Martin Schulman i Demonical- Jag ville spela mer svensk rak old school dödsmetall!

Jag vet inte vad det beror på, men svenska dödsmetallsnubbar är bland de trevligaste snubbar som finns när det kommer till intervjuer. Kanske beror det på att det som Martin säger i intervjun nedan nästan inte finns några diviga ”Rockstjärnor” i genren.

Hur det än är med den saken, så är Martin Schulman en av de mer kända namnen inom svensk dödsmetall. Under tidigt 90-tal bildade han Centinex som kom att bli en institution inom svensk döds. Martin upplöste bandet under mitten av 00-talet, för ägna sig åt en rakare form av hederlig dödsmetall i form av Demonical.

Centinex har hunnit med att återförenas, och nu står Martin med två band – men det är Demonical som just nu får all hans tid och energi. (Senaste släppet Chaos Manifesto kom ut via Agonia Records den 23 mars, och när intervjun gjordes i februari så hade alltså plattan ännu inte hunnit släppas.)

 

Hur känns det nu när Chaos Manifesto är klar och ska släppas? Och hur har arbetet gått med plattan?

Jo, det känns jävligt bra att vi äntligen har kommit till skott och spelat in en skiva, och det känns bra att resultatet blev så pass bra som det blev. Så vi är ju jävligt nöjda. Det finns inget att klaga på.

Vilka var de största utmaningarna tycker du?

Även om vi repade låtarna och spelade in demos så är man ju ändå lite nervös och nojig över om det ska bli bra. Så man kan väl säga att det är det som är den största utmaningen; att man ska bli nöjd med det man gör. Många band säger ju att de bara gör musik för sig själva, och på oss stämmer det faktiskt ganska bra. Självklart är det bra ifall någon annan också gillar det man gör, men någonstans måsta man gå in med inställningen att man själv ska bli nöjd. Det är sånt man tänker mycket på när man spelar in.

Men är ni alltid nöjda med musiken när den väl är släppt, eller känner ni att ni vill in och peta lite i någon detalj?

Nja, vi brukar nog – hittills i alla fall – vara nöjda. När skivan väl är skickad till skivbolaget och sedan när den väl släpps då är vi nöjda. Men självklart, när det gått några år så kanske man upptäcker att det är någon liten grej man kanske skulle kunna gjort annorlunda, men i det stora hela så är man väldigt nöjd. Men det kanske är bra att man inte är ett hundra procent nöjd med allt, då blir det ju svårt att göra en uppföljare.

Men lyssnar du på gamla grejer du gjort? Sitter du nån gång och dricker bärs och lyssnar på gamla Centinex- och Demonical-plattor som vilken hårdrockare som helst?

Hahaha, nej! Det gör jag inte! Det är ju precis som med nya skivan, man har ju lyssnat på den så mycket när den mixades och så, och direkt när den var färdigmixad. Sedan repar man låtarna, och så spelar man dem live… så nej, att sitta och lyssna på sina egna låtar i efterhand och ta ett par bärs, det gör jag helst inte! Haha, nej fy fan…

Det kanske rentav är så att du har glömt en del låtar du gjort?

Jo, så är det ju absolut. Framför allt om jag skulle lyssna på första eller andra Demonical-skivorna. Där finns säkert låtar som jag skulle undra över. Vissa av de där låtarna har vi ju aldrig spelat live heller. Så det finns ju låtar jag inte hört på… ja va fan blir det… sex sju år eller så. Så det kanske finns en del gamla godingar där.

På nya plattan finns det en låt som sticker ut lite. Jag tänker på ”Välkommen undergång”. Det är ju er första låt med svensk text. Hur kommer det sig? Och hur många gånger tror du att du kommer att få svara på den här frågan framöver?

Ja, jag kommer säkert att få svara på den många gånger, för det är typ den frågan jag fått svara på i varenda intervju jag gjort. Men det var för ungefär ett år sedan och det kom upp en idé om att det skulle vara coolt att ha med en låt med svensk text. Jag minns inte var idén kom ifrån. Sedan funderade man ju på vilken typ av låt det skulle vara, och vi kom ganska snabbt underfund med att vi inte ville ha svensk text på en snabb låt, utan någon mer långsammare eller tyngre låt. Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det. Men när jag började göra musiken till vad som skulle bli ”Välkommen undergång” så fattade jag att det var just den här låten som det skulle vara svensk text på.

Grejen är ju att texten är skriven av Pehr Skjoldhammer i Alfahanne. Vi är bra polare med medlemmarna i bandet och jag tycker att Pehr skriver jävligt bra svenska texter, så det var den första idén jag hade – Blir det en svensk text då ska han skriva den. Så vi frågade Pehr, och han var pepp som fan på idén och skrev ihop en text. Sedan är han ju med och gästsjunger på refrängen också. Så ja, det är nog den låten som är mest annorlunda, men jag tycker den passar bra in i helheten.

Det har ju redan gått några år sedan du bildade Demonical. Hur ser du på utvecklingen av bandet sedan demon ”Bloodspell Divine” (2006)?

Ja, det har gått framåt. Musikaliskt sett så har vi ju utvecklats. Orsaken till att jag lade ner Centinex och startade Demonical var ju för att vid den tidpunkten 2005-2006 så fanns det många orsaker att lägga ner bandet, men det som var avgörande var att Centinex hade utvecklats till någonting som inte längre var Centinex. Jag ville spela mer svensk rak old school dödsmetall! Men det var också en del annat strul, skivbolag och annat, som gjorde att jag kände att nu får det fan vara nog. Så jag startade Demonical med några gamla Centinex-medlemmar.

Om du lyssnar på nya skivan och jämför den med första demon så hör du skillnad, men man kan ändå höra att det i grunden är samma band, samma känsla, samma stuk. Det är en naturlig utveckling, och det är precis sådan här musik jag vill hålla på med. Men personligen så är jag inte insnöad på dödsmetall. Visst, det är den musik jag vill spela, men det smyger lätt in influenser från gammal hårdrock i musiken, lite mer melodier kanske. Det finns många old school dödsmetallband idag, och jag tror att det som skiljer oss lite grann från många andra är att det inte bara är gröt och bröt utan också lite melodier.

Läs även:  Inför Sweden Rock 2018: Intervju med Avatarium

Jag skulle precis säga att det känns som att det är klassisk kött och potatis-hårdrock här och där. Jag tänker på ”From Nothing” från nya plattan. Eki Kumpulainens gitarrsolo är ett riktigt bra klassiskt hårdrocksgitarrsolo.

Ja det stämmer. Eki gillar ju precis som jag att det är melodier i musiken. Jag kan ju ingenting om gitarrsolon, men jag gjorde låten och sa åt honom att göra ett solo, och han fattade direkt att i det partiet ska det vara ett typiskt hårdrockssolo. Jag vill ju säga att vi är ett dödsmetallband, andra skulle säga att vi är ett old school dödsmetallband eller nåt sånt, men jag kan ju se att vi är mer melodiska än många andra så kallade old school death metalband. Utan att bli helt melodic death metal! Så ja, sådana influenser smyger sig in och det beror på att det är den musiken vi gillar. Det känns naturligt.

Du är ju i min ålder…

Jag är född 72.

Ja, då har vi växt upp i 80-talets Sverige med Kiss, W.A.S.P. Och Twisted Sister som de riktigt stora hårdrocksbanden. Men var det dessa band du fastnade för?

Jo, det var precis vad jag fastnade för när jag började lyssna på hårdrock i mitten av 80-talet, när man var 13 ungefär…

… Och tidningen OKEJ bläddrade du i någon gång?

Ja! Självklart. Det var precis så det började…. och på den tiden gick tiden jävligt fort. 1985 lyssnade man på Kiss och W.A.S.P., redan 1986 hade man gått över till Metallica och Slayer. 1987 var man inne på Venom och Kreator och allt det där, så man sökte sig ju hela tiden mot hårdare och hårdare musik. Och så 89-90 när dödsmetallboomen började så var det bara det som gällde. Då tyckte man att Kiss och Twisted Sister var det blöjigaste som fanns. Men nu när jag lyssnar på musik så slänger jag inte på en dödsmetallplatta, och absolut inget nytt band, utan lyssnar jag på musik så slänger jag på nån gammal W.A.S.P.-platta. Man har ju hittat tillbaks till dom gamla 80-talsskivorna.

Ja, vi är ju en väldigt bortskämd generation. Både Judas Priest och Saxon kom med nya kanonbra plattor i år. Det trodde man ju inte då.

Nej, nej. Skulle man få reda på hur musikscenen skulle komma att se ut 2018 så hade man ju inte trott på det.

Vi skulle lätt kunna prata W.A.S.P. Och liknande hela kvällen, men jag tänkte återgå till plattan… Alexander Högbom är ju med på Chaos Manifesto, och han var ju också med på senate Centinex-plattorna Redeeming Filth (2014) och Doomsday Rituals (2016).

Ja, när vi återförenade Centinex för några år sedan så kom Alexander med som sångare. Och nu för några år sedan när vi gick skilda vägar med förra Demonical-sångaren (Sverker Widgren) så var Alexander den enda sångaren som jag ville ha med. Han var det enda alternativet helt enkelt för att jag tycker att han sjunger för jävla bra. Men hur det ska bli med Centinex nu, ja det är en fråga som vi får lägga på is för nu har vi fullt upp med Demonical. Det kanske kommer nån ny Centinex-skiva framöver, men hur sättningen ser ut på den skivan det får vi se… det är dock ganska säkert att Alexander inte kommer vara med, för då blir de båda banden alldeles för lika. Sången är alltid så framträdande i ett band, så det riskerar att bli tårta på tårta.

Du har ju spelat metal i några år nu… Vilka är de mest minnesvärda spelningarna? Och vilka band har varit roligast att turnera med?

Haha, ja det finns många… men om man tänker tillbaks på den tiden då vi började med Centinex under tidigt 90-tal så har man ju spelat i hop med diverse band och stött på många roliga och några mindre roliga människor. Men det finns mycket minnesvärt. Om vi ska ta från Centinex-tiden så gjorde vi en turné som förband till Deicide 2002. Att hänga med Glen Benton i tre veckor var ju ganska intressant. Man var ju för fan livrädd innan turnén, för då hade man ju den här bilden av honom som helt jävla galen, men när man väl träffade honom så var han en riktig mysfarbror.

När man är ute på turné så händer det så mycket hela tiden så det är svårt att plocka ut de där speciella ögonblicken, men över lag så kan jag säga att till 99,5% av alla man träffat har varit jävligt schyssta. ”Rockstjärnor” inom den här genren och på den här nivån är jävligt lätträknade. Sedan är det ju så att det finns en hel del speciella personligheter, och om man är på turné och lever tätt inpå varandra i flera veckor så är det klart att det kan vara lite tärande. Jag kommer ganska lätt överens med de flesta sorters folk.

På tal om turnélivet. Nu är det väl dags att åka ut och spela igen?

Ja precis. Nu under våren och sommaren har vi lite festivaler. Vi drar till spanien i April och gör fyra spelningar.

Och så blir det Stockholm Slaughter…

Ja, det blir ju det. Vi får se om vi kommer att göra nån riktig turné… det blir väl i så fall i höst. Vi har mest festivaler inbokade, och det är runt tio spelningar. Sist vi spelade live var ju förra sommaren på Östeuropaturnén, sedan gick det ju åt mycket tid till att jobba med skivan. Så jag är sugen på att komma ut och lira! Samma dag som skivan släpps, den 23 mars, åker vi til Tyskland och det ska bli riktigt kul.

Till sist… en fånig avslutningsfråga. Vem skulle du vilja ge senaste plattan till och varför?

Oj… vilken jävla svår fråga. Vem fan skulle det vara? Det skulle vara nån otippad person som man vet aldrig skulle höra skivan annars. Stefan Löfvén, eller Kungen. Ja, Kungen skulle kunna få lyssna på plattan så kan han få lite feeling när han tar sig fredagsgroggen innan han ska ut med polarna till Café Flickorna.

Demonical, lineup:

Sång: Alexander Högbom
Bas: Martin Schulman
Gitarr: Johan Haglund och Eki Kumpulainen
Trummor: Kenneth Englund


RELATERAT


ÄMNEN

demonical

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS