då bestämde jag mig för att spela gitarr och att kämpa för att bli musiker.

FOTO: Robert Hellström

 

Hur gammal var du när du gick med i E.F. Band?

Jag hade precis fyllt tjugotvå. Men E.F. Band var bara en tillfällig grej. Jag var bara med två eller tre månader. Det var trummisen som sa att de behövde en ny gitarrist när de skulle spela in en platta. Det var ju stort att få göra en riktig platta. Det gick en tid och så fick jag erbjudande att vara med i King Diamond. ”Wow, yes!”, tänkte jag.

Men kände du till honom redan då?

Nej, inte så jättemycket faktiskt. Jag hade hört Mercyful Fate lite grann men blev intresserad för att många vänner runtomkring mig snackade om detta, speciellt runt nystarten av King Diamond.

Vad fick du för intryck?

Jag tyckte att det var helt galet! Det var så annorlunda och originellt i jämförelse med allt man hade hört innan. Det var väl det. Sen var kanske Mercyful Fate inte helt min grej, men senare när Mikkey spelade upp nån låt de höll på med i studion från första King Diamond-plattan så wow…

Men för att gå lite bakåt… Mikkey Dee och jag hade spelat i samma band under en kort period i Göteborg runt 84 och senare när Micke flyttade till Danmark med sina bandmates så träffade han Mercyful Fate-killarna precis när de skulle bryta upp. Där och då blev han tillfrågad om han ville bilda ett nytt band med King Diamond. Det var resten av Mercyful Fate, Timi Hansen, Michael Denner, King Diamond och Micke, och så hade de en annan gitarrist ett tag där, en kille som inte riktigt funkade i studion. Så när de hade varit i studion en eller två veckor och lagt trummor, bas och kompgitarr så ringde Micke till mig och sa att jag måste komma ner, för det funkade inte. Han visste att jag skulle fixa det och jag sa upp mig från jobbet samma dag, du vet, jag jobbade i en musikaffär och tänkte att ”fan, jag måste dra, jag måste göra detta”… jag var tjugotvå bast, tog med en gitarr och stärkare till Köpenhamn och så träffade jag killarna där i studion. Det var stort som fan. När man är så ung också…. det var riktigt coolt faktiskt… Och så gjorde jag en audition i studion då…
Det var låten Dressed in White. Jag körde solot några gånger och det är faktiskt det som är med på plattan. Samma eftermiddag fick jag bekräftelse på att jag var med i bandet.

 

Det gick snabbt med andra ord. Och låtarna var i princip helt klara?

Ja, grunderna var så gott som helt klara när jag gick med. Men jag tror inte de hunnit lägga all sång, och så var det några solon som Denner gjort. Så det jag gjorde var att spela hälften av solona. Fatal Portrait hade ju en mer fräsch och modern touch än Mercyful Fate. Det tyckte jag var riktigt coolt. Det har alltid varit min grej, du vet – det teatrala och de stora gesterna.

Det kommer en del från Queen kan jag tänka?

Ja, och inte minst Black Sabbath och Kiss

Men Kiss har aldrig varit en lika stor grej för dig som Queen och Black Sabbath?

Jo, jag var ett jättefan av Kiss i början. Det jag gillade med Kiss förutom musiken var ju det teatrala, scenshowen och allt det där. Kiss, Alice Cooper i kombination med att jag alltid varit ett fan av gamla skräckfilmer. Det passade ju perfekt in i King Diamond!

En del tog väl det där med skräcksidan av King Diamond på lite för stort allvar i USA, var det inte så?

Inte nu längre, men det var så under en period i början. Den sidan är ju lite nedtonad numera, men i början var det ju ansett som extremt när vi körde vår rockshow. Men det var ju teater liksom, en rockshow. Det hela har ju planat ut, och nu är det en ren skräck-rockshow.

Berätta gärna om låtskrivarprocessen. Du är väldigt involverad har jag förstått det som, det är väl i princip bara du och King Diamond som skriver ihop? Har det alltid varit så, om man nu räknar bort första plattan?

Ja det är vi som skriver allt. På första skivan var jag inte med, men sedan blev jag mer och mer involverad. Jag minns inte riktigt, men jag tror det var tre låtar jag skrev på Abigail. Sedan blev det mer och mer, på Conspiracy till exempel, skrev jag nästan hälften. Det beror på inspiration och vilken stil det är på plattan.

Du var hur som helst väldigt ung, och så kom du plötsligt in i detta nya och stora sammanhang…

Ja, jo… och det tar ändå tid att vänja sig. Man bidrog till att färga musiken. I början kom jag in med vissa stämmor och ackord, som gjort att det låter som det gör. Man växer sakta in i det, för man kan inte bara klampa in och styra och ställa och ha med sina låtar. Så funkar inte jag i alla fall.

 

Vilket leder mig till nästa fråga om kompromisser… I alla typer av kreativa konstellationer så brukar det förr eller senare uppstå saker man har konflikter om, det är ju oundvikligt. Fanns det något speciellt som ni som band hade kreativa konflikter om?

I början var vi rädda för att det var för annorlunda och tokigt. Inte King dock. Han har alltid haft en klar vision. Hade vi kompromissat om den saken så hade det inte varit till vår fördel kan jag säga. Det är ju just det här extrema och annorlunda som gjort att vi är där vi är idag. Vi har verkligen stått ut från mängden. Medan King var stenhård med sin vision, så tyckte Micke och jag, och Denner i viss mån tror jag, att vi skulle försöka oss på att vara lite mer kommersiella, men utan att det blev löjligt naturligtvis. Jag menar att vi skulle tänka mer kommersiellt… men King var hela tiden tvärtom. och det får man vara glad för idag, att han varit så jävla hård och envis med den här visionen. Det här är King Diamond, du vet. Han har alltid tänkt utanför boxen. Det har ju visat sig vara jävligt bra.

Bandet var ju väldigt extremt redan från dag ett. Kings sätt att sjunga på är ju helt crazy – men det funkar, och det låter häftigt. Och så är det starkt gitarrbetonat med mycket solon. Samtidigt finns det en viss melodisk hitpotential i vissa saker, men det går ju knappast att spela King Diamond på P3, på Morgonpasset till exempel. Då hade nog folk satt kaffet i halsen?

Nej, exakt. Men det hade varit jävligt coolt om våra låtar kunde spelas lite oftare än de görs nu, i alla fall på de mer kommersiella kanalerna, men faktum är att de spelas väldigt ofta på mindre och mer heavy metal-dedikerade kanaler runt hela jorden.

Men jag tror ju som du säger att storheten med King Diamond är att man inte kompromissat ett skit, utan ni har kört på med den här extrema stilen.

Ja, precis. Vi har gjort det vi tycker är coolt. I King Diamond gör vi det inte för någon annan, utan för oss själva.

Men är det inte just den där integriteten som gör att ett band kan fortsätta och fortsätta? Publiken växer och växer ändå. Se på Iron Maiden som gör aslånga okommersiella låtar om Inkakrigare…

Jo, visst. Jag tror att när man väl fattar det så… I början så kanske det var svårt att acceptera det. Jag tyckte det var svårt att kompromissa med vissa grejer. När man väl växer in i det och förstår vad det är frågan om så – fine!

 

Vi har ju vid ett annat tillfälle pratat om det här med musiken och resandet, närmare bestämt den enorma tid man lägger på att bara resa. Hur funkar den livsstilen med familjelivet?

Man måste ha en förstående fru. Om man nu har en fru överhuvudtaget. Den saken är klar. Men de första åren i början hade jag inte ett förhållande på det sättet. Det var bara rock ‘n’ roll. Då turnerade vi som mest. Men jag tycker ändå att det har funkat bra. Vi har aldrig gjort vansinnigt långa turnéer som varar uppåt ett år. Vi har alltid haft lite break emellan. Så jag tycker ändå att det har funkat. Men det är klart att det kan vara slitigt. 2014-2015 gjorde vi tre intensiva USA-turnéer, och det var jävligt tufft. Det blev lite sidoeffekter av det som kanske inte var så jävla roliga och var man helt slut i ett halvår efteråt. Men så gör vi inte nu, bättre planering krävs inför framtiden och vi satsar stort på att komma ut och spela igen 2019.

Vad gör man för att få energi?

Åker på semester. Det gör i alla fall jag. Ligger på en strand i två veckor och bara tar det lugnt. Det är fan det bästa för själen för mig. Alla har olika medicin att kurera sig med, men det är ett bra sätt tycker jag.

King Diamond i Brasilien under midsommaren 2017. FOTO: Andy LaRocques privata bilder

 

Vi övergår till att prata om Andy LaRocques karriär som producent. Det är en lång rad artister som han har samarbetat med genom åren, och studion har flyttat från Göteborg till Varberg, vilket dock inte hindrat storheter som Cannibal Corpse-sångaren Corpsegrinder och Arthur Brown att ta sig till den lilla kuststaden för att besöka Sonic Train. Jag frågar Andy om hur det kom sig att han började intressera sig för producentrollen:

– Från början så tyckte jag att det var jävligt tråkigt, säger Andy och suckar stort. Du vet, man kom in i studion som en hungrig musiker och så hör man trummisen som sitter en halv dag och slår på pukor och skit. Gud så tråkigt man tyckte att det var då! Men på nåt sätt så suger man ändå upp saker och ting, och lär sig hur det ska vara. Hur man mickar upp gitarrerna och ett trumset – ”Fan det var bra sound, det där måste vi komma ihåg till nästa gång”, och så där du vet. Såna prylar. Jag byggde sakta upp ett intresse för det.

Några år senare så köpte jag min första Porta studio, en 4-kanalare som jag använde när jag skulle spela upp grejer för de andra i bandet. Det var ju bra mycket roligare än att bara spela in på ett kassettband. Man kunde spela på flera kanaler. Det var väl där någonstans som jag började intressera mig för de inspelningstekniska aspekterna, men inte så mycket för själva musikproducerandet. Det var jävligt kul att upptäcka vilka mickar som behövdes, och hur man skulle göra olika saker. Själva producerandet växte sakta fram ytterligare några år senare. Och 1995 så öppnade jag studion och körde kommersiellt.

Det var i Göteborg…

Ja, i Storås, Angered, utanför Göteborg, Los Angered Recording. Jag hade fullt upp ända från början när jag startade. Då hade jag hållit på och jobba i en källare och hade skaffat ett bra mixerbord och en 24-kanals rullbandare och lite outboard-grejor, Folk tyckte att inspelningarna lät svinbra, ja, så jag bara körde på. Första plattan jag spelade in var mitt egna band Illwill med bland andra Snowy Shaw (Mercyful Fate, Therion, Dream Evil m.fl.) och Sharlee D’Angelo (Mercyful Fate, Arch Enemy, The Night Flight Orchestra m.fl.). Jag hade studion i Göteborg i tolv år innan jag flyttade hit 2007.

Det var 2007, alltså samma år som den senaste King Diamond-plattan Give Me Your Soul… Please släpptes?

Ja, det stämmer.

Delar av den spelades in här?

Läs även:  Intervju med albumaktuella Nerved

Ja, delar av solon, och lite annat. Editering, mix och mastering.

 

Hur kommer det sig att det blev Varberg då?

Jag träffade min nuvarande fru här. Men bortsett från det så handlade det om miljöombyte. Jag flyttade hit i början av 2006 och började kolla på lokaler under hösten. Jag var trött på att pendla upp till Göteborg. Så det tog ett halvår innan jag kom hit. Då var det bara ett stort rum. Här fanns ingenting. En vägg och en toalett. Här fanns en garageport där det stod en pickup parkerad. Det var en trädgårdsmästare som haft lokalerna. Det krävdes rätt mycket jobb. jag var tvungen att få upp väggar och innerväggar. Först gjordes en grovrenovering, väggar och tak målades. Sen hade jag några snickare med akustik-kännedom som satte upp grovstommen, gips och alltihopa, dessutom har Claes från Eora akustik varit inblandat i den akustiska designen – resten har jag pillat med själv.

Du har ju haft en hel del band i studion. Hur är musiklivet i Varberg? Har det varit några lokala band här inne?

Nej, det är inte så många faktiskt. Det är några få (tänker en stund). Shotgun Rivals är väl ett av dem… Men nu sedan Markus kom hit så kommer det att bli fler. Han är härifrån och han känner ju många lokala musiker. Jag skulle säga att femtio procent av banden som kommer hit kommer från utlandet; USA, Spanien, Norge, Danmark, Tyskland, Japan, faktiskt band från i stort sett hela världen.

FOTO: Robert Hellström

 

Men om man skulle kunna få sig en nördig genomgång av hur studion funkar? Två studios… kontrollrum. Var början man? Jag förstår att det är olika jobb beroende på vad som ska göras.

Ja, om vi säger att det kommer hit ett band som repat in tio låtar så börjar man oftast med att spela in trummorna med nån slags metronom eller click-track, som bandet gärna får ha sett till att fixa innan de kommer till studion. Kanske en slaskgitarr till det så trummisen har nåt att följa. De är en fördel om det är gjort innan de kommer hit, men det går ju att fixa här också.

Sedan mickar man upp trummorna och ser till att få ett jävligt bra sound och så spelar man in trumgrunderna på alla låtarna tillsammans med click-tracket och slaskgitarr. Efter det bygger man på med gitarrer och bas. Det är den ordning som jag föredrar. Sedan kommer övriga pålägg som solon och slingor, sång, akustisk gitarr och keyboards om det ska vara med. Man bygger helt enkelt på bit för bit. Det går naturligtvis att spela in alla samtidigt men det blir mer fokus när man tar instrument för instrument.

Fördelen här är att vi har studio 2 så man kan jobba parallellt; Så fort man är klar med trummorna så kan gitarristen börja jobba i stora studion, som vi kallar Studio 1, medan basisten går in i Studio 2 och lägger basen. Det sparar tid som fan. Så man kan lägga solon medan exempelvis sången läggs i den andra studion. Är man bara en snubbe som kör gitarr och sång så fungerar ju studio 2 utmärkt för det – där kan man sitta och lira gitarr och göra hela produktionen om man inte är fler musiker än så. Men trummor och lite större grejer, det tycker jag att man ska göra i Studio 1 som dessutom låter riktigt bra akustiskt! Dessutom skickar band och artister sin musik hit för mix och mastring, om det är inspelat på annat håll.

Vad är det som är mest utmanande med jobbet tycker du? På alla jobb så brukar det ju alltid finnas något moment som är extra slitsamt?

Jag tycker att det är en utmaning varje gång faktiskt… men en jävligt rolig utmaning! För man vill ju att alla band som är i studion ska låta så bra som möjligt och vara jävligt nöjda när de går härifrån. Så utmaningen är väl egentligen att få alla banden nöjda. Få till ett bra sound, en bra prestation. Jag kan inte peka på en enda sak, det handlar egentligen om att helheten ska bli så bra som möjligt.

Har du lite av en fotbollscoachs funktion?

Ja, men så är det ju faktiskt. Man får vara psykolog, barnpassare, vaktmästare, och samtidigt peppa och se till att alla musiker presterar.

Du har en övernattningslokal har jag sett.

Ja, det finns plats för fyra pers. Det är en fördel. Många band har inte budget att sova på hotell i en månad så då slår vi ihop allt. På så sätt får de ju mer tid i studion också. Sedan finns det ju band som tycker att det är skönt att få komma ifrån arbetsplatsen och ta in på hotell några dagar.

Andy LaRocque på scenen med Lemmy och Motörhead på Sweden Rock 2012. FOTO: Andy LaRocques privata bilder

 

Vad har du för band som kommer hit framöver?

Jag håller just nu på med ett Amerikanskt band som heter Death Riders, med Neil Turbin (ex Anthrax.) Skitbra melodisk metal med en svensk gitarrist och bassist, och jag jobbade ganska nyligen med ett norskt band som heter Secret Chapter och mixade deras debutplatta och det låter jävligt bra kan jag säga, inte bara ljudmässigt. Ett annat band jag jobbat med nyligen är amerikanska Bay Area bandet Kill Ritual. Dessutom japanska Bellfast och svensk-amerikanska Secret Society.

Du spelade upp en snutt för mig av Neil Turbins Death Riders sist jag var här. Det lät riktigt bra tyckte jag. Jag blev lite förvånad över hur de lät faktiskt.

Det blev jag också första gången jag hörde honom. Va? Sjunger han så? Och vilka bra låtar! Det är skitkul.

Critical Solution var här 2016?

Ja tidigt under 2016. Nu har vi påbörjat förproduktionen till deras kommande platta och det känns som att låtarna kommer bli jävligt bra. Det är duktiga och ambitiösa killar. Det här är fjärde plattan. Ja va fan har vi mer gjort?… Ja, så är det ju mix och mastringar emellanåt med olika band. Allt från Ryska band till band från Slovenien. Shining var här i våras. Vi blev färdiga med produktionen i somras. Jag har lagt lite solon för olika band och har lagt ett solo på At The Gates senaste platta.

Solot du gör på Cold är inte dåligt.

Ja, folk snackar om det. Fan vad kul. Det bara blev som det blev… Vad har jag mer på gång?… Falconer. De är nog läge för dom igen. Det rullar på. Det kommer band hela tiden. Sedan har jag varit ute och spelat så jävla mycket så jag har inte hunnit med allt, så det är bra att Markus är här. När inte jag hinner så kan ju han ta över spakarna. Han är bred, spelar in pop också, men han kan metal, vet hur det ska låta. Det är en bred inriktning vi har. Utrustningen är inte bara för metal, och vår kunskap täcker ju in det mesta.

 

Jag läste en intervju med dig där det snackade om en ny King Diamond-platta – det är ju mer än tio år sedan sist. Men du har inte mer att säga till mig än det som redan sagts i media?

Jag har börjat skriva så smått, men det hänger ju inte bara på mig. Vi har snackat om att komma igång nu under 2018. Vi har varit ute och spelat och det kräver så mycket energi, du vet alla förberedelser och man ska vara på topp hela tiden. Så man måste få det där breaket där man känner, ”åh va gött, nu blev jag inspirerad och fick lust att spela gitarr.” Det går inte att pressa in det.

Man behöver få lite distans?

Ja, precis. Jag tror och hoppas att det blir en platta inspelad 2018.

Du kommer kanske att göra en del här? Och King Diamond har sin egen studio?

Ja, han har en studio för att skriva musik och lägga sång och sånt där. Planen är att vi ska mixa och mastra det här i studion, som det ser ut nu i alla fall.

Det har som sagt tagit tio år. Jag vet ju att King Diamond varit allvarligt sjuk, men har det varit andra orsaker som förhalat tiden?

Fram till 2012 så var det för att han varit sjuk. 2007 var det ryggen. Han fick ett sånt jävla diskbråck så han kunde inte röra sig på ett år. Sedan fick han hjärtinfarkt 2009, och gjorde en trippel bypassoperation och höll på att stryka med. Efter det så ryckte han verkligen upp sig, började röra på sig, slutade röka, började äta nyttigare.
Första spelningen vi gjorde efter att han hade tillfrisknat var 2012 och då visade det sig att det verkligen var så bra som vi hade vågat hoppas. Han hade verkligen tagit sig i kragen, och sjöng bättre än någonsin, och var mycket piggare och kryare.
Efter 2012 så har vi spelat så mycket att vi helt enkelt inte har haft tid att sätta oss ner och skriva. Dessutom har ju folk velat ha Abigail, och det har vi hållit på med i tre år nu. Det finns fortfarande ställen vi inte varit på med den här showen… Australien, Nya Zeeland, Japan, Asien. Nu har vi precis varit i Sydamerika , men det finns fortfarande territorier att täcka upp. Så jag ser fram emot 2019 med många gig.

En hypotetisk fråga. Om fem år, eller om tio år, kommer King Diamond fortfarande att hålla på då?

Ja, jag hoppas att vi kör tio år till, det hade varit fantastiskt.

Och då jobbar du även med studion här?

Ja, det är min vision. Det känns som att jag precis har börjat, och det är skitkul. Så är jag ju prylnörd och tycker det är kul med studioprylar. Så även om jag inte jobbar aktivt som tekniker i studion så kanske jag sitter i soffan och pekar och lyssnar… äger studion och anställer nya förmågor. Så ja, det är visionen. Jag älskar att hålla på med det här. Jag tycker studion är en otroligt kreativ miljö. Det är ju här musiken skapas och formas

Och om du skulle ge råd till någon som tänker på att börja bygga upp sin egen studio, vad skulle det vara?

Gör det inte! Hahaha, nej jag vet inte vad jag ska säga faktiskt. Det är ju ett jävligt hårt arbete och det går upp och ner i musikbranschen. Till att börja med kanske det kan vara en ide att hyra in sig i en redan befintlig bra studio, och om man diskuterar utrustning så skulle jag säga att istället för en massa skitkassa grejer så satsa på ett fåtal påkostade grejer istället. Två stycken svinbra mickar är bättre än tjugo kassa. Det där är något man bör fundera på. Kvalitetsprylar – oj, vilken jävla skillnad det är. Halva jobbet är ju gjort om man spelar in det bra. Det är väl det rådet jag kan ge. Och att vara jävligt petig, öppna upp öronen och jämför med andra produktioner.

Så att man inte blir blind för annat än det man håller på med?

Precis så ja. Men det har ju hänt här också, att man har gjort mixar utan att referenslyssna på andra grejer och så sedan när man väl lyssnar på mixen så kanske det inte blev så jävla bra som man hade hoppats. Så det är jävligt viktigt att alltid jämföra med andra prylar. Lyssna på sin favoritplatta på morgonen innan du ska iväg till studion. För att få referenser helt enkelt..

Vilken är favoritplattan då? Om du skulle nämna en platta som är världens bäst producerade platta?

Det beror på vilken sorts musik man håller på med, men en av de plattor som jag tycker är ”hårdrocksbra” är T.N.T.’s platta Intuition. Fan vad bra producerad den plattan är rent ljudmässigt sett med nivåer, spektrum och frekvenser. Jag tycker den är helt fantastisk alltså. Sedan tycker jag att mycket grejer som Andy Sneap har producerat är jävligt bra, till exempel Testament och Judas Priest, Jens Bogrens produktioner med Amon Amarth låter ju också jävligt bra. Det är en bra metalreferens. Väldigt jämt och fint.

Andy LaRocque live 2017 med King Diamond. FOTO: Andy Larocques privata bilder

 

Vilka plattor har annars varit avgörande för dig, plattor som du fortfarande älskar, och aldrig släpper?

Black Sabbaths Sabbath Bloody Sabbath tycker jag är fantastisk. Men det finns så otroligt mycket bra plattor… Thin Lizzys Live And Dangerous, ja vilken Lizzyplatta som helst nästan, och så är jag ett stort UFO-fan också, när Schenker var med. Svinbra. 70-talsplattorna med Nazareth, som Rampant och Razamanaz. Status Quo i mitten av 70-talet. Jag tycker de gjorde otroligt många bra plattor då. Ozzys första plattor… Vad finns det mer? … Jag kommer inte på mer just nu.

Bästa King Diamond-plattan då?

Abigail är ju helt klart en av dem. Det är så jävla cool feeling på den. Den låter bra, det är sjysst push i den. Sen kan jag tycka att Fatal Portrait är jättebra. Conspiracy låter väldigt bra, det är bra låtar… Man jag är nog alltid mer kritisk till det jag gjort själv än vad jag är till andras prylar.

Jag lyssnade igenom min Them-vinyl för några dagar sedan, jag hade inte hört den på länge, och det slog mig att den inte har en död sekund. Den håller konstant lyssnarintresset uppe…

Ja, den är väldigt intensiv, klart en av de intensivaste plattorna. Nu låter den lite speciellt, den är lite tunn i ljudet. Men den är intensiv, jävlar vad det smattrar på.

Ja, det kommer liksom den ena överraskningen efter den andra tycker jag. Det var skitkul nu när jag inte hört den på länge. Vad ska det ta för vändning nu tänker jag, och så blir jag överraskad över att det går åt just det hållet, det är jävlig kul. Det måste varit en jävla kreativitet som släpptes lös där.

Ja, det var jävligt intensivt, det var det helt klart. Vi kom direkt från en turné och så var det bara att repa på nästa projekt, och så in och spela in, kort break och så repa för att åka ut på turné igen.

Ni hade den pressen på er helt enkelt, från bolaget eller från eget håll?

Njae… det var nog vi själva faktiskt. Det var en jävla action de första fem åren kan jag säga. Det var jävligt hårt alltså. Men det var kul samtidigt. Det var då man byggde upp karriären liksom. Det var viktiga år.

Så grejen är att jobba hårt som fan så kommer man någonvart?

Absolut!

Några artister som varit i Sonic Train Studios:

Hammerfall, Chris Caffertyfrån Savatage och Trans Siberian Orchestra, Shining, Bröderna Hårdrock från Nifelheim, Lord Belial, Sacramentum, Swordmaster, Tompa Lindberg från At The Gates, Evergrey, Puteraeon, Corpsegrinder (från Cannibal Corpse), Arthur Brown, Tony Martin från Black Sabbath, Magnus Rosén, In Flames, Shining, Snowy Shaw, Falconer, Tsjuder, Melechesh etc…

Facebook: https://www.facebook.com/sonictrainstudios/

Skribent
niklas.webjorn(a)rocknytt.net

Relaterade artiklar

VIDEOPREMIÄR

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS

NYHETER

X